Påverkar en tredje mans betalning på grund av eget ersättningsansvar en gäldenärs betalningsskyldighet vid utmätning?

Påverkar en tredje mans betalning på grund av eget ersättningsansvar en gäldenärs betalningsskyldighet vid utmätning.jpg

I avgörandet ”Fastigheten Nanna” prövar Högsta domstolen om en tredje mans betalning på grund av eget ersättningsansvar påverkar en gäldenärs betalningsskyldighet på ett sätt som har betydelse vid utmätning. JP Infonets expert Nils-Bertil Morgell analyserar beslutet.

OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

Två makar förvärvade år 2017 en fastighet. Säljaren var emellertid inte rättmätig ägare till fastigheten, han hade beviljats lagfart en förfalskad fångeshandling. Makarnas förvärv blev därför inte gällande. Säljaren förpliktades genom dom år 2017 att betala skadestånd till makarna med knappt 8,9 miljoner kronor jämte ränta. Skadeståndet avsåg i huvudsak den köpeskilling som makarna hade erlagt för fastigheten. Flera andra personer förpliktades att solidariskt med säljaren och i vissa fall med varandra betala skadestånd till makarna. En av dessa, CV, skulle, tillsammans med tre andra personer, betala skadestånd. Hans betalningsskyldighet uppgick till 923 000 kronor jämte ränta.

Makarna ansökte om verkställighet mot CV och flera av de andra gäldenärerna. Efter utmätningsåtgärder mot några av gäldenärerna och inbetalningar från dessa kunde Kronofogdemyndigheten (KFM) betala ut vissa belopp till makarna.

Makarna ansökte dessutom om ersättning hos Kammarkollegiet. Med stöd av 18 kap. 4 § jordabalken (JB) betalade Kammarkollegiet drygt 3,6 miljoner kronor till makarna. Beloppet avsåg den köpeskilling som makarna hade erlagt, med avdrag för det som KFM redan hade betalat ut. Ersättning lämnades inte för bland annat räntekostnader och vissa ombudskostnader, vilka inte ansågs ersättningsgilla. 
CV invände mot verkställigheten mot honom och gjorde gällande att hans betalningsskyldighet fullgjorts av andra genom det som redan hade betalats. KFM avslog invändningen. Av beslutet framgår att de belopp som medgäldenärerna betalat hade avräknats från andra verkställighetsmål än CV:s och att det belopp som Kammarkollegiet betalat också hade avräknats från andra mål. Den sistnämnda avräkningen skedde i enlighet med makarna anvisning till KFM. Myndigheten fann att makarnas resterande fordran, knappt två miljoner kronor, översteg det belopp som CV ansvarade för.

CV överklagade KFM:s beslut till tingsrätten som avslog överklagandet. Hovrätten har inte meddelat prövningstillstånd. CV har överklagat hovrättens beslut till Högsta domstolen (HD).

RÄTTSLIG REGLERING

Vid solidariskt betalningsansvar kan borgenären, så länge inte hela skulden är betald, i regel kräva var och en av gäldenärerna på betalning för hela den resterande skulden. Är någon av gäldenärernas ansvar begränsat, kan denne dock endast krävas intill den del som gäldenären ansvarar för (2 § skuldebrevslagen). Borgenären kan välja mot vilken av flera gäldenärer borgenären han ska vända sig.

En betalning till en borgenär från en person som står utanför ett visst fordringsförhållande (tredje man) kan i vissa fall vara att bedöma som en betalning av en viss gäldenärs skuld. Det kan även avse en fristående betalning av en egen förpliktelse mot borgenären. Det avgörande för hur en sådan betalning ska bedömas är vad som framkommer om omständigheterna kring och grunden för tredje mannens betalning (HD p. 8).

18 kap. 4 § andra stycket JB innehåller en regel som innebär bland annat att den vars förvärv inte blir gällande till följd av att överlåtarens fångeshandling varit förfalskad, har rätt till ersättning av staten för sin förlust. En förutsättning för rätt till ersättning är att förvärvare vid förvärvet varken ägde eller bort äga kännedom om att överlåtaren inte var rätt ägare. En utbetalning enligt denna bestämmelse avser det ersättningsansvar som staten har för fel i fastighetsregistret.

Om en förvärvare som fått ersättning från staten har haft rätt att utkräva beloppet från den som orsakat förlusten, inträder staten enligt 18 kap. 7 § JB i denna rätt. Denna rätt brukar benämnas subrogation.

Staten som betalare har därför rätt att framställa krav mot den eller de som gjort sig skyldig till det rättsstridiga handlandet (regressrätt). Under förutsättning att staten inte ersatt hela den förlust som de skadeståndsskyldiga orsakat finns det, som HD påpekar i p. 11, då två fordringsförhållanden där förvärvaren (huvudborgenären) och staten (regressborgenären) båda är legitimerade att söka betalning för sina respektive andelar hos den eller de som har orsakat förlusten.

En huvudprincip vid överlåtelse av fordringar är att gäldenärens ställning inte ska försämras genom överlåtelsen (se 27 § skuldebrevslagen). Detta gäller enligt HD (p. 12) även när en fordran övergår till en regressborgenär genom subrogation. Om någon av de solidariskt ansvariga gäldenärernas betalningsansvar är begränsat, kommer detta att gälla även efter att fordran genom subrogation tagits över av en ny borgenär. En betalning från gäldenären till någon av borgenärerna avräknas från den totala skulden till båda. Om gäldenären fullgör hela sin betalningsskyldighet till regressborgenären, kan det påverka huvudborgenärens möjlighet att få betalt för en återstående fordran.

Enligt HD (p. 15) ska inte tanken att en subrogationen medföra nackdelar för huvudborgenärens möjlighet att få betalt för sin resterande fordran. Detta får enligt HD anses gälla även vid en på subrogation grundad regressrätt enligt 18 kap. 7 § JB.

HD:S AVGÖRANDE

HD har meddelat prövningstillstånd här och att pröva frågan om Kammarkollegiets betalning (i egenskap av tredje man och regressborgenär) till makarna påverkar CV:s betalningsskyldighet i utsökningsmålet. Frågan om prövningstillstånd i hovrätten har förklarats vilande i avvaktan på denna prövning.

Sedan HD redogjort för gällande rätt; se ovan drar HD följande slutsatser.

Kammarkollegiets betalning till makarna har avsett statens egen ersättningsskyldighet och den har alltså inte skett för CV:s räkning. Betalningen har medfört att makarnas krav mot de skadeståndsskyldiga minskade. Sedan betalningen skett kan makarna därför inte göra gällande ett större betalningsansvar än vad som återstår av deras fordran enligt exekutionstiteln.

Makarna valde att använda det av Kammarkollegiet utbetalade beloppet på så sätt att de satte ned och återkallade kraven mot CV:s medgäldenärer. Hans betalningsansvar mot makarna har därmed inte till någon del reducerats genom betalningen.

Även efter Kammarkollegiets betalning överstiger makarnas resterande fordran vad CV är skyldig att betala. Statens inträde i makarnas rätt till betalning påverkar inte heller i övrigt – på ett sätt som har betydelse för verkställigheten – CV:s betalningsskyldighet mot makarna. 

HD saknar därför anledning att bevilja prövningstillstånd i hovrätten. Tingsrättens beslut att avslå CV:s invändning mot verkställighet står därför fast.

SLUTSATSER

Detta mål börjar med att två makar begär utmätning hoc CV. CV invänder att hans skuld till makarna är betald eftersom de har fått ersättning från Kammarkollegiet. Efter utredning visar det sig att makarna – som de har rätt till – har avräknat Kammarkollegiets betalning mot andra fordringar. Eftersom CV:s skuld till makarna kvarstår avslås därför hans invändning av först KFM och sedan tingsrätten. Eftersom saken vid ett hastigt påseende är solklar meddelar inte hovrätten prövningstillstånd. När saken slutligen når HD hade HD helt sonika kunnat notera detta och vägrat prövningstillstånd.

Men HD nöjer sig inte med detta utan utvecklar i sina domskäl förhållandet mellan en förvärvares fordran på skadestånd och förvärvarens fordran grundad på subrogation.

HD erinrar om huvudprincipen vid fordringsöverlåtelse, nämligen att gäldenärens ställning inte ska försämras genom överlåtelsen. HD menar att detsamma bör gälla när en fordran övergår till en regressborgenär genom subrogation. I denna del hänvisar HD till två tidigare uttalanden. I NJA 2013 s. 233 sägs: ”Subrogation innebär, liksom överlåtelse av en fordring, ett byte av borgenär, så kallad cession. I regel föreligger inte något hinder mot sådan cession av fordringar. Det finns ur gäldenärens synpunkt inte något som skiljer subrogation från en överlåtelse. Subrogation får därför, på motsvarande sätt som överlåtelse av fordran på försäkringsersättning, den verkan att direktkravsrätten kan utövas av försäkringsbolag som har betalat ersättning till den skadelidande.” Vidare hänvisar HD till NJA 2018 s. 467 (”Slutbesiktningen och klagointresset”): ”Ifall en betalare på det angivna sättet har tagit över den rätt som betalningsmottagaren hade före betalningen, så kan den mot vilken regressanspråket riktas göra samma invändningar mot det anspråket som han eller hon hade kunnat göra mot ett anspråk från betalningsmottagaren. Om exempelvis betalaren har infriat en preskriberad skuld, så kan alltså gäldenären med samma framgång göra preskriptionsinvändning mot betalarens regressanspråk som han eller hon hade kunnat göra mot ett anspråk på betalning framställt av betalningsmottagaren.” Som framgår av det sist nämnda fallet så gäller att om en solidariskt ansvarig gäldenärs betalningsansvar är begränsat, kommer detta att gälla även efter att fordran genom subrogation tagits över av en ny borgenär. En betalning från gäldenären till någon av borgenärerna ska avräknas från den totala skulden till båda.

HD påpekar att om gäldenären fullgör hela sin betalningsskyldighet till regressborgenären, kan det påverka huvudborgenärens möjlighet att få betalt för en återstående fordran. Frågan är då vilken betydelse förhållandet mellan huvudfordran och regressfordran bör tilläggas för gäldenärens ansvar. När flera borgenärer samtidigt framställer krav på betalning mot en gäldenär och alla borgenärers anspråk inte kan bli tillgodosedda finns det för vissa situationer reglerat vad som gäller mellan borgenärerna. I 5 kap. 4 och 5 §§ konkurslagen anges att en huvudfordran i sådana situationer ska ha företräde framför en regressfordran.

HD anmärker avslutningsvis att tanken bakom dessa regler är att subrogationen inte ska medföra nackdelar för huvudborgenärens möjlighet att få betalt för sin resterande fordran. Särskilt framträdande är detta när regressborgenären har infriat en förpliktelse som syftar till att säkerställa huvudborgenärens ställning, till exempel vid borgen, försäkring eller solidariskt gäldansvar.

JR Kerstin Calissendorff tillade för egen del: ”Mot denna bakgrund anser jag att den subrogation som skett inte innebär att förvärvarens rätt att få betalt för sin återstående fordran på skadegöraren skulle ha ett försteg, om både förvärvaren och staten samtidigt skulle framställa krav på betalning för sina fordringar mot en skadegörare. Emellertid saknar skillnaden mellan min och majoritetens synsätt betydelse, eftersom den situationen inte föreligger i detta mål.”

Med reservation för att HD:s uttalande är framfört obiter dictum så är en slutsats av HD:s avgörande att en huvudborgenär inte ska drabbas av att gäldenären har fått delbetalt att en regressborgenär.

Av Nils-Bertil Morgell, f.d. verksjurist och rättslig expert vid Skatteverkets huvudkontor. 
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek

Senast uppdaterad 4 maj 2021

Läs mer inom rättsområdet
Utbildningar

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss