EU-domstolen förtydligar begreppet förhandla

EU-domstolen-förtydligar-begreppet-förhandla.jpg

Begreppet förhandla har inte bara betydelse vid handelsagentur utan också i den allmänna avtalsrätten beträffande frågan om avtalsbundenhet.

Den svenska lagen om handelsagentur (HaL) trädde ikraft i början av 1990-talet och bygger avseende relationen mellan huvudman och handensagent i allt väsentligt på direktiv 86/653 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter.

Syftet med direktiv är att skydda handelsagentens intresse. Handelsagenten lägger nämligen ned mycket tid och resurser i sitt uppdrag att sälja eller köpa varor för huvudmannens räkning. Direktivet innehåller bland annat regler som efterprovision och avgångsvederlag som är tänkta att kompensera handelsagenten för bland annat det arbete som lagts ned i uppdraget och de investeringar som gjorts i affärslokaler.

För att dessa skyddsregler ska bli tillämpliga krävs att den fysiska eller juridiska personen som är uppdragstagare uppfyller de krav som uppställs i artikel 1.2 i direktivet och 1 § HaL på vad som kvalificerar en person att betraktas som handelsagent och då omfattas av lagens skyddsregler. Det ska vara fråga om en självständig mellanman som har en varaktig behörighet att antingen förhandla om försäljning eller köp av varor för huvudmannens räkning eller förhandla om och slutföra avtal i huvudmannens namn och för dennes räkning.

Med tanke på de speciella förhållanden som råder för handelsagenten kan reglerna i relationen mellan handelsagenten och huvudmannen inte tillämpas analogt i någon nämnvärd utsträckning på andra uppdragstagare. Direktivet innehåller endast regler som rör relationen mellan huvudman och handelsagent. De regler i lagen om handelsagentur som rör relationen mellan huvudmannen och tredje man och särskilt då 21 § HaL om möjligheten att undgå bundenhet genom att reklamera har däremot närmast som allmänna rättsgrundsatser inom avtalsrätten.

DET AKTUELLA RÄTTSFALLET

Föremålet för denna analys är EUD:s dom i mål C-828/18 från den 4 juni 2020 angående en begäran om förhandsavgörande av Handelsdomstolen i Paris i målet mellan Trendsetteuse SARL mot DCA SARL.

DCA är ett bolag vars verksamhet bland annat består i tillverkning och distribution av produkter som marknadsförs under varumärket IZI-ML och att driva butiker som saluför kläder och smycken.

Ett muntligt avtal ingicks mellan med DCA och Trendsetteuse som innebar att detta bolag skulle marknadsföra DCA:s produkter i sin utställningslokal och få ersättning i form av provision beräknad på försäljningspriset.

Trendsetteuse hade enligt avtalet i uppdrag att försälja produkterna i DCA:s namn och för detta bolagets räkning inom områden som betecknades ”Grand Nord” och ”Grand Sud” som motsvarar den norra delen respektive den södra delen av Frankrike med undantag av Korsika. Uppgiften för Trendsetteuse var att få kontakt med kunderna, ta upp beställningar och följa upp leveranser.

Efter närmare tretton år sedan uppdragsavtalet ingicks underrättades Trendsetteuse skriftligen att uppdragsförhållandet skulle upphöra för området ”Grand sud” med anledning av att försäljningen gått dåligt.

Trendsetteuse bestred uppsägningen och krävde att DCA skulle betala ersättning för den skada som uppsägningen orsakade bolaget genom att halva omsättningen gick förlorad. DCA motsatte sig ersättningsanspråket med motiveringen att Trendsetteuse inte var en handelsagent därför Trendsetteuse inte enligt uppdragsavtalet hade behörighet att förändra försäljningsvillkoren och de priser på varorna som fastställdes av DCA.

Handelsdomstolen i Paris hänsköt målet till EUD med en begäran om att få klarhet i hur uttrycket ”förhandla” i artikel 1.2 i direktivet 86/653 om handelsagenter skulle tolkas.

Rättsläget har i denna fråga varit oklart eftersom den franska högsta domstolen (cour de cassation) har tolkat detta begrepp så att en person inte kan vara handelsagent när uppdragstagaren saknar behörighet att ändra försäljningsvillkoren och fastställa priset på de varor som saluförs för huvudmannens räkning. Om en uppdragstagare saknar en sådan behörighet medför detta då att uppdragstagaren saknar möjlighet att förhandla och att uppdragstagaren inte kan vara en handelsagent?

EUD:S AVGÖRANDE

I rättsfallet är det fråga om att kravet att en handelsagent ska ha i uppdrag att ”förhandla” innebär att vederbörande måste ha behörighet att ändra priser på de varor som saluförs för huvudmannens räkning.

Någon definition av ”förhandling” finns inte i direktiv 86/653 om handelsagentur men det står klart enligt artikel 1.2 att syftet med denna åtgärd ska vara att ingå avtal om försäljning eller köp för huvudmannens räkning.

Eftersom artikel 1.2 i direktiv 86/653 inte innehåller någon hänvisning till nationell rätt ska begreppet anses utgöra ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt inom EU.

Domstolen slår inledningsvis fast att begreppet förhandla ska ges samma betydelse som i vanligt språkbruk med hänsyn till i vilket sammanhang det används och de mål som ska uppnås i de förskrifter uttrycket ingår. Vidare konstateras att med tanke på hur uttrycket används i de olika språkversioner av artikel 1.2 i direktivet 86/653 kan betydelsen inte med nödvändighet innebära att handelsagenten måste kunna själv bestämma priset.

Av artiklarna 3.1 och 3.2 i direktivet framgår att handelsagenten i sitt uppdrag ska ta tillvara huvudmannens intresse genom att förhandla om affärsuppgörelser för huvudmannens räkning och då det är möjligt ingå avtal i huvudmannens namn.

Avtalet med huvudmannen kan innehålla uppgifter om varornas försäljningspris som handelsagenten inte har möjlighet att ändra. En sådan bestämmelse kan vara motiverad av marknadsföringsskäl och då närmare omsorgen om företagets position på marknaden, konkurrenternas priser och företagets stabilitet. Domstolen slår mot denna bakgrund fast att den omständigheten att agenten inte kan påverka priset hindrar inte handelsagenten att utföra sitt uppdrag.

Enligt direktivet är handelsagentens huvudsakliga uppgift att skaffa nya kunder åt huvudmannen och att öka affärsvolymen med de befintliga kunderna. Även om handelsagenten saknar möjlighet att ändra priset är det fullt möjligt för handelsagenten att fullgöra dessa uppgifter till exempel genom att lämna information om de saluförda varorna, ge råd till spekulanter samt instruera om hur varan bäst kan användas.

Det skyddsbehov för handelsagenten som tillgodoses genom direktivet skulle elimineras för mellanmannen om den omständighet att priset inte fick ändras av denne innebar att vederbörande inte kunde klassificeras som handelsagent. Om definitionen i artikel 1.2 tolkades så snävt skulle det skydd för handelsagenten sättas åtsidan. Huvudmannen skulle då enkelt kunna kringgå de tvingande skyddsregler om till exempel avgångsvederlag och efterprovision vilket skulle omöjliggöra att syftet med direktivet förverkligades.

Domstolens slutsats blev att artikel 1.2 i direktiv 86/653 ska tolkas så att en person inte nödvändigtvis måste ha möjlighet ändra priset på de varor som saluförs för att kvalificeras som handelsagent.

AVSLUTANDE REFLEKTIONER

Vid implementeringen av artikel 1.2 i direktivet direktiv 86/653 i svensk rätt ha uttrycket ”förhandla” ersatts med uttrycket ”verka för försäljning eller köp av varor genom att ta upp anbud till huvudmannen…”. Med denna formulering uppkommer knappast någon tveksamhet i de fall huvudmannen lämnat anvisningar till handelsagenten vilka försäljningsvillkor som ska tilllämpas och lagt fast ett pris för de varor som ska säljas att det här fråga om en handelsagentur.

Uttrycket förhandlingar används i 21 § HaL. Denna regel gäller tredje mans agerande i förhållande handelsagenten och huvudmannen. Regeln innebär att bundenhet uppkommer för tredje man om handelsagenten har förhandlat med tredje man och att denne sedan fått ett meddelande om att huvudmannen bekräftar ett avtal.

I rättsfallet NJA 2006 s. 638 slog Högsta domstolen fast att 21 § HaL, som alltså gäller tredje mans agerande i förhållande till agenten och huvudmannen, anses i svensk rätt vara uttryck för en allmän rättsprincip särskilt i de fall en passiv mottagare förnekar att något avtal inte har slutits. Den analoga tillämpningen av bestämmelsen är begränsad till kommersiella förhållanden.

Det uppkommer alltså en presumtionsverkan i de fall då part efter förhandlingar inte reklamerat på ett meddelande från motparten som kan uppfattas som en bekräftelse på ett påstått ingånget avtal. En näringsidkares skriftliga bekräftelse medför alltså avtalsverkningar vid passivitet även om det inte kan bevisas att ett sådant avtal ingåtts.

För att 21 § HaL ska bli tillämpligt krävs att bekräftelsen där det hävdas att ett avtal har ingåtts mellan parterna lämnas efter förda förhandlingar mellan parterna. Detta gäller förövrigt också i den regel som Högsta domstolen etablerat i NJA 2006 s. 638.

Av 21 § HaL framgår att kravet på förhandlingar är ett objektivt rekvisit i den meningen att om inte parterna förhandlat så finns inget krav på reklamation för att avtal anses ha ingått på grund av passivitet. Det står klart att det är huvudmannen som har bevisbördan för att förhandlingar ägt rum (se prop. 1990/91:63 s. 92). Med tanke på att då Högsta domstolen gjort regeln i 21 § HaL till en allmän regel för avtalsförhållanden finns anledning att hävda att den som påstår att förhandlingar förts också har bevisbördan för att detta också varit fallet.

Frågan är vad som ska krävas för att parterna ska anses ha ”förhandlat”. I förarbetena till 21 § HaL uttalas att i de flesta situationer då parterna varit i kontakt med varandra och ”diskuterat till exempel priser och andra avtalsvillkor, får förhandlingar i paragrafens mening anses ha ägt rum”. Vidare konstateras i förarbetena att om handelsagenten ”blivit avvisad redan vid första kontakten med tredje man utan att denne har gått in i några diskussioner med anledning av agentens initiativ, kan förhandlingar inte anses ha kommit till stånd” (se prop. 1990/91:63 s. 92 f.).

Rättsläget kan således sammanfattas så att det inte är tillräckligt att parterna endast haft en flyktig kontakt med varandra. Den part som bekräftar att ett avtal ingåtts bör kunna visa att parterna diskuterat frågor som rör det avtal som sedan påstås ha ingåtts. Förhandlingar i rättslig mening kan komma till stånd även om handelsagenten inte kunnat avvika från det pris som huvudmannen angett i sina direktiv.

Av Rolf Dotevall, professor i handelsrätt vid Göteborgs universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek

Senast uppdaterad 9 feb 2021

Läs mer inom rättsområdet

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss