EU-domstolen dömer mot Sverige med klassiska argument om den fria rörligheten i målet Lexel AB mot Skatteverket

EU-domstolen_domer_mot_Sverige_med_klassiska_argument.jpg

Den svenska riktade ränteavdragsbegränsningsregeln anses stå i strid med EU-rätten eftersom den negativt särbehandlar lån från utlandet jämfört med lån från svenska företag. Utgången i målet är inte överraskande. Ända sedan reglerna infördes 2013 har det framförts omfattande kritik mot dem. Reglerna har även ifrågasatts av EU-kommissionen. Domen kan i värsta fall leda till ett kännbart skattebortfall för Sverige.

BAKGRUND

Målet gäller de äldre svenska skattereglerna för ränteavdrag i koncern (intressegemenskap) som gällde åren 2013 till och med 2018. Enligt huvudregeln i de äldre reglerna var ränteutgifter för en skuld till ett företag i intressegemenskapen inte avdragsgilla. Det fanns dock två undantag från denna huvudregel. Det första var den så kallade “tioprocentsregeln” och det andra var den så kallade “ventilen” för affärsmässigt motiverade skuldförhållanden. Målet handlade enbart om den första “tioprocentsregeln”.

Enligt tioprocentsregeln var ränteutgifterna avdragsgilla om den inkomst som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med minst tio procent hos långivaren, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten. Denna bedömning skulle göras som ett hypotetiskt test baserat på skattereglerna i den stat där långivaren hör hemma.

Det fanns dock ett undantag från undantaget. Avdrag kunde ändå vägras för ränteutgifterna, om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit var att intressegemenskapen skulle få en väsentlig skatteförmån.

SAKOMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET 

Sakomständigheterna i målet var i korthet och förenklat att ett svenskt dotterbolag i en fransk koncern under år 2011 hade gjort ett koncerninternt aktieförvärv. Detta finansierades genom ett koncerninternt lån från ett franskt koncernbolag. Ränteinkomsterna kunde i Frankrike kvittas mot underskott i utlånande franskt bolag. Även om den franska bolagsskattesatsen vid detta tillfälle översteg 30 procent nekade Skatteverket, förvaltningsrätten och kammarrätten ränteavdrag i Sverige med motiveringen att skuldförhållandet var huvudsakligen motiverat av skatteskäl.

Om det franska koncernbolaget istället hade varit ett svenskt underskottsbolag hade avdrag för ränteutgifterna däremot medgivits. Skälet till detta är att två svenska bolag i koncernen skulle ha kunnat utjämna sina resultat genom koncernbidrag. Enligt förarbetena ska nämligen avdragsförbudet inte träffa räntebetalningar på interna lån mellan konventionellt beskattade svenska aktiebolag som har koncernbidragsrätt med varandra. Detta beror på att skuldförhållanden i sådana situationer inte medför någon skatteförmån. Ett belopp motsvarande räntan hade istället kunnat lämnas som koncernbidrag. Däremot är begränsningen givetvis tillämplig om räntemottagaren är ett utländskt bolag, eftersom det då inte finns någon koncernbidragsrätt.

EUD:S AVGÖRANDE

EUD ansåg tämligen kort och koncist att ett nekat avdrag i den aktuella situationen inte var förenligt med etableringsfriheten, eftersom avdrag skulle ha medgivits i en helsvensk situation. Undantaget från tioprocentsregeln bedömdes utgöra ett hinder för etableringsfriheten och kunde inte heller rättfärdigas. När det gäller rättfärdigandet lade EUD vikt vid att de svenska reglerna inte hade till specifikt ändamål att hindra fiktiva upplägg, utan även träffade transaktioner som genomförs på marknadsmässiga villkor. Inte heller intresset av att bevara den välavvägda fördelningen av beskattningsmakten ansågs kunna tillämpas, eftersom fråga var om transaktioner som i och för sig var marknadsmässiga. Den svenska regeringen ansåg i processen att de två argumenten, hindra skatteflykt och bevara den välavvägda fördelningen av beskattningsmakten, borde kunna tillämpas tillsammans och därför bli starkare. Men det avvisades av EUD.

ANALYS OCH KOMMENTAR

Den första intressanta observationen är att EUD inte synes ha uppfattat rättsfrågan särskilt komplicerad. EUD använder sina klassiska och under lång tid etablerade doktriner och finner att ett hinder som inte kan rättfärdigas föreligger. EUD ansåg inte ens att det behövdes ett yttrande av generaladvokaten, vilket signalerar att EUD ansåg att frågan var okomplicerad. Att det är en intressant observation beror på att svenska domstolar i princip sett helt annorlunda på frågan. De svenska domstolarna är således fortfarande obenägna att frångå svensk rätt, särskilt i de fall lagstiftaren i förarbetena uttalat att reglerna inte kan anses stå i strid med unionsrätten.

Den andra intressanta observationen är de praktiska implikationerna. Skatteverket har nämligen vägrat avdrag för koncerninterna höga ränteutgifter i ett stort antal fall. Besluten har alltså sällan ändrats efter sedvanlig domstolsprövning. EUD:s domslut kan därför medföra ett signifikant skattebortfall för Sverige under de år som reglerna har gällt. De svenska reglerna i skatteförfarandelagen är mycket generösa och under 2021 kan det vara möjligt för bolag att begära retroaktiv omprövning av beskattningsbesluten avseende åren 2015, 2016, 2017 och 2018. En brasklapp är givetvis att vi inte vet idag hur svenska Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) kommer att tolka avgörandet och tillämpa det i den svenska skatteprocessen. Det är säkrast att vänta med att dra allt för säkra slutsatser om vilka praktiska implikationer EUD:s dom kommer att få. JP Infonet bevakar fortsättningen.

Den tredje intressanta observationen gäller prövningsramen i EUD. Avgörandet omfattar inte ventilens förenlighet med EU-rätten. Avgörandet gäller vidare endast de svenska reglernas förenlighet med etableringsfriheten. Vad gäller då för kapitalets fria rörlighet? Det kan få stor betydelse om mottagaren av räntan hör hemma utanför EU/EES eftersom endast kapitalrörelsefriheten gäller gentemot tredje land. Det finns goda argument för att de svenska reglerna ska kunna prövas i förhållande till reglerna för kapital. Anledningen till detta är att svenska HFD i december 2020 (läs mer i min tidigare analys av domen) fann att ett företag kan anses vara i intressegemenskap med låntagaren enligt ränteavdragsreglerna trots att företaget inte (direkt eller indirekt) ägde en enda andel i låntagaren. Eftersom de svenska reglerna därför inte uteslutande är tillämpliga på situationer där det föreligger ett betydande eller bestämmande inflytande över låntagaren enligt den komplicerade betydelse EUD arbetat upp tyder det på att den fria rörligheten för kapital kan vara tillämplig. Det är dock en något spekulativ spaning.

Den fjärde intressanta observationen är vad som kan hända med de nya reglerna. Från och med januari 2019 har nämligen Sverige infört nya riktade ränteavdragsbegränsningsregler. De antas bland annat bättre uppfylla unionsrättens krav. Vad gäller för dessa? Enligt min mening finns starka argument, mot bakgrund av EUD:s domskäl, att även de nya reglerna kan stå i strid med unionsrätten. Det beror på att de nya svenska reglerna inte bara slår till mot fiktiva upplägg. Det är dock oklart om avgörandet från EUD kan få några konsekvenser för dagens regler. Det får framtiden utvisa. Sannolikt känner den svenske lagstiftaren viss oro.

Av Roger Persson Österman, professor i finansrätt vid Stockholms universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek

Senast uppdaterad 24 feb 2021

Läs mer inom rättsområdet

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss

Webbtjänster inom området