Ellagstiftningen: En konkret guide
Elen är livsviktig för dagens och morgondagens Sverige. Den svenska ellagstiftningen är ett komplext ämne som till och från uppmärksammas i media och processer. Att slänga runt el-begrepp sporadiskt utan närmare eftertanke är inte lämpligt. I denna konkreta analys redogör därför miljörättsjuristen John Woivalin för den svenska ellagstiftningens uppbyggnad.
EN ELEKTRIFIERAD VÄRLD
Det är få saker vi kan göra nuförtiden i Sverige utan att använda den elektriska energin. Det är enklare att nämna sammanhang som elen används i än områden där den inte används. Allt nyttjande av el fordrar förstås en omfattande reglering. Hanteringen av hur el ska/får nyttjas regleras i dag närmare i ellagen (1997:857), EL, men flera andra förordningar och rättsakter är även relevanta. Exempelvis är miljörättens rättsliga huvudakt miljöbalken (MB) central i elfrågorna samt förordningen om nätkoncession (2021:808) som å sin sida fyller en betydande roll i ansökan och handläggningen av nätkoncessionsärenden. Även EU-rätten är av betydelse för elområdet.
ELMARKNADEN: AVREGLERAD ELLER OMREGLERAD?
Handel och distribution av el
Det brukar uttryckas att för drygt 25 år sedan avreglerades elmarknaden i Sverige. Kortfattat innebar denna avreglering att det tidigare monopolet på elmarknaden avskaffades varigenom lagstiftaren öppnade upp för en handelsmarknad, vilket ledde till att elen konkurrensutsattes. Det tidigare monopolet medförde i praktiken att både distributionen och handeln av el hanterades av en och samma aktör – vanligen ett kommunalt energiverk eller något annat energibolag.
I dag är således handeln och distributionen av el separerade från varandra och styrs nu av olika aktörer. Det är just därför en elkonsument i Sverige kan ha två olika leverantörer av det som krävs för att kunna förbruka el. För det första har konsumenten ett avtal med ett elförsäljningsföretag som alltså säljer själva elen till kunden. För det andra har konsumenten även ett avtalsförhållande med ett så kallat elnätsföretag som tillhandahåller de ledningar som elen levereras genom till kunderna.
Nätkoncession och transmissionsnätet
När ändå ledningar nämns är det relevant att kort notera att en monopolliknande situation fortsättningsvis råder inom nätverksamheten i Sverige. Med detta förstås alltså nätkoncession – driften av elnät och byggnationen av ledningar genom områden. De företag som innehar nätkoncession har i princip ensamrätt att distribuera el till kunder inom ett särskilt område.
Sveriges nätkoncessioner länkas ihop med det cirka 17 500 kilometer långa transmissionsnätet som kan beskrivas som navet i eldistributionen. Det är myndigheten Svenska kraftnät som förvaltar och utvecklar transmissionsnätet. Parallellt med detta har Sverige fyra olika elområden (som etablerades år 2011 efter att Dansk Energi år 2006 anmälde Svenska kraftnät till EU-kommissionen på grund av begränsad export av el till Danmark). Ett kännetecken för Sveriges elområden är att det produceras mer el än det förbrukas i norra Sverige (område SE 1) medan det i södra Sverige (område SE 4) tidvis kan råda underskott på el. Inom ramen för detta bör det självfallet noteras att överföringsnäten byggts ut stegvis och i dag är Sveriges nät även ihopkopplat med flera grannländer, vilket öppnar upp för en gränsöverskridande elhandel.
En omreglerad marknad
Avslutningsvis tåls det att fundera på om det kunde vara lämpligare ur ett folkmunsperspektiv att beskriva elmarknaden som ”omreglerad” som ett alternativ till begreppet ”avreglerad” eftersom det senare lätt kan missförstås. Den uppmärksamme analysläsaren och den rättsligt införstådda individen vet att hanteringen av el fortsättningsvis är reglerad genom lagstiftningen även efter ”avregleringen” som gjordes för ungefär 25 år sedan. Det sagda konstruerar en lämplig ledning till nästa avsnitt som kort ska hantera EL.
DEN CENTRALA ELLAGEN
13 kapitel från 1998
EL trädde i kraft den 1 januari 1998, varigenom elhandeln utsattes för konkurrens. Genom EL regleras elnätsverksamheter, ansvaret för det nationella elsystemet och handeln med el. Lagen är uppbyggd av totalt 13 kapitel som hanterar olika el-relaterade frågor. Alla kapitel är relevanta men särskilt några av dem ska granskas lite närmare inom ramen för denna analys.
Nätkoncession: En grundbult
2 kap. EL reglerar närmare nätkoncessionen och ledningar vid trafikleder. Av 2 kap. 1 § EL framgår att en starkströmsledning inte får byggas eller användas utan ett tillstånd. Detta tillstånd ska förstås som en så kallad nätkoncession. En intressant notering här är att till byggandet av en ledning räknas även schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen.
Nätkoncession kan sägas utgöra en grundbult i den svenska ellagstiftningen. En nätkoncession kan funktionellt delas upp i två olika typer (se 2 kap. 2 § EL). Båda dessa typer är viktiga att förstå då de är återkommande i hanteringen av EL. Den första typen är nätkoncession för linje som avser en ledning med en i huvudsak bestämd riktning. Dessa utgörs främst av de ledningar med högre spänning som är vanliga i det nationella stamnätet eller regionalledningar. Den andra typen är nätkoncession för område (områdeskoncession) som helt enkelt utgör ett ledningsnät inom ett visst område. Denna typ av nätkoncession avser inte särskilda ledningar utan omfattar i stället ett angivet geografiskt område med svagare ledningar som ingår i ett lokalt nät. (Se prop. 1996/97:136 avsnitt 5.1). Det finns samtidigt möjligheter för undantag från kravet på nätkoncession som regleras närmare i 2 kap. 5–9 §§ EL. En nätkoncession (oavsett om det är frågan om en sådan för linje eller område) får endast beviljas om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt. Utöver detta följer detaljerade krav på utformningen, lokaliseringen och nätkoncessionshavaren i 2 kap. 12–16 §§ EL.
Det är den så kallade nätmyndigheten som prövar frågor enligt 2 kap. EL, förutsatt att det inte det föreligger skäl för att regeringen ska pröva frågan. Detta regleras närmare i 2 kap. 4 § EL. Det är Energimarknadsinspektionen som är nätmyndigheten enligt 4 § förordningen (2023:241) om det nationella elsystemet (jämför regeringens bemyndigande i 1 kap. 5 § EL). En nätkoncession gäller tills vidare, men det är samtidigt viktigt att poängtera att den får begränsas att gälla för en viss tid, vilket framgår närmare av bland annat 2 kap. 21 § EL. En nätkoncession får inte heller överlåtas utan tillstånd och för att en överlåtelse ska få ske måste kraven i 2 kap. 16 § EL vara uppfyllda (se 2 kap. 43 § EL). En annan sak som kan noteras är att flera nätkoncessioner får läggas samman till en ny nätkoncession (2 kap. 39–40 §§ EL) samtidigt som en nätkoncession kan delas upp i flera nya koncessioner (2 kap. 41–42 §§ EL). För vidare kännedom så regleras nätkoncessioner närmare i bland annat förordningen om nätkoncession.
Systemansvaret och balansansvaret
8 kap. EL handlar om det övergripande systemansvaret och balansansvaret. Det övergripande systemansvaret innebär att den myndighet som regeringen bestämmer har det övergripande ansvaret för att elektriska anläggningar samverkar driftsäkert så att en balans inom hela eller delar av landet kortsiktigt upprätthålls mellan produktion och förbrukning av el (se 8 kap. 1 § EL). Det är Svenska kraftnät som är systemansvarig myndighet (se 6 § förordningen om det nationella elsystemet). På en order från Svenska kraftnät kan överföring av el till elanvändare exempelvis begränsas eller avbrytas med stöd av 8 kap. 5 § EL (jämför 9 § förordningen om det nationella elsystemet). Den systemansvariga myndigheten ska bland annat även kunna beordra de så kallade balansansvariga att öka eller minska produktionen eller förbrukningen av el (se 8 kap. 2 § EL).
Som en följdfundering på det ovan sagda kan frågas vad balansansvaret är för något? Balansansvaret är det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som det tas ut i en uttagspunkt eller att lika mycket el tas ut från systemet som det tillförs i en så kallad inmatningspunkt. Detta är ett krav för att el ska få levereras och för att hantera de obalanser som el-tjänsterna kan medföra (jämför 8 kap. 12–13 §§ EL). De balansansvariga är kort och gott de elhandlande aktörer som har ett särskilt avtal om balansansvar med Svenska kraftnät (se vidare 8 kap. 14–17 §§ EL). Att vara balansansvarig medför som ovan här konstateras flera skyldigheter enligt EL, utöver dessa behöver även vissa uppgifter lämnas till den systemansvarige myndigheten Svenska kraftnät (se 8 kap. 7 § EL).
Axplock av några andra kapitel
I avsnitten ovan åvilar ett starkt fokus på de centrala nätkoncessionerna, det övergripande systemansvaret och balansansvaret. Andra centrala kapitel att känna till är bland annat 3 kap. EL som handlar om nätföretag och drift av elnät samt 4 kap. EL som i sin tur reglerar anslutningen till elnätet och överföringen av el. I 5 kap. EL regleras intäktsramarna för nätverksamhet och i 6 kap. samma lag förklaras det närmare om mätning av överförd el.
Andra kapitel i EL som kan nämnas kort är exempelvis 7 kap. om kommunala elföretag som sammanlänkar EL med kommunallagen (2017:725). Utöver detta finns det tre konsumentcentrala kapitel som alla på något vis reglerar leverans och hantering av el till kund. I 9 kap. EL stipuleras aggregeringstjänster och leverans av el medan 10 kap. EL innehåller bestämmelser om avbrottsersättningar. Det sista konsumenttunga kapitlet i lagen är 11 kap. som handlar om avbrytande av el-överföringar till konsumenter. I 13 kap. EL regleras övriga bestämmelser av straffrättslig och processuell natur.
Något om tillsynen
Slutligen finns det även en del lagrum för tillsynen i 12 kap. EL. Det är Svenska kraftnät som ska utöva tillsyn enligt EL och att föreskrifter eller villkor som har meddelats i anslutning till lagen följs när det gäller frågor om driftsäkerhet hos det nationella elsystemet (se 8 § förordningen om det nationella elsystemet och jämför 12 kap. 1 § EL).
Energimarknadsinspektionen är följaktligen den nationella tillsynsmyndigheten enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU. Som nationell tillsynsmyndighet fullgör Energimarknadsinspektionen uppgifter som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (se 5 § förordningen om det nationella elsystemet och 12 kap. 1 § EL).
En intressant företeelse att notera här är att beslut enligt EL inte har rättskraft som påverkar prövningar enligt MB. På grund av detta kan en myndighet som ska utöva tillsyn enligt MB därför med stöd av 26 kap. 9 § MB meddela förelägganden och förbud trots att Energimarknadsinspektionen kan ha godtagit vissa förhållanden vid sin prövning (jämför prop. 1997/98:90, del 2, s. 151 f. och se närmare MÖD 2018-04-13, mål nr M 4629-17).
Stöt inte bort akter bortom EL
Till sist behöver det framhållas att även andra lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter kan vara aktuella när el ska hanteras på olika sätt. Exempelvis kommer man snabbt in på tillståndsfrågor enligt MB (jämför exempelvis hänvisningarna i 2 kap. 17 § EL), samtidigt som även intressen och handlanden enligt plan- och bygglagen (2010:900), kulturmiljölagen (1988:950) (jämför 2 kap. 14 § EL), artskyddsförordningen (2007:845) och elsäkerhetslagen (2016:732) (jämför 11 kap. 11 § EL) med flera behöver beaktas.
John Woivalin, miljörättsjurist.
Ursprungligen publicerad i JP Miljönet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 24 aug 2023
Jurist
