EU-rättens företräde framför nationella civilprocessuella regler

EU-rättens företräde framför nationella civilprocessuella regler.jpg

EU-rätten som en övergripande lagstiftning är på många områden idag en självklarhet och inom många ämnesdiscipliner råder en långtgående harmonisering mellan EU-rätten och den nationella rätten. På vissa områden är förhållandet dock snarare det motsatta. Civilprocessrätten är ett sådant område. Om vi bortser från de specialregler som gäller för den internationella privat- och processrätten har EU-rättens inflytande på rättegångsbalkens regler traditionellt varit liten. Många menar till och med att EU-rätten inte har (och inte heller bör ha) någon större påverkan på nationella procedurregler likt rättegångsbalken. Mot bakgrund av en ny dom från EU-domstolen är det kanske dags att tänka om. Nedan analyseras domen av jur.dr. Lotta Maunsbach, lektor i processrätt.

BAKGRUND TILL EU-DOMSTOLENS DOM

EU-domstolens dom C-30/19 har sin bakgrund i en tvist som inleddes i Stockholms tingsrätt (mål nr FT 8882-17) mellan Diskrimineringsombudsmannen (DO) och flygbolaget Braathens Regional Aviation AB (BRA). Av 6 kap. 1 § 2 st. diskrimineringslagen (DL) framgår att mål som det nu aktuella ska prövas av allmän domstol och handläggas enligt bestämmelserna i rättegångsbalken (RB) om rättegången i tvistemål när förlikning om saken är tillåten, det vill säga som ett dispositivt tvistemål. Tingsrätten handlade målet som ett förenklat tvistemål (1 kap. 3 d § RB).

Upprinnelsen till tvisten är en incident som inträffade i samband med en inrikesflygresa mellan Göteborg och Stockholm där en av flygpassagerarna tvingades genomgå en extra säkerhetskontroll efter att flygpassageraren sammankopplats med en främmande arabisk/muslimsk passagerare. DO menade att denna kontroll hade ett samband med flygpassagerarens utseende och etniska tillhörighet och att BRA därför missgynnat flygpassageraren genom att behandla honom sämre än vad andra passagerare behandlas eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, samt att BRA:s agerande har orsakat flygpassageraren obehag. Enligt DO har BRA utsatt flygpassageraren för direkt diskriminering enligt 2 kap. 12 §, jämfört med 1 kap. 4 § DL. DO yrkade att BRA skulle betala diskrimineringsersättning om 10 000 kronor till flygpassageraren (jämför 5 kap. 1 § DL).

BRA medgav betalningsyrkandet samt att betala DO:s rättegångskostnader. Däremot erkände inte BRA att någon diskriminering skett utan BRA medgav att betala det yrkade beloppet som en ren goodwillersättning. Normalt sett är domstolen enligt svensk rätt bunden av en parts medgivande i ett dispositivt tvistemål och ska därmed meddela dom i enlighet med medgivandet utan att pröva de aktuella sakfrågorna (jämför 42 kap. 7 § 1 st. 2 p. och 18 § 1 st. 3 p. samt 17 kap. 3 § RB). Svaranden behöver inte ange de skäl som ligger bakom ett medgivande. Medgivandets funktion är att avsluta processen utan att sakfrågorna behöver prövas (se vidare Ekelöf m.fl., Rättegång, fjärde häftet, upplaga 7, Norstedts juridik, 2009, s. 64 ff. och Westberg, Peter, Civilrättskipning I, upplaga 3, Norstedts juridik 2021, s. 230 f.). I nu aktuella fall motsatte sig dock DO att tingsrätten skulle meddela dom i enlighet med svarandens medgivande utan att också pröva frågan om diskriminering i sak.

DO menade att betalningen av den yrkade diskrimineringsersättningen inte tillgodosåg flygpassagerarens ideella upprättelseintresse och att detta intresse endast kan läkas genom en prövning av rättighetskränkningen, det vill säga det påstått diskriminerande agerandet. Det räcker inte att svaranden medger att betala ersättningen så länge denne inte också erkänner att agerandet utgjorde diskriminering. DO menade därför att tingsrätten inom ramen för den förda fullgörelsetalan om diskrimineringsersättning skulle pröva flygpassagerarens rätt till icke-diskriminering. Skulle detta inte vara möjligt framställde DO även två fastställelseyrkanden med innebörden att tingsrätten i första hand skulle fastställa att BRA i och för sig är skyldigt att utge diskrimineringsersättning till flygpassageraren för den kränkning som denne har utsatts för genom BRA:s agerande, eller i andra hand fastställa att BRA utsatt flygpassageraren för diskriminering i strid med diskrimineringslagen.

Tingsrätten menade att den är bunden av medgivandet oavsett vilka skälen för medgivandet är. Med hänvisning till rättegångsbalkens regler meddelade tingsrätten därför dom i enlighet med medgivandet. Den slog också fast att det första fastställelseyrkandet avser samma rättsförhållande och samma rättsföljd som det medgivna fullgörelseyrkandet och att det mot bakgrund av detta inte är lämpligt (angående lämplighetsrekvisitet och lämplighetsbedömningen se NJA 2013 s. 209 p. 7–8) att tillåta fastställelseyrkandet (jämför 13 kap. 2 § RB). Vidare menade tingsrätten att det andra fastställelseyrkandet inte avsåg att fastställa ett rättsförhållande utan att fastställa ett omstritt sakförhållande, vilket inte är tillåtet (jämför 13 kap. 2 § 1 st. RB). Tingsrätten avvisade därför kärandens framställda fastställelseyrkanden (Stockholms tingsrätt, dom den 17 oktober 2017, mål nr FT 8882-17).

DO överklagade domen till hovrätten som även den menade att en domstol i ett dispositivt tvistemål är bunden av svarandens medgivande och därför ska domstolen meddela dom i enlighet med medgivandet utan att pröva i vilken mån det förekommit diskriminering eller inte. Hovrätten kom också fram till att de framställda fastställelseyrkandena skulle avvisas (Svea hovrätt, beslut den 15 mars 2018, mål nr FT 10481-17). DO överklagade hovrättens beslut och Högsta domstolen (HD) meddelade prövningstillstånd (beslut den 11 juni 2018, mål nr Ö 2343-18).

HD:S GRUND FÖR BEGÄRAN AV FÖRHANDSAVGÖRANDE

I samband med att DO överklagade hovrättens beslut begärde DO att HD skulle begära förhandsavgörande från EU-domstolen. Denna begäran hade framställts av DO redan i tingsrätten och i hovrätten utan att underrätterna bifallit den. HD prövar DO:s begäran och kommer fram till att ett förhandsavgörande ska begäras från EU-domstolen (beslut den 18 december 2018, mål nr Ö 2343-18). Grunden till detta är rådets direktiv om genomförande av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung (direktiv 2000/43/EG). Enligt direktivet ska en medlemsstat tillhandahålla effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som antagits genom direktivet (artikel 15). I svensk rätt har detta skett genom att diskrimineringslagen anger ersättning, jämkning och ogiltighet som påföljder (jämför 5 kap. DL). Lagen är tvingande och parterna kan inte genom avtal inskränka rättigheter och skyldigheter som följer av lagen (1 kap. 3 § DL).

I nu aktuella fall aktualiseras frågan om vilka krav på sanktioner som följer av artikel 15 i direktivet 2000/43/EG, sedd i ljuset av medlemsstaternas skyldighet att tillhandahålla effektiva rättsmedel inför nationell domstol för prövning av kränkningar av enskildas unionsrättsliga fri- och rättigheter enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga (EU-stadgan). Av artikel 7 i direktiv 2000/43/EG följer dessutom att medlemsstaterna ska säkerställa att alla, som anser sig förfördelade på grund av att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem, har tillgång till rättsliga förfaranden för att säkerställa efterlevandet av skyldigheterna enligt direktivet. Mot bakgrund av detta beslutade HD att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen (den exakta frågan framgår av p. 28 i domen).

EU-domstolen tolkar HD:s fråga så att den gäller om artikel 7 och 15 i direktiv 2000/43/EG, jämfört med artikel 47 i EU-stadgan, ska tolkas så att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att en domstol, som ska pröva en talan om ersättning på grund av påstådd diskriminering som är förbjuden enligt direktivet, inte kan pröva yrkandet om fastställelse av att sådan diskriminering har skett om svaranden medger att betala den begärda ersättningen utan att för den skull vitsorda att det har skett någon diskriminering (p. 29 i domen).

EU-DOMSTOLENS PRÖVNING AV TOLKNINGSFRÅGAN

Inledningsvis konstaterar EU-domstolen att syftet med direktiv 2000/43/EG är att bekämpa diskriminering på grund av ras och etniskt ursprung för att genomföra principen om likabehandling i medlemsstaterna. Att personer som har utsatts för sådan diskriminering ska tillförsäkras lämpligt rättsskydd samt ges tillgång till effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder följer av skäl 19 och 26 i direktivet. Dessutom följer det direkt av direktivet att den som anser sig förfördelad på grund av att principen om likabehandling inte har tillämpats ska ha tillgång till rättsliga förfaranden (artikel 7.1), vilket utgör en bekräftelse av den rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras av artikel 47 i EU-stadgan.

Därefter konstateras att medlemsstaterna ska bestämma vilka sanktioner som ska tillämpas på överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med direktiv 2000/43/EG (artikel 15), i nu aktuella fall diskrimineringslagen. Däremot föreskriver inte artikel 15 några bestämda sanktioner utan dessa kan bestå° av exempelvis skadestånd till den utsatta personen. Det viktiga är att sanktionerna är effektiva, proportionerliga och avskräckande. Frågan uppkommer då hur begreppet sanktioner i direktivet ska tolkas och om svenska nationella regler är förenliga med denna tolkning.

ÄR DE SANKTIONER SOM ERBJUDS ENLIGT SVENSK RÄTT TILLRÄCKLIGA?

EU-domstolen konstaterar att medlemsstaterna ges friheten att välja mellan olika lösningar som är lämpliga för att målet med direktiv 2000/43/EG ska uppnås. Friheten har dock vissa begränsningar. De sanktionsbestämmelser som införs för att införliva direktivets artikel 7 och artikel 15 ska säkerställa ett verksamt och effektivt rättsligt skydd för de rättigheter som följer av direktivet. EU-domstolen betonar att sanktionerna ska ha en avskräckande effekt och anpassas efter hur allvarliga de överträdelser som ska beivras är, samtidigt som proportionalitetsprincipen ska iakttas (p. 38 i domen).

När sanktionen för en fastställd diskriminering utgör en ekonomisk gottgörelse (exempelvis diskrimineringsersättning) är det viktigt att denna ger fullständig kompensation för den skada som faktiskt har uppkommit till följd av diskrimineringen. Däremot utgör inte en rent symbolisk sanktion att direktivet har införlivats på ett korrekt och effektivt sätt (p. 39 i domen).

När det gäller det nu aktuella fallet konstaterar EU-domstolen att en nationell lagstiftning där den nationella domstolen är bunden av svarandens medgivande och med stöd av detta ska avsluta målet samt förplikta svaranden att betala den yrkade diskrimineringsersättningen till käranden, är problematisk. Detta gäller särskilt som det inte måste framgå av domen om den påstådda diskrimineringen har skett eller inte. En nationell lagstiftning som den svenska (det vill säga 42 kap. 7 § 1 st. 2 p. och 18 § 1 st. 3 p. samt 17 kap. 3 § RB) hindrar den nationella domstolen från att uttala sig om i vilken mån den påstådda diskrimineringen har skett, trots att detta påstående utgör grunden för kärandens ersättningsyrkande och därmed också utgör en integrerad del av kärandens talan (jämför p. 41–42 i domen).

Inte heller finns det möjlighet för svaranden att med stöd av reglerna om fastställestalan (13 kap. 2 § RB) kräva att få prövat och i förekommande fall fastställt om diskriminering har skett eller inte. Enligt svensk rätt får en fastställelsetalan inte avse rena sakförhållanden. Därtill kommer att en fastställelsetalan endast tas upp till prövning om den nationella domstolen bedömer att detta är lämpligt. Vid en sådan lämplighetsbedömning ska kärandens intresse av att föra talan vägas mot de olägenheter som en sådan talan medför för svaranden.

EU-domstolen konstaterar att den svenska lagstiftningen inte ger käranden i det nu aktuella fallet rätt till sådana sanktioner som denne har rätt till enligt direktivet. Här betonas att om svaranden medger kärandens talan att betala diskrimineringsersättning, men inte vitsordar att diskriminering har skett, måste det vara möjligt för käranden att få frågan om diskriminering prövad och i förekommande fall fastställd av en domstol. Det är inte tillräckligt att svaranden utbetalar ett penningbelopp, även om detta motsvarar det belopp som käranden har yrkat. Om detta vore tillräckligt skulle inte ett effektivt domstolsskydd för de situationer som direktiv 2000/43/EG skyddar kunna säkerställas. Domstolen betonar också att en persons primära intresse inte nödvändigtvis är ekonomisk kompensation utan att denne istället vill få fastställt att de omständigheter som läggs svaranden till last verkligen har inträffat och att domstolen ska avgöra hur dessa omständigheter ska kvalificeras rättsligt (jämför p. 45–47 i domen).

De sanktioner som medlemsstaterna ska införa enligt artikel 15 i direktiv 2000/43 ska ha en reparativ och avskräckande funktion och EU-domstolen anser inte att den svenska lagstiftningen uppfyller detta. Om käranden önskar att få frågan om den påstådda diskrimineringen prövad, har inte betalningen av det yrkade beloppet en tillräckligt reparativ funktion om inte också frågan om diskriminering kan prövas och i förekommande fall fastställas. Inte heller har betalningen en tillräckligt avskräckande funktion för svaranden om denne kan betala och på så sätt undvika att domstolen prövar frågan om diskriminering (p. 48–49 i domen).

Den svenska lagstiftningen får i nu aktuella fall effekten att kontrollen över tvisten övergår till svaranden eftersom denne kan medge kärandens yrkande om ersättning utan att för den skull vitsorda att den påstådda diskrimineringen har skett. Det är till och med så att svaranden, som i det nu aktuella fallet, kan bestrida att den påstådda diskrimineringen har skett. Att käranden i detta fall inte kan få en dom där frågan om diskriminering har prövats i sak är inte acceptabelt.

Svaranden har invänt att det strider mot dispositionsprincipen i svensk rätt att pröva frågan om diskriminering när svaranden har medgett kärandens yrkande. EU-domstolen håller inte med. Den menar att det är fullt möjligt för den nationella domstolen att pröva de omständigheter som käranden har lagt till grund för sin talan och i vad mån det har förekommit diskriminering eller inte. En sådan prövning avser grunden för kärandens ersättningsyrkande, vilken omfattas av saken i målet. Detta gäller särskilt när käranden, som i det aktuella fallet, uttryckligen har framställt ett yrkande om att få diskrimineringsfrågan prövad av domstol (p. 54 i domen).

Avslutningsvis konstaterar EU-domstolen att unionsrätten inte ålägger medlemsstaterna att införa andra rättsmedel vid sina nationella domstolar än de som redan finns i nationell rätt (för liknande resonemang hänvisar EU-domstolen till dom den 13 mars 2007, Unibet, C-432/05, p. 40 och dom den 24 oktober 2018, XC m.fl., C-234/17, p. 51). EU-domstolen menar dock att det inte är nödvändigt att införa ett nytt rättsmedel. För att unionsrätten ska iakttas räcker det att den nationella domstolen vägrar att tillämpa de processuella regler som hindrar att domstolen prövar om den påstådda diskrimineringen har ägt rum. Principen om unionsrättens företräde innebär att varje nationell domstol som prövar en talan med stöd av sin behörighet, i egenskap av myndighet i en medlemsstat, är skyldig att underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som strider mot en unionsrättslig bestämmelse som har direkt effekt (för liknande resonemang hänvisar EU-domstolen till dom den 24 juni 2019, Poplawski, C-573/17, p. 53 och 61).

Mot bakgrund av ovanstående kommer EU-domstolen fram till att artikel 7 och 15 i direktiv 2000/43/EG samt artikel 47 i EU-stadgan ska tolkas så att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte tillåter en kärande att få prövat ett yrkande om en påstådd diskriminering som är förbjuden enligt direktivet, när svaranden har medgivit att betala den av käranden begärda diskrimineringsersättningen utan att också vitsorda att det har skett någon diskriminering. För att säkerställa ett effektivt rättsskydd ska den nationella domstolen i denna situation avstå från att tillämpa bestämmelser i den nationella lagstiftningen som strider mot unionsrätten.

REFLEKTIONER

Allmänt

Om man bara ser till diskrimineringsfrågan är inte EU-domstolens dom svår att förstå. En person som menar att denne har utsatts för ett beteende som inte är tillåtet enligt diskrimineringslagen (genom vilken direktiv 2000/43/EG införlivas) bör rimligen ha rätt att få denna fråga prövad, även om motparten erbjuder sig att betala den summa som den diskriminerade begärt som kompensation för den påstådda kränkningen utan att för den skull också vitsorda att det har förekommit någon diskriminering.

I samband med införandet av diskrimineringslagen diskuterades syftet med diskrimineringsersättningen. I propositionen betonades att denna ersättning inte endast har till syfte att reparera den uppkomna skadan utan att den också ska ha en avskräckande funktion och avhålla parter från diskriminerande beteenden – ”Det ska kosta att diskriminera” (prop. 2007/08:95 s. 390 f., jämför också NJA 2014 s. 499 p. 12–14 där det framgår att diskrimineringsersättning har både ett upprättelse- och ett preventionssyfte).

Om syftet med diskrimineringsersättningen ska kunna upprätthållas är det rimligt att en part som anser sig ha varit utsatt för ett diskriminerande beteende och vill få denna fråga prövad av en domstol, också har rätt till detta. Med diskrimineringsrättsglasögonen på framstår det som märkligt att en påstått diskriminerande part kan undgå att få frågan prövad genom att erbjuda sig att betala den summa som den påstått diskriminerade parten yrkat i ett diskrimineringsmål och samtidigt framhålla att den inte vitsordar att det skett någon diskriminering eller kanske till och med bestrider att så är fallet. Det betyder ju, precis som EU-domstolen är inne på (se p. 53–54 i domen), att en svarande skulle kunna betala sig fri från ansvar utan att den nationella domstolen får pröva själva diskrimineringsfrågan.

Problemet är att diskrimineringstvister handläggs som dispositiva tvistemål och därmed ska processen föras i enlighet med bestämmelserna om dispositiva tvistemål i rättegångsbalken. Med processrättsglasögonen på är EU-domstolens dom betydligt svårare att förstå.

EU-domstolen ger den som påstår att diskriminering har skett rätt till dom av diskrimineringsfrågan, trots att den påstått diskriminerande parten har medgivit att betala den yrkade diskrimineringsersättningen, men utan att denne också har erkänt att det förekommit någon diskriminerande handling. Problemet är att detta är en taleform som är främmande för svensk processrätt. Enligt EU-domstolen krävs dock inte att det införs nya rättsmedel i svensk rätt, vilket exempelvis skulle kunna vara en rätt till dom när det gäller frågan om en person utsatts för en diskriminerande handling eller inte, utan det räcker att den hänskjutande domstolen vägrar att tillämpa den aktuella nationella processuella regeln som står i strid med unionsrätten. Det kan framstå som en smidig och pragmatisk lösning, men jag kan se flera bekymmer med den och frågan är hur en sådan prövning ska handläggas i den nationella domstolen.

I nu aktuella fall är det framför allt bestämmelserna om ett medgivandes rättsliga verkan (42 kap. 7 § 1 st. 2 p. och 18 § 1 st. 3 p. samt 17 kap. 3 § RB) samt tillåtna taleformer enligt rättegångsbalken (13 kap. 1–2 §§ RB) som är oförenliga med unionsrätten i det nu aktuella fallet. EU-domstolens dom är problematisk eftersom den kräver avsteg från grundläggande processuella principer om när en part kan få en talan sakprövad av domstol. I denna analys finns inte utrymme för att ge en heltäckande och mera djupgående bild av de frågor som domen ger upphov till. Nedan ska dock några problematiska situationer belysas.

Särskilt om medgivandets rättsliga verkan

Bakgrunden till det processuella regelverket i rättegångsbalken för dispositiva tvistemål är att parterna civilrättsligt förfogar över processföremålet. Det står parterna fritt att när som helst ingå en förlikning om de omtvistade förhållandena och det ställs inga krav på att en sådan förlikning måste vara ”materiellt riktig” (jämför prop. 1986/87:89 s. 112 f.). Det är också möjligt för en part att utanför domstolsprocessen frivilligt betala eller acceptera ett framställt skadeståndsanspråk. Det är mot bakgrund av detta som bestämmelserna om att medgivandet är bindande för domstolen ska förstås. Bestämmelserna syftar till att underlätta förlikning mellan parterna, men också till att skapa möjlighet för ett kostnadseffektivt förfarande. EU-domstolens dom överensstämmer inte alls med dessa bestämmelser.

Kanske ska man inte tillåta medgivanden i tvister om diskriminering enligt diskrimineringslagen? En sådan ordning skulle dock strida mot direktiv 2000/43/EG där det framgår att medlemsstaterna ska säkerställa tillgång till rättsliga förfaranden, inbegripet förlikningsförhandlingar när det är lämpligt (artikel 7.1). Ett exempel på när det är lämpligt med förlikningsförhandlingar skulle kunna vara när den påstått diskriminerande parten medger att betala diskrimineringsersättning och samtidigt erkänner att det förekommit diskriminering. Att genomföra en domstolsprocess i dessa fall är inte försvarbart. Att inte tillåta medgivanden över huvud taget framstår varken som förenligt med direktivets syfte eller som en processekonomiskt försvarbar lösning.

Kanske ska medgivanden endast i vissa fall vara bindande för en domstol, exempelvis i de fall där svarande också vitsordar de sakomständigheter på vilka käranden grundar sin talan. En sådan ordning är dock problematisk och knappast förenlig med de ovan nämnda tankarna bakom ett dispositivt tvistemål och medgivandets funktion i dessa förfaranden. Kanske ska det vara en specialregel för sådana fall som det nu aktuella där det handlar om en diskrimineringstvist. Medgivanden skulle då endast vara tillåtna och bindande när den påstått diskriminerande parten inte endast medger käromålet utan också vitsordar att det förekommit diskriminerande handlingar mot den av DO företrädda parten. Om däremot omständigheterna är som i nu aktuella fall, det vill säga där svaranden medger utan att vitsorda någon diskriminering, skulle medgivanden inte vara bindande. Men tänk om den påstått diskriminerade parten av processekonomiska skäl väljer att medge att betala den yrkade diskrimineringsersättningen samt att det förekommit diskriminering och domstolen meddelar en dom i enlighet med medgivandet. Efter detta går svaranden ut, exempelvis i media, och förnekar att det har förekommit någon diskriminering med förklaringen att denne inte ansåg sig ha någon annan möjlighet än att medge både betalning och diskriminering, men att det naturligtvis inte handlade om någon diskriminering. I det fallet har visserligen den utsatta personen genom domen fått upprättelse, men det är fortfarande endast en formell prövning och det är inte domstolen, utan parten själv som uttalat att det är diskriminering, och parten förnekar nu detta.

Särskilt om taleformer

De taleformer som står till buds är fullgörelsetalan (13 kap. 1 § RB) och fastställelsetalan (13 kap. 2 § RB). Frågan är inom vilken taleform den nationella domstolen, i ett fall som det nu aktuella, ska pröva frågan om det förekommit någon diskriminerande handling. Vad händer exempelvis om den påstått diskriminerande parten redan har betalt den som menar sig ha varit utsatt för diskriminering, men samtidigt sagt att det inte ska ses som ett erkännande av diskriminering utan det är bara en form av goodwillersättning. De taleformer som finns tillgängliga är inte tillämpliga på en sådan talan. En fullgörelsetalan är utesluten eftersom det inte finns någon fullgörelse att kräva. Den aktuella rättsföljden, diskrimineringsersättning, är ju redan betald. Inte heller är det möjligt att föra en fastställelsetalan om att domstolen ska fastställa att en person har blivit diskriminerad. Detta är ett rent sakförhållande, vilket inte är möjligt att få fastställt enligt 13 kap. 2 § RB. Ska den nationella domstolen trots detta tillåta en sådan fastställelsetalan i nu aktuella fall?

En annan fråga är vad som händer om den nationella domstolen kommer fram till att det inte har skett någon diskriminering? I ett sådant läge är det knappast rimligt att svaranden ska stå fast vid sitt medgivande. Kanske ska en svarande som medgivit yrkandet alltid återkalla (eller anses ha återkallat) detta om motparten kräver att själva diskrimineringsfrågan ska sakprövas? Medgivandet är en ensidig processhandling framställd av svaranden och som sådan får den alltid återkallas i den instans där den lämnades (jämför Ekelöf m.fl., a.a., s. 65 f.).

AVSLUTNING

Mot bakgrund av EU-domstolens dom är det kanske mer lämpligt att dessa tvister prövas som indispositiva tvistemål eftersom ett medgivande inte är bindande för rätten i sådana mål (jämför Ekelöf m.fl., a.a., s. 73 och Westberg, Peter, a.a., s. 231.). Det innebär dock att parterna inte får ingå förlikning, vilket ska vara möjligt om det är lämpligt (jämför artikel 7.1 i direktiv 2000/43/EG). En tanke är att parterna får ingå förlikning förutsatt att den påstått diskriminerande parten också medger att det förekommit ett diskriminerande agerande, men i de fall denne inte medger detta ska tvisten bedömas som en indispositiv tvist. EU-domstolens dom antyder ju att det faktiskt är detta som är syftet med direktivet, även om det inte uttrycks i termer av dispositiva och indispositiva tvistemål och frågan om när det är lämpligt att ingå en förlikning.

Som nämnts ovan ålägger artikel 15 i direktiv 2000/43/EG medlemsstaterna att bestämma vilka sanktioner som ska vara tillgängliga vid en överträdelse av de rättigheter som följer av direktivet. Den svenska lagstiftaren har valt att införa sanktionerna diskrimineringsersättning, jämkning och ogiltighet. Ingenstans framgår att den som påstår sig ha blivit utsatt för diskriminering också ska ha rätt till dom. EU-domstolens dom visar dock att så är fallet och kanske måste lagstiftaren nu anpassa lagstiftningen, trots att en sådan taleform är främmande för svensk processrätt. Att bara lämna öppet för de nationella domstolarna att själva bestämma vilka regler som ska sättas ur spel och på vilket sätt detta ska ske skapar en oförutsägbarhet när det gäller rätten till domstolsprövning av tvister som den nu aktuella, vilket inte är en lyckad lösning.

Hur man än vänder och vrider på detta blir det svårt att uttala sig om vilken effekt EU-domstolens dom kommer att få och frågan kvarstår hur de nationella domstolarna ska handlägga en talan som den nu aktuella. Det är enkelt för EU-domstolen att kräva att den nationella domstolen ska bortse från de regler som står i strid med EU-rätten, men betydligt svårare för de nationella domstolarna att genomföra detta i praktiken.

Av Lotta Maunsbach, jur.dr och lektor i processrätt vid Lunds universitet.
Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek

Senast uppdaterad 7 jun 2021

Läs mer inom rättsområdet
Utbildningar

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss

Webbtjänster inom området