När är ett referensuppdrag ”motsvarande”? En genomgång av aktuell kammarrättspraxis
När en upphandlande myndighet ställer krav på att ett referensuppdrag ska ”motsvara” eller vara ”liknande” eller ”likvärdigt” det som upphandlas, hur ska den bedömningen göras? Kammarrätten i Göteborg meddelade den 21 augusti 2026 dom i ett mål som rör just den frågan. Är ett referensuppdrag avseende 15 last-/lådcyklar per år "motsvarande" ett uppdrag som avser leverans, service och reparation av cirka 225 elcyklar per år? Lina Håkansson Kjellén och Erik Edström, Bokwall Rislund Advisors, analyserar domen och resonerar utifrån ett urval av senare års kammarrättspraxis om tolkning av krav på likvärdiga eller liknande referensuppdrag.
1. Kammarrättens avgörande i mål nr 1437-26
1.1 Bakgrund
Göteborgs Stads Leasing AB upphandlade verksamhetscyklar uppdelat på flera delområden, däribland delområde 2 Elcykel, omfattande service och reparation av cirka 225 elcyklar per år. Av upphandlingsdokumenten framgick att leverantören skulle presentera ett referensuppdrag per anbudsområde som skulle styrka att leverantören hade erfarenhet av uppdrag ”motsvarande” det som kunde komma att beställas. En kort beskrivning av uppdraget och dess omfattning skulle också anges. Gaiavelo AB tilldelades kontraktet för delområde 2 Elcykel efter att ha åberopat ett referensuppdrag som avsett leverans av last- och lådcyklar med en årlig volym om cirka 15 cyklar.
Åke Andréasson Sportservice AB, som rangordnades tvåa i upphandlingen, ansökte om överprövning och gjorde gällande att Gaiavelos referensuppdrag varken till art eller omfattning motsvarade det upphandlade uppdraget, och att ett krav på ”motsvarande” uppdrag kräver högre identitet med upphandlingsföremålet än det i upphandlingar vanligare förekommande kravet på ”liknande” uppdrag.
1.2 Förvaltningsrättens bedömning
Förvaltningsrätten i Göteborg fann att referenskravet, läst tillsammans med kravet på att ange uppdragets omfattning, innebar att det åberopade referensuppdraget skulle motsvara det som kunde komma att beställas både till art och omfattning. Eftersom syftet med referenskravet var att säkerställa leverantörens tekniska och yrkesmässiga kapacitet, var den mest rimliga tolkningen enligt förvaltningsrätten att motsvarande uppdrag innebär referensuppdrag som i hög utsträckning liknar de som aktualiseras inom delområdet även i fråga om volym. Gaiavelos referensuppdrag bedömdes vara väsentligt mindre än det som upphandlades och förvaltningsrätten biföll därför ansökan.
1.3 Kammarrättens bedömning
Kammarrätten i Göteborg avslog Gaiavelos överklagande och fastställde därmed förvaltningsrättens avgörande. Kammarrätten konstaterade liksom förvaltningsrätten att ett ”motsvarande uppdrag” ska förstås som ett uppdrag som i hög grad liknar det som kan komma att beställas inom det aktuella delområdet, och att samtliga relevanta aspekter av uppdraget måste beaktas vid den bedömningen. Det innebär att referensuppdraget både till innehåll och omfattning måste likna det som kan komma att beställas. Kammarrätten klargjorde samtidigt att eftersom upphandlingen inte efterfrågat ett visst angivet minimiantal cyklar, kunde krav inte ställas på en exakt omfattning, men ett referensuppdrag som väsentligt avviker från det tänkta uppdragets innehåll eller omfattning kan ändå inte anses utgöra ett motsvarande uppdrag.
Kammarrätten avfärdade också Gaiavelos invändning om att den upphandlande myndigheten inte närmare hade preciserat vad som utgjorde ett motsvarande uppdrag, och att upphandlingens Frågor och Svar tydde på att inget volymkrav funnits. Domstolen fann att det framgick direkt av upphandlingsdokumenten att referensuppdraget skulle motsvara det som kunde komma att beställas, och att detta krav omfattade både innehåll och omfattning. Eftersom Gaiavelos referensuppdrag var väsentligt mindre än det som skulle beställas var det inte ”motsvarande” och kravet på referensuppdrag var därmed inte uppfyllt.
2. Tidigare kammarrättspraxis
Kammarrätten i Stockholms dom i mål nr 8227-18 avsåg en upphandling av måltidstransporter, där kravet på referenser föreskrev att leverantören skulle ha "erfarenhet av efterfrågad eller likvärdig tjänst". Leverantören skulle ange två referenspersoner från uppdrag som "till omfattning och innehåll liknar efterfrågade tjänster", utförda under de senaste tre åren. Måltidsfabriken tilldelades avtalet, men en konkurrent ansökte om överprövning och anförde att Måltidsfabriken inte uppfyllde referenskravet.
Förvaltningsrätten avslog ansökan om överprövning, men kammarrätten konstaterade vid sin prövning att kravet på likvärdig tjänst inte närmare preciserats i förfrågningsunderlaget, och slog fast att kravet fick anses innebära att åberopade referensuppdrag vid en objektiv bedömning ska framstå som likvärdiga uppdraget i upphandlingen. Den upphandlande myndighetens egen bedömning att kravet var uppfyllt var alltså inte tillräcklig, utan det krävdes en konkret och saklig jämförelse.
Måltidsfabrikens två referensuppdrag bestod av ett cateringuppdrag med leverans till ett enda boende under sex månader, respektive en måltidsservice till en skola. Dessa innefattade visserligen måltidstransporter, men till enstaka ställen, medan den aktuella upphandlingen avsåg cirka 100 upphämtnings- och avlämningsställen. Kammarrätten bedömde att referensuppdragen inte visade den logistiska kapacitet som uppdraget förutsatte, och att de därmed inte kunde anses "till omfattning och innehåll” likna det som skulle upphandlas. Kommunen hade därför gjort fel som godkände referensuppdragen.
I Kammarrätten i Jönköpings dom i mål nr 255-22 hade Gislaveds kommun angett att med likvärdigt uppdrag avsågs att leverantören levererat den efterfrågade volymen. NHT Tradings anbud förkastades emellertid därför att bolaget enligt kommunen hade angett ett referensuppdrag som inte avsett likvärdiga produkter.
Både förvaltningsrätten och kammarrätten fann att referenskravet fick anses omfatta ett krav på likvärdighet både avseende typen av produkter och de volymer som levererats. Till skillnad från kommunen fann kammarrätten dock att NHT Trading visat att de levererade produkterna var likvärdiga med de upphandlade produkterna.
Kammarrätten i Stockholms dom i mål nr 2660-24 rörde Region Västmanlands upphandling av systemstöd för särskilda persontransporter. Anbudssökande skulle "tidigare ha levererat systemstöd för särskilda persontransporter med liknande omfattning och komplexitet", styrkt genom två referensuppdrag som bland annat skulle ha innefattat "minst funktioner för hantering av tillstånd samt myndighetsutövning, bokning, planering, optimering, fakturering och uppföljning". En annan del av ansökningsinbjudan, om uppdragets omfattning, angav att systemet skulle innehålla funktioner för "Myndighetsutövning, gällande färdtjänst och riksfärdtjänst".
Regionen underkände Snapcodes referensuppdrag med motiveringen att det inte avsett myndighetsutövning gällande just färdtjänst och riksfärdtjänst. Snapcode ansökte om överprövning och invände att referenskravet inte specificerade vilken typ av myndighetsutövning som avsågs.
Förvaltningsrätten biföll ansökan och fann att referenskravet inte gick att läsa som ett krav på myndighetsutövning gällande just färdtjänst och riksfärdtjänst. Beskrivningen i en annan del av ansökningsinbjudan utgjorde enligt förvaltningsrätten krav på det offererade systemet, inte ett kvalificeringskrav på referensuppdragen. Regionen hade därmed, i strid med transparensprincipen, tillämpat ett krav som inte framgick av ansökningsinbjudan.
Kammarrätten delade förvaltningsrättens bedömning att det inte med tillräcklig tydlighet gick att utläsa av ansökningsinbjudan att referensuppdragen måste avse erfarenhet av myndighetsutövning gällande färdtjänst och riksfärdtjänst. Kammarrätten fann dock att otydligheten i det obligatoriska kravet hade påverkat det konkurrensuppsökande skedet och att det därför inte var tillräckligt med rättelse, utan upphandlingen skulle göras om.
3. Sammanfattande iakttagelser
Eftersom kvalificeringskrav är obligatoriska att uppfylla och sätter ramen för vilka leverantörer som kan delta i en upphandling är det av stor betydelse att kraven är klart och tydligt formulerade och tillämpas på ett förutsebart sätt. Det gäller i synnerhet återkommande begrepp så som krav på likvärdighet eller liknande. Det är därför välkommet att Kammarrätten i Göteborgs avgörande innehåller ett tydligt uttalande om att ett krav på uppvisande av ett ”motsvarande” referensuppdrag innebär att uppdraget ska likna det upphandlade uppdraget i hög grad, både till innehåll och omfattning.
Oavsett vilket begrepp som används kan konstateras att domstolarna bedömer kraven enligt en i grunden gemensam metod. Det är kravets ordalydelse som avgör om det är arten och/eller omfattningen som styr vad som ska vara motsvarande eller likvärdigt, men om inget särskilt anges är utgångspunkten att både art och omfattning ska beaktas. Om ett referensuppdrag är väsentligt mindre till sin omfattning, eller upphandlingsföremålet inte delar en tillräcklig likhet i art, kan referensuppdraget inte godkännas.
Göteborgsmålet och den övriga kammarrättspraxis som behandlats i denna artikel illustrerar vidare att kraven på att ett referensuppdrag ska vara ”motsvarande”, ”likvärdigt” eller ”liknande” signalerar olika grad av närhet till upphandlingsföremålet. ”Liknande” innebär en bedömning av om det finns en grundläggande likhet, vilket utgör ett lägre krav på identitet mellan referensuppdraget och upphandlingsföremålet jämfört med ”motsvarande”. Samtidigt visar praxis avseende ”likvärdig” att även det rekvisitet i praktiken kan tillämpas lika strängt som ”motsvarande”, beroende på hur kravet i övrigt är formulerat och preciserat i upphandlingsdokumenten. Den avgörande faktorn är därför inte bara vilket av orden som valts, utan hur tydligt den upphandlande myndigheten har definierat vad likheten ska bestå i.
I enlighet med transparensprincipen får myndigheten inte heller vid kvalificeringsprövningen tillämpa mer specifika krav på referensuppdrag än vad som med tillräcklig tydlighet framgår av upphandlingsdokumenten. Något som beskrivs under en allmän rubrik för uppdragets omfattning men inte kan utläsas i själva kvalificeringskravet kan inte utan vidare läggas till grund för att utesluta en leverantör. Om kravet är att referensuppdraget ska vara ”motsvarande” upphandlingsföremålet torde emellertid större utrymme finnas för att beakta specifika krav i den aktuella upphandlingen jämfört med om kravet är ”liknande”.
Mot den bakgrunden har en upphandlande myndighet enligt vår mening goda skäl att noga tänka igenom dels vilken kravnivå – ”motsvarande”, ”likvärdiga” eller ”liknande” – som ska gälla, dels om det ska anges några förtydligande krav på vad referensuppdragen ska omfatta. I annat fall finns risk att behöva godkänna anbudsgivare som saknar den efterfrågade erfarenheten. Opreciserade krav på likvärdighet riskerar dessutom leda till olika tolkningar och överprövningsprocesser som annars kunnat undvikas. Krav på referensuppdrag bör därmed i möjligaste mån formuleras tydligt och uttryckligen ange vilka aspekter av uppdraget – art, omfattning, typ av verksamhet – som referensuppdraget ska motsvara.
För leverantören innebär redovisad praxis en påminnelse om att om det är oklart vad ett referensuppdrag måste innehålla för att kunna godkännas i upphandlingen, bör leverantören ställa frågor för att få klarhet i kravets innebörd. Transparensprincipen ger ett visst skydd mot att myndigheten i efterhand tillämpar krav som inte tillräckligt tydligt framgår av upphandlingsdokumenten, men i enlighet med HFD 2022 ref 4 I och II har leverantören också ett eget ansvar att försöka klargöra otydliga begrepp.
Ursprungligen publicerad i JP Upphandlingsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 23 okt 2026
Erik Edström
Councel, Bokwall Rislund Advisors
Lina Håkansson Kjellén
Partner, Bokwall Rislund Advisors
