Vägledande avgörande om strafflindring vid tilltalads medverkan i utredningen

Vägledande avgörande om strafflindring vid tilltalads medverkan i utredningen.jpg

I avgörandet ”Narkotikadistributören” ger HD vägledning vad gäller tillämpningen av de så kallade billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken, särskilt avseende när en tilltalad har medverkat i utredningen. HD konstaterar bland annat att uppgifterna som den tilltalade lämnar ska vara ägnade att underlätta utredningen och ha viss betydelse, men att det inte kan krävas att det är klarlagt att den tilltalades medverkan faktiskt har lett till resultat som annars inte hade kunnat uppnås. HD:s tolkning av bestämmelsen ökar möjligheterna för domstolarna att beakta utredningsmedverkan, skriver JP Infonets expert Frida Velander.

OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET OCH KÄRNFRÅGAN I HD

Den tilltalade dömdes i tingsrätten för synnerligen grovt narkotikabrott bestående i att han transporterat och förvarat bland annat ca 10 kilo amfetamin, och för grovt narkotikabrott bestående i att han vid ett stort antal tillfällen mottagit beställningar av narkotika som han sedan postat till köpare. Straffvärdet motsvarade enligt tingsrätten åtta års fängelse men sattes ned till sex och ett halvt år med hänsyn till att den tilltalade hade medverkat i utredningen och att han utsatts för hot i samband med att han försökte avsluta sin delaktighet i narkotikahanteringen.

I hovrätten bedömdes båda gärningarna utgöra grovt narkotikabrott. Straffvärdet motsvarade enligt hovrätten drygt fem års fängelse. Med hänsyn till att den tilltalade hade medverkat i utredningen på ett sådant sätt att det borde påverka straffmätningen ansåg hovrätten att straffmätningsvärdet uppgick till fem års fängelse vilket straffet bestämdes till.

Den tilltalade överklagade domen och yrkade att Högsta domstolen (HD) skulle lindra fängelsestraffet. Han gjorde gällande att hans medverkan i utredningen var sådan att den borde leda till en större straffreducering. Han gjorde vidare gällande att den omständigheten att han begått brottet under hot av andra inom narkotikaorganisationen samt förhållandena under häktningstiden skulle beaktas i strafflindrande riktning. Frågan i HD var således om, och i så fall hur pass mycket, dessa omständigheter skulle beaktas i straffmätningen.

ANNAN PRAXIS OM BILLIGHETSSKÄL

Förutom avgörandet ”Narkotikadistributören” så meddelade HD samma dag dom i mål B 6041-20 ”Mordet med brödkniven”. Även det avgörandet behandlar frågan om betydelsen av billighetsskäl. Avgörandena innehåller i mångt och mycket samma skäl och det kommer inte närmre att redogöras för ”Mordet med brödkniven” inom ramen för denna analys.

KORT OM BILLIGHETSSKÄL 

Vid bestämmande av straff ska rätten, utöver brottets konkreta straffvärde, beakta de så kallade billighetsskälen (29 kap. 5 § brottsbalken). Om något billighetsskäl föreligger och det är påkallat av särskilda skäl får rätten döma till ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. Om det med hänsyn till förekomsten av billighetsskäl är uppenbart oskäligt att döma till påföljd får rätten meddela påföljdseftergift (29 kap. 6 § brottsbalken). Billighetsskälen ska även beaktas vid valet av påföljd.

Billighetsskälen anges i nio punkter i bestämmelsen och rör omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens person och hans handlade eller andra följdverkningar efter brottet. Grundtanken är att det vore obilligt att inte beakta vissa omständigheter vid bestämmande av straffet, trots att dessa inte hänför sig till brottet i sig. Det ska till exempel enligt femte punkten beaktas om den tilltalade frivilligt angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet. De olika billighetsskälen kan överlappa varandra och kompletteras också av en generell bestämmelse i den nionde punkten som innebär att även omständigheter som inte direkt framgår av lagtexten kan beaktas. Punkten har bland annat ansetts tillämpbar när någon suttit häktad med restriktioner som inneburit isolering under lång tid eller när medverkan från den tilltalade lett till att denna skulle komma att leva under hot under lång tid (se ”Häktningsrestriktionerna ” NJA 2015 s. 769 och ”Kronvittnet” NJA 2009 s. 599).

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE 

Generellt om användning av billighetsskäl

Inledningsvis redogör HD för att det i grunden finns anledning till en viss restriktivitet vid användning av billighetsskälen. Anledningen till detta är att undvika risker för en oenhetlig praxis. Det krävs därmed att billighetsskälen har viss tyngd för att en strafflindring ska kunna medges (se prop. 1987/88:120 s. 90 och prop. 2014/15:37 s. 38). Det är också jämförelsevis ovanligt att domstolarna använder sig av billighetsskälen i straffmätningen och sett till tidigare praxis torde det krävas relativt starka skäl för att dessa ska beaktas. När det har konstaterats att det finns billighetsskäl som ska beaktas vid straffmätningen måste de dock enligt HD kunna få ett märkbart genomslag. Av förarbetena framgår att reduceringen av straffet är beroende av brottslighetens straffvärdenivå, billighetsskälens styrka och art. Vid mycket höga straffvärden kan strafflindringen bli påtaglig, medan den bör begränsas till en eller annan månad vid kortare fängelsestraff.  (Jämför prop. 2014/15:37 s. 39 och Martin Borgeke m.fl., Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl. 2016, s. 223.)

Förutsättningarna för strafflindring på grund av utredningsmedverkan

Efter en inledande redogörelse av billighetsskälen går HD in på det skäl som avgörandet främst behandlar. Bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket p. 5 brottsbalken ger möjlighet att beakta om den tilltalade har angett sig frivilligt eller lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet. Strafflindringsgrunden är avsedd att utgöra ett tydligt incitament för en misstänkt person att medverka vid utredningen av det egna brottet, vilket kan bidra till en effektivare utrednings- och lagföringsprocess. En av huvudfrågorna i avgörandet är vilken innebörd som ska läggas i kravet på att de uppgifter som lämnats har varit av väsentlig betydelse för utredningen.

HD redogör i domskälen för ett antal förarbetsuttalanden och doktrin angående vad som krävs för att medverkan ska beaktas. Bland annat framgår att en relevant medverkan normalt ska innefatta en utförlig redogörelse för händelseförloppet eller annan information av betydelse för utredningsarbetet. Det kan exempelvis i en utredning om ekonomisk brottslighet röra sig om en redogörelse för ekonomiska transaktioner eller beträffande stöldbrottslighet uppgifter om var stöldgodset finns. Andra exempel är att den tilltalade lämnat uppgifter om kontakter som han eller hon har haft, pekat ut personer som kunnat lämna upplysningar om olika förhållanden eller anvisat platser av betydelse för utredningen av brottet. Ett erkännande i sig är inte tillräckligt och inte heller ett erkännande eller uppgifter som lämnas när utredningen har nått så långt att det redan finns övertygande bevisning om den misstänktes skuld.

Dessa förarbetsuttalanden ger viss ledning i frågan om vad som krävs för strafflindring. De är dock relativt öppet formulerade och ger inget tydligt svar på vilken betydelse informationen som lämnas ska ha haft för utredningsarbetet. De skrivningar som HD gör efter redogörelsen av förarbetena får dock sägas klargöra läget relativt väl. HD uttalar att kravet på att uppgifterna som lämnats ska ha varit av väsentlig betydelse för utredningen inte kan ges en alltför konkret innebörd. Det kan inte krävas att det är klarlagt att den tilltalades medverkan i utredningen faktiskt har lett till resultat som annars inte hade kunnat uppnås. Det kan inte heller krävas att det står klart i det enskilda fallet att den har lett till att utredningen kunnat genomföras snabbare och enklare. En sådan ordning skulle behöva bygga på hypotetiska resonemang och få oförutsebara effekter. Det bör således räcka att den tilltalade har medverkat på ett sätt som har varit ägnat att på något väsentligt sätt föra utredningen framåt. Därefter sägs dock att en annan sak är om åklagaren kan redovisa omständigheter som ger vid handen att den tilltalades medverkan faktiskt har varit betydelselös, exempelvis därför att polisen redan hade tillgång till de uppgifter som den tilltalade lämnade. Det kan då ge underlag för en bedömning att uppgifter som lämnats inte varit av väsentlig betydelse för utredningen.

Det kan tyckas motsägelsefullt att det i och för sig inte krävs att det är klarlagt att den tilltalades medverkan har lett till några resultat eller förenklat utredningen, samtidigt som medverkan inte kan tillgodoräknas om det finns omständigheter som talar för att den varit betydelselös. Uttalandena kan dock förstås som att det inte finns något ansvar för en tilltalad, som har lämnat uppgifter som är ägnade att föra utredningen framåt, att klargöra att hans medverkan faktiskt har bidragit till utredningen. I stället får det ligga på åklagaren att redovisa omständigheter som visar att uppgifterna har varit betydelselösa.

HD konstaterar att den tilltalade i det aktuella fallet lämnat uppgifter som var utförliga och konkreta och därmed ägnade att underlätta förundersökningen väsentligt. Det stod visserligen klart att misstankarna mot honom stöddes av annan utredning, såsom beslag i ärendet. Att bevisläget redan initialt var gott var även något som Riksåklagaren anförde i sin svarsskrift.  Enligt HD fick det dock antas att åtalet i betydande utsträckning byggde på uppgifter den tilltalade själv lämnat under förundersökningen och det fanns inget som tydde på att hans medverkan saknat eller endast haft begränsad betydelse. HD anser därför att uppgifterna varit av väsentlig betydelse för utredningen och ska beaktas i straffmätningen.

Storleken av strafflindringen  

En annan huvudfråga i avgörandet är vilken strafflindring som kan ges i förhållande till medverkansgrad och brottslighetens straffvärde. HD uttalar att de omständigheter som är av betydelse för storleken på straffreduktionen är hur omfattande medverkan har varit samt vilket slag av uppgifter som har lämnats. Om uppgifter lämnats som samtidigt avser någon annan gärningsman är det enbart uppgifternas värde i förhållande till utredningen av den egna brottsligheten som kan ligga till grund för strafflindring.

Som ovan redogjorts för framgår det av förarbetena att det vid mycket höga straffvärden kan bli en påtaglig strafflindring, medan den bör begränsas till en eller annan månad vid kortare fängelsestraff. Av ovan nämnda avgörande ”Mordet med brödkniven” kan utläsas att reduktionen kan bli ett år vid straffvärden på runt 16 år och att större reduktion kräver mycket starka billighetsskäl.

I aktuellt fall instämmer HD i hovrättens bedömning att straffvärdet för gärningarna motsvarar drygt fem års fängelse. Till skillnad från hovrätten konkretiserar dock HD detta till ett straffvärde motsvarande fem år och tre månaders fängelse. Med hänsyn till graden av den tilltalades medverkan och brottslighetens straffvärde sänks dock straffet med sex månader. HD motiverar inte storleken av sänkningen mer än just att den är gjord med hänsyn till graden av den tilltalades medverkan och brottslighetens straffvärde. Det kan ifrågasättas om det är omfattningen av medverkan eller det faktiska värdet av medverkan som är avgörande. I aktuellt fall tycks uppgifterna inte ha haft något betydande värde för utredningen då bevisläget var gott redan utan den tilltalades uppgifter. Samtidigt hade den tilltalade lämnat utförliga och konkreta uppgifter. Med hänsyn till uttalandet i ”Mordet med brödkniven” får en reduktion om sex månader vid ett straffvärde på drygt fem år anses relativt stor. Eftersom medverkan i aktuellt fall inte tycks ha varit särskilt värdefull för utredningen talar det för att omfattningen av medverkan har förhållandevis stor betydelse.

Strafflindring med hänsyn till hot och förhållandena under häktningstiden

Den tilltalade hade gjort gällande att det vid straffmätningen även skulle beaktas att hans uppdragsgivare agerade hotfullt, särskilt i samband med att han ville avsluta sin delaktighet. Enligt HD finns det inte anledning att utgå från annat än att situationen framstod som och var hotfull. Det har dock inte varit fråga om hot av sådant slag som ska påverka straffmätningen.

Vidare anförde den tilltalade att det skulle beaktas att han varit häktad under lång tid, varav cirka fem månader med restriktioner. Han framhöll även att den pågående pandemin och hans familjeförhållanden medfört att häktningen drabbat honom särskilt hårt.

Häktning som inneburit isolering kortare än sex månader beaktas normalt sett inte (se ”Häktningsrestriktionerna ” NJA 2015 s. 769 och ”Lönnfacken I” NJA 2018 s. 150). I enlighet med tidigare praxis konstaterar också HD i detta fall att den tid den tilltalade har varit häktad med restriktioner har inte varit så lång att den i sig bör påverka straffmätningen. Inte heller de begränsningar som pandemin har inneburit bör i sig ha någon sådan påverkan. Däremot menar HD att det finns anledning att i strafflindrande riktning beakta att den tilltalade inte hade kunnat närvara under eller efter en större operation som hans sjuårige son genomgick. Straffet sänktes därmed med ytterligare tre månader och bestämdes slutligen till fyra år och sex månader.

AVSLUTANDE REFLEKTIONER

Det finns begränsad praxis i frågan om vilken grad av medverkan som krävs för strafflindring och vilken strafflindring som kan ges i förhållande till medverkansgrad och brottslighetens straffvärde. Behovet av rättslig vägledning från HD har därför varit stort och avgörandet, tillsammans med ”Mordet med brödkniven” är välkommet. Av avgörandet har det blivit tydligt att det i och för sig krävs en relativt betydande grad av medverkan för strafflindring, men att lagtexten inte ska läsas alltför ordagrant. Enligt HD krävs det inte att uppgifterna har varit av väsentlig betydelse för brottet, såsom framgår av bestämmelsen. I stället räcker det med att uppgifterna varit ägnade att på något väsentligt sätt föra utredningen framåt och, som det får förstås, att de inte varit betydelselösa. Med denna tolkning av bestämmelsen ökar möjligheterna för domstolarna att beakta utredningsmedverkan. En sådan ordning kan tänkas öka även incitamenten för en misstänkt person att medverka till utredningen av det egna brottet.  

Av Frida Velander, extra åklagare, City åklagarkammare i Stockholm.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet

Senast uppdaterad 23 aug 2021

Läs mer inom rättsområdet

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss

Webbtjänster inom området