HD prövar om en underrättelse till konkursförvaltaren medför preskriptionsavbrott mot gäldenären

hd_prövar_preskriptionsavbrott.jpg

Högsta domstolen (HD) prövar i målet ”CitiFinancials fordran” frågan om omständigheten att en konkursförvaltare har underrättats om en fordran mot konkursgäldenären medför att preskriptionsavbrott har skett också mot gäldenären.

OMSTÄNDIGHETERNA I MÅLET

December 2004 lånade HK 25 000 kronor av CitiFinancial Europe plc. I samband med detta undertecknade HK ett skuldebrev. En tid därefter sa CitiFinancial upp lånet till omedelbar betalning.

HK försattes i konkurs juni 2005. CitiFinancials fordran togs upp i konkursbouppteckningen. Det var en så kallad nödbouppteckning som förvaltaren fått upprätta utan att ha haft några kontakter med HK och inte heller kunnat ta del av något räkenskapsmaterial. Konkursen avslutades genom avskrivning den 2 december 2008. CitiFinacial överlät senare sin fordran till Marginalen Bank BAB (Banken). 

December 2017 väckte Banken talan mot HK och krävde att han skulle betala lånet jämte ränta. HK motsatte sig kravet. Han hävdade att det inte hade skett något preskriptionsavbrott sedan lånet togs upp i december 2004. Fordran var därför enligt HK preskriberad. Banken hävdade å sin sida att preskriptionsavbrott hade skett genom konkursen och att ny preskriptionstid hade börjat löpa när konkursen skrevs av år 2008. 

Tingsrätten, som ansåg att fordran var preskriberad, ogillade talan. Hovrätten har fastställt tingsrättens domslut. Banken har överklagat hovrättens dom till HD.

RÄTTSLIG REGLERING

Enligt huvudregeln i 2 § preskriptionslagen (1981:130) preskriberas en fordran, som inte är konsumentfordran tio år efter tillkomsten. Lagen innehåller även bestämmelser om preskriptionsavbrott. Enligt 5 § preskriptionslagen kan preskriptionsavbrott ske genom att borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos Kronofogdemyndigheten eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord. Enligt civil- och processrättsliga principer är det borgenären som ska styrka att en preskriptionsavbrytande åtgärd har vidtagits.

I en konkurs kan ett åberopande enligt 5 § preskriptionslagen ske genom att borgenären bevakar fordran i konkursen eller genom att borgenären mera formlöst anmäler fordran till konkursförvaltaren (se prop. 1979/80:119 s. 60). Även i denna situation är det borgenären som har bevisbördan för att fordran har åberopats i konkursförfarandet. Det förhållandet att fordran har tagits upp i konkursbouppteckningen innebär inte i sig att fordran har åberopats i den mening som avses i 5 § 3 p. preskriptionslagen (jämför Stefan Lindskog, Preskription, 4 uppl. 2017, s. 318). Men som påpekas av HD (p. 8) utgör detta förhållande en stark indikation på att borgenären har anmält fordran till konkursförvaltaren och därigenom har åberopat den. Om fordran finns med i konkursbouppteckningen och övriga omständigheter inte ger anledning att räkna med att förvaltaren har fått kännedom om fordran från annan än borgenären, får borgenären därför normalt anses ha uppfyllt sin bevisbörda. 

Om preskriptionsavbrott har skett genom att fordran har åberopats i en konkurs eller annat förfarande enligt 5 § 3 p. preskriptionslagen räknas ny preskriptionstid från den dag dom eller slutligt beslut meddelas. Men i de fall det rättsliga förfarandet avslutas utan att gäldenären har delgetts eller på annat sätt underrättats om borgenärens framställning, ska preskriptionstiden räknas som om något avbrott inte hade skett. I det sistnämnda fallet ska dock fordringen preskriberas tidigast ett år efter att förfarandet avslutats (7 § preskriptionslagen). 

HD tolkar (p. 10) regleringen så att det preskriptionsavbrott som har kommit till stånd enligt 5 § 3 p. preskriptionslagen enbart gäller under det rättsliga förfarandet, det vill säga i detta fall så länge konkursen pågår. Preskriptionsavbrottet får verkan även efter förfarandet under förutsättning att gäldenären inom ramen för förfarandet har delgetts eller underrättats om borgenärens framställan. Den nya preskriptionstiden ska då räknas från det att förfarandet avslutades. HD ställer sedan (p. 11) frågan om vem en sådan delgivning eller underrättelse som avses i 7 § andra stycket preskriptionslagen ska lämnas till när det rättsliga förfarandet är en konkurs. Måste underrättelsen lämnas till konkursgäldenären eller räcker det att den lämnas till konkursförvaltaren? 

HD:S AVGÖRANDE

HD påpekar inledningsvis (p. 1) att prejudikatfrågan är under vilka förutsättningar ett konkursförfarande har preskriptionsavbrytande effekt gentemot konkursgäldenären. 

Efter en redogörelse för de övergripande rättsliga utgångspunkterna pekar HD på målets ”nyckelfråga” (p. 11). Måste en underrättelse enligt 7 § andra stycket preskriptionslagen underrättelsen lämnas till konkursgäldenären eller räcker det att den lämnas till konkursförvaltaren? Eftersom uppdraget som konkursförvaltare inte medför behörighet att företräda konkursgäldenären skulle det synas naturligt att tolka 7 § andra stycket preskriptionslagen så att underrättelsen kan lämnas endast till konkursgäldenären själv eller till hans eller hennes ställföreträdare eller ombud (p. 12). Men med hänsyn till förarbetsuttalanden (prop. 1979/78:119 s. 68, 99 och 175) menar HD att lagstiftaren har avsett att det ska räcka med en underrättelse till konkursförvaltaren (p. 13). Med denna tolkning av 7 § andra stycket preskriptionslagen kommer enligt HD kravet på underrättelse i praktiken att sakna självständig betydelse i en konkurssituation, eftersom konkursförvaltaren då regelmässigt har underrättats om kravet genom att detta har åberopats i konkursen (p. 14). HD påpekar vidare (p. 15) att det i en konkurs finns goda skäl för att gäldenären ska anses underrättad genom att konkursförvaltaren har fått en underrättelse. Konkurslagstiftningen förutsätter att konkursgäldenären regelmässigt tar del av och beedigar de uppgifter om boets tillgångar och skulder som förvaltaren har tagit upp i konkursbouppteckningen (se 6 kap. 3 § konkurslagen). En borgenär som har anmält sitt krav till förvaltaren har därför anledning att räkna med att gäldenären får del av kravet under det fortsatta konkursförfarandet. Det framstår då inte som rimligt att borgenären, för att kunna vidmakthålla sin fordran gentemot gäldenären efter konkursen, ska behöva vidta särskilda åtgärder för att försäkra sig om att denne verkligen får del av kravet.

I detta mål har Banken hävdat att den dåvarande innehavaren av fordran, CitiFinancial, åberopade fordran genom att anmäla den till konkursförvaltaren. Däremot har HK bestritt att någon sådan anmälan skedde. Men fordran tas upp i konkursbouppteckningen. Enligt bouppteckningen hade förvaltaren inte haft några kontakter med HK och inte heller kunnat ta del av något räkenskapsmaterial. Omständigheterna ger därmed enligt HD (p. 18) inte anledning att räkna med att förvaltaren hade fått del av uppgiften om fordran från någon annan än den dåvarande borgenären. 

HD konstaterade sammanfattningsvis att:

  • Det räcker att en underrättelse om kravet har kommit konkursförvaltaren till del för att en ny preskriptionstid ska börja löpa vid konkursförfarandets slut (p. 16).
  • Fordran har åberopats i konkursen enligt 5 § 3 preskriptionslagen (p. 19).
  • Förvaltaren i HK:s konkurs tog upp fordran i konkursbouppteckningen och hade alltså uppenbarligen blivit underrättad om den. Kravet på underrättelse till gäldenären i 7 § andra stycket preskriptionslagen är alltså uppfyllt (p. 21). 
  • Genom att fordran åberopades i konkursen och konkursförvaltaren i samband med det fick underrättelse om kravet, kom en ny preskriptionstid att börja löpa när konkursen skrevs av i december 2008. Som en följd av detta var fordran inte preskriberad när banken väckte talan mot HK i december 2017 (p. 22).

HD ändrade därför hovrättens dom och förpliktade HK att betala det fordrade kapitalbeloppet jämte ränta. 

SLUTSATSER

Handel med ”dåliga fordringar” är en relativt vanlig företeelse. De aktuella målet är ett exempel på detta. HK lånar december 2004 pengar av CitiFinancial. Sedan HK varit försatt i konkurs åren 2005 – 2008 utan att CitiFinancial fått någon utdelning för sin fordran överlåter CitiFinancial sin fordran till Banken som år 2017 väcker talan mot HK. Talan väcks alltså av en annan borgenär än den ursprunglige och 13 år efter det att lånet upptogs och nio år efter det att HK:s konkurs avslutades. Detta är inte någon unik situation utan något som inte så sällan överkommer. Den borgenär som köpt upp den ”dåliga fordringen” bidar sin tid och väntar tills gäldenären har kommit på ”grön kvist”. Då är det dags att driva in fordringen.

Denna handel har medfört en del frågeställningar för inte minst Kronofogdemyndigheten och domstolarna.

En fråga som kan förekomma, dock inte i detta mål, är den om borgenärslegitimation. Vanligen överlåts inte en fordran ”styckevis” utan ”stockvis”, det vill säga ett stort antal fordringar överlåts samtidigt. Det förekommer att ”stockar” överlåts i flera kedjor, från den ursprunglige borgenären A till borgenär B som i sin tur överlåter den till borgenär C och så vidare. När den slutlige borgenären väcker talan eller begär utmätning kan han behöva styrka att han är rätt borgenär. Är det en fordran som grundar sig på annat än ett löpande skuldebrev kan det krävas att gäldenären har underrättats om varje överlåtelse. 

En mycket vanlig fråga är den om preskription. Det är inte ovanligt att borgenären för talan om eller begär indrivning av en fordran som uppkommit för flera år sedan. Det är inte heller ovanligt att borgenären, eller någon av hans företrädare, tidigare på ett eller annat sätt har försökt få betalt. Så var fallet i detta mål. 

Preskriptionsavbrott kan enligt 5 § preskriptionslagen ske enligt tre punkter: 

  1. gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären,
  2. gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären eller
  3. borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos Kronofogdemyndigheten eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord.

Det är borgenären som har bevisbördan för att preskriptionsavbrott har skett. Frågan om krav har medfört preskriptionsavbrott eller inte har prövats av HD vid ett antal tillfällen (se till exempel NJA 2005 s. 845, NJA 2012 s. 172 och NJA 2018 s. 805).

Enligt den i detta mål aktuella punkten kan borgenären förlänga preskriptionstiden genom att väcka talan mot gäldenären eller på ett annat sätt åberopa fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos Kronofogdemyndigheten eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord. Bestämmelsen i 7 § andra stycket preskriptionslagen tar sikte på det fallet att det rättsliga förfarandet avslutas utan att gäldenären har delgivits eller på annat sätt underrättats om borgenärens framställning. I dessa fall beräknas preskriptionstiden som om något avbrott inte hade skett. 

Vilka förfaranden kan då avslutas utan att gäldenären har delgetts eller på annat sätt har underrättats? En domstol kan inte meddela dom mot en gäldenär utan att denne har delgetts. Samma gäller när Kronofogdemyndigheten handlägger mål om betalningsföreläggande. Att delgivning genom till exempel kungörelse kan ha medför att gäldenären i praktiken inte fått kännedom om fordran är en annan sak. Men när Kronofogdemyndigheten handlägger utsökningsmål gäller andra regler. Enligt utsökningsbalken krävs normalt inte att gäldenären underrättas om en ansökan om utmätning. Kronofogdemyndigheten kan avsluta utsökningsmål utan att ha varit i kontakt med gäldenären. I NJA 1991 s. 647 hade utmätning vid två tillfällen skett i överskjutande skatt. När borgenären på nytt ansökte om utmätning invände gäldenären att han inte hade fått kännedom om de tidigare målen och att fordringen därför var preskriberad. Invändningen lämnades utan avseende. Vad som gäller för konkurser framgår av den aktuella domen. Ett skiljeförfarande kan svårligen avslutas med prövning i sak utan att gäldenärens medverkan och kännedom om fordringarna. Däremot skulle ett sådant förfarande kunna läggas ner innan gäldenären har delgetts. Att skiljeförfarandet då har inletts torde inte medföra preskriptionsavbrott annat än enligt 7 § andra stycket preskriptionslagen. 

En kvarstående fråga är om en rekonstruktör enligt lagen om företagsrekonstruktion (1996:769) i detta sammanhang är att likställa med en konkursförvaltare. Medför en borgenärs anmälan av en fordran till rekonstruktören att preskriptionstiden förlängs enligt 5 § 3 p. preskriptionslagen även om inte gäldenären tagit del av borgenärens anmälan? Det är inte givet att så är fallet. Vid företagsrekonstruktion behåller gäldenären rådigheten över sina tillgångar. Rekonstruktören är i många avseenden lagtekniskt även om inte så i praktiken närmast att likställa med en rådgivare till gäldenären. Min uppfattning är därför att detta avgörande enbart gäller konkurssituationen.

En avslutande kommentar. Det framgår av domen att HK inte har medverkat i konkurshandläggningen. Förvaltaren har fått upprätta konkursbouppteckningen utan att HK har fullgjort sin lagstadgade upplysningsskyldighet. Han har inte heller lämnat över bokföringen till förvaltaren. Kan dessa omständigheter, att HK har ”smitit undan”, indirekt ha påverkat HD?

AV Nils-Bertil Morgell, f.d. verksjurist och rättslig expert vid Skatteverkets huvudkontor.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek

Senast uppdaterad 18 jan 2021

Läs mer inom rättsområdet
Utbildningar

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss