Är ett beslut om fortsatt sekretess för uppgifter i en dom giltigt när domstolen har hänvisat till fel sekretessbestämmelse?

Är ett beslut om fortsatt sekretess för uppgifter i en dom giltigt när domstolen har hänvisat till fel sekretessbestämmelse.jpg

Huvudregeln är att domar och beslut är offentliga. Det kan dock finnas känsliga uppgifter i domar och beslut som domstolen kan bestämma att sekretess ska fortsätta gälla för även om själva domen blir offentlig. Vad händer då i fall domstolen grundat beslutet om fortsatt sekretess på en sekretessbestämmelse som inte är tillämplig? Ska uppgifterna då automatiskt lämnas ut? Högsta förvaltningsdomstolen avgjorde nyligen ett mål där dessa frågor dök upp. JP Infonets expert Lars Clevesköld förklarar och analyserar domen.

BAKGRUND

Det mål som vi ska redovisa här avser en aspekt av frågan om sekretess för delar av ett domstolsavgörande. De regler som gäller för sådant har tillkommit som en kompromiss mellan den mycket viktiga insynen som allmänheten ska ha i domstolarnas verksamhet och den också viktiga respekten för människors integritet. En beskrivning av dilemmat kan hämtas från förarbetena till en ändring i offentlighets- och sekretesslagen, OSL, nämligen prop. 2015/16:144, s. 1:

”I ett demokratiskt samhälle är det av största vikt att medborgarna har förtroende för att domstolarna utför sina rättskipande och rättsvårdande uppgifter på ett korrekt och rättssäkert sätt. För att säkerställa detta förtroende är det viktigt att allmänheten i så stor utsträckning som möjligt har insyn i domstolarnas rättskipande och rättsvårdande verksamhet. Från rättssäkerhets- och integritetssynpunkt måste samtidigt enskildas tungt vägande intresse av skyddet för sina privatliv tillgodoses genom bestämmelser om offentlighet och sekretess för domstolarnas förhandlingar, domar och beslut.”

LAGREGLERINGEN

43 kap. 5 § OSL stadgar som huvudregel att en sekretessbestämmelse som gäller för en uppgift i ett mål (eller ett ärende) hos en domstol upphör att vara tillämplig i målet om uppgiften läggs fram vid en offentlig förhandling i samma mål. Men om förhandlingen inte är offentlig, utan hålls bakom ”stängda dörrar”, är uppgiften fortsatt sekretesskyddad i målet.

Annorlunda blir det när domstolen har avgjort målet. Då blir uppgiften offentlig om inte domstolen i sitt avgörande förordnar om fortsatt sekretess.

Om uppgiften tas in i själva domen eller i ett slutligt beslut i målet gäller samma princip. Då blir uppgiften offentlig om inte domstolen i sitt avgörande har beslutat att sekretessbestämmelsen ska vara tillämplig även i fortsättningen. Ett sådant beslut ska fattas om intresset av sekretess för en uppgift i domen eller beslutet väger väsentligt tyngre än intresset av offentlighet, 43 kap. 8 § och 8 a § OSL. Domstolen brukar skriva ungefär att ”Sekretessen enligt x kap. y § OSL ska vara fortsatt tillämplig på uppgifter som kan röja partens identitet”.

Bakgrunden till denna ”bakvända” ordning, som alltså innebär att normal sekretess ska upphöra, är att domstolarnas avgöranden ska vara offentliga i så stor utsträckning som möjligt. Offentlighet ska alltså vara huvudregel. Men vad händer nu om domstolen i sitt avgörande har hänvisat till ”fel” bestämmelse i OSL, alltså om uppgiften egentligen borde vara skyddad enligt någon annan bestämmelse? Den frågan har nu besvarats av Högsta förvaltningsdomstolen (HFD).

ÄRENDETS GÅNG

En förvaltningsdomstol beslutade i ett avgörande (som rörde tvångsvård av barn) att personuppgifter om en förälder och dennes barn skulle vara fortsatt skyddade av socialtjänstsekretess. När en person sedan begärde att få deras namn, personnummer och adresser från domstolen blev det avslag med hänvisning till att de omfattades av just socialtjänstsekretessen. Personen klagade till kammarrätten som kom fram till att socialtjänstsekretessen inte var tillämplig men att någon annan bestämmelse kanske var tillämplig i stället. Kammarrätten lämnade tillbaka målet för att förvaltningsrätten skulle pröva den saken.

Förvaltningsrätten beslutade sedan att lämna ut personnumren, men inte personernas namn och adresser. Skälet var att det fanns en hotbild mot dem och att deras namn och adresser därför var skyddade i folkbokföringen. Uppgifterna omfattades på den grunden av den så kallade folkbokföringssekretessen men också av andra sekretessbestämmelser.

Personen klagade på nytt till kammarrätten, som höll med om att folkbokföringssekretessen och även andra sekretessbestämmelser var tillämpliga. Att förvaltningsrätten hade hänvisat till ”fel” sekretessbestämmelse fick enligt kammarrätten inte leda till att viktiga sekretessintressen gick förlorade.

Nu klagade sökanden vidare till HFD.

HÖGSTA FÖRVALTNINGSDOMSTOLEN

Frågan för HFD var nu om uppgifter i en domstols dom, som har begärts ut med stöd av offentlighetsprincipen, kan hemlighållas enligt en annan sekretessbestämmelse än den som domstolen hänvisade till. Eller, uttryckt på ett annat sätt, vad som gäller om en domstol i och för sig har förordnat om fortsatt sekretess men angett en sekretessbestämmelse som inte är tillämplig på den aktuella uppgiften?

HFD nämnde först en omständighet som man senare kom tillbaka till, nämligen att olika sekretessbestämmelser har olika skyddsintressen, alltså att de ska skydda olika saker. Till exempel finns ju sekretess som ska skydda rikets säkerhet, sekretess som ska skydda djurarter och sekretess som ska skydda polisutredningar eller enskildas personliga integritet.

HFD uttryckte att en viss uppgift kan omfattas av sekretess enligt flera olika sekretessbestämmelser samt att dessa bestämmelser kan grunda sig på samma eller på olika skyddsintressen och ha samma eller olika skaderekvisit.

Sedan gick HFD över till att tala om vad det innebär att en domstol förordnar om fortsatt sekretess för vissa uppgifter. Vi har ju redan sett att sekretessen upphör om uppgiften tas in i domen utan att det finns ett sekretessförordnande, men vad innebär det egentligen när domstolen förordnar om fortsatt sekretess? HFD fastslog följande:

”Ett förordnande om fortsatt sekretess för en uppgift medför vidare inte att uppgiften är sekretessbelagd och inte får lämnas ut, utan förordnandet innebär endast att det finns en bestämmelse om sekretess för uppgiften som är tillämplig. Ett beslut om en sekretessbestämmelses fortsatta tillämplighet är alltså en förutsättning för att en viss sekretessbestämmelse ska få tillämpas men medför inte att sekretess gäller med automatik (prop. 2015/16:144 s. 16 och 31). När någon begär att få ta del av en uppgift som omfattas av ett förordnande om fortsatt sekretess ska således en vanlig sekretessprövning göras utifrån de skyddsintressen och skaderekvisit som följer av den tillämpliga sekretessbestämmelsen.”

Sedan sköt HFD in att ett förordnande om fortsatt sekretess enligt en viss sekretessbestämmelse ska förstås så att det är just den sekretessbestämmelsen som ska läggas till grund för prövningen när någon begär att få del av uppgiften. Vid prövningen ska man alltså inte regelmässigt väga in andra, i och för sig möjliga, sekretessbestämmelser.

Men, lade man till, den bestämmelsen kan inte tillämpas helt undantagslöst. Om det klart framgår att domstolen avsåg att fortsatt sekretess ska gälla för vissa uppgifter av hänsyn till ett visst skyddsintresse, så kan inte en hänvisning till fel sekretessbestämmelse leda till att uppgifterna ska lämnas ut:

”Att låta ett sådant misstag leda till att viktiga sekretessintressen –  såsom till exempel skydd för enskilda mot förföljelse –  med automatik går förlorade framstår nämligen inte som förenligt med de grundtankar som bär upp sekretesslagstiftningen”.

I sådana fall får förordnandet om fortsatt sekretess anses ha verkan om uppgifterna omfattas av sekretess enligt någon annan bestämmelse, förutsatt att den tillämpliga sekretessbestämmelsens har samma skyddsintresse som domstolen har strävat efter att skydda.

Här hade förvaltningsrätten i målet om tvångsvård hänvisat till socialtjänstsekretessen, som enligt HFD inte kan tillämpas på uppgifter som tas in i en dom. Men de aktuella uppgifterna omfattades av andra sekretessbestämmelser som avser att skydda förföljda personer, och det var därför rätt att hemlighålla dem.

KOMMENTAR

När HFD sade att socialtjänstsekretessen inte kunde tillämpas på uppgifter som tas in i en dom hänvisade man till HFD 2021 not. 3. I det där aktuella målet (som också gällde tvångsvård) hade först förvaltningsrätten och sedan kammarrätten förordnat om fortsatt sekretess för vissa uppgifter enligt 26 kap. 1 § OSL (alltså just socialtjänstsekretessen). Uppgifterna hade tagits in i så kallade sekretessbilagor till domen i förvaltningsrätten respektive kammarrätten. HFD sade att:

”Uppgifterna i sekretessbilagorna rör vårdnadshavarnas och den unges personliga förhållanden. Uppgifterna är en del av besluten om beredande av vård enligt LVU. Sådana uppgifter är undantagna från socialtjänstsekretessen. Det har således saknats stöd för domstolarna att förordna om fortsatt sekretess för uppgifterna i sekretessbilagorna med hänvisning till 26 kap. 1 § OSL. Dessa sekretessförordnanden ska därför undanröjas.”

Att socialtjänstsekretessen inte gäller för beslut om tvångsvård följer direkt av 26 kap. 7 § OSL: ”Sekretessen enligt 1 § gäller inte … 2. Beslut om vård utan samtycke”.

Kammarrätten sade ju i den första vändan i vårt fall också att socialtjänstsekretessen inte var tillämplig men skickade tillbaka frågan till förvaltningsrätten för prövning av om någon annan sekretessbestämmelse möjligen var tillämplig. I ett sådant läge är underinstansen, alltså i detta fall förvaltningsrätten, bunden av överinstansens (kammarrättens) ställningstagande. Detta innebär att förvaltningsrätten inte på nytt kunde avslå begäran om utlämnande med hänsyn till just socialtjänstsekretessen.

Förvaltningsrätten hade ju fattat beslut om fortsatt sekretess, men hänvisat till ”fel” sekretessbestämmelse. Detta gick alltså enligt HFD att läka genom att tillämpa en annan sekretessbestämmelse som också skulle skydda samma sak, i det här fallet skyddet för förföljda personer. Men, påpekade HFD, det här är bara möjligt om domstolen överhuvudtaget har fattat ett beslut om sekretess. Har domstolen inte gjort det är sekretessen upplöst i målet, och den bristen går inte att läka i efterhand.

HFD hänvisade här till rättsfallet RÅ 1999 not. 37. Det målet gällde också tvångsvård av barn. Där hade både förvaltningsrätten (dåvarande länsrätten) och kammarrätten förordnat om viss sekretess. När pappan sedan överklagade till HFD (dåvarande Regeringsrätten) yrkade han att Regeringsrätten skulle besluta att länsrättens och kammarrättens domar skulle sekretessbeläggas i deras helhet. HFD pekade på att sekretess för en uppgift i ett mål eller ärende upphör att gälla i målet eller ärendet om uppgiften tas in i dom eller annat beslut i samma mål eller ärende: ”Någon laglig möjlighet för domstol att i efterhand förordna om sekretess för en sådan uppgift finns inte.”

När domstolen har fattat ett (korrekt) beslut om fortsatt sekretess för en viss uppgift, så är det just fråga om fortsatt sekretess. Det är alltså inte så att domstolen kan tillskapa någon ny och strängare sekretess än den som redan gäller enligt den aktuella bestämmelsen i OSL. När en enskild person begär att få ut en sådan uppgift som det är fråga om, så kan den begäran inte fyrkantigt avslås med hänvisning till att domstolen ”har beslutat om sekretess”. En sedvanlig sekretessprövning måste göras. I prop. 2015/16:144, som vi nämnde inledningsvis, uttrycktes saken så här (s. 16):

”Även om ett beslut om fortsatt sekretess har fattats är frågan om sekretess för den aktuella uppgiften i domen eller beslutet inte avgjord en gång för alla. Sekretessfrågan ska i vanlig ordning prövas varje gång det blir aktuellt att lämna ut en allmän handling. Om en sådan prövning resulterar i att domstolen helt eller delvis vägrar lämna ut uppgiften eller lämnar ut den med förbehåll får beslutet normalt överklagas. Ett beslut om en sekretessbestämmelses fortsatta tillämplighet är alltså en förutsättning för att en viss sekretessbestämmelse ska få tillämpas men medför inte att sekretess gäller med automatik.”

På s. 31 uttrycks samma sak lite mera kortfattat och slagkraftigt:

”Det bör framhållas att ett beslut enligt den föreslagna regleringen inte i sig innefattar ett ställningstagande till om en uppgift ska vara sekretessbelagd i ett enskilt fall utan enbart att uppgiften ska fortsätta att vara sekretessreglerad.”

Sekretessfrågan fick i det aktuella fallet ett lite snöpligt avslut:

Huvudfrågan gällde ju tvångsvård av barn och det var i domen rörande tvångsvården som förvaltningsrätten hade tagit in det felaktiga sekretessbeslutet som överklagades. Men också den del av förvaltningsrättens dom som gällde tvångsvården överklagades till kammarrätten. Kammarrätten avgjorde den saken genom dom i ett separat mål. I den domen upphävde kammarrätten förvaltningsrättens sekretessbeslut, vilket ledde till att sekretess inte längre gällde för uppgifterna. Dessa skulle därför, trots alla de tidigare resonemangen, lämnas ut.

Av Lars Clevesköld, f.d. hovrättsråd, Hovrätten Skåne och Blekinge. 
Ursprungligen publicerad i JP Förvaltningsnet. 

Publicerad 27 okt 2021

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev inom förvaltningsrätt:

Se vår integritetspolicy

Upptäck mer

Kurser

Tjänster

  • JP Förvaltningsnet

    Tjänsten för dig som arbetar med förvaltningsrättsliga frågor såväl inom privat som offentlig verksamhet.
  • JP RättsfallsnetSekretess

    JP Rättsfallsnet–Sekretess ger dig tillgång till alla domar om sekretess som avgjorts med stöd av tryckfrihetsförordningen och OSL.
  • JP RättsfallsnetKommunallagen

    Tjänsten ger dig tillgång till alla domar på området. För dig som arbetar med kommunalrättsliga frågor är tjänsten ett värdefullt stöd.

Nyheter

Regeringen vill införa en ny lag som ska främja det samiska folkets inflytande över sina angelägenheter.

3 nov 2021

Regeringen har tagit beslut om en proposition till riksdagen om skärpta straff och ett mer effektivt sanktionssystem vid brott mot djur.

1 nov 2021

Lars Clevesköld om förutsättningarna för att någon nämndledamot eller anställd ska kunna fatta beslut i brådskande LVU-ärenden.

28 okt 2021