Kommun döms för diskriminering efter att ha dröjt med stödinsatser till elev

Kommun-döms-för-diskriminering-efter-att-ha-dröjt-med-stödinsatser-till-elev.jpg

För första gången har en kommun dömts för diskriminering av en elev med funktionsnedsättning eftersom eleven inte har fått stödåtgärder i rimlig tid. Skolans utredning av elevens behov av särskilt stöd drog ut på tiden och under nästan ett helt läsår var eleven utan anpassad studiegång. Kommunen döms för diskriminering och ska betala eleven 20 000 kronor i diskrimineringsersättning. I oktober 2020 beslutade Högsta domstolen att inte meddela prövningstillstånd och hovrättens dom blir därmed prejudicerade. Domen är kommenterad av JP Skolnets redaktör och jurist Maria Bjurholm.

BAKGRUND

Höstterminen 2013 började en elev i årskurs 3 på en kommunal skola. I slutet av vårterminen fick eleven specialpedagogiskt stöd för att få hjälp med läsning. 2014 fick eleven diagnosen neurofibromatos, vilket är en sjukdom som medför koncentrations- och inlärningssvårigheter. Skolan fick kännedom om diagnosen när eleven började i årskurs 4 och gav eleven stöd i form av extra anpassningar.

Höstterminen 2015 började eleven i årskurs 5. Då fick eleven specialpedagogiskt stöd bland annat i form av undervisning i mindre grupp. Anpassningarna var dock inte tillräckliga och skolan påbörjade en utredning av elevens behov av särskilt stöd.

Den 5 januari 2016 anmälde elevens vårdnadshavare skolan till Skolinspektionen för att utredningen tog för lång tid. Skolans utredning av stödet blev klar den 4 mars, rektor upprättade ett åtgärdsprogram den 15 april och eleven fick anpassad studiegång. Skolinspektionen fattade beslut den 18 maj och uttalade att skolan borde ha utrett elevens stödbehov mer skyndsamt efter skolans kännedom om stödbehovet höstterminen 2015. Även åtgärdsprogrammet borde ha upprättats mer skyndsamt.

Efter medgivande från vårdnadshavarna stämde en ideell förening kommunen för diskriminering i form av bristande tillgänglighet och menade att kommunen inte hade vidtagit skäliga åtgärder för att eleven skulle försättas i en jämförbar situation med elever utan neurofibromatos. Kommunen å sin sida menade att eleven inte missgynnats eftersom kommunen hade vidtagit skäliga åtgärder för att göra verksamheten tillgänglig för eleven.

TINGSRÄTTEN

Frågan i målet

Frågan i målet är om eleven blivit utsatt för diskriminering i form av bristande tillgänglighet.

Bestämmelser

Definitionen av bristande tillgänglighet anges i 1 kap. 4 § tredje punkten diskrimineringslagen. Förenklat beskrivet är innebörden att en person med funktionsnedsättning missgynnas genom att verksamhetsutövaren inte har vidtagit åtgärder för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning. Åtgärderna ska vara skäliga och bland annat bedömas med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna.

Det finns också ett diskrimineringsförbud enligt 2 kap. 5 § för den som driver verksamhet som avses i skollagen eller annan utbildningsverksamhet (utbildningsanordnare). Denne får inte diskriminera något barn eller någon elev. Den som bryter mot detta förbud mot diskriminering ska enligt 5 kap. 1 § betala diskrimineringsersättning för den kränkning som överträdelsen innebär. Ersättningen ska betalas till den som kränkts av överträdelsen.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten konstaterar att eleven har en funktionsnedsättning och att kommunen sedan oktober 2015 varit medveten om att redan gjorda anpassningar inte var tillräckliga för att eleven skulle nå kunskapskraven i kärnämnena. Även om kommunen vidtog vissa åtgärder under utredningstiden så har dessa anpassningar inte varit tillräckliga för att eleven skulle ha samma möjlighet som elever utan elevens funktionsnedsättning. Detta har möjliggjorts först efter det att åtgärdsprogrammet var färdigt i april 2016 och när eleven fick anpassad studiegång.

Tingsrätten bedömer att eleven under nästan ett helt läsår inte haft en sådan anpassad studiegång som varit behövlig för elevens möjlighet att nå kunskapskraven i kärnämnena. Eleven har alltså inte försatts i en jämförbar situation med elever utan elevens funktionsnedsättning eftersom kommunen inte har vidtagit skäliga åtgärder inom rimlig tid för att eleven skulle få tillgång till den grundskoleutbildning som eleven varit berättigad till.

Tingsrätten kommer fram till att eleven har utsatts för diskriminering enligt 1 kap. 4 § tredje punkten diskrimineringslagen och ska få ersättning av kommunen. Den yrkade diskrimineringsersättningen på 20 000 kronor exklusive ränta är skälig.

Kommunen överklagande målet till hovrätten.

HOVRÄTTEN

Hovrätten fastställer tingsrättens dom utan några ändringar. Hovrätten framhåller dock att elevens behov av särskilt stöd varit tämligen begränsat och okomplicerat. Inte heller åtgärdsprogrammet var särskilt omfattande. När åtgärderna vidtogs hade eleven också varit elev på skolan i flera år och elevens funktionsnedsättning var känd av skolan. Mot denna bakgrund har inte kommunen inom rimlig tid vidtagit de åtgärder som krävts för att eleven skulle få det stöd som eleven haft rätt till.

Kommunen överklagande målet till Högsta domstolen.

HÖGSTA DOMSTOLEN

I oktober 2020 beslutade Högsta domstolen att inte meddela prövningstillstånd. Hovrättens avgörande står därmed fast.

KOMMENTAR

Detta är första gången en kommun döms för diskriminering i form av bristande tillgänglighet av en elev med funktionsnedsättning som inte fått stödåtgärder i rimlig tid. Detta lär vara ett ”wake-up-call” för många huvudmän som dröjer med att sätta in de stödinsatser som en elev har behov av – och rätt till. Domen är prejudicerande och kommer förhoppningsvis leda till att huvudmän agerar snabbare med denna typ av stödinsatser, trots att 3 kap. 7 § skollagen redan stadgar att en utredning om särskilt stöd ska bedrivas skyndsamt. Nu vet vi att en huvudmans underlåtenhet att bedriva utredningsarbetet skyndsamt kan leda till att eleven utsätts för diskriminering och att huvudmannen får betala diskrimineringsersättning.

I det här fallet hade eleven gått på skolan länge och elevens behov av särskilt stöd var tämligen okomplicerat. Det framhöll hovrätten. Förhoppningsvis är domen en trigger för huvudmän att jobba mer proaktivt med stöd för att undvika en situation där en stril ström av vårdnadshavare stämmer dem för bristande stödarbete. Det hade ingen tjänat på utan det är bättre att huvudmännen arbetar rätt med stöd från första början.

Det är tufft att hålla en budget i balans. Men det får aldrig vara så att intresset av en budget i balans sätts före elevers behov av och lagstadgade rätt till stödinsatser i rimlig tid.

Av Maria Bjurholm, jurist och redaktör för JP Skolnet.

Senast uppdaterad 13 nov 2020

Mer om Skola
Utbildningar

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss

Prenumerera på vårt fokusbrev Skola

Se vår integritetspolicy

Webbtjänster inom området