Ingen anhörigersättning till kärlekspartner på distans

Ingen anhörigersättning till kärlekspartner på distans.jpg

Det är svårt att på ett tillförlitligt sätt värdera lidandet efter en plötslig och chockartad förlust av en vän och kärlekspartner. Blir det ett annorlunda lidande för den överlevande om parterna inte varit kontinuerligt sammanboende i jämförelse med om de varit i ett särboförhållande? Oavsett det senare har nu Högsta domstolen klargjort att en kärlekspartner som under flera år levt ett normalt särboförhållande och som förlorat sin älskade i en trafikolycka inte faller in i den ersättningsberättigade kategorin. En särbo betraktas således i normalfallet inte såsom ”någon som stod den avlidne särskilt nära” i enlighet med 5 kap. 2 § 3 p. skadeståndslagen.

INLEDNING

Vid en allvarlig trafikolycka i oktober 2016 kolliderade två bilar på väg 27 i södra Småland. Bil nummer ett framfördes av förare A och bredvid satt hennes särbo B. Bil nummer två framfördes av förare C. Enligt ögonvittnen hade bil nummer två kommit över på den mötande vägbanan och kolliderat med bil nummer ett. I hovrätten fastställdes att förare C i bil nummer två hade brustit i uppmärksamhet och hon dömdes för vållande till annans död samt vållande till kroppsskada. I såväl tingsrätt som hovrätt beslutades att B skulle ha rätt till så kallad anhörigersättning i enlighet med 5 kap. 2 § 3 p. skadeståndslagen (SkL). Enligt de två instanserna skulle, det vid tiden för olyckan aktuella, schablonbeloppet om 25 000 kronor utgå i ersättning till B.

DEN AKTUELLA SKADEHÄNDELSEN

Vid kollisionen avled förare A och passageraren, hennes särbo B, blev skadad. Vid tingsrätten yrkade B på den schabloniserade anhörigersättningen enligt 5 kap. 2 § 3 p. SkL. B redogjorde i anslutning till sitt yrkande för A och B:s kärleksrelation. De båda var cirka 60 år och de hade haft ett kärleksförhållande sedan ett par år. De levde dock åtskilda under veckorna, A i Tingsryd och B i Ljungsbro. Avståndet mellan dessa orter är cirka 27 mil. De har hållit daglig kontakt via telefon och textmeddelanden. Paret har, trots avståndet, lyckats med att träffats regelbundet under helger och andra semestrar och betraktat sig som ”särbor”. När de har träffats har de ”bott ihop och varit tillsammans som en familj” (citat från domen p. 2). A hade två söner och hennes yngste son bodde fortfarande hemma hos A i Tingsryd. B har uppgett att han fortfarande, efter olyckan, träffar A:s söner.

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ANHÖRIGERSÄTTNING

Högsta domstolen (HD) återgav i domskälen (p. 6) motiven bakom den, av den skadelidande, åberopade normen (5 kap. 2 § 3 p. SkL). I dessa motiv framkommer det att lagstiftaren ”velat åstadkomma en tydlig och lätt tillämpbar lagreglering för den praktiska skaderegleringen, så att behovet av mera allmänna rimlighetsöverväganden kan undvikas.” Det finns ett behov av en rationell hantering av dessa frågor försäkringsbolag, Brottsoffermyndighet samt Trafikskadenämnden. Ett tecken på denna rationaliseringsvilja är bland annat att det inte krävs ett uppvisande av läkarintyg i den praktiska ersättningshanteringen så länge som den skadelidande begränsar sitt krav till schablonersättningen. I prop. 2000/2001 (s. 71) utvecklas resonemanget på följande sätt: ”I sådana fall där det inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än sveda och värk och smärre belopp avseende kostnader eller inkomstförlust bör man utan närmare utredning kunna utgå från att dessa besvär är att hänföra till personskada. Då bör det sålunda inte vara nödvändigt att den närstående styrker de psykiska besvären genom läkarintyg eller liknande utredning (jfr rättsfallet NJA 2000 s. 521).” HD lyfter dock fram (p. 7) att det i samma proposition anges att det inte endast ska vara tillräckligt med att endast påstå att det föreligger en personskada.

SÄRSKILT OM DEN ERSÄTTNINGSBERÄTTIGADE KRETSEN

HD behandlar därefter frågan om vem som normalt anses berättigad till ersättning enligt 5 kap. 2 § 3 p. SkL. Av lagens förarbeten framgår att det i första hand avses de som innan dödsfallet tillhört samma etablerade hushållsgemenskap som den döde. Det är således främst makar, sambor, barn och föräldrar som kommer ifråga. Hemmavarande syskon nämns inte explicit av HD (eller i propositionen) men i den mån de tillhör kategorin familjemedlem som tillhör samma etablerade hushållsgemenskap som den döde lär ersättningsrätt finnas. När det gäller ersättning till syskon utanför hushållsgemenskapen refererar HD till propositionen där det anges att det inte kan uteslutas att även andra personer någon gång kan komma i fråga för ersättning. Det senare kan exemplifieras med NJA 1996 s. 509 och NJA 2000 s. 521 där HD beslutat om ersättning till syskon, trots att dessa inte sammanbott med brottsoffret innan respektive dödsfall. Det senare torde dock betraktas som ett undantag från huvudlinjen som kräver hushållsgemenskap för att anses ersättningsberättigad. HD påpekar i domskälen (p. 7) att det i särskilda fall kan utgå ersättning till den som inte har bott tillsammans med den avlidne i den mån det av andra skäl rått en sådan samhörighet mellan dem som normalt finns mellan samboende personer. Vad betyder det senare? Enligt HD, som stödjer sig på förarbetsuttalanden, räcker det i alla fall inte med att de berörda människorna har en nära och fast personlig relation och att de träffas och umgås regelbundet hos varandra.

Det krävs således något därutöver för att icke sammanboende kärlekspar ska komma upp på nivån särskilt närstående. I det enskilda fallet måste det således till ”något ytterligare och speciellt förhållande.” HD finner dock inte något sådant i det aktuella fallet. A och B har haft en kärleksrelation under en treårsperiod men de har inte varit sammanboende. I domskälen anges därutöver NJA 2005 s. 237 utan vidare kommentar. I det sistnämnda rättsfallet hade en kvinna inlett ett fast förhållande, utan att vara kontinuerligt sammanboende, med en person som senare kom att knivdödas av en tredje person. Eftersom kvinnan dessförinnan blivit gravid med brottsoffret ansågs hon som ersättningsberättigad. HD beslutade således att kvinnan i 2005 års fall uppfyllde kravet för att kategoriseras såsom att hon stått den dödade personen särskilt nära i enlighet med 5 kap. 2 § 3 p. SkL.

I det nyligen avgjorda ”Särbofallet” föreligger enligt HD således inga särskilda skäl för att anhörigersättning ska aktualiseras. De som befinner sig i en typisk så kallad särborelation likställs därmed inte med de som lever i en samborelation från ett strikt ersättningsrättsligt perspektiv (jämför HD:s domskäl p. 7-11).

AVSLUTANDE KOMMENTARER

Enligt den offentliga olycksstatistiken minskar dödligheten i samband med vägtrafikolyckor. I en aktuell rapport (https://www.trafa.se/globalassets/statistik/vagtrafik/vagtrafikskador/2020/vagtrafikskador-2020.pdf) meddelas att det omkom 204 personer år 2020. Det är förstås glädjande att dödstalet avseende vägtrafikolyckor minskar i vårt land, men oavsett den positiva trenden innebär sannolikt varje dödsolycka säkerligen stor sorg och olika grader av psykiskt lidande för de anhöriga. Efter en lagändring år 2002 har de närmast anhöriga rätt till ekonomisk ersättning från den obligatoriska trafikförsäkringen.

Det finns ett antal mer eller mindre ständigt närvarande akilleshälar (medveten pluralform) avseende anhörigersättning. Det går till att börja med att reflektera över den grundläggande idéen med att ersätta en så kallad ideell skada med monetära medel. Det som kännetecknar en ideell skada är att det inte finns en enkel metod att översätta skadan till det vi brukar benämna ”pengar”. Den som däremot lider en sedvanlig sakskada har normalt ett marknadsvärde att förhålla sig till eller en faktura från en reparatör. Marknadsvärdet eller reparationskostnaden ger normerande indikationer för hur ersättningsrätten ska beräknas. Den ideella skadan lider däremot av att det inte finns någon objektiv och förutsebar beräkningsmetod avseende ”värdet” av skadan. Det innebär inte i och för sig att skadan är ”värdelös”. Det är snarare på det viset att det värdefullaste vi har i livet, såsom exempelvis kärlek och vänskap är mera värt än det som går att översätta till en bestämd summa. En lojal och kärleksfull relation kännetecknas snarast av att den inte är utbytbar via en marknadsfunktion på samma sätt som materiella ting (i detta sammanhang bortses från diskussionen om inslagen av ideellt skadestånd vid skador på sällskapsdjur, jämför katt- respektive hundfallet NJA 2001 s. 65 I och II).

För att försöka upprätthålla ett likabehandlingsideal har det införts schablonersättningar. Detta torde medföra förbättrade förutsättningar för att uppnå en högre grad av likabehandling oavsett var i landet ersättningsfrågan avgörs. Likabehandling och transparens ger förutsebarhet vilket onekligen har sina fördelar. Å andra sidan riskerar schablonerna i den konkreta rättstillämpningen att bli ett trubbigt verktyg eftersom tillämpningen inte sällan tenderar att få en slags digital prägel. Antingen ersättning med en förutbestämd summa eller också ingen ersättning alls till den skadelidande. Det senare visar sig i det aktuella rättsfallet från HD. Trots att relationen mellan A och B ger intrycket av att vara kärleksfull och allvarligt menad uppfyller inte relationen de krav som lagstiftaren angett, åtminstone inte såsom HD tolkat och tillämpat 5 kap. 2 § 3 p. SkL. För en utomstående betraktare kan det synas vara en strikt och okänslig gränsdragning mellan särborelationen och samborelationen. Denna indelning säger inte så särskilt mycket om själva kvalitén avseende en konkret relation oavsett val av boendekategori. Den säger inte heller något om graden av psykiskt lidande för en efterlevande kärlekspartner i den mån det skulle ske en individuell bedömning. Det som å andra sidan talar för en tydlig gränsdragning torde vara att det blir en enklare och kanske mer transparent handläggningsprocess i samband med ersättningsbeslut.

En avslutande reflektion avseende det ovan behandlade särbofallet. Det är således fastlaget att en person som hade en kärleksrelation, men som inte bodde tillsammans med personen som senare kom att förolyckas, saknar rätt till ersättning enligt 5 kap. 2 § 3 p. SkL. Detta gäller således som en slags huvudregel. I den mån det finns särskilda skäl, som till exempel en efterlämnad gravid kärlekspartner såsom i NJA 2005 s. 237, kan avvikelser från huvudregeln legitimeras.

I det nu aktuella fallet krävde den skadelidande särbon anhörigersättning enligt nyss nämnda lagrum och i samband med skadeståndsyrkandet angavs att det särskilt ska beaktas att han färdades tillsammans med sin kärlekspartner och således har bevittnat hennes död. I HD:s domskäl (p. 4) angavs explicit att det i domstolen hade klargjorts att det aktuella målet endast handlar om huruvida särbon ska anses som särskilt närstående till den förolyckade. Det betyder att den skadade särbon inte argumenterade för att han själv var utsatt för livsfara eftersom han skadades fysiskt i den demolerade olycksbilen vid den fatala kollisionen.

Det följande blev således inte relevant på grund av talans utformning i särbofallet men har, såvitt jag kan förstå, åtminstone en generell relevans. Även om denna uppslitande närvaro vid kollisionen inte i sig bidrog till att kvalificera särbon att omfattas av den yrkande anhörigersättningen borde den likväl kunna ha ersättningsrättslig relevans. Enligt tidigare rättspraxis framgår det att den som drabbats av psykiska besvär kan vara ersättningsberättigad om denne själv riskerade att drabbats av svår fysisk skada. I till exempel NJA 1971 s. 78 har en person som färdats i en olycksbil och som varit närvarande vid anhörigs död tillerkänts ersättning för psykisk chockskada. I 1971 års rättsfall noterade HD att den anhörige själv varit i uppenbar fara vid olyckan samt att händelseförloppet inneburit en chockartad och skräckfylld upplevelse för honom. Även om den skadelidande särbon inte kom att betraktas såsom någon som stod den avlidne särskilt nära borde det i sig inte utesluta att han uppfyllde kraven för en egen chockskada i detta fall. Det bör i detta sammanhang även påpekas att det inte framkommer i domen hur trafikskadeersättningen från den aktuella trafikförsäkringen reglerats avseende särbon.

Av Anders Holm, jur.dr, universitetslektor vid Linköpings universitet. 
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek

Senast uppdaterad 14 jun 2021

Läs mer inom rättsområdet

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss