Ytterligare avgörande om strafflindring på grund av billighetsskäl

straffratt-Ytterligare-avgorande-om-strafflindring-pa-grund-av-billighetsskal-1.jpg

En narkossköterska har dömts till sex månaders fängelse för att hon på arbetet stulit narkotikaklassade läkemedel. Vid straffmätningen har i lindrande riktning beaktats bland annat att hon förlorat sin anställning och varit underkastad prövotid enligt patientsäkerhetslagen. ”Fentanylstölden” är ett i raden av avgöranden som behandlar frågan om strafflindring efter beaktande av de så kallade billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken. I den här analysen tittar vår expert Frida Velander närmare på avgörandet.

BAKGRUND

Den åtalade kvinnan arbetade på ett sjukhus som narkossköterska. Efter att ett större läkemedelssvinn konstaterats på sjukhuset erkände kvinnan att hon under några månader stulit narkotikaklassade läkemedel. Detta för att lindra hennes egna och hennes mans smärtor. När stölderna uppdagades fick kvinnan välja mellan att säga upp sig eller bli uppsagd och hon valde då att själv avsluta anställningen. Hennes sjuksköterskelegitimation blev inte indragen, men Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd beslutade om tre års prövotid enligt patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL. Kvinnan åtalades för grov stöld bestående i flera tillgrepp av fentanyl och alfentanyl under fem månaders tid samt för narkotikabrott. Stöldbrottet skulle enligt åklagaren bedömas som grovt med hänsyn till att handlandet skett systematiskt, kvinnan manipulerat journaler och då det rört sig om tillgrepp av narkotikaklassade läkemedel.

Tingsrätten dömde kvinnan för stöld av normalgraden och narkotikabrott. Tingsrätten ansåg inte att systematiken i förfarandet skulle påverka rubriceringen eftersom den omständigheten, i den lagtext som gällde vid brottstiden, inte angavs som ett skäl för att bedöma ett stöldbrott som grovt. Det samlade straffvärdet ansågs motsvara ett år och fyra månaders fängelse. Vid straffmätningen togs hänsyn till att den tilltalade till följd av brotten hade förlorat sin anställning. Tingsrätten bedömde dock att menet av detta var begränsat, eftersom kvinnan direkt efter anställningens slut fått arbete i familjens företag, att hon har fått behålla sin sjuksköterskelegitimation samt att hon vid förhandlingen åter hade börjat arbeta som sjuksköterska på en annan arbetsplats. Mot denna bakgrund sattes påföljden ner med en månad till fängelse i ett år och tre månader.

Hovrätten bedömde stöldbrotten som grova. Vid bedömningen beaktades att den tilltalade grovt hade åsidosatt det förtroende som arbetsgivaren gett henne genom att vid upprepade tillfällen stjäla synnerligen farliga narkotiska preparat och då hon under en viss tid även manipulerat journaler. Hovrätten fann dock att den mängd narkotiska läkemedel som tillgripits var avsevärt mindre än vad tingsrätten funnit utrett samt att brottsperioden var kortare. Straffvärdet bedömdes motsvara ett års fängelse. Vid straffmätningen konstaterade hovrätten att den tilltalade fått ett nytt arbete i familjeföretaget och att hon inte hade blivit av med sin legitimation. Hon ansågs därmed inte förorsakats något sådant men som ska beaktas vid straffmätningen. Den tilltalades uppgifter om att hon hade fått lämna drogtester under prövotiden och pratat med en kontaktperson bedömdes inte heller utgöra någon strafflindringsgrundande omständighet. Straffet bestämdes till ett års fängelse.

FRÅGAN I HÖGSTA DOMSTOLEN

Kvinnan överklagade domen till Högsta domstolen och yrkade att påföljden skulle bestämmas till en icke frihetsberövande sådan. Riksåklagaren motsatte sig ändring av hovrättens dom. Den huvudsakliga frågan i Högsta domstolen är hur påföljden ska bestämmas mot bakgrund av att den tilltalade till följd av brotten har förlorat sin anställning och varit underkastad prövotid enligt patientsäkerhetslagen. Högsta domstolen behandlar dock även andra strafflindringsgrunder samt frågan om rubricering av stölderna.

ALLMÄNT OM BILLIGHETSSKÄL

Enligt 29 kap. 5 § brottsbalken ska rätten vid straffmätningen, utöver straffvärdet, i skälig omfattning beakta vissa uppräknade slag av omständigheter, så kallade billighetsskäl. Billighetsskälen anges i sju punkter i bestämmelsen och rör omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens person och hans eller hennes handlade eller andra följdverkningar efter brottet. Grundtanken är att det vore obilligt (orimligt) att inte beakta vissa omständigheter vid bestämmande av straffet, trots att dessa inte hänför sig till brottet i sig. De olika billighetsskälen kan överlappa varandra och kompletteras också av en generell bestämmelse i den åttonde punkten som innebär att även omständigheter som inte direkt framgår av lagtexten kan beaktas.

För att billighetsskälen ska leda till strafflindring krävs att de har viss tyngd, och de ska användas med restriktivitet. Anledningen till detta är att undvika risker för en oenhetlig praxis. När det har konstaterats att det finns billighetsskäl som ska beaktas vid straffmätningen bör de dock enligt praxis kunna få ett märkbart genomslag. Reduceringen av straffet är beroende av brottslighetens straffvärdenivå samt billighetsskälens styrka och art. Vid mycket höga straffvärden kan strafflindringen bli påtaglig, medan den bör begränsas till en eller annan månad vid kortare fängelsestraff. (Se till exempel ”Mordet med brödkniven” NJA 2021 s. 377).

Billighetsskälen får alltså betydelse vid straffmätningen. Om det finns särskilda skäl för det, får rätten döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet (se 29 kap. 5 § andra stycket brottsbalken). Billighetsskälen ska även beaktas vid påföljdsvalet och kan tala för att en lindrigare påföljd än fängelse ska väljas (se 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken). Om det med hänsyn till förekomsten av billighetsskäl är uppenbart oskäligt att döma till påföljd får rätten meddela påföljdseftergift (29 kap. 6 § brottsbalken).

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE – ANALYS

Brottsrubricering

I fråga om rubricering anför Högsta domstolen att det förhållandet att tillgreppen avsett särskilt farlig narkotika, att kvinnan åsidosatt det förtroende arbetsgivaren gett henne att hantera de aktuella preparaten och att hon i vissa fall dolt tillgreppen genom att manipulera i sjukhusets narkotikaliggare inte är tillräckligt för att tillgreppen ska bedömas som grova stölder. Inte heller det förhållandet att den tilltalade under en tvåmånadersperiod vid många tillfällen tillgripit narkotika och vid varje tillfälle gått till väga på ett likartat sätt medför att stölderna ska bedömas som grova. Högsta domstolen bedömer därför brottsligheten som flera fall av stöld av normalgraden.

Resonemanget ligger i linje med tidigare praxis där det gällt en tydlig återhållsamhet för att omständigheten att en gärning skett systematiskt ska föranleda en gradhöjning (se ”Bagagestölderna” NJA 2016 s. 1143). Det ska dock noteras att det har skett en lagändring den 1 mars 2021 och att det numera vid bedömningen av om ett stöldbrott är grovt särskilt ska beaktas bland annat om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt (se 8 kap. 2 § brottsbalken). Syftet med att lägga till kvalifikationsgrunden var att ge den ett större genomslag än vad som tidigare skett i praxis. I propositionen uttalades emellertid även att lagändringen inte innebär att samtliga brott i ett systematiskt förfarande ska betraktas som ett grovt brott utan att det alltid ska göras en sedvanlig helhetsbedömning liknande den vid andra brottstyper med samma kvalifikationsgrund (se prop. 2020/21:52 s. 86 ff.). Mot bakgrund av detta är det mycket möjligt att utfallet blivit det samma även om det hade varit fråga om tillämpning av den nya lagtexten.

Bedömning av straffvärdet

När det kommer till straffvärdebedömningen i det aktuella fallet uttalar Högsta domstolen att det måste tas hänsyn till att stölderna av läkemedlen skett för att lindra svår smärta och inte för att till exempel tjäna pengar. Samtidigt måste beaktas att hon genom stölderna missbrukade arbetsgivarens förtroende. Det samlade straffvärdet för brottsligheten anses uppgå till tio månaders fängelse. Att brottet riktats mot arbetsgivaren ses alltså som en försvårande omständighet i straffvärdehöjande riktning. Det följer av 29 kap. 2 § 4 p. brottsbalken att rätten vid straffvärdebedömningen särskilt ska beakta om den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende.

Bedömning av straffmätningsvärdet

Förlust av anställning 

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 6 p. brottsbalken ska rätten vid straffmätningen beakta om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning. Högsta domstolen konstaterar att punkten kan tillämpas även på den i målet aktuella situationen att en tilltalad ställts inför valet att avskedas eller att själv avsluta anställningen och då valt det senare. En sådan tolkning av bestämmelsen framstår också som helt rimlig, en arbetstagare som finner sig tvingad att säga upp sig själv bör få samma fördelar i en kommande straffprocess som den som blir avskedad eller uppsagd av arbetsgivaren.

Högsta domstolen anför vidare att det inte endast är förlusten av en försörjning som kan beaktas som ett men. Även om den tilltalade får en ny anställning med motsvarande inkomster, kan uppsägningen eller avskedandet orsaka andra typer av men. En negativ följd kan till exempel vara att den tilltalade får svårigheter att utöva det yrke som han eller hon har utbildning för eller har upparbetat kunnande i. Den tilltalade kan också gå miste om möjligheten till utveckling av arbetsuppgifter och anställningsvillkor och åtgärden kan leda till att han eller hon skiljs från den sociala miljö som han eller hon verkat i, kanske under många år. Här kan konstateras att Högsta domstolens resonemang skiljer sig från underrätternas i fråga om vilket men den tilltalade får anses lidit av förlusten av sin anställning. I hovrätten bedömdes kvinnan inte ha lidit något men alls eftersom hon fått en ny anställning trots att den inte var inom vårdyrket. Resonemanget underkänns alltså av Högsta domstolen som menar att det krävs en mer individuell bedömning i varje fall. Vid tiden för Högsta domstolens avgörande hade kvinnan blivit av med den sjukskötersketjänst som hon vid hovrättsförhandlingen hade haft på en privat mottagning eftersom ägaren hellre anställde någon som inte stod under prövotid. Hon var vid tidpunkten föräldraledig. Högsta domstolen konstaterar att kvinnan förlorat sin anställning som hon hade haft i ungefär sju år och i stället fått arbeta i familjeföretaget med annat än vad hon är särskilt utbildad för. Hon har också haft svårigheter att få ett nytt arbete som sjuksköterska. Hon har härigenom drabbats av sådana men som avses i 29 kap. 5 § första stycket 5 p. brottsbalken.

Enligt Högsta domstolen kan alltså ett avskedande eller en uppsägning beaktas i strafflindrande riktning även om den föranleds av att brottet är riktat mot arbetsgivaren. Det förhållandet att brottet riktat sig mot arbetsgivaren (till exempel vid stöld) eller har begåtts i anställningen kan dock, som redogjorts för ovan, även vara en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet. Att den tilltalade begått brott i tjänsten och därför förlorat anställningen kan således beaktas i såväl straffhöjande som strafflindrande riktning (jämför ”Fondmäklaren på Alfred Berg” NJA 2003 s. 414 och ”Stölden i fraktterminalen” NJA 2005 s. 661). Resonemanget kan till viss del framstå som motsägelsefullt, eftersom den straffskärpande omständigheten då tas ut av den strafflindrande. Det kan också tyckas självklart att en person som begår brott mot sin arbetsgivare också får avsluta anställningen. Eftersom en individuell bedömning ska göras i varje fall är det dock inte självklart att omständigheten beaktas i lika stor mån i båda riktningar. Den straffskärpande effekten kan således bli större än den strafflindrande. Möjligen skulle också kunna tänkas att förlust av en anställning kan beaktas i något större mån om brottsligheten inte haft något samband med anställningen än om den haft det. I NJA 2005 s. 661 har Högsta domstolen dock uttalat att ingen (för den tilltalade negativ) hänsyn ska tas till att brottsligheten har begåtts i anställningen. Detta talar för att det inte alls ska göras åtskillnad mellan de olika situationerna.

Prövotid enligt patientsäkerhetslagen

Förutom att kvinnan förlorade sin anställning ställdes hon också under prövotid enligt patientsäkerhetslagen. Av lagen följer att om den legitimerade i eller i samband med yrkesutövningen har gjort sig skyldig till brott som inte är allvarligt i patientsäkerhetslagens mening, men likväl är ägnat att påverka förtroendet för honom eller henne, ska Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd besluta om en prövotid på tre år (se 8 kap. 1 § PSL) Ett beslut om prövotid innebär att den legitimerade ska följa de åtgärder eller villkor som ingår i prövotidsplanen och att legitimationen ska återkallas om han eller hon inte gör det.

Eftersom förfarandet är reglerat i en författning anses beslutet om prövotid vara en rättslig sanktion. Enligt 29 kap. 5 § första stycket 7 p. brottsbalken ska rätten beakta om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet.

Högsta domstolen konstaterar att den omständigheten att sanktionen, det vill säga prövotiden, kan leda till att den legitimerade har svårt att få ett arbete inom vårdsektorn inte är något som ska beaktas enligt punkten 7, utan sådana svårigheter för bedömas enligt punkten 6 (se ovan). Däremot kan följderna av prövotiden vara ingripande på andra sätt, inte minst om den förenas med en skyldighet för den legitimerade att genomgå behandling för sitt missbruk. Sådana verkningar kan därför vägas in vid påföljdsbestämningen med stöd av sjunde punkten. Frågan om ett straff utmätt efter brottets straffvärde framstår som oproportionerligt strängt i ett enskilt fall får avgöras med beaktande av innehållet i prövotidsplanen och genom en bedömning av om den totala reaktionen på brottet blir för sträng.

Vad avser prövotiden om tre år konstateras att den tilltalade under denna tid skulle ha regelbundna samtal med en beroendesköterska samt en gång i halvåret med en överläkare. För att kontrollera att hon var drogfri skulle hon enligt planen lämna slumpmässiga urin- och blodprover, med en inställelsetid på 24 timmar. Hon har skött detta utan anmärkning. Enligt Högsta domstolen har den tilltalade genom den prövotidsplan som hon varit skyldig att följa – och också följt – varit föremål för en så ingripande sanktion att det skulle framstå som oproportionerligt strängt att utdöma ett straff utmätt efter brottets straffvärde.

Sen lagföring och långsam handläggning

Även att en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks, kan vara en omständighet som talar för strafflindring (se 29 kap. 5 § första stycket 3 p. brottsbalken). Det är vid denna bedömning tiden mellan brottet och slutlig dom har relevans. Att tiden ska bedömas med hänsyn till brottets art innebär att det görs skillnad mellan olika typer av brott. Att fyra år har förflutit från en stöld kan enligt förarbetena tala för en icke frihetsberövande påföljd, medan det däremot ofta inte gör det vid ett skattebrott (se till exempel ”Ne biskompensationen” NJA 2015 s. 417). Påföljden kan också lindras om handläggningen har varit så långsam att det har inneburit en kränkning av den åtalades rätt till rättegång inom skälig tid. Vid bedömningen av om en handläggning får anses ha varit för långsam inverkar ett flertal faktorer, bland annat målets sakliga och rättsliga komplexitet, antalet erforderliga handläggningsåtgärder och parternas processuella dispositioner, liksom antalet instanser i vilka prövning har skett. Högsta domstolen har tidigare prövat denna strafflindringsgrund i bland annat ”Toftavägen” NJA 2021 s. 820. Där framgår att en tidsutdräkt i handläggningen av ett brottmål – i synnerhet perioder av stillestånd i förfarandet – kan framstå som oacceptabel även om den rättsliga prövningen slutligen kan äga rum inom skälig tid. I det avgörandet uttalar Högsta domstolen att en utgångspunkt för bedömningen kan vara att en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål får godtas, om inte skäl för en särskilt skyndsam handläggning föreligger eller framkommer av hänsyn till den tilltalade.

I det aktuella fallet anser Högsta domstolen att det i strafflindrande riktning ska beaktas att det från att brottet begicks till slutlig dom gått närmare fem år. Däremot har inte handläggningstiden (som understigit två år per instans) varit sådan att den kränkt den tilltalades rätt till prövning inom skälig tid.

Övriga billighetsskäl 

Den tilltalade hade också anfört att påföljdsbestämningen borde påverkas av att hon har två barn, 4 år respektive 1,5 år, och väntar ett tredje barn. Detta utgör dock enligt Högsta domstolen inte ett tillräckligt starkt skäl för att påverka påföljdsbestämningen med stöd av Barnkonventionen eller 29 kap. 5 § första stycket 8 p. brottsbalken.

Samlad bedömning av straffmätningsvärdet och påföljdsval 

Vid en sammantagen bedömning av det som anförts om de nu berörda billighetsskälen bedömer Högsta domstolen att straffmätningsvärdet uppgår till sex månader. Eftersom straffvärdet uppgick till tio månader sätts alltså straffet ned med fyra månader. Det uttalas också att i den bedömningen har billighetsskälen ansetts väga ungefär lika, vilket innebär att varje billighetsskäl motiverat en nedsättning på lite över en månad. Bedömningen ligger i linje med uttalandet i ”Mordet med brödkniven” NJA 2021 s. 377 om att strafflindringen bör begränsas till en eller annan månad vid kortare fängelsestraff, som tio månader får anses vara.

AVSLUTANDE REFLEKTIONER

Högsta domstolens avgörande innehåller inte några direkta nyheter utan ligger i linje med tidigare praxis, såväl i förhållande till innebörden av de aktuella billighetsskälen som till hur de bör påverka straffmätningen. Det klargörs dock att förlust av en anställning kan beaktas även om den tilltalade kan förväntas återfå en liknande anställning framöver och att även andra rättsliga sanktioner kopplade till anställningen ska beaktas vid straffmätningen. Mot bakgrund av att avgörandet är ett i raden som Högsta domstolen meddelat avseende billighetsskäl under senare tid kan det dock ses som i första hand en påminnelse om att billighetsskälen ska tillåtas ge genomslag vid straffmätningen i större utsträckning än vad i nuläget görs.

Av Frida Velander, Kammaråklagare, City åklagarkammare.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.

Högsta domstolen 2023-02-02, mål nr B 6172-21 ”Fentanylstölden”.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Publicerad 27 apr 2023

Frida Velander

Ämnessakkunnig, straffrättsenheten vid Justitiedepartementet

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev inom straffrätt:

Se vår integritetspolicy

Upptäck mer

Kurser

Tjänster

  • JP Straffrättsnet

    Tjänsten för dig som arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde, åklagare, domare eller forskar inom straffrätt.
  • JP RättsfallsnetBrottmål

    JP Rättsfallsnet–Brottmål ger dig tillgång till alla domar inom straffrättsområdet.
  • JP RättsfallsnetLRV

    Tjänsten ger dig tillgång till alla domar som har avgjorts med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård.

Nyheter

Nu finns en ny lagkommentar till penningtvättsbrottslagen publicerad i JP Juridiskt bibliotek. Läs vår intervju med författaren Marie Wallin.

10 nov 2023

I avgörandet ”Advokatens överföringar” diskuterar HD straffansvar för en advokat som i sin yrkesutövning genomförde två överföringar med en veckas mellanrum från klientmedelskontot till andra personer än klienten.

2 nov 2023

Här analyseras Högsta domstolens dom ”Medhjälparen i Linanäs”.

11 sep 2023