Ersättning för nekat avverkningstillstånd i fjällnära skog
MÖD finner att staten är skyldig att utge ersättning till en markägare enligt 19 § skogsvårdslagen, eftersom den pågående markanvändningen avsevärt har försvårats sedan förvaltningsrätten upphävt Skogsstyrelsens beslut om tillstånd till avverkning i fjällnära skog, ett avgörande som grundades dels på artskyddshänsyn, dels på områdets övriga höga naturvärden.
Bakgrund
En markägare ansökte om tillstånd till avverkning i fjällnära skog på en fastighet. Skogsstyrelsen gav tillstånd till avverkning på sju områden med en sammanlagd areal på 53,4 hektar. Beslutet överklagades av en naturskyddsförening till förvaltningsrätten.
Förvaltningsrätten upphävde Skogsstyrelsens beslut eftersom domstolen ansåg att det var sannolikt att tretåig hackspett förekom i området och att avverkning inte var förenlig med förbudet i 4 § 4 p. artskyddsförordningen (2007:845). Förvaltningsrätten bedömde vidare att områdets höga naturvärden innebar att avverkning var oförenlig med intressen av väsentlig betydelse för naturvården (se 18 § skogsvårdslagen [1979:429]).
Markägaren väckte talan mot staten om ersättning för det intrång som förvaltningsrättens avgörande innebar. Mark- och miljödomstolen (MMD) dömde staten att betala 2 225 000 kr, uppräknat med konsumentprisindex, jämte ränta. Staten förpliktigades även att ersätta markägarens rättegångskostnader. Staten överklagade domen till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD).
Mark- och miljööverdomstolen
I MÖD hävdar Staten att förvaltningsrättens dom inte ger upphov till ersättningsrätt, eftersom domstolen enbart ansett att miljöbalkens hänsynsregler (preciserade genom artskyddsförordningen) inte visats vara uppfyllda, utan att ett nytt, formellt förbud meddelats.
Staten menar att MMD felaktigt likställt upphävandet med ett förbud enligt 18 § skogsvårdslagen, och gör en distinktion mellan att 18 § skyddar natur- och kulturmiljövärden ur ett ekosystemsperspektiv medan artskyddsförordningen skyddar individer och populationer av arter, oavsett deras miljö, och anför att avgörandet bygger på det senare. Enligt staten var markägaren redan förhindrad att avverka skogen på grund av artskyddsförordningen innan avgörandet, vilket innebär att markanvändningen inte avsevärt försvårats i den mening som krävs för ersättning (se NJA 2023 s. 291 “Tjäderspelet i Malsättra”).
Markägaren hävdar att det är det slutliga avgörandet av tillståndsfrågan som är avgörande, oavsett instans. Enligt markägaren innebär förvaltningsrättens dom att tillståndet nekats med stöd av 18 § skogsvårdslagen, vilket ger rätt till ersättning enligt 19 § samma lag. Markägaren poängterar att det rör sig om en tydligt lagreglerad ersättningsrätt som inte ska ersättas av allmänna principer, så som de som tillämpades i "Tjäderspelet i Malsättra". Vidare kritiserar markägaren statens resonemang, eftersom det skulle innebära att staten kan undgå ersättningsskyldighet för inskränkningar på grund av höga naturvärden om det samtidigt finns fridlysta arter i området och inskränkningen i stället hänförs till artskyddsförordningen. Markägaren hävdar slutligen att den pågående markanvändningen avsevärt försvårats genom att avverkning inte får ske.
MÖD konstaterar inledningsvis att avverkning i fjällnära skog kräver tillstånd från Skogsstyrelsen och att sådant tillstånd inte får ges om avverkningen är oförenlig med intressen av väsentlig betydelse för naturvården (15 och 18 §§ skogsvårdslagen). Domstolen konstaterar vidare att förvaltningsrättens avgörande innebar att markägaren nekades tillstånd med stöd av 18 § skogsvårdslagen. Enligt 19 § skogsvårdslagen har en fastighetsägare rätt till ersättning om ett beslut enligt 18 § innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras.
Vid bedömningen av om markanvändningen avsevärt försvårats konstaterar MÖD att det inte visats att förekomsten av tretåig hackspett eller andra arter skulle ha inneburit att avverkning inom hela det aktuella området om 53,4 hektar varit förbjuden enligt artskyddsförordningen sedan tidigare. Eftersom förvaltningsrättens avgörande även grundades på områdets höga naturvärden och naturvärdeklassificering, står det däremot klart att den pågående markanvändningen avsevärt har försvårats genom avgörandet.
MÖD instämmer i MMD:s bedömning i fråga om ersättningsbeloppet (2 225 000 kr) och konstaterar att det finns laglig grund för uppräkning enligt konsumentprisindex. Eftersom MMD:s dom fastställs ska staten även ersätta markägarens rättegångskostnader i MÖD med 28 125 kr.
Referat av Mark- och miljööverdomstolen 2026-09-04, mål nr M 8982-25.
Ursprungligen publicerad i JP Miljönet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 28 sep 2026
Joel Blombergsson
Jurist, redaktör
