”Hotet mot gymnasieskolan” – Vad innebär det att ett olaga hot är riktat mot någon annan?

En gymnasielev hotade via sociala medier att genomföra en skolskjutning på sin skola. Han åtalades för olaga hot enligt 4:5 brottsbalken. HD prövar frågan om hotet var riktat mot en tillräckligt avgränsad krets av personer. Här kommenterar Erik Svensson avgörandet, med särskilt fokus på den nämnda frågan. Dessutom kommenteras HD:s hantering av uppsåtsfrågan i målet.

OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET OCH FRÅGORNA I HD

Bakgrunden i målet (HD:s dom den 12 juni 2020 i mål B 6337-19) var den följande. Den tilltalade (A) hade lagt ut ett meddelande till sina vänner på Snapchat. Ungefär 50 personer kunde se meddelandet. Meddelandet var skrivet på ryska. A kunde inte ryska, men hade översatt en text han hade skrivit på svenska till ryska med hjälp av ett datorprogram. Meddelanden i Snapchat sparas inte, utan kan bara ses under en begränsad tid. En av de personer som tog emot meddelandet – A:s klasskamrat – gjorde dock en så kallad skärmdump (kopia) av meddelandet. Samma person översatte sedan meddelandet tillbaka till svenska med hjälp av det datorprogram som A hade använt.  Det framgick då att innehållet i meddelandet gick ut på A på en specificerad dag kommande vecka skulle komma till skolan och ”skjuta alla” och skära de som överlevde sina skador med kniv. Det översatta meddelandet spreds mellan flera personer som gick på samma skola som A.

A åtalades för olaga hot (4:5 BrB). För olaga hot döms den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid. Att hotet ska ske i förhållande till ”någon annan” anses innebära ett krav på att hotet ska rikta sig mot en eller flera enskilda personer. Ett hot som riktar sig mot en mera obestämd krets av personer, exempelvis den anonyma allmänhet som kan tänkas befinna sig på en allmän plats vid en viss tidpunkt, anses inte vara riktat mot ”någon annan” och utgör därför inte olaga hot.

Tingsrätten ogillade åtalet, just eftersom hotet enligt tingsrätten var riktat mot en obestämd krets och inte mot en eller flera enskilda personer. Hovrätten dömde däremot till ansvar. Enligt hovrättens domskäl skulle hotet uppfattas som riktat mot elever och personal på den gymnasieskola där A var en av eleverna. Hotet var därför enligt hovrätten riktat mot en bestämd krets av personer – elever och personal på den aktuella skolan – och inte mot en mera obestämd allmänhet.

Prejudikatfrågan i HD handlade om just detta: kan ett hotfullt uttalande mot en så vid krets som det var fråga om i målet – alla på en gymnasieskola, som dessutom var ganska stor med cirka 2 500 elever – anses uppfylla det krav som ställs i 4:5 BrB på att hotet ska vara riktat mot någon annan (se HD:s domskäl p. 5.)?

HD fällde den tilltalade. Två justitieråd var skiljaktiga och ville ogilla åtalet. Det sistnämnda berodde dock på skiljaktigheter i fråga om bedömningen av A:s uppsåt. I prejudikatfrågan tycks domstolen ha varit enig.

Både utfallet i prejudikatfrågan och HD:s bedömning av den tilltalades uppsåt kommenteras nedan. Först kan det emellertid vara på sin plats att säga något mer allmänt om brottstypen olaga hot.

KORT OM OLAGA HOT ENLIGT 4:5 BRB

Ansvar för olaga hot förutsätter för det första inte att hotet är verkningsfullt. Det innebär att ett meddelande kan utgöra olaga hot också i sådana fall där den hotade inte upplever någon allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid. Bedömningen av hotet är med andra ord objektiviserad: det är tillräckligt för ansvar att hotet är ”ägnat” att framkalla sådan rädsla hos någon som befinner sig i den hotades situation. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att ansvar inträder om hotet typiskt sett duger till att framkalla sådan rädsla som förutsätts i bestämmelsen. Samtidigt är all kommunikation kontextberoende, och ett meddelande som är ägnat att framkalla allvarlig rädsla i ett visst sammanhang måste inte ha samma betydelse i en annan kontext. Saken måste betraktas ur den hotades perspektiv. Det är emellertid upp till domstolen att avgöra vad som har kommunicerats i en viss situation, och den bedömningen beror inte på om den hotade faktiskt har blivit rädd eller inte. Att det ofta är svårt att avgöra vad som kommuniceras är en intressant och teoretiskt utmanande fråga, som får lämnas därhän i detta sammanhang.

Olaga hot förutsätter att någon har tagit del av hotet. Ett hot som ingen märker är inte ägnat att framkalla allvarlig rädsla. Det är inte olaga hot att skriva ned hotelser på papperslappar som man sedan kastar i kakelugnen, eller att ropa ut hotelser mot medtrafikanter när man sitter ensam i en bil, om medtrafikanterna inte hör vad man säger. I det nu aktuella fallet hade hotelserna skrivits på ryska i ett forum som bygger på att meddelandena försvinner efter en kort stund. Det var emellertid ett faktum att flera personer hade tagit del av hotelserna. Varken HD eller någon av underinstanserna resonerar om vilken betydelse det har att de hotade hade tagit del av hoten via en översättning. Det verkar uppfattas som en självklarhet av domstolarna att det är innebörden av meddelandena, snarare själva texten, som är avgörande för om det är fråga om ett hot eller inte.

Av lagtexten framgår att hotet måste vara av viss kvalitet för att det ska vara fråga om olaga hot: endast sådana hot som är ägnade att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid omfattas av bestämmelsen. På samma ställe i lagtexten framgår också att olaga hot inte förutsätter att hotet är riktat mot den hotades egen säkerhet. I det aktuella avgörandet var det solklart att hotet, om det skulle tas på allvar, var av sådan kvalitet att det uppfyllde bestämmelsens rekvisit. HD påpekar i domskälen att inget hade förekommit i målet som gjorde det uppenbart att hotet inte var allvarligt menat (p. 12 HD:s domskäl). Domstolen tog också fakta på att hotet hade framförts av en elev på den aktuella skolan och att det var riktat mot en krets av framförallt unga personer som var väl medvetna om förekomsten av så kallade skolskjutningar. Hotet var också specificerat till en viss angiven dag i en nära framtid.

VAR DEN HOTADE KRETSEN TILLRÄCKLIGT AVGRÄNSAD?

Den rättsligt sett centrala frågan var, som nämnts, om hotet i det aktuella fallet var tillräckligt avgränsat i fråga om personkretsen för att det skulle kunna sägas vara riktat mot någon annan. Varken tingsrätten, hovrätten eller HD för några längre resonemang i den frågan i domskälen, även om de olika domstolarna som nämnts kommer till olika slutsatser. HD konstaterar endast helt kort följande (se p. 11 i HD:s domskäl). 

”Hotet mot ’alla’ på skolan får anses ha varit riktat mot både elever och personal på gymnasiet. Kretsen är avgränsad och består av enskilda personer. Hotet om brottslig gärning har alltså inte varit riktat mot en anonym allmänhet och faller därmed inte av det skälet utanför det straffbara området för olaga hot.”

Den viktiga distinktionen för HD verkar alltså vara den mellan en ”anonym allmänhet” och en mer specifik krets av personer. Så länge personkretsen är specificerad har det alltså ingen avgörande betydelse att denna krets är stor, i det aktuella fallet över 2 000 personer. Hur stor krets som skulle kunna tänkas accepteras av HD som tillräckligt avgränsad framgår inte av domskälen (och ska heller inte så göra; HD:s uppdrag är trots allt – även om man ibland har anledning att fundera på om domstolens ledamöter ser det på samma sätt – att avgöra mål och inte yttra sig om gällande rätt i största allmänhet). Man kan fundera på vad utfallet skulle bli om någon exempelvis hotade med att en viss dag ”döda alla i Stockholm” eller något liknande. Är alla människor som befinner sig i Stockholm den aktuella dagen att betrakta som en ”anonym allmänhet” eller som en begränsad krets?

De citerade formuleringarna får åtminstone mig att misstänka att distinktionen mellan allmän plats och andra utrymmen – en distinktion som har betydelse för flera olika brottstyper – lurar någonstans i bakgrunden av HD:s resonemang. Allmänheten har inte tillträde till gymnasieskolor och man kan på förhand säga med ganska stor säkerhet vilken krets av personer som befinner sig på skolan vid en viss tidpunkt. Så är inte fallet med allmänna platser eller mer abstrakt avgränsade områden, som exempelvis städer. Den anonyma allmänheten rör sig på allmänna platser, medan avgränsade kretsar av personer befinner sig på platser som också i sig är avgränsade. För att det ska bli fråga om olaga hot på en allmän plats krävs alltså någon annan typ av specifikation i fråga om vem hotet riktar sig mot än att personen är en del av ett kollektiv som befinner sig på platsen. Om det däremot går att specificera vilka personer som ingår i en viss krets utifrån något annat kriterium än att de befinner sig på platsen, exempelvis att de är elever på den skola som hotet avser, gör det inget att kretsen är stor.

Men bör inte någon form av begränsning kunna förutsättas? Skulle det exempelvis vara olaga hot mot alla som är medlemmar av Sveriges advokatsamfund om någon sade sig ha för avsikt att ”döda alla svenska advokater”? Mitt eget intuitiva svar på den frågan skulle vara nej i de flesta fall, men inte på grund av att personkretsen inte skulle vara tillräckligt specificerad utan för att ett sådant hot i praktiken nog ytterst sällan skulle vara ägnat att framkalla allvarlig rädsla. Det är helt enkelt svårt att se hur hotet skulle kunna realiseras. Ett hot av den nämnda typen som faktiskt vore värt att ta på allvar – om man lyckas hitta på ett exempel som är tillräckligt spektakulärt för att göra det trovärdigt – skulle väl i och för sig vara riktat mot ”någon” (Sveriges advokater) och inte den anonyma massan? Personligen skulle jag svara ja på den frågan.

En slutsats som kan dras av fallet är hur som helst följande. Storleken på den personkrets som omfattas av ett visst hot är inte i sig avgörande för om hotet är riktat mot någon annan eller inte: en krets av personer kan vara specificerad även om den består av många – också tusentals – personer.

UPPSÅTSFRÅGAN

Den fråga som tar upp mest utrymme i HD:s domskäl (vad gäller själva rättstillämpningen) är prövningen av A:s uppsåt. Det var som nämnts också i den frågan som två justitieråd var skiljaktiga i förhållande till majoriteten. HD:s sätt att formulera uppsåtsprövningen är intressant och förtjänar därför också en kommentar.

För att uppsåt till olaga hot ska vara för handen krävs uppsåtstäckning i förhållande till att hotet utgör en brottslig gärning, till de omständigheter som kan ligga till grund för domstolens slutsats att hotet har varit ägnat att framkalla allvarlig rädsla av det slag som beskrivs i bestämmelsen, liksom att den eller de som hotet riktar sig mot får kännedom om hotet. I det aktuella fallet kunde det ifrågasättas om A verkligen hade uppsåt till att någon skulle ta del av hotet. Meddelandet var som nämnts skrivet på ett språk som A, liksom – får man förmoda – alla eller åtminstone de flesta av hans kontakter på Snapchat inte förstod. A hade också uppgett att han skrev meddelandet för att hantera frustration snarare än som ett uttryck för något han verkligen planerade att göra. 

De tre justitieråd som ville fälla till ansvar anförde i uppsåtsfrågan för det första att det inte hade varit A:s avsikt att mottagarna av meddelandet skulle förstå dess innebörd. Däremot måste han enligt domstolen, ”med hänsyn till hur enkelt en översättning kan göras”, ha varit ”praktiskt taget säker på” att i vart fall vissa av de tilltalade skulle ha tagit del av innehållet (p. 17 HD:s domskäl). Att någon har agerat med ”praktisk visshet” om något brukar anses vara kriteriet för så kallat insiktsuppsåt. Denna uppsåtsform bygger helt och hållet på gärningspersonens kognitiva förmåga: man har uppsåt till det man har praktisk visshet om. Det är alltid vanskligt att själv värdera bevisningen i ett mål genom att läsa domskäl, men personligen har jag ganska svårt att acceptera HD:s tvärsäkra uttalande om A:s insikter. Som nämnts sparas inte meddelanden på Snapchat, utan de kan bara ses under en kort period. Anledningen till att hotet nådde de hotade var som nämnts att A:s klasskamrat hade tagit en skärmdump, gjort sig omaket att översätta texten från ett språk hon inte alls behärskade och sedan sprida översättningen vidare. Detta händelseförlopp framstår åtminstone för mig knappast som något A hade kunnat vara praktiskt taget säker på skulle komma att inträffa. Tvärtom uppfattar jag det som en rätt osannolik händelsekedja.

Minoriteten resonerar på ett liknande sätt när den avfärdar att A hade känt sig praktisk taget säker på att hotet skulle nå fram till de hotade. De skiljaktiga fokuserar i sin dissens dels på att A har ett funktionshinder som gör det svårt för honom att förstå socialt samspel, dels att han vid andra tillfällen också hade lagt upp meddelanden på ryska som inte blivit översatta. Personligen har jag lätt att sympatisera med de skiljaktiga ledamöterna när de skriver att ”det inte framstår som troligt att [A] vid det nu aktuella tillfället – i strid med sina tidigare erfarenheter – kände sig praktisk taget säker på att de som såg [hans meddelande] skulle agera på ett annat sätt [än tidigare] denna gång” (den skiljaktiga meningen p. 19).

Minoritetens slutsats blir att A inte trodde att hotet skulle gå fram. Därför hade han enligt minoriteten inte heller agerat med uppsåt. Minoritetens sätt att formulera uppsåtskravet förvånar. Man bör förstås inte dra för stora växlar på vad som skrivs under dissens, men här tycks det finnas anledning att haja till. Menar HD:s minoritet att uppsåtets nedre gräns ska dras med hänsyn till vad gärningspersonen trodde? Återigen tycks ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt vara med och spöka i HD:s domskäl när domstolen ska bedöma uppsåtes nedre gräns. (Se i samma fråga den diskussion som fördes i kölvattnet av NJA 2016 s. 763, särskilt mitt eget inlägg ”Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns?”, SvJT 2017 192–190).

Men uppsåtets nedre gräns dras med hjälp av likgiltighetsuppsåt. Det finns mycket tydlig, fast praxis som säger att uppsåt kan finnas också i fall där gärningspersonen inte tror att något visst är fallet, om personen dock (minst) misstänker detta och därutöver över förhåller sig likgiltig inför samma faktum (se särskilt NJA 2004 s. 176, som fortfarande står sig, och NJA 2016 s. 763). Man kan misstänka något visst utan att fördenskull tro detsamma. Att A misstänkte att hans hot skulle kunna komma till någons kännedom tycks ha stått klart, åtminstone för den som bara har läst domskälen. Efter att minoriteten hade konstaterat att A inte trodde att hotet skulle gå fram borde de därför ha tagit ett steg till, och prövat det voluntativa elementet i likgiltighetsuppsåtet. De borde med andra ord ha frågat sig om A ändå kunde ha agerat med uppsåt, genom att förhålla sig likgiltig till om hotet skulle komma fram eller inte. Om de gjort denna prövning hade de möjligen kommit till en annan slutsats än vad som nu blev fallet.

Av Erik Svensson, Docent i straffrätt vid Juridiska fakulteten, Uppsala universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek. 

Publicerad 26 aug 2020