Ersättning för elevs skadegörelse

Vilka regler gäller för en skolas möjlighet att få ersättning för en elevs skadegörelse? Lars Clevesköld redogör i denna analys för rättsläget med utgångspunkt i straffrättsliga respektive skadeståndsrättsliga regler, samt skolans möjlighet och skyldighet att anmäla eleven till polis och socialtjänst.

STRAFFRÄTTSLIG REGLERING

Straff på grund av uppsåtlig skadegörelse

Skadegörelse kan delas in i tre kategorier – uppsåtlig skadegörelse, skadegörelse genom vårdslöshet och skadegörelse genom olyckshändelse. För att någon ska kunna straffas för skadegörelse krävs det att gärningen har begåtts med avsikt (uppsåt). Uppsåtlig skadegörelse kan straffas som brott om gärningsmannen har fyllt 15 år (se 1 kap. 6 § brottsbalken, BrB). För skadeståndsskyldighet räcker det med antingen uppsåt eller vårdslöshet.

Straffen för skadegörelsebrott anges i 12 kap. 1–3 §§ BrB. Där framgår att den som förstör eller skadar egendom till men för någon annans rätt till egendomen döms för skadegörelse till fängelse i högst två år.

Om brottet, med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter vid brottet, är att anse som ringa ska det dömas för ringa skadegörelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om i stället brottet är att anse som grovt ska dömas till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har medfört betydande fara för någons liv eller hälsa, om skadan drabbat någonting av stor kulturell eller ekonomisk betydelse, om skadan på annat sätt är synnerligen kännbar eller om gärningen har varit av särskilt hänsynslös art.

Det är alltså bara är uppsåtlig skadegörelse som bestraffas. Det framgår i en mer allmängiltig paragraf i första kapitlet BrB, nämligen 1 kap. 2 §. Där framgår att en gärning, om inte annat är särskilt föreskrivet, ska anses som brott endast då den begås uppsåtligen. I paragraferna om skadegörelsebrotten sägs ingenting om vårdslöshet eller liknande. Å andra sidan krävs inte att gärningen har gjorts av förstörelselusta eller i syfte att skada. Det är själva handlandet som ska ha skett med avsikt, se mer om detta nedan.

Utredning om brott

Som vi sa inledningsvis krävs det för straffansvar att gärningspersonen har fyllt 15 år. Det är åldern vid själva brottstillfället som är avgörande. Att gärningspersonen möjligen har fyllt 15 år efter händelsen saknar betydelse.

Men även om gärningspersonen (eleven) är under 15 år finns en möjlighet att utreda brott. Detta regleras i 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Enligt den bestämmelsen föreligger en presumtion för att inleda en utredning vid allvarliga brott där minimum i straffskalan är fängelse i ett år, som till exempel vid grov skadegörelse.

En utredning får även inledas

• på begäran av socialnämnden om nämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge, 
• om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet, 
• om det behövs för att efterforska gods som har kommits åt genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, 
• eller om det av andra skäl är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.

En utredning enligt någon av dessa fyra punksatser kräver synnerliga skäl om den unge inte har fyllt 12 år.

SKADESTÅNDSRÄTTSLIG REGLERING

Skadestånd på grund av uppsåtlig eller vårdslös skadegörelse

Som har framkommit är det endast uppsåtlig skadegörelse som kan bestraffas.

I fråga om skadeståndsskyldighet ligger det något annorlunda till. Skadestånd regleras i skadeståndslagen (1972:207). I 2 kap. 1 § skadeståndslagen sägs att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada ska ersätta skadan. Skadestånd kan alltså utgå av den som uppsåtligen eller av vårdslöshet har vållat en skada. En skada som har uppkommit genom en ren olyckshändelse kan däremot inte medföra skadeståndsskyldighet.

Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet har vållat en personskada eller en sakskada ska alltså ersätta skadan. Vad menas då närmare bestämt med detta?

Skadevållaren ska själv ersätta

Det första man kan lägga märke till är att det är den som har vållat skadan som ska ersätta den.

Vet skolledningen inte vem det är som har vållat en skada så kan en polisanmälan göras för att polisen ska få tillfälle att efterforska detta. Om det kan misstänkas att skadan har vållats genom att ett brott har begåtts av en elev i samband med skolverksamheten är anmälan påkallad. Rektorn ska anmäla brottet till Polismyndigheten om inte övervägande skäl talar emot det, 6 a kap. 10 § skollagen (2010:800). Anmälan ska göras även om det är oklart vilken elev det är fråga om. Om en viss elev kan misstänkas för att ha begått ett brott bör dock detta anges vid en anmälan. Anmälan ska som huvudregel göras oavsett elevens ålder (prop. 2024/25:160 s. 107 f.).

En eventuell efterforskning efter den som har vållat en viss skada får inte göras i form av hot om indragna förmåner för eleverna om den skyldige inte kommer fram. Det händer att skolledningar försöker att kräva ut skadestånd av elever kollektivt, när man vet att t.ex. en viss grupp av elever har varit i en lokal när något har gått sönder där. Eleverna står emellertid inte under tillsyn av varandra och det inte finns någon lagregel som innebär att det är otillåtet att vara passiv när någon annan förstör något. Ska man kräva ut skadestånd av någon elev måste man alltså vara säker på att just den eleven, ensam eller tillsammans med någon annan, har vållat skadan. Det räcker som sagt inte att eleven har varit närvarande och underlåtit att larma skolledningen.

Uppsåtligt handlande eller vårdslöst vållande

Skadeståndsskyldighet förutsätter som sagt att skadan har vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet. ”Uppsåtligen” kan väl ofta beskrivas som ”avsiktligen”, det vill säga eleven hade för avsikt att saken, till exempel fönsterrutan, skulle gå sönder. Men även sådant som klotter får nog räknas dit. Eleven har då egentligen inte för avsikt att skada ytan på den vägg eller dylikt som han klottrar på, men skadan blir en nödvändig följd av att han målar på den, något som eleven måste ha begripit. Skadan får då sägas ha orsakats uppsåtligen.

Vårdslöshet eller olyckshändelse

Gränsen mellan vårdslöshet och ren olyckshändelse kan nog vara svårare att dra. Om en elev studsar boll mot en vägg där det finns ett fönster i närheten ligger det kanske närmast till hands att anse att en skada på fönsterrutan är en följd av vårdslöshet. Eleven borde ha begripit att det fanns en risk för att rutan skulle gå sönder och hen var vårdslös genom att ändå kasta bollen.

Bedömer man att skadan berott på en ren olyckshändelse måste man avstå från att begära skadestånd av eleven. Möjligen kan eleven eller familjen ändå ha en ansvarsförsäkring inom till exempel hemförsäkringen som kan tas i anspråk. Men i fall av ren olyckshändelse blir det inte fråga om ett sådant skadestånd som skolan har någon rätt att kräva ut.

Utgångspunkten för skadeersättning – full ersättning

Med ”sakskada” avses både att egendom skadas och att egendom helt går förlorad. När det blir fråga om att ersätta en skada är utgångspunkten att den skadelidande ska ha full ersättning. Skadestånd med anledning av sakskada omfattar ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, ersättning för annan kostnad till följd av skadan, och ersättning för inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet (5 kap. 7 § skadeståndslagen).

Sakens värde bör beräknas som återanskaffningsvärdet med avdrag för ålder och bruk, alltså vad det kostar att köpa likvärdig begagnad egendom i den allmänna handeln (se NJA 2011 s. 576 punkterna 2 och 3).

Det förekommer inte sällan att en skadelidande som har fått ut ersättning ur sin egen försäkring får ersättning för självrisken i form av skadestånd från skadevållaren. Det blir sedan försäkringsbolagets sak att ta ställning till om bolaget vill kräva ut återstoden av den betalade ersättningen från den som vållade skadan.

Jämkning på grund av den skadevållandes ålder

Att den skadelidande ska ha full ersättning för sin skada är bara utgångspunkten. Elever är ju i allmänhet underåriga, och här kommer speciella regler in. I 2 kap. 4 § skadeståndslagen sägs att den som vållar en personskada eller en sakskada innan han eller hon har fyllt 18 år ska ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Det finns ingen nedre åldersgräns för skadeståndsskyldighet. Även ett barn som inte har fyllt 15 år och därför inte kan straffas för att ha orsakat en skada kan alltså bli skyldigt att ersätta skadan. Men ett barn ska inte heller i skadeståndshänseende, lika lite som i straffrättsligt hänseende, behöva svara för sina handlingar i samma utsträckning som en vuxen. Skadeståndsskyldigheten sätts alltså ned efter en skälighetsbedömning. Nedsättningen blir större ju yngre barnet är. Är barnet yngre än fem år är det troligtvis oskäligt med något skadestånd alls. Är skadevållaren över 15 år ska det i vart fall inte bli någon automatisk jämkning. Men jämkning kan ske så länge eleven inte har fyllt 18 år vid tiden för skadan.

En utgångspunkt kan vara att barn i åldern 6–8 år betalar 1/4–1/3 av skadan, barn i åldern 9–12 år betalar 1/3–2/3 och barn i åldern 13–14 år betalar 2/3–3/4. Det sagda gäller om familjen saknar ansvarsförsäkring. Finns det en sådan är situationen annorlunda. Den principiella utgångspunkten är att det aldrig kan anses vara oskäligt att låta skadestånd utgå fullt inom ansvarsförsäkringens ram.

I rättsfallet NJA 1993 s. 727 hade några 16-åriga pojkar gjort sig skyldiga till mordbrand i en skola. Försäkringsbolaget begärde skadestånd med 918 000 kr, som motsvarade vad bolaget hade betalt ut till kommunen. Högsta domstolen dömde ut 150 000 kr för två av pojkarna och 100 000 kr för den tredje, som hade även andra skadestånd att betala.

HD har i en dom den 29 april 2026, T 1840-25, gjort en omfattande genomgång av barns skadeståndsansvar. Där finns rubrikerna Allmänt om barns skadeståndsansvar, Barnets ålder och utveckling, Ekonomiska förhållanden samt Handlingens beskaffenhet och andra omständigheter. Målet gällde två elever som var över 15 år när de trängde in i en skolbyggnad, täppte igen vaskarna i ett klassrum och öppnade vattenkranarna så att det blev översvämning. De förstörde också några datorer. Eleverna dömdes för olaga intrång och grov skadegörelse. Kommunen och ett försäkringsbolag krävde skadestånd med sammanlagt drygt 900 000 kr. I princip skulle eleverna ersätta detta. Men ett så stort skadestånd kunde äventyra deras återanpassning i samhället som vuxna på ett avgörande sätt. Beloppet bestämdes till 230 000 kr för varje elev.

En särskild bestämmelse om jämkning finns i 6 kap. 2 § skadeståndslagen. Blir ett skadestånd ”oskäligt betungande” kan skadeståndet jämkas efter skälighet. Den bestämmelsen är dock avsedd att tillämpas bara i undantagsfall och kan knappast tillämpas samtidigt med jämkningsregeln för barn i 2 kap. 4 § skadeståndslagen (NJA 1993 s. 727).

Barnet kan ersätta skadan genom att arbeta

En elev kan erbjudas att ”arbeta av” hela eller en del av ersättningen. Arbetet kan bestå i att städa efter en skadegörelse eller delta i reparation. Detta är inte att se som ett regelrätt arbete, utan som en del i skolans fostrande verksamhet. Arbetet kan utföras efter skolans slut eller på lediga dagar. Skolans försäkring måste täcka elevens arbetsinsats. Rektorn ska ha godkänt arbetet och detta ska ske under ledning och tillsyn av skolpersonal. Arbetsmiljöverkets föreskrifter måste följas, se till exempel 8 kap. Minderårigas arbetsmiljö i Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd om planering och organisering av arbetsmiljöarbete – grundläggande skyldigheter för dig med arbetsgivaransvar (AFS 2023:2).

Viktigt är att skolan inte kan tvinga eleven till arbetet, utan att saken kräver elevens frivilliga medverkan. Vårdnadshavaren måste i princip medverka vid avtalet om arbetsinsatsen, som då träder i stället för skolans skadeståndskrav (jämför 6 kap. 12 § föräldrabalken, FB). Det är bra att dokumentera avtalet i skrift.

Vårdnadshavarna företräder barnet i skadeståndsärendet

Eleven är ju i allmänhet omyndig, och även om det inte är vårdnadshavaren utan eleven själv som blir skyldig att betala ett eventuellt skadestånd, så är det vårdnadshavarna som skolan ska kontakta i saken. Har barnet två föräldrar som är vårdnadshavare så ska båda kontaktas och en eventuell överenskommelse med skolan om skadestånd eller elevarbete ska göras med båda vårdnadshavarna.

Vårdnadshavares skadeståndsansvar

Vårdnadshavare har ett tillsynsansvar för sina barn. Detta framgår av 6 kap. 2 § FB, där det står att vårdnadshavaren, i syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan, ska svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Vårdnadshavaren kan normalt inte anses ha detta tillsynsansvar när barnet är i skolan.

Har barnet varit vårdslöst och vållat en skada i skolan kan skolan alltså inte kräva vårdnadshavaren på ersättning.

Har barnet vållat skadan genom ett brottsligt handlande, till exempel uppsåtlig förstörelse av egendom, ligger det lite annorlunda till.

I 3 kap. 5 § skadeståndslagen regleras ett skärpt skadeståndsansvar för föräldrar som är vårdnadshavare för det fall barnet har orsakat en skada genom brott. Där anges att en förälder som har vårdnaden om ett barn ska ersätta

1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som barnet vållar genom brott,  
2. skada på grund av att barnet kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 §, och
3. skada som barnet orsakar och som ersätts enligt 2 kap. 3 a §skadeståndslagen.

Sen den 1 september 2026 ingår begreppet ”ren förmögenhetsskada” i första punkten. Detta syftar på ekonomiska skador genom sådant som bedrägerier eller penningtvättsbrott, där barn till exempel kan utnyttjas som så kallade målvakter för att gömma undan brottsvinster.

2 kap. 3 § reglerar skada i form av kränkning och 2 kap. 3 a § reglerar anhörigersättning när någon har avlidit genom brott.

Vårdnadshavarens skadeståndsansvar är begränsat till en tredjedel av prisbasbeloppet. Om barnet står under vårdnad av två föräldrar, gäller begränsningen för dem gemensamt.

I förarbetena, prop. 2009/10:142 s. 28, anges varför vårdnadshavarna ska vara ansvariga. ”Tillsynsansvaret i föräldrabalken åvilar barnets vårdnadshavare. Regeringen anser därför att det är naturligt att låta även principalansvaret omfatta vårdnadshavare. Att /---/ lägga ansvaret på den som sköter den faktiska omsorgen är mot bakgrund av tillsynsansvarets utformning mindre lämpligt. Avsikten med förslaget är nämligen att vårdnadshavarna långsiktigt ska ta ett ökat ansvar för sina barn och ungdomar. Vem av vårdnadshavarna som barnet vid en viss tidpunkt vistas hos är i det perspektivet av underordnad betydelse. Dessutom skulle sannolikt en del praktiska problem uppstå när det gäller t.ex. att utreda vem som haft ansvar för den faktiska omsorgen vid skadetillfället.”

Föräldrarnas – vårdnadshavarnas – skadeståndsansvar gäller även då barnet befinner sig i skolan och vårdnadshavaren inte har möjlighet att utöva faktisk tillsyn över barnet. I prop. 2025/26:222 s. 27 uttalas att ”Principalansvaret innebär att vårdnadshavaren ansvarar för barnets vållande, oavsett om vårdnadshavaren själv har varit oaktsam eller inte. Skadeståndsansvaret förutsätter alltså inte att vårdnadshavaren har brustit i sin tillsynsplikt”.

Man skulle kunna uttrycka saken så att föräldern, vårdnadshavaren, har ett strikt ansvar för ett begränsat skadestånd.

Skadeståndet kan dock enligt 3 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen jämkas om det är uppenbart oskäligt att vårdnadshavaren ska betala skadeståndet med hänsyn till sitt förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder vårdnadshavaren har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott.

I en dom från Högsta domstolen den 18 juni 2015 (NJA 2015 s. 482, mål nr T 2909-14) hade en 15-årig flicka dömts för förtal och ålagts enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen att betala 15 000 kronor vardera i skadestånd till målsägandena. Flickans ensamma vårdnadshavare förpliktades att solidariskt med flickan betala 8 800 kronor till var och en av dem. Efter vissa överenskommelser återstod 15 målsägande som sammanlagt skulle ha 132 000 kr av vårdnadshavaren. Frågan i HD var om det fanns skäl att jämka vårdnadshavarens skadeståndsskyldighet. HD kom fram till att varken vårdnadshavarens relation till dottern eller de åtgärder hon hade vidtagit för att förhindra att dottern begick brott utgjorde skäl för jämkning. Detta trots att flickan under tiden för brottet inte hade bott hos vårdnadshavaren. Möjligheten till jämkning tar i stället sikte på fall där en förälder under en längre tid har saknat möjlighet att vara delaktig i barnets liv och uppfostran. Jämkning kan också tänkas då barnet är omhändertaget av de sociala myndigheterna.

Ett skadeståndskrav är inget myndighetsbeslut

Det är viktigt att hålla i minnet att ett krav på skadestånd från en skola, eller från ett annat kommunalt organ, bara är ett civilrättsligt krav. Om skolan bestämmer sig för att genom vårdnadshavarna kräva ett skolbarn på skadestånd så är detta inte något annat än just ett krav från skolans sida, inte ett myndighetsbeslut som ålägger eleven (eller vårdnadshavarna) att betala något.

Ett kravbrev eller ett muntligt krav får alltså inte utformas så att det ger sken av att skolan har fattat något slags myndighetsbeslut som eleven eller vårdnadshavarna måste följa.

Skolans besked eller skrivelse till vårdnadshavarna utgör alltså inte något slutligt besked i frågan om ansvaret för det inträffade. En sådan slutlig bedömning kan nämligen göras endast av domstol. Om en elev (eller dennes vårdnadshavare) inte vill betala kan skolan få ut skadeståndet endast genom att väcka talan om saken vid domstol alternativt genom att ansöka om betalningsföreläggande hos Kronofogdemyndigheten. Om polisanmälan har gjorts och åklagaren väcker åtal kan ett krav på skadestånd framföras i brottmålet. Åklagaren kan i vissa fall stå till tjänst med att föra talan om skadeståndet. 

POLISANMÄLAN OCH SOCIALANMÄLAN

Som det sades ovan är en polisanmälan principiellt obligatorisk för skolan, oavsett om man vet eller inte vet vem som har orsakat en viss skada.

En polisanmälan får inte göras som en sanktion mot barnet. Frågan om polisanmälan får inte heller göras beroende av om skadestånd betalas eller inte. Ett hot om polisanmälan får inte användas som påtryckning för att få ut ett skadestånd. Man kan samråda med polisen och sedan eventuellt avstå från att göra polisanmälan.

Om det kan finnas skäl för socialnämnden att ingripa är skolan skyldig att göra en anmälan dit.

Sådan anmälningsskyldighet följer av 19 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400): Ett antal uppräknade myndigheter och anställda, däribland verksamheter enligt skollagen, är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Detta gäller alltså även dem som är anställda hos sådana myndigheter.

SAMMANFATTNING

Ett krav på skadestånd eller en överenskommelse om frivilligt arbete för att ersätta skadan kan bara omfatta den skadevållande eleven själv. Kravet förutsätter att eleven har vållat skadan uppsåtligen eller av vårdslöshet. Ett begränsat skadestånd kan krävas av vårdnadshavaren.

Andra elever än den som man vet har vållat skadan kan varken hotas att avslöja skadevållaren eller krävas på ersättning.

Vårdnadshavarna till en omyndig skadevållare ska, oavsett om skadeståndskravet riktas mot dem eller mot eleven, kontaktas. Ett eventuellt krav på eleven ska gå via dem. Om vårdnadshavarna/eleven har en ansvarsförsäkring som täcker skadan kan skolan begära att få hela skadan täckt. Om försäkring saknas får en jämkning göras, som är större ju yngre barnet är.

Skolan kan komma överens med eleven och vårdnadshavarna att eleven ska ”arbeta av” skadan.

Skolan ska som huvudregel göra polisanmälan om det kan misstänkas att ett brott har begåtts av en elev, 6 a kap. 10 § skollagen. Om det uppstår kännedom eller misstanke om att ett barn far illa föreligger en skyldighet att göra en orosanmälan till socialnämnden, 19 kap. 1 § SoL.

Ursprungligen publicerad i JP Skolnet.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Mer om elever som begår brott i skolan på Skoljuridikens dag

På Skoljuridikens dag får du lära dig mer om vad skolan behöver beakta när en elev misstänks för eller har begått brott i skolmiljön – från polisanmälan och orosanmälan till trygghet och studiero.

Publicerad 6 okt 2026

Lars Clevesköld

F.d. hovrättsråd, Hovrätten Skåne och Blekinge

Ann Orrsten

F.d. Undervisningsråd hos Skolinspektionen, rådgivare i skoljuridik