Oproportionerlig häktning vid långsam handläggning i domstol

Oproportionerlig-häktning-vid-långsam-handläggning-i-domstol.jpg

I fallet ”Häktningstiden” har handläggningen av ett brottmål med flera tilltalade medfört att häktningen av en tilltalad som berörs bara av en begränsad del av målet har blivit så långvarig att den kommit att strida mot proportionalitetsprincipen i 24 kap. 1 § rättegångsbalken (RB).

INLEDNING

Det finns ingen bortre tidsgräns för hur länge någon som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott kan vara häktad i Sverige. I vissa fall har det inneburit att personer varit häktade under flera år. I prop. 2019/20:129 har regeringen bland annat föreslagit att en tidsgräns för häktning på sex månader införs, med möjlighet till förlängning vid synnerliga skäl. Propositionen bereds för nuvarande av riksdagens justitieutskott. Det tycks dock klart att förslaget om tidsgräns för häktningen inte kommer att antas av riskdagen. Justitieutskottets ordförande har i media förklarat att den delen av propositionen kommer att avslås av utskottet då det inte finns majoritet för den (”Maxgräns för häktningar dröjer” Sveriges radio den 17 november).

Även om det inte finns någon bortre tidsgräns för häktning, kan häktningen av en misstänkt efter viss tid strida mot proportionalitetsprincipen, vilket innebär att häktningen måste upphöra. Proportionalitetsprincipen regleras i 24 kap. 1 § st. 3 RB där det stadgas att häktning endast får ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. 

HD har i ett antal tidigare avgöranden funnit att en längre tids häktning i vissa fall stridit mot proportionalitetsprincipen. Det aktuella målet är det senaste prejudikatet på området och behandlar en fråga rörande proportionalitet som HD inte har behandlat tidigare. Den häktade personen hade kommit att behöva sitta häktad under låg tid i väntan på huvudförhandling i hovrätten. Att huvudförhandlingen dröjde berodde på att åtalet mot den häktade handlades gemensamt med åtal mot flera andra personer, och det tog tid att sätta ut ett så stort mål till förhandling samt genomföra denna. Frågan HD hade att ta ställning till var om häktningen trots detta var proportionerlig.

OMSTÄNDIGHETERNA I FALLET

TN häktades i mars 2019. I oktober samma år väcktes åtal mot honom för grovt narkotikabrott. Samtidigt väcktes åtal mot fjorton andra personer. Enligt åklagaren var de tilltalade på olika sätt inblandade i organiserad narkotikabrottslighet. TN:s påstådda del i brottsligheten var att han från två av de övriga tilltalade hade förvärvat drygt 900 gram heroin och överlåtit merparten av denna narkotika till andra personer. Åtalet innehöll dock inget påstående om att TN i övrigt hade del i den organiserade brottsligheten.

Tingsrätten handlade åtalen mot samtliga tilltalade gemensamt. Förhandlingen blev mycket långvarig. I den del av målet som gällde TN hölls sakframställningar i november 2019, bevisningen lades fram under ett fåtal dagar i november och december och slutanföranden hölls i maj 2020. Tingsrätten meddelade dom i slutet av juli 2020, det vill säga sex månader efter att förhandlingen påbörjades. TN dömdes för grovt narkotikabrott i huvudsak i enlighet med åtalet. Tingsrätten ansåg att brottslighetens straffvärde motsvarade fem års fängelse men att hänsyn borde tas till att TN hade varit häktad under lång tid. Påföljden bestämdes därför till fängelse i fyra år och sex månader. Tingsrätten beslutade också att TN skulle stanna kvar i häkte till dess domen i ansvarsdelen fick laga kraft mot honom.

TN överklagande tingsrättens dom. Överklagandet kom även i hovrätten att handläggas tillsammans med de övriga åtalades överklaganden. Vid tidpunkten för HD:s avgörande (november 2020) hade huvudförhandlingen inletts och enligt hovrättens planering beräknades handläggningen av målet som rörde TN ske under januari 2021. Hovrättens planering innehöll dock ingen uppgift om när dom skulle kunna komma att meddelas.

TN yrkade i oktober 2020 att hovrätten skulle försätta honom på fri fot. Hovrätten avslog yrkandena och TN överklagade hovrättens beslut till HD som meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att TN var på sannolika skäl misstänkt för det brott som tingsrätten har dömt honom för.

HD:S AVGÖRANDE

Proportionalitet och tidsutdräkt på grund av gemensam handläggning

HD anförde att proportionalitetsprincipen bland annat har betydelse när en domstol tar ställning till om ett tidigare häktningsbeslut ska bestå. Domstolen måste då beakta hur lång tid som frihetsberövandet har pågått och under hur lång tid som behovet av häktning kan förväntas bestå. Ju längre frihetsberövandet har varat, desto starkare måste skälen vara för fortsatt häktning. Särskilt vid allvarlig eller svårutredd brottslighet, till exempel vid vissa slag av organiserad brottslighet, kan omständigheterna i det enskilda fallet motivera att ett frihetsberövande genom häktning får bestå under en längre tid. Frihetsberövandet får dock aldrig bli längre än vad som är nödvändigt. Berörda myndigheter förväntas agera på ett sådant sätt att häktningen inte drar ut på tiden i onödan. Om det är oklart om så har varit fallet, är det inte den enskilde som ska bära bördan av detta. I en sådan situation kan därför häktningen komma att hävas.

Enligt HD måste myndigheternas skyldighet att verka för att en häktningstid inte blir längre än vad som är nödvändigt ”givetvis” även gälla vid en domstols handläggning av ett åtal efter att åtal har väckts.

Om en gemensam handläggning av åtal mot flera tilltalade riskerar att leda till att häktningstiden för en enskild tilltalad drar ut på tiden, måste domstolen fråga sig om fördelarna med den gemensamma handläggningen är så stora att de uppväger de nackdelar som den förlängda häktningstiden medför för den häktade. Besvaras den frågan nekande, ska åtalet mot den häktade handläggas separat. Det är givet att längden av häktningstiden i detta sammanhang får betydelse; ju längre tid som frihetsberövandet har pågått och ju längre tid som återstår innan målet kan avgöras, desto starkare måste skälen för en gemensam handläggning som fördröjer målets avgörande vara.

De utredningsmässiga fördelarna med en gemensam handläggning av åtal mot flera tilltalade torde ofta vara svagare i hovrätten än de är vid tingsrätt. Hovrätten har många gånger lättare än tingsrätten att bedöma vilka samband som finns mellan olika åtal, till exempel vad gäller bevisning. Till detta kommer att den bevisning som läggs fram i hovrätten vanligen är densamma som den som lades fram redan vid tingsrätten och att förutsättningarna för att handlägga ett åtal mot en tilltalad separat från åtalen mot övriga därmed är bättre än vid tingsrätten.

Bedömningen i det enskilda fallet

HD konstaterade att om TN inte kvarblev i häkte fanns det både risk för att han fortsatte begå brott (recidivfara) och flyktfara. Det fanns alltså skäl att häkta honom, så länge det var proportionerligt. Han hade varit häktad i cirka ett år och åtta månader. Fortsatt häktning skulle komma att pågå under ytterligare en lång tid.

Behovet av att slutföra en tidskrävande brottsutredning eller rättegång utgör en omständighet som kan motivera en längre häktningstid. åtalet mot TN omfattade emellertid endast en enda åtalspunkt och bevisningen i den delen var begränsad. HD framhöll att det var tydligt att det inte var den åtalspunkten som föranledde att handläggningen vid tingsrätten drog ut på tiden eller som var orsaken till att målet i hovrätten kommer att avslutas först våren 2021. I stället ansåg HD att det stod klart att den långa handläggningstiden – och därmed häktningstiden – väsentligen berodde på att åtalet mot TN handlades gemensamt med åtalen mot de övriga tilltalade.

Vid bedömningen av om fortsatt häktning är proportionerlig måste det därför enligt HD utrönas om det finns utredningsmässiga skäl – eller mycket starka processekonomiska skäl – som talade för att åtalet mot honom skulle prövas tillsammans med åtalen mot hans medtilltalade.

åtalet mot TN hade i och för sig ett omedelbart samband med åtalen mot de två personer som påstås ha sålt narkotika till honom. Den bevisning som var gemensam för dessa tre åtal var emellertid förhållandevis begränsad. De utredningsmässiga skälen för en gemensam handläggning av åtalen var därför inte särskilt starka. HD ansåg att eventuella processekonomiska skäl i så fall måste vara mycket starka för att kunna motivera gemensam handläggning. I det aktuella fallet fanns det dock, så vitt framkommit, inte några processekonomiska fördelar med gemensam handläggning. Intresset av att handlägga åtalet mot TN tillsammans med åtalen mot de övriga tilltalade kunde därför inte tillmätas någon avgörande betydelse vid proportionalitetsbedömningen.

I vart fall i detta skede av målet – och mot bakgrund av den långa tid som häktningen hade pågått – ansåg HD att TN:s intresse av att inte längre vara häktad vägde tyngre än de skäl som talade för häktning.

HD beslutade därför att TN inte längre skulle vara häktad i målet.

NÅGRA KOMMENTARER

Innebörden av prejudikatet

Häktningstiden i det aktuella fallet har alltså blivit så långvarigt att den kommit att strida mot proportionalitetsprincipen. HD anser att det inte fanns tillräckligt starka skäl att handlägga åtalet mot TN i det större målet eftersom åtalet mot TN endast avsåg en mindre del av det större målet. Av denna anledning har hovrätten inte handlagt målet med tillräckligt skyndsamhet. Prejudikatet innebär att om domstolarna handlägger åtal mot flera olika åtalade gemensamt, och detta får till följd att de tilltalade kvarblir längre i häkte än annars, måste skälen för den gemensamma handläggningen vara starka. Ju längre tid som häktningen pågår desto starkare måste skälen för gemensam handläggning vara. Om det inte föreligger utredningsmässiga skäl för kumulationen måste de processekonomiska skälen vara mycket starka, i vart fall när häktningen pågått så lång tid som i det aktuella fallet.

Häktning och proportionalitet

Proportionalitetsprincipen begränsar i flera olika avseenden användningen av häktning.

Än så länge saknas som sagt en lagstadgad bortersta tidsgräns för hur länge någon kan vara häktad som på sannolika skäl misstänkt för brott. Den bortersta tidsgränsen utgörs istället av när fortsatt häktning inte framstår som proportionerlig. Det anses inte proportionerligt att den misstänkte är häktad längre tid än denne kan antas komma att avtjäna i fängelse om han eller hon dömdes för brottet. HD har tidigare uttalat att man här beaktar den villkorliga frigivning från fängelset som kan förväntas ske (se NJA 1979 s. 261, NJA 1983 s. 610, NJA 1984 s. 559, NJA 1985 s. 56 och NJA 1987 s. 878). Villkorlig frigivning sker normalt efter att den dömde har avtjänat två tredjedelar av det utdömda fängelsestraffet (26 kap. 6 § brottsbalken) varför häktning alltså kan pågå som längst motsvarande två tredjedelar av det straff som den tilltalade antingen redan har dömts för i tingsrätten eller kan förväntas dömas till om tingsrätten dömer honom enligt åtalet.

Att den villkorliga frigivningen ska beaktas är kanske inte självklart, eftersom den villkorliga frigivningen numera kan skjutas upp om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten (26 kap. 6 a § brottsbalken). Här finns två motstridiga hovrättsavgöranden (RH 1994:99 och RH 1994:33), där det i det sistnämnda avgörandet anses att villkorlig frigivning inte ska beaktas vid beräkning av den tid den häktade kan kvarbli i häkte. Att den villkorliga frigivningen dock ska beaktas följer av Europadomstolens dom i målet Goral mot Polen (2003-10-30). Goral var häktad i 18 månader, varefter han försattes på fri fot. Han dömdes senare för brottet till två års fängelse. Goral skulle dock kunna bli frigiven när han avtjänat halva fängelsestraffet, alltså 12 månader, varför Europadomstolen ansåg att Goral suttit häktad längre än den tid han kunde komma att avtjäna i fängelse. Detta ansåg Europadomstolen stred mot artikel 5 p. 3 Europakonventionen.

Restriktioner kan påverka hur länge det är proportionerligt att den misstänkte är häktad. I RH 2013:42 hade den misstänkte suttit häktad i drygt två år och fyra månader med restriktioner. Han hade dömts till åtta års fängelse av tingsrätten och var häktad i avvaktan på hovrättens prövning. Om den domen skulle vinna laga kraft skulle han alltså komma att behöva avtjäna fem år och fyra månader i fängelse. Hovrätten fann inte anledning att ifrågasätta den misstänktes uppgifter om att han farit illa av att vara isolerad under så lång tid. Hovrätten ansåg att med särskild hänsyn tagen till de förhållanden under vilka den misstänkte varit frihetsberövad, var det inte proportionerligt med fortsatt häktning.

Proportionalitetsprincipen innebär även att det krävs starkare skäl vid långa häktningstider. Lång häktningstid måste ju vägas upp av starka skäl för häktningen, varför ju längre tid häktningen pågår desto starkare måste skälen för häktningen vara. Av Europadomstolens praxis framgår att brottets svårhet inte ensamt kan motivera lång häktningstid, därtill måste något särskilt häktningsskäl föreligga. Detta är särskilt viktigt att beakta i de fall någon häktats i Sverige med stöd av obligatoriska häktningsregeln (24 kap. 1 § st. 2 RB), eftersom det i denna regel inte finns något uttryckligt krav på att det ska föreligga särskilda häktningsskäl. Av HD:s aktuella avgörande framgår också detta. Trots att den obligatoriska häktningsregeln var tillämplig framhåller HD att det ändå måste föreligga något häktningsskäl för att häktning ska vara möjlig. Den obligatoriska regeln innebär endast att man presumerar sådant skäl, frågan om skälen föreligger måste ändå prövas (p. 11 och 12 i HD:s beslut).

Vid häktning för mycket lindriga brott, vilket kan ske med stöd av regeln om häktning oberoende av brottets beskaffenhet i 24 kap. 2 § RB, har proportionalitetsprincipen stor betydelse. När det gäller brott som enbart kan straffas med penningböter har JO ansett det oproportionerligt att gripa de misstänkta (JO 1997/98 s. 147 och JO 2015/16 s. 99). Det är då givetvis inte heller proportionerligt att häkta dem. I Europadomstolen dom R.L. och M.-J.D. mot Frankrike (2004-05-19) greps de misstänkta på grund av att de påstods ha fört oväsen på en restaurang, vilket endast var straffbart med böter. Gripandet ansågs inte ha varit förenlig med artikel 5.

Även bristande skyndsamhet kan som sagt innebära att fortsatt häktning inte är proportionerlig. HD:s nu aktuella avgöranden rör just denna situation, varför tidigare praxis på detta område ska behandlas i det följande.

Bristande skyndsamhet i häktade mål

Enligt 24 kap. 18 § st. 3 RB ska rätten när ny förhandling hålls om häktningsfrågan (så kallad ”omhäktningsförhandling”) se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Vad konsekvensen blir om rätten anser att utredningen inte bedrivs så skyndsamt som möjligt framgår inte av RB. Att utredningen inte bedrivs skyndsamt är dock något som kan innebära att det inte längre anses proportionerligt att hålla den misstänkte i häkte. HD har i NJA 2011 s. 518 uttalat att om utredningen i ärendet inte ger stöd för bedömningen att tillräcklig skyndsamhet iakttagits, utgör det ett skäl mot fortsatt häktning. Den misstänkte ska enligt HD inte bära bördan av oklarheter i detta avseende.

Det nyss nämnda fallet rörde häktning i ett utlämningsärende. Den misstänkte hade vänt sig till Europadomstolen vilken förordnade om att utlämningen inte fick verkställas till dess Europadomstolen avgjort ärendet. Två år senare hade dock Europadomstolen fortfarande inte avgjort ärendet. HD ansåg att detta innebar att handläggningen inte kunde anses effektiv varför häktningsbeslutet upphävdes. Att den misstänkte så att säga själv orsakat fördröjningen av utlämningen genom att vända sig till Europadomstolen ansåg HD inte hade någon betydelse, då den misstänkte genom att vända sig till Europadomstolen endast tagit i anspråk en honom tillkommande rättighet.

NJA 2015 s. 261 (fallet Assange) hade den misstänkte varit häktad i sin utevaro i mer än fyra år. HD uttalade att en åklagares underlåtenhet att på visst sätt föra förundersökningen framåt under vissa förhållanden kan leda till att ett häktningsbeslut anses oproportionerligt och därför bör hävas. Hur länge ett beslut om häktning av någon i dennes utevaro kan bestå beror på vad som får anses vara en godtagbar tid för en rimligt effektiv handläggning i målet. I det aktuella fallet hade det under i vart fall två och ett halvt års tid framstått som mycket osäkert när eller om ett överlämnande från Storbritannien till Sverige skulle kunna ske. Att åklagaren under denna tid inte hade undersökt alternativa vägar för att driva förundersökningen framåt utgjorde enligt HD inte rimligt effektiv handläggning. Av denna anledning ansågs fortsatt häktning oproportionerlig.

RH 1987:73 hade den misstänkte varit häktad misstänkt för grovt narkotikabrott i sex månader. Utredningen hade fördröjts på grund av ett maskinhaveri på SKL (nuvarande NFC). Hovrätten ansåg att denna omständighet inte skulle gå ut över den misstänkte och ansåg att fortsatt häktning inte var proportionerlig.

RH 1984:26 var två bröder häktade misstänkta för grova skattebedrägerier i två månader, varefter de var underkastade reseförbud i 23 månader. Åtal hade inte kunnat väckas då den förvaltningsrättsliga processen om skattskyldigheten för vissa år alltjämt pågick. Hovrätten anförde att förberedelserna för åtal hade kommit att försenas genom omständigheter som borde ha kunnat undvikas. Även om man bortsåg från dessa omständigheter ansåg hovrätten det uppenbart att de i brottmålet aktuella skattefrågorna hade kunnat vara rättskraftigt avgjorda, om dessa frågor hade behandlats med den skyndsamhet som regeringsformen enligt hovrättens mening krävde när handläggningen av ett taxeringsärende återverkar på hur lång tid någon skall vara underkastad begränsning av en grundlagsskyddad frihet. Hovrätten ansåg därför att fortsatta reseförbud inte var förenliga med proportionalitetsprincipen.

Att bristande skyndsamhet i brottsutredningen kan innebära att fortsatt häktning inte längre är förenlig med Europakonventionen framgår även av Europadomstolens praxis. I fallet Tomasi mot Frankrike (1992-08-27) hade den misstänkte varit häktad i över fem år. Misstankarna rörde terroristbrott genom mord och Frankrike anförde att det fanns både flykt- och kollusionsfara. Europadomstolen konstaterade att skälen att häkta den misstänkte både var relevanta och tillräckliga, men att utredningen inte hade skötts tillräckligt skyndsamt, varför häktningen ansågs strida mot artikel 5 Europakonventionen. (Se även den praxis som redovisas i Merete Havre, Effektivitetskravet ved frihetsberøvelse etter EMK art. 5, nr. 3 i Simon Andersson & Katrin Lainpelto (red.) Festskrift till Christian Diesen, Norstedts Juridik 2014 s. 519 ff.)

HD:s senaste avgörande är alltså väl förenligt med tidigare praxis om att bristande skyndsamhet kan innebära att häktning inte längre är proportionerlig. Medan tidigare avgöranden huvudsakligen rör bristande skyndsamhet i brottsutredningen, rör HD:s senaste avgörande alltså bristande skyndsamhet i domstolens handläggning.

Reglerna om kumulation

HD menar alltså att det i det aktuella målet inte fanns tillräckligt starka skäl för att handlägga åtalet mot TN tillsammans med övriga åtalade eftersom det medförde så lång häktningstid. Gemensam handläggning av flera olika åtal kallas för kumulation. 45 kap. 3 § st. 2 RB stadgar att om åtal har väckts mot flera personer får åtalen handläggas i en rättegång om det är till fördel för målets handläggning eller det annars finns skäl för det. Eftersom åtal alltså får kumuleras så snart det ”finns skäl” för det, utan att lagen anger vad sådana skäl kan vara, lämnar alltså lagtexten stort utrymme för domstolarna själva att avgöra när åtal ska kumuleras.

I förarbetena framgår att skälen för gemensam handläggning kan vara antingen utredningsmässiga eller processekonomiska. Där anförs även att åtal mot flera personer inte ska kumuleras rutinmässigt. Exempelvis kan i större brottshärvor en gemensam handläggning av åtal mot personer med endast perifer inblandning i huvudbrottsligheten bli onödigt påfrestande för de inblandade och medföra orimligt höga kostnader (prop. 2013/14:170 s. 17). I förarbetena anförs också att parternas uppfattning har stor betydelse vid bedömningen av om åtalen ska läggas samman (A.a. s. 51).

De utredningsmässiga skälen som kan tala för kumulation kan vara att de olika brottsliga gärningarna har gemenskap med varandra. Det aktuella fallet där två personer åtalas för att ha överlåtit narkotika till en tredje person, och åtal väcks mot alla tre, torde visserligen vara ett typiskt exempel på en situation där det kan finnas utredningsmässiga skäl för gemensam handläggning. Vid bedömningen av om målen bör handläggas gemensamt lägger dock HD vikten vid om bevisningen är gemensam för åtalen. I det aktuella fallet var den bevisning som var gemensam för dessa tre åtal enligt HD ”förhållandevis begränsad” varför de utredningsmässiga skälen därför inte ansågs särskilt starka.    

När det gäller de processrättsliga skälen måste dessa enligt HD alltså vara ”mycket starka” för att kunna motivera gemensam handläggning av när det inte finns några utredningsmässiga skäl för gemensam handläggning, och den gemensamma handläggningen leder till längre häktningstider (p. 30 i HD:s beslut). Det torde dock sällan föreligga några processekonomiska fördelar i likande fall. Ju fler åtal som behandlas gemensamt desto längre blir i allmänhet huvudförhandlingen. Om inte en stor del av bevisningen för åtalen är gemensam sparar man inte någon tid på att handlägga åtalen gemensamt. Därtill blir kostnaderna generellt högre, till exempel för försvarare. I det aktuella fallet hade ju till exempel TN:s huvudförhandling kunnat avklaras på någon dag, nu tog den istället sex månader.

Reglerna om kumulation tillämpas analogt i hovrätten. Som tidigare nämnts anför HD i det aktuella avgörandet att de utredningsmässiga fördelarna med en gemensam handläggning av åtal mot flera tilltalade ofta torde vara svagare i hovrätt än vad de är vid tingsrätt. Efter att huvudförhandlingen har hållits i tingsrätten vet man ju vilket eventuellt samband som finns mellan de olika åtalen, till exempel för vilka åtal ett vittnesmål har relevans och för vilka åtal vittnesmålet saknar relevans. På så sätt är det enklare att bedöma vilka samband som finns mellan olika åtal och om de bör behandlas vid samma huvudförhandling eller ej. För tingsrätten är det svårare att veta detta på förhand.

Innebörden av HD:s avgörande är alltså att hovrätten måste pröva om det finns skäl att bryta ut något av de åtal som handlagts gemensamt i tingsrätten, om de tilltalade är häktade. Ju mer frihetsberövandet förlängs till följd av den gemensamma handläggningen, desto starkare skäl krävs för gemensam handläggning.

Även tingsrätten bör fråga sig om det finns skäl för den gemensamma handläggningen när det leder till längre tid i häkte för de tilltalade. Som tidigare nämnts kan det dock vara svårare för tingsrätten att avgöra hur starka de utredningsmässiga skälen är. Följden av HD:s avgörande torde dock vara att tingsrätten måste försöka utreda detta, till exempel genom kontakt med parterna. Eftersom den tid den tilltalade varit häktad är kortare när tingsrätten prövar åtalet jämfört med när hovrätten gör det, behöver skälen för gemensam handläggning inte vara lika starka i tingsrätten som i hovrätten.

Av Simon Andersson, doktor och universitetslektor vid Stockholms universitet samt författare.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek

Senast uppdaterad 21 jan 2021

Läs mer inom rättsområdet
Utbildningar

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss

Webbtjänster inom området