Sen lagföring och kränkt rätt till rättegång inom skälig tid, två liknande men olika grunder för påföljdslindring

sen-lagforing-och-krankt-ratt-till-rattegang-inom-skalig-tid-tva-liknande-men-olika-grunder-for-pafoljdslindring.jpg

Drygt fyra år efter gärningstillfället lagförs slutligen en person som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Normalt sett skulle brottet ha lett till en månads fängelse. Tiden om ca fyra år, efter att målet varit uppe i tre instanser, bedöms dock vara en ovanligt lång tid. Det, tillsammans med andra omständigheter, medför att HD anser att en villkorlig dom förenad med samhällstjänst kan väljas som påföljd i stället för fängelse. Samtidigt anses inte den tilltalades rätt till rättegång inom skälig tid ha kränkts. JP Infonets expert Frida Velander reder ut skillnaden mellan de två påföljdslindringsgrunderna.

BAKGRUND

Den 9 juli 2017 delgavs en man misstanke om grovt rattfylleri begånget samma dag. Drygt tre månader senare åtalades han för grovt rattfylleri bestående i att han kört personbil med en alkoholkoncentration i blodet om 1,82 promille. Efter två inställda förhandlingar dömde tingsrätten den 4 september 2018, ett år efter åtal, den tilltalade för grovt rattfylleri till en månads fängelse. Målet överklagades till hovrätten och där kompletterades förundersökningen två gånger. Efter att målet blivit klart för utsättning till huvudförhandling tog det nio månader innan en sådan bokades in. Huvudförhandlingen ställdes därefter in två gånger, en gång på grund av att vittnen inte inställde sig och en gång på grund av sjukdom. I oktober 2020, drygt tre år efter brottet begicks och två år efter tingsrättens dom, fastställde hovrätten tingsrättens dom om en månads fängelse. Domen överklagades till HD som den 11 november 2021, mer än fyra år efter brottet, meddelar slutlig dom i målet och tar ställning till tidsutdräktens betydelse för påföljden.

RÄTTSLIGA UTGÅNGSPUNKTER

Skälen för och emot fängelse

Av 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken (BrB) framgår att rätten vid val av påföljd ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Fängelse ska alltså väljas i sista hand och de icke frihetsberövande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn har företräde framför fängelse. Det brukar talas om att det finns en presumtion mot fängelse. Som skäl för fängelse får rätten beakta brottslighetens straffvärde och art samt att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Dessa omständigheter kan bryta den så kallade presumtionen mot fängelse. Några andra omständigheter som skäl för fängelse än straffvärde, art och återfall får inte beaktas. Brottslighetens straffvärde utgör skäl för att välja fängelse som påföljd när detta motsvarar fängelse i ett år eller mer. Skälen för fängelse samspelar emellertid och val av påföljd görs alltid efter en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter.

De så kallade billighetsskälen

I 29 kap. 5 § BrB anges vissa så kallade billighetsskäl som ska beaktas vid såväl straffmätning som val av påföljd. Dessa är framförallt hänförliga till den tilltalades personliga förhållanden och dennes agerande efter brottet, såsom att den tilltalade lider av dålig hälsa eller frivilligt har angett sig. Till billighetsskälen hör också bieffekter av straffet, såsom att den tilltalade förlorar sin anställning eller utvisas ur riket. Ytterligare ett billighetsskäl, vilket analysen framförallt behandlar, är att ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks (29 kap. 5 § första stycket p. 3 BrB).

Billighetsskälen ska i skälig omfattning beaktas vid straffmätningen. Rätten ska också, enligt 30 kap. 4 § första stycket BrB, vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Bestämmelsen hänvisar till billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB. Förekomsten av ett billighetsskäl kan därmed påverka längden på ett fängelsestraff och/eller vägas mot skälen för fängelse och leda till att en icke frihetsberövande påföljd kan väljas trots att presumtionen mot fängelse är bruten.

Rätten till rättegång inom skälig tid enligt regeringsformen och Europakonventionen

Rätten till en rättegång som genomförs rättvist och inom skälig tid finns grundlagsfäst i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen (RF) och återfinns även i artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen). Kravet på att rättslig prövning ska ske inom skälig tid är uppställt för att skydda den enskilde mot att under alltför lång tid leva i osäkerhet om utgången av målet. Kravet ska också säkerställa rättssystemets effektivitet och trovärdighet. Enligt Europakonventionen ska den vars rätt har kränkts ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet för att kunna få kompensation för kränkningen.

SKILLNADER MELLAN DE TVÅ OLIKA REGELVERKEN

Bedömning av tidsutdräkten

Att det ”förflutit ovanligt lång tid mellan ett brott och lagföring” och att ”rättegången inte hållits inom skälig tid” är två slående liknande uttryck. Trots det finns det anledning att hålla isär begreppen och bedöma tidsutdräkten på två olika sätt beroende på om tiden ska beaktas enligt BrB eller Europakonventionen.

Vid bedömningen av vad som utgör en ovanligt lång tid enligt 29 kap. 5 § p. 3 BrB är det främst tiden mellan brott och slutlig dom som har relevans (se NJA 2015 s. 417). Vad som utgör en ovanligt lång tid får naturligtvis bedömas utifrån vilken typ av brott det är fråga om. Bestämmelsen tar endast sikte på fall som – i förhållande till andra jämförbara fall – tagit särskilt lång tid. Vissa typer av brott tar normalt sett längre tid att utreda än andra. Att det förflutit fyra år mellan brott och slutlig dom i ett stöldmål kan enligt förarbetena tala för en icke frihetsberövande påföljd medan en sådan tid normalt inte kan anses anmärkningsvärd i ett mål om till exempel skattebrott. Orsakar den misstänkte personen själv fördröjningen, exempelvis genom att hålla sig undan, saknas i regel skäl till billighetshänsyn (prop. 1987/88:120 s. 95).

Den relevanta tiden för bedömningen av om rätten till rättegång inom skälig tid kränkts enligt Europakonventionen börjar den dag när en person kan sägas vara anklagad för brott (till exempel dagen för delgivning av misstanke om brott) och avslutas den dag då det föreligger slutlig dom i målet (se NJA 2003 s. 414). Vid bedömningen av om kravet på skälig tid har iakttagits är det av särskild betydelse hur komplicerat målet har varit samt hur den tilltalade och berörda domstolar och myndigheter har agerat under förfarandet. Långsam handläggning med perioder av stillestånd i förfarandet kan framstå som oacceptabel, och det oavsett om prövningen kan ske inom skälig tid. Enligt HD kan en utgångspunkt för bedömningen vara att en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål får godtas, om inte skäl för en särskilt skyndsam handläggning föreligger eller framkommer av hänsyn till den tilltalade (se aktuellt avgörande, punkten 16).

Det finns således en skillnad i hur man avgör vad som kan utgöra ovanligt lång tid respektive när prövning sker inom skälig tid. Något förenklat kan sägas att prövningen enligt BrB avser tiden som sådan, medan prövningen enligt Europakonventionen handlar mer om domstolarnas och andra myndigheters handläggning än tidsutdräkten som sådan.

Följderna av att billighetsskäl/kränkning konstaterats föreligga

Bestämmelsen i 29 kap. 5 § BrB torde ha störst betydelse vid val av påföljd, och kan alltså i första hand leda till att en icke frihetsberövande påföljd väljs i stället för strafflindring (prop. 1987/88:120 s. 95). Billighetsskälen kan emellertid, som ovan redogjorts för, också påverka straffmätningsvärdet, det vill säga längden av fängelsestraffet. Att ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks kan endast kompenseras vid fällande dom. På så sätt skiljer sig regleringarna åt. Vid kränkning av rätten enligt Europakonventionen ska, vid en fällande dom, kompensation i och för sig primärt ske genom påföljdslindring (jämför NJA 2012 s. 1038 I). Vid en friande dom finns det emellertid möjlighet att ge kompensation i den ordning som gäller för statens skadereglering sedan domstolen konstaterat dröjsmålet och kränkningen, det vill säga genom skadestånd.

Om såväl billighetsskäl enligt BrB som kränkning av rätten till prövning inom skälig tid konstaterats föreligga kan det förhållandet beaktas dubbelt. Av bland annat rättsfallet NJA 2012 s. 1038 I framgår att den påföljdslindring som är hänförlig till en kränkning enligt Europakonventionen ska skiljas tydligt från sådan påföljdsreducering som är hänförlig till sen lagföring. Att den tid under vilken ett dröjsmål har förelegat har beaktats enligt 29 kap. 5 § första stycket p. 3 BrB saknar därför betydelse vid bestämmandet av påföljdslindring som kompensation för långsam handläggning. Ett dröjsmål med handläggningen kan på så sätt få dubbel relevans.

HÖGSTA DOMSTOLENS BEDÖMNING

HD bedömer liksom underrätterna att straffvärdet för det grova rattfylleriet motsvarar en månads fängelse och att brottets art med styrka talar för att fängelse. Detta särskilt med hänsyn till den höga alkoholhalten och att brottet inneburit risker för trafiksäkerheten. Att den tilltalade lever under ordnade förhållanden, tidigare är ostraffad och har samtyckt till samhällstjänst är mot den bakgrunden inte tillräckliga omständigheter för att välja en annan påföljd. Den tilltalade anförde även att han förlorat sin anställning på grund av brottet. Det är ett billighetsskäl som i och för sig kan beaktas enligt 29 kap. 5 § första stycket p. 7 BrB. HD anser dock inte att heller denna omständighet är tillräcklig för att välja en annan påföljd än fängelse.

HD konstaterar därefter att den sammanlagda tiden från det att brottet begicks till den slutliga domen i målet har uppgått till ungefär fyra år. Detta får enligt HD i förhållande till brottets art anses som en ovanligt lång tid (jämför 29 kap. 5 § första stycket p. 3 BrB). Vid en sammantagen bedömning finns enligt HD inte hinder mot att välja en annan påföljd än fängelse. Villkorlig dom i förening med samhällstjänst anses vara en tillräckligt ingripande påföljd.

Att HD anser att en villkorlig dom med samhällstjänst är en tillräckligt ingripande påföljd med hänsyn till billighetsskälen bör ses mot den bakgrunden att ett grovt rattfylleri med så pass hög promille som i aktuellt fall normalt sett endast kan leda till fängelse. Alkoholkoncentrationen i blodet om 1,82 promille överstiger klart den nuvarande gränsen för grovt rattfylleri om 1,0 promille i blodet. Vanligtvis saknas utrymme för en icke frihetsberövande påföljd när alkoholkoncentrationen överstiger 1,5 promille i blodet (jämför NJA 2002 s. 653). Därutöver var körningen trafikfarlig. Det fanns alltså mycket starka skäl för fängelse. Det indikerar att en tid om fyra år för att få en slutlig dom enligt HD får anses vara ett relativt starkt billighetsskäl. Det är dock inte helt tydligt vad den omständigheten att den tilltalade förlorat sin anställning haft för inverkan på påföljdsvalet då HD skriver att det sammantaget inte finns hinder mot att välja en annan påföljd.

HD övergår därefter till att pröva om handläggningstiden innebär en kränkning av den tilltalades rätt till prövning inom skälig tid enligt Europakonventionen. Därvid konstateras att den rättsliga prövningen har medfört att ett flertal handläggningsåtgärder har varit nödvändiga och att inbokade huvudförhandlingar av olika anledningar behövts ställas in. Att det uppstått ett stillestånd i hovrätten under nästan nio månader från det att målet var klart för utsättning till att förhandling bokades in är, från allmänna utgångspunkter, inte acceptabelt. Även om den rättsliga prövningen dragit ut på tiden anser emellertid HD att dröjsmålet, sett till handläggningen som helhet, inte varit ett sådant att rätten till prövning inom skälig tid har kränkts.

REFLEKTIONER

HD har vid ett flertal tillfällen på senare tid meddelat avgöranden vilka behandlar billighetsskälens betydelse för påföljden i brottmål. ”Narkotikadistributören” (HD 2021-01-04, mål nr B 6249-20) och ”Mordet med brödkniven” (HD 2021-01-04, mål nr B 6041-20) behandlar betydelsen av den tilltalades medverkan medan ”Den livshotande sjukdomen” (HD 2021-03-15, mål nr B 5960-20) behandlar betydelsen av dålig hälsa. Nu kompletteras alltså dessa avgöranden om billighetsskäl med ”Toftavägen” som avser betydelsen av att lång tid förflutit mellan brott och dom.

Vad kan man då ta med sig från avgörandet? Att tiden om fyra år anses ovanligt lång, i förhållande till att det rör sig om ett grovt rattfylleri, är inte särskilt förvånande. Grovt rattfylleri är ett okomplicerat brott som går fort att utreda. Det kan jämföras med förarbetsuttalandena om att fyra år mellan brott och dom i ett stöldmål kan tala för en icke frihetsberövande påföljd. Relevansen av förarbetsuttalandet kan dock ifrågasättas eftersom en tidigare ostraffad person som fälls för stöld normalt sett inte döms till fängelse. En tidigare ostraffad person som döms för grovt rattfylleri kan emellertid i många fall riskera ett fängelsestraff på grund av brottets artvärde. I aktuellt fall vägde dessutom skälen för fängelse tungt, med hänsyn bland annat till den höga alkoholkoncentrationen. Det som därmed kanske är viktigast att ta med sig från avgörandet är att HD får anses göra klart att billighetsskälet väger relativt tungt i bedömningen av om en icke frihetsberövande påföljd kan väljas.

HD tar även upp rätten till rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen och uttalar, i enlighet med tidigare praxis, att det finns en skillnad mellan denna påföljdlindringsgrund och billighetsskälet i BrB. För att kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen ska konstateras krävs att handläggningen varit långsam och enligt HD kan som utgångspunkt en handläggningstid om upp till två år per instans för relativt okomplicerade brottmål godtas.

Mot bakgrund av den pågående debatten om alltför tungt belastade myndigheter och domstolar är avgörandet av intresse. Jag vågar påstå att alla aktörer i domstol är medvetna om att balanserna är höga och att mål riskerar att bli liggande länge innan de kan avgöras. När målet väl kan avgöras har i många fall ovanligt lång tid förflutit och därmed döms också slutligen i många fall en lindrigare påföljd ut. Det kanske är rimligt att kompensera den tilltalade genom att döma ut lindrigare straff. Att långa tider förflyter innan slutlig dom kan meddelas och att det då även påverkar vilket straff som döms ut riskerar dock att leda till att rättssystemets effektivitet och trovärdighet kan ifrågasättas.

Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet

Publicerad 16 dec 2021

Frida Velander

Kammaråklagare, City åklagarkammare i Stockholm

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev inom straffrätt:

Se vår integritetspolicy

Upptäck mer

Kurser

Tjänster

  • JP Straffrättsnet

    Tjänsten för dig som arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde, åklagare, domare eller forskar inom straffrätt.
  • JP RättsfallsnetBrottmål

    JP Rättsfallsnet–Brottmål ger dig tillgång till alla domar inom straffrättsområdet.
  • JP RättsfallsnetLRV

    Tjänsten ger dig tillgång till alla domar som har avgjorts med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård.

Nyheter

En kirurg utförde tre uppmärksammade operationer. Tingsrätten har nu som första instans dömt kirurgen för grovt vållande till kroppsskada i ett av fallen.

16 nov 2022

I det här målet aktualiserar frågan om vilka utredningsåtgärder en domstol bör vidta när en dom på skyddstillsyn överklagas. Vår expert Frida Velander analyserar avgörandet.

15 nov 2022

HD har i ett avgörande diskuterat vad som krävs för att en våldtäkt ska vara att bedöma som grovt brott. Läs vår analys!

15 nov 2022