Vem ska bekosta bullerreducerande åtgärder när trafikbullernivåerna överstiger riktvärdena?

Fråga

I ett möte med en förvaltning gällande ett trafikbullerärende så framkom att man på förvaltningen har inställningen att kommunen inte bekostar mer än 80 procent av kostnaden för en bullerreduceringsåtgärd på fastigheter även om utredning visar att trafikbullernivåerna ligger över gällande riktvärden (”åtgärdsnivåer”) och vi därmed bedömt att det föreligger en olägenhet. Vi på miljö- och hälsoskyddsförvaltningen är helt säker på att miljöbalken och tillhörande regelverk gör klart att det är den som orsakar, eller har rådighet över orsaken till, olägenheten som också ska bekosta åtgärden som ska undanröja olägenheten. Det kan väl inte åligga den som är störd av vara med och betala för något man inte är orsak till.

Juristens svar

Av 2 kap. 3 § miljöbalken (MB) framgår att ”alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.”

Enligt 2 kap. 7 § MB ska det dock göras en rimlighetsavvägning: ”Kraven i 2-5 §§ och 6 § första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder.”

Urklipp från lagkommentaren till 2 kap. 7 § MB:

• Hänsynsreglerna måste tillämpas så att inte orimliga krav ställs på verksamhetsutövaren med hänsyn till den effekt skyddsåtgärderna och försiktighetsmåtten kommer att ha på miljön och kostnaderna för dessa åtgärder.  Någonstans går en gräns där marginalnyttan för miljön inte uppväger de kostnader som läggs ned på försiktighetsmåtten. (Prop. 1997/98:45, del 1, s. 231–232)
• Kostnaden för att uppfylla hänsynsreglerna ska vara motiverad från miljösynpunkt. Detta innebär att proportionen mellan den nytta för människors hälsa och miljön som skyddsåtgärden eller försiktighetsmåttet medför inte får vara orimlig med hänsyn till de kostnader åtgärderna föranleder.
• Det är verksamhetsutövaren som ska visa att kostnaden för en åtgärd inte är miljömässigt motiverad eller att den är orimligt betungande.
• Vid bedömningen av hur angeläget det är att förebygga eller begränsa miljöpåverkan har olägenhetens karaktär, såsom farlighet och omfattning, betydelse."

Vid tillsynsärenden där det konstateras en olägenhet för människors hälsa enligt 9 kap. 3 § MB aktualiseras miljöbalkens hänsynsregler. Enligt 2 kap. 3 § MB vilar ansvaret för att utföra och bekosta nödvändiga skyddsåtgärder på verksamhetsutövaren. Visserligen ska en skälighetsbedömning göras enligt 2 kap. 7 § MB, men denna kan i princip endast begränsa vilka krav som kan ställas på verksamhetsutövaren utifrån en kostnads-nyttoavvägning, inte ändra ansvarsfördelningen.

Miljöbalkens hänsynsregler kan därför inte anses ge stöd för en sådan schablonmässig kostnadsfördelning, och det torde varken vara möjligt att genom en på förhand bestämd procentsats föregripa bedömningen av verksamhetsutövarens ansvar eller att ålägga berörda fastighetsägare någon skyldighet att bekosta nödvändiga skyddsåtgärder. I praktiken kan fastighetsägare däremot välja att bekosta åtgärder som går utöver vad som kan krävas enligt hänsynsreglerna, vilket i sådana fall sker på frivillig grund. Detta ligger dock utanför verksamhetsutövarens ansvar enligt miljöbalken.

Ursprungligen publicerad i JP Miljönet.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Publicerad 9 jun 2026

Joel Blombergsson

Jurist, redaktör