Var går gränsen mellan att beviljas ”längre ledighet” och ”fullgöra skolplikten på annat sätt”?

Vi får in en stor mängd ledighetsansökningar av varierande omfattning. Då uppstår frågan om när en ledighetsansökan är så utsträckt i tid att den ska prövas mot bestämmelsen om att fullgöra skolplikten på annat sätt enligt 24 kap. 23 § istället för bestämmelsen om ledighet I 7 kap. 18 §.

En annan fråga uppstår då en elev avser att skriva in sig i en svensk utlandsskola men behålla sin folkbokföring i Sverige för att ha kvar sin plats i hemskolan vid återkomsten. Ofta handlar det om ett läsår och eleven anses då inte varaktigt vistandes utomlands enligt folkbokföringslagen och kan därför inte skrivas ut. Är det en korrekt tolkning att eleven då måste ansöka om ett medgivande att fullgöra skolplikten på annat sätt?

Fråga 1:

Några absoluta gränser för exakt hur många dagar det handlar om finns inte uttalat.

Av förarbetena till 7 kap 18 § skollagen (2010:800) framgår bl.a. att rektor enligt den nya skollagen ska besluta om ledighet för elevers enskilda angelägenheter. I 1985 års skollag var beslutanderätten enligt skolformsförordningarna fördelad så att kortare ledigheter beslutades av rektor, medan styrelsen för utbildningen beslutade om ledigheter som var längre än tio dagar. I den nya skollagen är det alltid rektor som beslutar om ledighet utifrån sin kännedom om elevernas förhållanden och sitt ansvar för verksamheten. Någon ändring i fråga om vad som avses med ”kortare ledighet” är inte avsedd i och med att ledighetsbestämmelserna samlas i den nya skollagen. Förhållningssättet att ledigheter överstigande 10 skoldagar ska övervägas mycket noga torde alltså fortfarande kunna tillämpas.

Ett beslut om ledighet ska grundas på en samlad bedömning av elevens situation. Bland de omständigheter som normalt bör beaktas kan särskilt nämnas frånvarons längd, elevens studiesituation, möjligheterna att på olika sätt kompensera den förlorade undervisningen, hur angelägen ledigheten är för eleven samt om eleven fullgör sin skolplikt eller deltar i utbildningen utan att vara skolpliktig. Situationer då bestämmelsen skulle kunna bli aktuell är till exempel vid vissa resor, familjehögtider eller religiösa högtider.

För att längre ledighet ska beviljas krävs enligt lagrummet synnerliga skäl. Det krävs ganska mycket för att ett krav på synnerliga skäl ska vara uppfyllt. Att till exempel åka på semester med sin familj bör i normala fall inte ens komma i närheten av att vara synnerliga skäl. För detta borde krävas att resan är synnerligen viktig för eleven av något annat skäl. Många gånger kan detta behöva styrkas av någon annan än vårdnadshavarna, exempelvis läkare, psykolog eller kurator.

Av ovanstående kan alltså sägas att redan tio dagar räknas som en längre ledighet och kräver synnerliga skäl för att beviljas.

Att bevilja att fullgöra skolplikten på annat sätt är ju i egentlig mening inte fråga om att en ledighet beviljas utan just att eleven fortsatt ska få utbildning men i annan form och på annat ställe. Eftersom bl.a. möjligheten att ta igen förlorad undervisning ska vägas in i beslut om ledighet kan detta vara vägledande kring om det istället bör bli fråga om att fullgöra skolplikten på annat sätt – gränsen kommer bli olika för olika elever men efter en viss tid kommer det blir svårt att ta igen det man förlorat. Bedömer rektor att den önskade ledigheter är så lång att detta skulle bli fallet bör istället en prövning enligt 24 kap 23 § ske. Föräldrarna måste då kunna visa att den planerade undervisningen kan anses vara ett fullgott alternativ.

Fråga 2:

Elever som bor utomlands under så pass ”kort” tid att de fortsatt är folkbokförda i Sverige omfattas fortsatt enligt huvudregeln av skolplikt enligt 7 kap. 2 §. Enligt första stycket har alla barn som är bosatta i Sverige skolplikt. Med bosatt i Sverige avses enligt 29 kap. 2 § första stycket den som rätteligen ska vara folkbokförd här enligt folkbokföringslagen (1991:481). Skolplikten motsvaras av en rätt till utbildning.

Andra stycket undantar dock vissa barn från reglerna om skolplikt och rätt till utbildning, nämligen barn som visserligen räknas som bosatta i Sverige men som rent faktiskt varaktigt vistas utomlands. Ett exempel är barn till svenska diplomater som följer med sina föräldrar till stationeringslandet (prop. 1985/86:10 s. 82). Av gamla förarbeten till socialtjänstlagen skulle detta kunna innebära minst två månader (se JP Skolnets analys ”Längre bortovaro från grundskolan”).

Frågan besvarades av jurist Ann Orrsten, 2015-08-12.

Har du frågor inom skoljuridik som du behöver hjälp med? Upptäck vår juridiska rådgivning! 

Denna typ av material hittar du i JP Skolnet. Det är en heltäckande informationstjänst för alla som arbetar med skoljuridik och frågor på det skoljuridiska området.

Publicerad 17 jun 2016