Logga in

Logga in formulär

Ange ditt användarnamn. Ange ditt lösenord. Glömt ditt lösenord?

Lönefordrans uppkomst avseende insolvensrätten – HD återupprättar systemet i ”Emmabodas resningsansökan”

insolvens-analys-av-emmabodas-resningsansokan-huvudbild.jpg

I AD 2022 nr 26 prövade Arbetsdomstolen (AD) om en lönefordran skulle omfattas av ett offentligt ackord eller inte. AD kom fram till att det räckte att överhuvudtaget ha arbetat efter den kritiska tidpunkten för att alla lönefordringar som belöpt på tiden efter samma tidpunkt skulle bli ackordsfria. Det gick mot praxis från såväl AD som Högsta domstolen (HD) och riskerade att ha stora negativa följder för både rekonstruktion och konkurs i och med att det kollapsade distinktionen mellan att rekonstruktionsgäldenären ingår nytt avtal och förfogar över en prestation efter kritisk tidpunkt. HD har nu återupprättat systemet genom att domstolen beviljade resning av AD 2022 nr 26 i ”Emmabodas resningsansökan”. I denna analys undersöker vår expert Jonatan Schytzer det sistnämnda rättsfallet.

Inledning – något om den rättsliga kontexten

Innan den närmare beskrivningen och analysen av ”Emmabodas resningsansökan” vidtas ska vi uppehålla oss något vid den rättsliga kontexten. Frågan i fallet var om AD 2022 nr 26 skulle resas, närmare bestämt om AD:s rättstillämpning uppenbart stridit mot lag jämte 58 kap. 1 § första stycket 4 p. rättegångsbalken (RB). Av HD-praxis framkommer att uppenbarhetsrekvisitet inte är ett beviskrav utan en egenskap hos lagstridigheten. Lagstridigheten ska vara klar och oemotsäglig och med lag avses i bestämmelsen även grunderna för en viss lagstiftning (se NJA 2020 s. 147). Låt oss därför gå in lite närmare på den rättsliga regleringen här innefattande grunderna för lagstiftningen.

AD 2022 nr 26 gällde frågan om huruvida en fordran skulle omfattas av ett offentligt ackord enligt den äldre, numera upphävda, lag (1996:764) om företagsrekonstruktion (1996 års lag om företagsrekonstruktion). Prejudikatet från ”Emmabodas resningsansökan” har emellertid inte bara bäring på 1996 års lag om företagsrekonstruktion, utan också på den nya lagen (2022:964) om företagsrekonstruktion (2022 års lag om företagsrekonstruktion) samt konkurslagen (1987:672). Vi behöver därför också väva in dessa lagar i denna rättsliga kontext.

Enligt 3 kap. 3 och 8 §§ 1996 års lag om företagsrekonstruktion behövde en fordran ha uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktionen (den så kallade kritiska tidpunkten) för att omfattas av det offentliga ackordet. Ett offentligt ackord innebar vanligen att fordringarna skrevs ned med en viss procentsats – många gånger uppgick denna till 75 procent. Fordran omfattades däremot inte av ackordet om den uppkom efter ansökan om företagsrekonstruktion. Uppkomsttidpunkten var på så vis avgörande för om fordran skulle omfattas av det offentliga ackordet och alltså om borgenären hade rätt till full betalning.

Det offentliga ackordet avskaffades formellt genom införandet av 2022 års lag om företagsrekonstruktion. En fundamental del av den nya lagen är dess reglering av rekonstruktionsplaner. I en sådan plan kan en skulduppgörelse ingå vilken närmast svarar mot det gamla ackordet. I frågan om vilka fordringar som ska omfattas av skulduppgörelsen är precis som i 1996 års lag om företagsrekonstruktion uppkomsttidpunkten avgörande, även om den kritiska tidpunkten är beslutet om företagsrekonstruktion i stället för ansökan. Allt detta framgår bland annat av 4 kap. 3, 5 och 7 §§ 2022 års lag om företagsrekonstruktion.

Fordrans uppkomsttidpunkt får betydelse även i konkursrätten. En fordran måste ha uppkommit före konkursbeslutets meddelande för att få göras gällande i konkursen enligt 5 kap. 1 § konkurslagen. Uppkommer en fordran efter konkursutbrottet, med konkursboet som motpart, är det i stället tal om en massafordran. Sådana fordringar ska fullgöras innan utdelning ges till konkursborgenärerna efter vad som följer av bland annat 11 kap. 1 § konkurslagen. En massafordran kommer i vanligen att fullgöras. På så vis svarar massafordran mot en ackordsfrifordran respektive en fordran som inte omfattas av en skulduppgörelse.

För samtliga dessa regelverk gäller att en lönefordran som utgångspunkt uppkommer redan genom avtalet (se exempelvis NJA 1979 s. 253, NJA 2012 s. 876, AD 2019 nr 22, prop. 2021/22:215 s. 157 f. och s. 374). Det medför att lönefordran som just utgångspunkt omfattas av ackordet och skuldnedskrivningen samt att fordran inte kommer att utgöra en massafordran. Arbetstagarna skyddas i stället genom bland annat lönegarantin.

Det finns dock omständigheter som kan senarelägga uppkomsttidpunkten för lönefordringar. Dessa omständigheter, eller snarare de normer som gör att uppkomsttidpunkten förskjuts, kan delas in i tre kategorier, nämligen 1) nytt avtal, 2) inträde respektive fullföljd av avtal samt 3) särskilda insolvensrättsliga normer. ”Emmabodas resningsansökan” aktualiserar kategorierna 1) och 3), så låt oss gå närmare in på just dem.

Vi kan börja med nya avtal och 1996 års lag om företagsrekonstruktion. Ingick rekonstruktionsgäldenären ett nytt avtal med arbetstagaren efter ansökan om företagsrekonstruktionen ansågs lönefordringarna som härrörde från det anställningsavtalet ha uppkommit efter den kritiska tidpunkten. Det gällde även om avtalet reglerade hur uppsägningslön och företrädesrätt enligt ett anställningsavtal träffat före kritisk tidpunkt skulle hanteras. För att det skulle vara fråga om just ett nytt avtal behövde överenskommelsen innefatta nya åtaganden från såväl arbetstagaren som rekonstruktionsgäldenären. Det framgår av AD 2021 nr 31.

Avtal som ingås efter kritisk tidpunkt i ett rekonstruktionsförfarande enligt 2022 års lag om företagsrekonstruktion inkluderas på motsvarande sätt inte i en skulduppgörelse (jämför 3 kap., 4 kap. 3 § lagen om företagsrekonstruktion samt prop. 2021/22:215 s. 262 ff.). Och om konkursboet ingår ett avtal blir de fordringar som uppkommer med anledning av det naturligtvis massafordringar (se Schytzer, Fordrans uppkomst inom insolvensrätten, Iustus förlag, 2020, s. 332 ff. och s. 379 ff., med vidare hänvisningar).

Vad gäller just nya avtal i rekonstruktionssammanhang är det viktigt att poängtera att rättsföljden är att samtliga fordringar som emanerar från det nya avtalet blir ackordsfria alternativt ingår inte i skulduppgörelsen. På motsvarande sätt blir samtliga fordringar massafordringar i konkurs.

Med det sagt om nytt avtal kan vi gå vidare till kategorin som här benämns särskilda insolvensrättsliga normer. Dessa gäller situationer när rekonstruktionsgäldenären eller konkursboet förfogar över en prestation efter kritisk tidpunkt och gäldenärens medkontrahent hade en innehållanderätt till denna prestation vid samma tidpunkt. Normernas betydelse skiljer sig något åt, om man jämför vad som gällde enligt 1996 års lag om företagsrekonstruktion med 2022 års dito samt konkurslagen.

Enligt 1996 års lag om företagsrekonstruktion gällde som en allmän princip att om en borgenär vid den kritiska tidpunkten hade en innehållanderätt och rekonstruktionsgäldenären efter samma tidpunkt förfogade över prestationen blev fordran som svarade mot denna prestation ackordsfri. Vanligen benämns denna princip för förfogandeprincipen och ordningen följde av och hade stöd i bland annat NJA 2014 s. 537, HFD 2016 ref. 62 och AD 2019 nr 22. Till skillnad från vad som gällde om ett nytt avtal ingicks efter kritisk tidpunkt var det här alltså inte tal om att samtliga fordringar som härrörde från avtalet blev ackordsfria; det var endast de fordringar som svarade mot rekonstruktionsgäldenärens förfogande som blev ackordsfria (se Schytzer, Fordrans uppkomst inom insolvensrätten, Iustus förlag, 2020, s. 387 ff., med vidare hänvisningar).

I 2022 års lag om företagsrekonstruktion finns en uttrycklig regel som styr lönefordrans uppkomsttidpunkt i dessa situationer. Efter vad som föreskrivs i 3 kap. 12 § gäller nämligen att om en arbetstagare fortsätter att fullgöra sina åtaganden enligt ett anställningsavtal med gäldenären, ska arbetstagarens fordran på lön eller annan ersättning för arbete som utförs senare än en månad efter beslutet om företagsrekonstruktion anses ha uppkommit under rekonstruktionen. Vad gäller rättsföljden kan vi särskilt notera att även enligt denna norm blir inte alla fordringar som härrör från avtalet befriade från skulduppgörelsen, utan det gäller de fordringar som avser lön med mera för arbete som utförs senare än en månad efter kritisk tidpunkt. Motsvarande ordning gäller enligt 5 kap. 18 § konkurslagen; endast de fordringar på lön eller annan ersättning för arbete som belöper på tid efter en månad från konkursbeslutet svarar boet för. I förarbetena till den bestämmelsen poängteras uttryckligen att ansvar inträder endast under förutsättning att arbetstagaren fortsätter att fullgöra sina åtaganden enligt anställningsavtalet, det vill säga utför arbete. (Se även prop. 2002/03:49 s. 155 f.).

Jämför vi de normer som kan förskjuta lönefordrans uppkomsttidpunkt framkommer en tydlig skillnad mellan å ena sidan nya avtal och å andra sidan de insolvensrättsliga normerna. Vad gäller de nya avtalen uppkommer samtliga lönefordringar som härrör från avtalet efter kritisk tidpunkt. Beträffande de insolvensrättsliga normerna är det bara de fordringar som svarar mot prestationer som rekonstruktionsgäldenären alternativt konkursboet förfogar över som får en förskjuten uppkomsttidpunkt.

Banner nyheter -100ny.jpg

Omständigheterna i målet

Med den rättsliga kontexten vävd kan vi vända vår uppmärksamhet mot de omständigheter som gällde i ”Emmabodas resningsansökan” och AD 2022 nr 26. Bakgrunden var att en arbetstagare och en arbetsgivare ingått ett anställningsavtal. Arbetsgivaren hade sedermera ansökt om och blivit beviljad en företagsrekonstruktion (enligt 1996 års lag) under vilken ett offentligt ackord blivit fastställt. Efter den kritiska tidpunkten hade arbetstagaren blivit uppsagd. Arbetstagaren utförde visst arbete efter samma tidpunkt, men hen hade också varit arbetsbefriad under uppsägningstiden. Frågan i målet gällde om de lönefordringar som hänförde sig till tiden efter ansökan om företagsrekonstruktion skulle omfattas av ackordet eller inte. Mer specifikt gällde frågan om de lönefordringar som avsåg lön under uppsägningstiden då arbetstagaren varit arbetsbefriad skulle omfattas av ackordet eller inte. Med det sagt, låt oss gå vidare till hur AD såg på den frågan.

AD 2022 nr 26

I sina domskäl redogjorde AD för relevant praxis, såsom NJA 2014 s. 537, AD 2019 nr 22 och AD 2021 nr 31. Det är bland annat denna praxis på vilken redogörelsen för frågan om lönefordrans uppkomsttidpunkt ovan bygger. Genom domstolens behandling av rättsfallen blir det dock tydligt att man inte skiljde på å ena sidan nytt avtal och å andra sidan insolvensrättsliga normer.

Fallet gällde, som sagt, en situation där arbetsgivaren, tillika rekonstruktionsgäldenären, till viss del förfogat över arbetstagarens prestation efter kritisk tidpunkt. Något nytt avtal hade däremot inte ingåtts. Arbetsdomstolen menade emellertid att lönefordringarnas uppkomst skulle bedömas på samma sätt som om ett nytt avtal hade ingåtts. Följdenligt tillämpade domstolen den rättsföljd som svarar mot att nytt avtal hade ingåtts. Domstolen kom därigenom fram till att samtliga lönefordringar skulle vara ackordsfria. Därigenom tillämpade inte AD den insolvensrättsliga norm som var relevant i fallet, förfogandeprincipen, korrekt, eftersom normen medför att det är de prestationer som har förfogats över efter kritisk tidpunkt som ska vara ackordsfria – inte alla fordringar som emanerar från avtalet. Vi kan stanna här vad gäller redogörelsen för AD 2022 nr 26. För en längre och mer fyllig redogörelse kan jag hänvisa till min tidigare analys av fallet i Lönefordrans uppkomsttidpunkt avseende företagsrekonstruktion – analys AD 2002 nr 26.

Kritik mot avgörandet

AD 2022 nr 26 kritiserades från flera håll. Med tanke på att Arbetsdomstolen så tydligt jämförde med vad som gällde i konkurs och enligt 2022 års lag om företagsrekonstruktion antog många också att prejudikatet skulle gälla för samtliga dessa regelverk. Det framgår bland annat av det särskilda yttrandet från Rekonstruktör- & konkursförvaltarkollegiet (REKON) som bifogades till resningsansökan. Om prejudikatet också skulle haft bäring på konkurs skulle det ha inneburit att så fort en arbetstagare utfört något arbete efter en månad räknat från den kritiska tidpunkten skulle de fordringar som emanerade från anställningsavtalet och som avsåg tiden efter den tidpunkten vara massafordringar. Motsvarande ordning skulle gälla enligt 2022 års lag om företagsrekonstruktion. Det skulle försvåra både den praktiska rekonstruktions- och konkurshanteringen, vilket i sin tur hänger samman med att olika syften står bakom de insolvensrättsliga normerna å ena sidan och det att boet och rekonstruktionsgäldenären kan åta sig nya avtal under förfarandet å andra sidan.

Syftet med att konkursboet kan ingå nya avtal, och att de skulder som boet därigenom ådrar sig ska betalas före det att utdelning sker till borgenärerna, är framför allt att konkursförvaltaren därmed kan få leveranser på kredit. Skulle en medkontrahent få nöja sig med ett krav i konkursen skulle naturligtvis denne kräva kontant betalning för att det skulle bli affär. Det är alltså för att underlätta för konkursförvaltaren att verka för en snabb och förmånlig avveckling av boet som massafordransstatus ges till dessa fordringar (se exempelvis Håstad, Sakrätt, 6 uppl., Norstedts juridik, 1996, s. 426). Motsvarande argument gäller i ett rekonstruktionsförfarande, enligt 2022 års lag om företagsrekonstruktion (se prop. 2021/22:215 s. 258 ff. och s. 382).

I och för sig kan konkursförvaltaren och rekonstruktionsgäldenären välja om de vill använda arbetstagarna efter det att en månad har gått räknat från den kritiska tidpunkten. Därmed kan dessa aktörer också styra över om de vill utsätta sig för risken att behöva svara för exempelvis hela uppsägningslönen. Ett sådant ansvar gör dock realiserandet av konkursboet respektive rekonstruktionen av rekonstruktionsgäldenären svårare och det kan också sättas i fråga om det är rättvist gentemot de andra borgenärerna.

Anledningen till att vissa av de prestationer som gäldenären förfogar över efter den kritiska tidpunkten inte ska omfattas av skulduppgörelsen alternativt att boet ska svara för dessa prestationer motiveras med likabehandlingsprincipen. Den principen innebär att borgenärerna ska behandlas lika utifrån om de var beroende av gäldenärens betalningsförmåga eller inte vid den kritiska tidpunkten. En anställd kan innehålla sin prestation och bör därför behandlas lika med andra säkerställda borgenärer. Det medför att till den del rekonstruktionsgäldenären (eller boet) förfogar över prestationen bör den inte omfattas av skulduppgörelsen (boet svara för den). Situationen skiljer sig dock åt när det gäller en fordran på uppsägningslön när en arbetstagare har blivit arbetsbefriad. För sådan uppsägningslön har den anställde inte någon innehållanderätt. Den anställde är då att jämföra med andra oprioriterade borgenärer och bör därför behandlas lika med sådana borgenärer. Det innebär att i regel bör en sådan fordran omfattas av en skulduppgörelse respektive inte utgöra en massafordran.

Arbetsdomstolens avgörande i AD 2022 nr 26 strider mot likabehandlingsprincipen. Det beror på att även de fordringar som svarar mot prestationer vilka arbetstagaren inte haft innehållanderätt till blev ackordsfria, trots att arbetstagaren var i samma ställning som en oprioriterad borgenär beträffande dessa fordringar. Prejudikatet riskerar därtill att försvåra konkursförvaltarens respektive rekonstruktionsgäldenärens uppgift i och med att de inte kan utnyttja arbetstagare till viss del, utan att riskera att behöva betala för exempelvis uppsägningslön. AD 2022 nr 26 bryter dessutom mot tidigare praxis från HD, AD och Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Kritiken mot avgörandet var stark och som bekant sökte den förlorande parten till och med resning. Låt oss nu röra oss vidare till ”Emmabodas resningsansökan” för att undersöka på vilket sätt HD ansåg att AD:s rättstillämpning uppenbart stred mot lag.

”Emmabodas resningsansökan”

HD konstaterade inledningsvis att en lönefordran normalt uppkommer vid ingåendet av avtalet, vilket gör att den omfattas av en skulduppgörelse, ett ackord eller kan göras gällande i en konkurs beroende på vilket förfarande det är fråga om. Därutöver noterade HD att uppkomsttidpunkten kan förskjutas i enlighet med 3 kap. 12 § 2022 års lag om företagsrekonstruktion, 5 kap. 18 § konkurslagen och enligt vad som här kallas för förfogandeprincipen. Liksom vi noterat ovan kräver dock enligt HD dessa normer att arbetstagaren utför arbete efter den kritiska tidpunkten för att det ska bli aktuellt att senarelägga uppkomsttidpunkten. Stöd för denna ordning hämtade HD också i likabehandlingsprincipen samt systemet för lönegaranti. Det senare systemet innebär nämligen att lönegaranti utgår även efter den första månaden i den utsträckning arbetstagaren inte utfört och inte heller borde ha utfört arbete under uppsägningstiden för arbetsgivarens räkning. Se 7 och 7 a §§ lönegarantilagen, om detta.

Konklusionsvis uttalade HD att grundtanken med reglerna i konkurs och vid företagsrekonstruktion är att arbetstagaren (efter den första månaden) ska få fullt betalt av konkursboet eller rekonstruktionsgäldenären för det arbete som faktiskt utförs under konkursen eller rekonstruktionsförfarandet. Ansvaret stannar emellertid just vid ersättning för arbete som utförts, enligt domstolen. Med tanke på att AD funnit att lönefordringar uppkommit efter kritisk tidpunkt trots att arbete inte utförts stod det alltså klart att AD:s rättstillämpning inte varit förenlig med gällande rätt.

I och med att AD:s rättstillämpning inte avsåg någon direkt bestämmelse i 1996 års lag om företagsrekonstruktion konstaterade HD att det inte var fråga om en rättstillämpning i strid med lagens ordalydelse. Frågan gällde i stället om rättstillämpningen kunde anses strida mot grunderna för lagstiftningen på det kvalificerade sätt som resning kräver. HD uttalade att AD:s rättstillämpning innebar ett påtagligt avsteg från det rättsläge som gällde samt att en sådan rättstillämpning dessutom skulle riskera att leda till långtgående konsekvenser för hela systemet avseende företagsrekonstruktion, konkurs och lönegaranti. Mot den bakgrunden fann HD att det rörde sig om en resningsgrundande rättstillämpning i den meningen att den klart och oemotsägligt stred mot grunderna för lagstiftningen. Resning beviljades därför.

Avslutande kommentar

Genom ”Emmabodas resningsansökan” blir det återigen tydligt att rättsföljden av de insolvensrättsliga normerna är att det endast är den prestation som konkursboet respektive rekonstruktionsgäldenären mottar som blir massafordran respektive inte omfattas av skulduppgörelsen. På så vis återupprättar HD distinktionen mellan de två kategorierna nytt avtal och de insolvensrättsliga normerna, såvitt avser skillnaden i rättsföljd. Det är en ändamålsenlig ordning sett till såväl likabehandlingsprincipen som rekonstruktionsgäldenärens och konkursboets möjligheter till att fortsätta driften av verksamheten.

Analys av Högsta domstolen 2023-12-15, mål nr Ö 5569-22 (”Emmabodas resningsansökan”) och Ö 2966-23 AD 2022 nr 26.

Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Publicerad 15 mar 2024

Jonatan Schytzer

Jur.dr i civilrätt, Adjunkt vid Uppsala universitet

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev inom insolvensrätt:

Se vår integritetspolicy

Upptäck mer

Tjänster

Nyheter

Frågan rörde om Kronofogdemyndigheten med befriande verkan har utbetalt belopp till annan än den skattskyldige grundat på ett bedrägeri. Domen analyseras av advokat Börje Leidhammar.

15 mar 2024

I princip sedan lagen om företagsrekonstruktion trädde i kraft har det diskuterats hur den kan förbättras. Här analyserar Jonatan Schytzer tre särskilt viktiga förslag i EU:s rekonstruktionsdirektiv.

8 apr 2021

HD överprövar ett beslut om fördelning av köpeskilling efter exekutiv försäljning av en utmätt bostadsrätt.

3 jun 2021