Nya regler för nationell fridlysning ska göra artskyddet mer träffsäkert
Den 1 november 2026 träder nya regler om nationell fridlysning i artskyddsförordningen i kraft, med en helt ny lista över skyddade arter. Vår expert Ingela Sundelin, advokat vid Hellström Advokatbyrå, analyserar hur de nya bestämmelserna ska tillämpas och vilka konsekvenser de kan få för berörda verksamheter.

Bakgrund
Artskyddsförordningens regler om fridlysning består av två delar, dels bestämmelser som följer av EU:s lagstiftning, dels regler som bara gäller i Sverige. Det är enbart de nationella reglerna i artskyddsförordningen (2007:845), tillsammans med en helt ny bilaga 2, som ändras den 1 november 2026 genom förordningsändringen SFS 2026:1504.
Den nya artlistan
Listan över nationellt fridlysta arter (bilaga 2) byts ut i sin helhet och omfattar nu drygt 230 arter jämfört med knappt 300 i dag. Alla i Sverige naturligt förekommande grod- och kräldjur, orkidéer och lummerväxter fortsätter att vara fridlysta. Fler insekter, inte minst pollinerare, läggs till, liksom bland annat igelkott, havsnejonöga och ål. Samtidigt tas flera vanliga och allmänt kända arter som blåsippa, gullviva och murgröna bort eftersom de bedömts som livskraftiga i den senaste rödlistan. Ett särskilt uppmärksammat exempel är orkidén knärot, som ges ett grundläggande i stället för strikt skydd och därmed inte längre kommer att hindra skogsbruksåtgärder på samma sätt som tidigare.
Naturvårdsverket ska minst vart sjunde år, utifrån vetenskapligt underlag, se över listan och rapportera till regeringen. En regelbunden revideringscykel saknas i dagens ordning.
Från enhetligt skydd till fyra nivåer
Den kanske mest grundläggande förändringen är att bestämmelserna om nationell fridlysning går från en i praktiken enhetlig skyddsnivå till ett fyrgradigt system.
Tidigare fanns det en lista där alla arter i praktiken behandlades lika. Nu delas i stället arterna in i fyra kategorier: strikt skydd (arter kategoriserade som akut hotade, CR, i den svenska rödlistan), förstärkt skydd (starkt hotade arter, EN, eller arter som skyddas till följd av internationella åtaganden), grundläggande skydd (arter som riskerar riktade åtgärder, grod- och kräldjur som inte redan omfattas av strikt skydd eller internationella åtaganden) och begränsat skydd (en snävare skyddsform för växter som riskerar riktade åtgärder). Ju högre skyddsnivå, desto färre undantag kan tillämpas.
För strikt och förstärkt skyddade djur förbjuds nu inte bara att döda, skada eller fånga exemplar, utan även att avsiktligt störa djur när störningen kan antas ha betydelse för artens bestånd, samt att ta bort eller skada ägg, rom, larver, bon eller djurens fortplantningsområden och viloplatser. Denna typ av skydd mot störning och livsmiljöförstöring har hittills bara funnits för arter som omfattas av EU-rätten. Att motsvarande skydd nu kan ges rent nationellt är en av de mest betydelsefulla förändringarna.
För växter, mossor, lavar, svampar och alger gäller motsvarande gradering. Strikt, förstärkt och grundläggande skydd (8 §) innebär förbud mot att avsiktligt plocka, gräva upp, ta bort eller skada exemplar samt frön eller andra delar, medan begränsat skydd (9 §) bara förbjuder att gräva eller dra upp exemplar med rötterna, och att plocka eller samla in för försäljning eller andra kommersiella ändamål.
Två nya undantag och ökad dispensrätt
De verkliga skillnaderna för verksamhetsutövare finns i två nya undantag. Förbuden för arter med grundläggande eller begränsat skydd gäller inte om det är uppenbart att syftet med en åtgärd inte är att skada arten. Jord- och skogsbruksåtgärder ska normalt anses ha ett sådant annat syfte (9 a §). Därutöver gäller förbuden inte för arter med förstärkt, grundläggande och begränsat skydd om de i det enskilda fallet skulle innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras (9 b §).
Skyddet varierar därför kraftigt beroende på kategori och de nya bestämmelserna kan generellt leda till att färre verksamheter träffas av förbudsreglerna jämfört med i dag. En verksamhetsutövare behöver däremot fortfarande tidigt i ett projekt utreda vilka fridlysta arter som kan finnas i området eftersom bevisbördan ligger på verksamhetsutövaren.
Dispensmöjligheterna utvidgas också. Om det inte finns någon annan lämplig lösning kan dispens beviljas när det behövs av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller andra tvingande skäl med ett väsentligt allmänintresse, även då artens bevarandestatus påverkas negativt, mot villkor om kompensationsåtgärder. Denna dispensgrund liknar den som redan gäller enligt EU-rätten, men görs nu tillämplig även på rent nationellt fridlysta arter.
Konsekvenser för jord- och skogsbruk, vindkraft och vattenkraft
För framför allt jord- och skogsbruk, men även vissa byggprojekt, bör undantagen i praktiken innebära att betydligt färre verksamheter träffas av förbudsreglerna, trots att det bredare djurskyddet (störning och habitatpåverkan) kan medföra att något fler projekt berörs av förbudsreglerna än tidigare.
För verksamheter som innebär ny eller ändrad markanvändning, till exempel vindkraft, gruvor och ny infrastruktur, gäller inte markanvändningsundantaget på samma sätt, eftersom det förutsätter pågående, inte ny, markanvändning. Att anlägga en vindkraftspark eller en gruva är exempel på ändrad markanvändning som kräver eget underlag om berörda arter, och långa lednings- och infrastruktursträckor ökar sannolikheten att någon nytillkommen fridlyst art berörs.
Vattenkraft framstår som särskilt exponerat genom ålens nya strikta skydd. Ålen får strikt skydd mot bland annat dödande, störning och skada på fortplantnings- och viloplatser. Undantaget för pågående markanvändning gäller inte strikt skyddade arter. Vattenkraft som ska prövas eller omprövas, inklusive inom den nationella planen för moderna miljövillkor, kan därför behöva söka artskyddsdispens.
Eftersom artunderlag bara kan samlas in under artens säsong är den största praktiska risken att inventeringsbehov upptäcks för sent, vilket kan försena projekt. Verksamhet som redan bedrivs får fortsätta utan dispens till den 31 oktober 2027, och söks dispens i tid får verksamheten fortsätta till dess ansökan prövats slutligt. För redan inledda mål och ärenden tillämpas de nya reglerna bara om de inte är strängare än de äldre.
Avvägningen mellan artskydd och markanvändning
Enligt regeringen har dagens regler i vissa fall inneburit orimliga inskränkningar för markägare, utan att det nödvändigtvis gynnat de mest hotade arterna. Ändringarna syftar därför till att göra artskyddet mer träffsäkert. Verkligt hotade arter får starkare skydd samtidigt som skogsbruk, energiproduktion och andra samhällsviktiga verksamheter inte stoppas i onödan.
Sett i sak innebär reformen en tydlig förskjutning till förmån för markanvändning på tre sätt. För det första byts en enhetlig, och därmed i flera fall trubbig, fridlysning ut mot ett system där bara de mest akut hotade arterna får ett skydd som inte kan ge vika för markanvändningsintressen. För det andra införs generella undantag som i praktiken flyttar bevisbördan och riskfördelningen till markägarens fördel för alla utom de mest hotade arterna. För det tredje vidgas dispensmöjligheterna till att omfatta fall där bevarandestatusen faktiskt försämras, mot kompensation, vilket är en prövning som tidigare i huvudsak reserverats för EU-rättsligt skyddade arter.
Från förslag till beslut
Av slutredovisningen framgår framför allt synpunkter från sektorsmyndigheterna, snarare än en bredare remisskritik. Myndigheterna har genomgående efterfrågat mer tid för att gå igenom och diskutera listorna. En återkommande konkret invändning gäller oro för att fridlysning av ovanliga och svåridentifierade arter försvårar inventering och övervakning, eftersom insamling av exemplar för artbestämning då kräver dispens, en problematik som Naturvårdsverket självt konstaterar kvarstår.
Sammanfattningsvis tyder underlaget på att remissprocessen och den fördjupade genomgången i första hand finslipade artlistans omfattning och enskilda artplaceringar, snarare än att den drev fram förändringar av den rättsliga konstruktionen med fyra skyddsnivåer, de två undantagen eller den utvidgade dispensgrunden. Dessa element tycks ha legat fast genom hela processen som en politiskt given ram som Naturvårdsverkets uppdrag inte omfattade att ompröva.
Sammanfattande bedömning
De nya reglerna innebär en genomgripande omstrukturering av den nationella fridlysningen. Från en enhetlig, trubbig lista till ett differentierat system med fyra skyddsnivåer, generella undantag för pågående markanvändning och en vidgad dispensmöjlighet mot kompensation. Effekten är sannolikt att färre verksamheter träffas av förbudsreglerna än i dag, samtidigt som skyddet skärps påtagligt för ett mindre antal akut och starkt hotade arter. Verksamhetsutövare bör därför inte se detta som en generell lättnad. Utredningsplikten och bevisbördan kvarstår oförändrade och den nya artlistan innehåller flera för branschen okända arter. Särskilt tidskritisk fältinventering och vattenkraftens ålrelaterade dispensbehov kräver fortsatt noggrann planering redan från projektets tidiga skeden.
Ursprungligen publicerad i JP Miljönet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 20 nov 2026