Ömsesidigt erkännande och frågan om definitionen av påföljd

Ömsesidigt-erkännande-och-frågan-om-definitionen-av-påföljd.jpg

EU-domstolen har nu slagit fast att rambeslut 2008/947/RIF omfattar erkännandet av en fängelsedom vars verkställighet skjutits upp på villkoret att inte begå nya brott under prövotiden. Detta förutsätter dock att den lagstadgade skyldigheten att inte begå brott under prövotiden framgår av domen eller övervakningsbeslutet. I den här analysen tittar JP Infonets expert Ester Herlin-Karnell närmare på EU-domstolens dom.

BAKGRUND

Frågan om ömsesidigt erkännande har varit en het fråga i EU-straffrätten en längre tid. Arresteringsordern (2002/584/RIF) införde principen om ömsesidigt erkännande på straffrättens område baserat på tillit mellan medlemsstaterna. I flera uppmärksammade rättsfall som Aranyosi and Caldararu (förenade målen C-404/15 & C-659/15) och LM (C-216/18 PPU) har EU-domstolen nyligen mjukat upp betydelsen av tillit, från att ha varit en ganska strikt och effektivitetsstyrd tolkning i Melloni-fallet (C-399/11) till att inkludera olika aspekter relaterade till rättighetsskyddet av individen. Frågan har dock varit om just bristen på tillit har urholkat ömsesidigt erkännande eller om en vidare tolkning av tillit är en nödvändig utveckling av EU-straffrätten. De flesta rättsfall som berör gränserna för ömsesidigt erkännande i en EU-straffrättskontext har rört arresteringsordern, men frågan om ömsesidigt erkännande på straffrättens område är mycket vidare än bara arresteringsordern och omfattar flera instrument som exempelvis rambeslut 2008/947/RIF om tillämpningen av ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut.

I det följande kommer jag att analysera AP-fallet dom 26 mars 2020 (C-2/19), som rör just frågan om tolkningen av erkännandet av domar och övervakningsbeslut. Syftet med EU:s reglering är att underlätta dömda personers sociala återanpassning, förbättra skyddet för brottsoffer och allmänhet samt underlätta tillämpningen av lämpliga alternativa påföljder och övervakningsåtgärder för gärningsmän som inte är bosatta i den dömande staten (artikel 1 rambeslut 2008/947/RIF). I ingressen till rambeslutet (§ 8) anges det att ”Ömsesidigt erkännande och övervakning av uppskjutna påföljder, villkorliga påföljder, alternativa påföljder och beslut om villkorlig frigivning syftar till att öka en dömd persons möjlighet till social återanpassning, genom att denne ges möjlighet att upprätthålla familjebanden samt språkliga, kulturella och andra band, samt även till att förbättra övervakningen av att alternativa påföljder och övervakningsåtgärder iakttas för att förhindra nya brott, och därigenom ta hänsyn till skyddet för brottsoffer och allmänheten.”

ANALYS

I rättsfallet AP, hade AP dömts vid första instans domstolen (motsvarighet till tingsrätt) i Riga till fängelsestraff i 3 månader vars verkställighet skjutits upp. I maj 2017 ansökte de lettiska myndigheterna om att domen skulle erkännas i Estland, där AP var bosatt. Den estniska domstolen biföll ansökan men informerade om att skyldigheten att skjuta upp domen som AP tilldelats bestod i skyldigheten för AP att inte begå nya brott under prövotiden innan verkställighet av dom enligt estnisk strafflag. Enligt artikel 14 i rambeslut 2008/947 skall den behöriga myndigheten i den verkställande staten ha behörighet att fatta samtliga följdbeslut beträffande uppskjutna påföljder, bland annat om den dömda personen begår ett nytt brott under prövotiden. Högsta domstolen i Estland, ställde frågan huruvida rambeslut 2008/947 ska tillämpas på en dom genom vilken ingen speciell övervakningsåtgärd påförs och där den enda skyldighet som gäller för den dömda personen är att inte begå något nytt brott under prövotiden.

Generaladvokat Bobek ansåg i sitt förslag till avgörande, meddelat den 6 februari 2020, att för att rambeslut 2008/947 ska vara tillämpligt ska det finnas antingen en dom eller ett övervakningsbeslut varigenom samtidigt en alternativ påföljd eller en övervakningsåtgärd påförs. Bobek ansåg vidare att utifrån ordalydelsen i rambeslut 2008/947 är det uppenbart att rambeslutet inte är tillämpligt på en dom genom vilken en enkel uppskjuten påföljd påförs, eftersom en sådan dom inte innehåller vare sig en alternativ påföljd eller en övervakningsåtgärd. Han påpekade även (§§ 49–51 i sitt förslag på dom) att skyldigheten att inte begå ett nytt brott inte finns i förteckningen i artikel 4.1 i rambeslut 2008/947 rörande typer av alternativa påföljder och övervakningsåtgärder. Enligt Bobek står en så allmän skyldighet som att inte begå något nytt brott i kontrast till de alternativa påföljder och övervakningsåtgärder som har med rehabilitering att göra. Hit hör bland annat föreskrifter rörande beteende såsom till exempel en skyldighet att upphöra med alkoholkonsumtion.

Bobek menade att en vid tolkning av tillämpningsområdet för rambeslut 2008/947 i förevarande mål sannolikt förvärrar situationen för den dömda personen (som inte har återfallit i brott). Han uttalade att ”Jag noterar den hänskjutande domstolens användbara klargöranden i samband med frågan om påföljders proportionalitet, som kommer till uttryck i unionsrätten, närmare bestämt artikel 49.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.” Bobeks svar var därmed att Rådets rambeslut 2008/947/RIF är inte tillämpligt på en dom genom vilken en uppskjuten påföljd påförs utan att det åläggs någon övervakningsåtgärd i den mening som avses i detta rambeslut och där den dömda personens enda skyldighet är att inte begå något nytt brott under prövotiden.

Domstolen i sin tur, meddelade dom den 26 mars 2020. Domstolen tog en annan utväg.

Domstolen påpekade att vad som följer av artikel 14.1 a och b rambeslut 2008/947 kan sådana beslut om påföljd omfatta ändring av en övervakningsåtgärd, ändring av prövotidens längd eller upphävande av uppskjutandet. Domstolen menade att verkningarna av erkännandet av en dom om utdömande av en uppskjuten påföljd består i att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ges befogenhet att besluta om åtgärder avseende det uppskjutande som ursprungligen beviljats vilka framstår som nödvändiga om den person som dömts begår ett nytt brott.

Domstolen påpekade att skyldigheten att inte begå något nytt brott under en prövotid kan ses som en övervakningsåtgärd (§ 37). Medlemsstaterna har möjlighet att vidga typen av övervakningsåtgärder och alternativa åtgärder som skall ingå i rambeslutet art 4.2, vilket estnisk rätt ej gjort. I § 43 av domen pekar domstolen på det faktum att då den exakta meningen av ’anvisningar rörande beteende’ inte definieras i rambeslutet måste det bestämmas enligt allmänna EU-rättsliga tolkningsregler. Vidare ansåg domstolen (§§ 50–51 i domen) att det skulle leda till ett paradoxalt resultat om uppräkningen i artikel 4.1 i rambeslut 2008/947 tolkades så att den inte omfattade skyldigheten att inte begå något nytt brott eftersom Artikel 4.1 d hänvisar till den omfattande kategorin ”anvisningar rörande beteende”. En sådan tolkning, det vill säga att inte inkludera ny brottslighet, skulle nämligen innebära att den behöriga myndigheten i bosättningsmedlemsstaten nekades befogenhet att besluta om senare åtgärder. Exempelvis skulle detta ha konsekvenser i det fall den person som dömts begår ett nytt brott under den aktuella perioden. Domstolen påpekade att det ankommer på den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten att fastställa de villkor som ska vara uppfyllda för att verkställigheten av ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska skjutas upp, så att myndigheterna i den verkställande medlemsstaten, på grundval av domen eller övervakningsbeslutet, kan konstatera vilka övervakningsåtgärder som har påförts den person som dömts. Domstolen uttalade att det ankommer på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av uppgifterna i den dom som översänts, kontrollera om så är fallet i det nationella målet.

SLUTSATSER

Sammanfattningsvis kan sägas att generaladvokaten och EU-domstolen även om de verkar ha helt olika uppfattningar, båda fokuserar på rimligheten i utfallet. Domstolen visar på ganska klassiskt resonemang om vad som är skäligt, och att inte inkludera ny brottslighet i villkor är inte rimligt enligt domstolen, medan generaladvokaten är mer strikt i sin tolkning.

Domstolen ger således en vid tolkning av rambeslutet. Det ankommer på den nationella domstolen att se till att den lagstadgade skyldigheten framgår av dom eller övervakningsbeslut och att den nationella behöriga myndigheten ifråga har fastställt de villkor som ska vara uppfyllda såsom till exempel vilka övervakningsåtgärder som har påförs den personen har dömts. Generaladvokaten å sin sida är mer restriktiv i sin tolkning och för en intressant diskussion om proportionalitet. Enligt artikel 49 EU-rättighetsstadga ska en sanktion vara proportionerlig. Frågan är då om en skyldighet att inte begå nya brott under en prövotid är proportionerlig? Som domstolen påpekat så innebär en skyldighet att inte begå ny brottslighet under en prövotid en logisk regel, även om domstolen inte använder proportionalitetsprincipen som sådan. Domstolen påpekar särskilt att skyldigheten att inte begå nya brott under prövotid är en preventiv mekanism för att just förhindra nya brott. Det centrala för domstolen är att skyldigheten att inte begå nya brott under prövotiden framgår tydligt av övervakningsbeslutet samt att det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera att beslutet är klart och tydligt. På så sätt vidgar domstolen tolkningen av rambeslutet utan att göra någon egentlig inskränkning av den processuella legalitetsprincipen. Att inte begå brott under prövotiden eller övervakningen ifråga, utgör enligt domstolen en del av vad en prövotid/övervakning innebär och därmed de villkor en sådan medför.

Konsekvenserna av domen är främst att EU-domstolen inte tvekar till att använda traditionell teleologisk EU-rättslig tolkning även på det straffrättsliga området. EU-rättighetsstadgan och EKMR drar givetvis upp ramarna för detta tolkningsutrymme, men EU-domstolen vill inte riskera att tilliten rubbas än mer än vad som redan är fallet i det straffrättsliga samarbetet rörande arresteringsordern. Av denna anledning fokuserar EU-domstolen så långt det går på logisk och ”EU-smärtfri” tolkning som enligt EU-rätten inte sätter käppar i integreringshjulen.

Av Ester Herlin-Karnell, docent i EU-rätt
Ursprungligen publicerad i JP EUnet

Senast uppdaterad 2 dec 2020

Läs mer inom rättsområdet

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss

Webbtjänster inom området