Några frågor om ett tredskodomsföreläggandes giltighet

Några-frågor-om-ett-tredskodomsföreläggandes-giltighet.jpg

Tredskodomen fyller på många sätt en praktisk funktion när svaranden inte medverkar genom att inkomma med svaromål; tingsrätten ges en möjlighet att skilja ett mål ifrån sig och käranden en möjlighet att få en dom. Med tanke på att tredskodomen endast föregås av en formell prövning är det dock viktigt att det kan säkerställas att svaranden blivit medvetandegjord om att hon ska inkomma med svaromål samt vilka konsekvenserna kan bli om hon underlåter att göra detta. Tredskodomsföreläggandet och formerna för detta fyller där en viktig funktion. I nu aktuella fall diskuterar HD några frågor med anledning av möjligheten att meddela tredskodomsföreläggande samt formerna för ett sådant föreläggande. Nedan analyseras domen av jur. dr. Lotta Maunsbach, lektor i processrätt.

BAKGRUND

HD har i ett nytt avgörande ”Det felaktiga tredskodomsföreläggandet II” (nedan Tredskodomsföreläggandet II), behandlat några frågor med anknytning till tredskodomsinstitutet och i vad mån tingsrätten under vissa specifika omständigheter får meddela tredskodomsföreläggande.

Bakgrunden till tvisten är ett bodelningsbeslut där bodelningsförrättaren bedömt ett mellan två tidigare makar upprättat äktenskapsförord som giltigt. Enligt äktenskapsförordet utgjorde makarnas bostadsrätt hustruns enskilda egendom. Genom bodelningsbeslutet tillskiftades därför hustrun bostadsrätten utan avräkning för värdet av bohaget. Mannen klandrade bodelningen genom att väcka talan vid tingsrätten och yrka att tingsrätten skulle lämna äktenskapsförordet utan avseende samt att lägenhetens bohag skulle tas upp till ett värde om 100 000 kronor.

Efter utfärdad stämning förelades hustrun, svaranden, att inkomma med svaromål och i föreläggandet lämnades en tredskodomserinran. Det inkom aldrig något svaromål och tingsrätten biföll mannens, kärandens, talan genom tredskodom. Svaranden ansökte om återvinning och i samband med att hennes ombud vid ett telefonsamtal med tingsrätten begärde anstånd med att inkomma med svaromål, förelades svaranden (via ombudet) att senast viss dag inkomma med svaromål vid äventyr om att en ny tredskodom kunde komma att meddelas mot henne. Något svaromål inkom inte och tingsrätten meddelade därför en andra tredskodom mot svaranden.

I HD har hustrun i första hand yrkat återställande av försuttna tider för att ge in svaromål och i andra hand yrkat att HD undanröjer tingsrättens tredskodomar. I båda fallen har yrkats att HD återförvisar målen till tingsrätten.

HD:S DOMSKÄL

Prejudikatfrågor

I målet har två prejudikatfrågor formulerats. 

  1. Är det i ett mål om klander av bodelning möjligt för tingsrätten att meddela ett tredskodomsföreläggande när svaranden har angett sin inställning till kärandens krav under bodelningsförrättningen? 
  2. Kan ett tredskodomsföreläggande ges muntligen?

Ska svaranden alltid ges ett tredskodomsföreläggande?

Om inte det finns anledning att avvisa kärandens talan ska svaranden i den dispositiva tvistemålsprocessen normalt föreläggas att avge svaromål, 42 kap. 5 och 7 §§ rättegångsbalken (RB). Det betyder dock inte att svaranden också ska meddelas ett tredskodomsföreläggande. Av regeln i 42 kap. 11 § RB framgår att svaranden får föreläggas att skriftligen avge svaromål vid påföljd om att tredskodom annars kan komma att meddelas. Regeln är med andra ord fakultativ och domstolen ska i varje enskilt fall göra en lämplighetsbedömning av om svaranden ska föreläggas en tredskodomspåföljd eller inte (prop. 1986/87:89 s. 201).

HD lyfter fram några situationer då det inte ska meddelas tredskodomsföreläggande (p. 12 i domen). En sådan situation är när svaranden inom ramen för ett föregående summariskt förfarande har motsatt sig kärandens yrkande och angett skäl som har betydelse för prövningen av saken (jämför NJA 1989 s. 487). En annan är när ett enskilt anspråk har avskilts från ett brottmål och svaranden redan under brottmålsprocessen har angett sin inställning och skälen för denna (jämför NJA 2018 s. 929). Frågan uppkommer då om situationen att svaranden under en bodelningsförrättning har angett sin inställning till kärandens krav kan jämställas med de ovan angivna situationerna. Även i bodelningsfallet har svaranden i en form av ”förprocessuellt” förfarande angett sin inställning till kärandens krav.

På den frågan svarar HD nej (p. 13 i domen). Gemensamt för de två ovan angivna situationerna är att talan inte behöver väckas på nytt i tingsrätten utan talan anses väckt redan genom det tidigare förfarandet. HD hänvisar till NJA 2018 s. 929 p. 15 där det framgår att sedan ett enskilt anspråk har avskilts för att handläggas som ett tvistemål krävs inte att talan anhängiggörs på nytt, det vill säga att en stämningsansökan lämnas in till tingsrätten, utan handläggningen ska fortsätta där den befann sig vid avskiljandet (se 45 kap. 5 § 2 st. RB). HD lyfter också fram den situation att tingsrätten fortsätter handläggningen av ett mål från den summariska processen där talan anses väckt när ansökan lämnades in till kronofogdemyndigheten (se 60 § Lag om betalningsföreläggande och handräckning).

HD betonar (p. 14 i domen) att det är en skillnad mellan de två ovan angivna situationerna och den när en talan anhängiggörs på sedvanligt sätt genom att en stämningsansökan lämnas in till tingsrätten, vilket skett i den nu aktuella klanderprocessen. Det finns därför inte något hinder för tingsrätten att förelägga om svaromål vid påföljd av tredskodom även om svaranden inom ramen för ett tidigare bodelningsförfarande har angett sin inställning till kärandens talan. Däremot återkommer HD till att regeln om tredskodomsföreläggande är fakultativ och att tingsrätten alltid måste pröva om det är lämpligt att utfärda ett tredskodomsföreläggande i det enskilda fallet.

FÖRELÄGGANDE OM SVAROMÅL EFTER ÅTERVINNING AV EN TREDSKODOM

Därefter övergår HD till att pröva förutsättningarna för att förelägga om svaromål när svaranden begärt återvinning av en tredskodom. Inledningsvis redogör HD för de allmänna förutsättningarna för återvinning av en tredskodom (p. 15 i domen). Här konstaterar HD att återvinningsansökan bör innehålla det som normalt sett anges i ett svaromål och om ansökan saknar sådan information kan rätten förelägga svaranden att avge svaromål vid påföljd av tredskodom (prop. 1986/87:89 s. 230), och föreläggandet ska delges svaranden enligt regler om delgivning, 33 kap. 2 § RB (prop. 1990/91:11 s. 53).

Eftersom tingsrätten lämnade föreläggandet att inkomma med svaromål vid påföljd av en (andra) tredskodom vid ett telefonsamtal, uppkommer frågan vad som avses med delgivning och hur den ska genomföras. Inledningsvis (p. 16 i domen) konstatera HD att vanlig delgivning innebär att den handling som ska delges skickas eller lämnas till delgivningsmottagaren, 16 § delgivningslag , men att det också är möjligt med muntlig delgivning. Den senare formen av delgivning innebär att handlingen först ska läsas upp för delgivningsmottagaren och därefter – om det inte bedöms som obehövligt – också skickas till delgivningsmottagaren, 19 § delgivningslagen.

Avslutningsvis (p. 17 i domen) betonar HD att rättssäkerhets- och lämplighetsskäl talar för att ett föreläggande till svaranden om att inkomma med svaromål vid påföljd att en tredskodom kan komma att meddelas mot denne, talar för att ett sådant föreläggande ska vara skriftligt. Det poängteras också att lagens krav på att föreläggande ska delges innebär att lagstiftaren har förutsatt att föreläggandet ska ha skriftlig form (jämför prop. 1990/91:11 s. 53). HD tydliggör att kravet på skriftlighet gäller både när föreläggandet meddelas i samband med att en talan inkommer till tingsrätten och stämning utfärdas och när det meddelas senare under handläggningen av ett mål, exempelvis då det meddelas efter återvinning av en tredskodom.

HD:S BEDÖMNING I DET AKTUELLA FALLET

Inledningsvis konstaterar HD kort att ansökan om återställan av försutten tid ska avslås samt att det saknas skäl att undanröja den första tredskodomen på grund av domvilla. De intressanta frågorna och prejudikatvärdet av HD:s dom aktualiseras när det ska bedömas om det förekommit något rättegångsfel i samband med den andra tredskodomen.

HD konstaterar när det gäller den första prejudikatfrågan att även om svaranden angav sin inställning till kärandens krav redan under bodelningsförrättningen, fanns det inget hinder att i det efterföljande klandermålet förelägga henne att inkomma med svaromål förutsatt att tingsrätten bedömde att det var lämpligt. När inget svaromål kom in, meddelades en andra tredskodom mot svaranden.

När det gäller den andra prejudikatfrågan inleder HD med att konstatera att föreläggandet om svaromål vid påföljd av tredskodom, utan att något skriftligt föreläggande med samma innehåll utfärdades och delgavs svaranden, medför att det förekommit ett grovt rättegångsfel som får antas ha inverkat på målets utgång och att handläggningen därmed innefattat domvilla (59 kap. 1 § 1 st. 4 RB). HD beslutar också att felet inte kan avhjälpas i HD och målet ska återförvisas till tingsrätten (50 kap. 28 § och 55 kap. 15 § 2 st. RB).

REFLEKTIONER

Mot bakgrund av de viktiga processuella principerna i domstolsprocessen om att ingen ska dömas ohörd och att samtliga parter ska få möjlighet att lägga fram sin talan och framställa de invändningar som de har, är utgången i tredskodomsfallet inte särskilt förvånande. I vart fall inte när det gäller formen för själva tredskodomsföreläggandet.

När tingsrätten förelägger svaranden vid påföljd om tredskodom att inkomma med svaromål, måste det också stå klart att svaranden faktiskt har tagit del av detta föreläggande. Särskilt när påföljden, om föreläggandet inte efterföljs, innebär att svarande får en andra tredskodom emot sig som inte går att återvinna. För att säkerställa att svaranden faktiskt tagit del av föreläggandet är det därför inte tillräckligt att svaranden meddelas föreläggandet muntligen via sitt ombud.

I Tredskodomsfallet II handlar det om ett föreläggande att avge svaromål vid påföljd om en andra tredskodom. Man kan naturligtvis ställa sig frågan om ett tredskodomsföreläggande alltid ska formuleras skriftligt och delges svaranden, det vill säga även när det handlar om att avge svaromål vid äventyr om en första tredskodom. HD:s domskäl (se p. 17 i domen) antyder att så är fallet. HD betonar att kravet på skriftlighet gäller såväl när föreläggandet meddelas i samband med att stämning utfärdas eller senare under handläggningen av ett mål, som när föreläggandet meddelas efter återvinning av en tredskodom. Som exempel på förelägganden som kräver delgivning nämns också i förarbetena förelägganden enligt 42 kap. 11 § RB om att inkomma med svaromål (prop. 1990/91:11 s. 53). Det ska dock påpekas att när det handlar om förelägganden att avge svaromål vid påföljd om en första tredskodom är kanske frågan av mindre praktisk betydelse eftersom svaranden alltid kan begära återvinning av tredskodomen och i samband med det ange sin inställning till kärandens talan.

Vid första påseende kan däremot utgången i målet överraska när det gäller den första prejudikatfrågan, det vill säga om det vid klander av bodelning är möjligt för tingsrätten att meddela ett tredskodomsföreläggande när svaranden redan under bodelningsförrättningen har angett sin inställning till kärandens krav och denna framgår av bodelningsbeslutet.

I NJA 1989 s. 487 – ”Det felaktiga tredskodomsföreläggande I” - slog HD fast att när det förekommit ett förprocessuellt förfarande och svaranden redan under detta förfarande har angett sin inställning till kärandens krav, behöver svaranden inte på nytt ange sin inställning till kärandens talan i en efterföljande tvistemålsprocess. Att i den situationen förelägga svaranden att inkomma med svaromål vid påföljd om tredskodom och därefter meddela en sådan dom när svaranden inte hörde av sig utgör ett grovt rättegångsfel. Samma slutsats kom HD fram till i NJA 2018 s. 929 – ”Det tredskodomsförelagda enskilda anspråket” - när tvisten rör ett enskilt anspråk som har avskilts från en brottmålsprocess och svaranden redan där har angett sin inställning till kärandens talan. I Tredskodomsföreläggandet II uppkommer frågan om situationen att svaranden under en bodelningsförrättning har angett sin inställning till kärandens krav kan jämställas med de nu angivna situationerna. Även i Tredskodomsföreläggandet II har svaranden i en form av förprocessuellt förfarande angett sin inställning och det kan då framstå som rimligt att detta får tillgodoräknas svaranden i den efterföljande tvistemålsprocessen i tingsrätten. En bodelning klandras ju genom att den missnöjda parten väcker talan vid tingsrätten (se 17 kap. 8 § 2 st. äktenskapsbalken (ÄktB)).

Syftet med svaromålet är att svaranden ska klargöra sin inställning till kärandens yrkande och ange skäl som kan vara av betydelse vid prövning av saken. Har svaranden avgett ett sådant svaromål får denne inte på nytt föreläggas att avge svaromål vid påföljd av tredskodom (jämför 44 kap. 7 a § RB). Normalt anhängiggörs en talan inför tingsrätten genom en stämningsansökan (42 kap. 1–2 §§ RB) och om stämning utfärdas föreläggs svaranden att inkomma med svaromål (42 kap. 5 och 7 §§ RB), oftast vid påföljd om tredskodom (42 kap. 11 § 1 st. RB). Om däremot en talan blir en del av tvistemålsprocessen på grund av andra bestämmelser, det vill säga utan att stämning utfärdas, är situationen delvis en annan.

När tvisten rör ett enskilt anspråk som avskilts från brottmålsprocessen krävs inte något nytt anhängiggörande av talan (se SOU 1938:44 s. 281 f.). Istället ska handläggningen övergå till den som gäller för tvistemålsprocessen och talan anses väckt då anspråket framställs inför rätten (muntligen eller skriftligen) i brottmålsprocessen (jämför 22 kap. 5 § 2 st. och 45 kap. 6 § 2 st. RB). Detsamma gäller för en talan som inletts genom betalningsföreläggande, men där svaranden inför kronofogdemyndigheten har bestridit kärandens anspråk eller då svaranden har begärt återvinning av ett utslag från kronofogdemyndigheten. Inte heller i dessa fall anhängiggörs talan genom stämning i tingsrätten utan talan anses väckt redan när ansökan kommer in till kronofogdemyndigheten (jämför 60 § Lag om betalningsföreläggande och handräckning). Det betyder också att parternas invändningar är en del av talan, även om de avgetts under brottmålsprocessen respektive det förprocessuella förfarandet. Har svaranden där angett sin inställning till kärandens talan, motsvarar detta ett svaromål och svaranden får inte föreläggas av tingsrätten att på nytt avge svaromål vid påföljd om tredskodom (jämför 44 kap. 7a § RB). Skulle ett sådant föreläggande meddelas på nytt och en efterföljande tredskodom meddelas utgör det ett grovt rättegångsfel (jämför NJA 2018 s. 929 p. 14-15).

Någon motsvarighet till de ovan angivna bestämmelserna finns inte när det gäller klander av en bodelning. Tvärtom framgår det tydligt av dessa bestämmelser att en bodelning kan klandras och att detta sker genom väckande av talan inför tingsrätten (17 kap. 8 § 2 st. ÄktB), det vill säga genom en stämningsansökan (jämför 42 kap. 1 § RB). Om stämning utfärdas ska svaranden föreläggas att inkomma med svaromål och det är då möjligt att kombinera detta föreläggande med ett tredskodomsföreläggande, även om svarandens inställning till kärandens krav framgår av bodelningshandlingen. Denna handläggning utgör inte ett grovt rättegångsfel.

Av Lotta Maunsbach, jur. dr. och lektor i processrätt vid Lunds universitet. 
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek

Senast uppdaterad 10 feb 2021

Läs mer inom rättsområdet

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss