Borde AD ha avgjort frågan om belastningsregister utan förhandsavgörande från EU-domstolen?
Svenska domstolar ställer frågor till EU-domstolen för sällan. När AD prövade frågan om det är godtagbart att en arbetssökande ska behöva lämna ett belastningsregisterutdrag till arbetsgivaren avfärdades behovet att begära förhandsavgörande trots att domstolen är sista instans och trots att det finns intressanta rättsfall som visar att den fråga som AD avgjorde inte är självklar. Domstolens dom får dessutom betydelsen att mer restriktiva krav kan komma att gälla för dem som omfattas av lagkrav att inhämta belastningsregisterutdrag än för dem som inte omfattas, vilket är orimligt. Vår expert Monika Wendleby, f.d. kammarrättsråd och rådman, analyserar avgörandet utifrån dessa perspektiv.
Bakgrund
I en dom 2026-03-25 (målnummer AD 2026 nr 27) prövade Arbetsdomstolen (AD) frågan om belastningsregisterutdrag. Domstolen sammanfattar sin slutsats i målet så här: ”En arbetstagare överlämnade, på arbetsgivarens begäran, ett belastningsregisterutdrag till arbetsgivaren, som denne läste. Arbetsdomstolen har funnit att enbart ta emot och läsa belastningsutdraget inte omfattas av dataskyddsförordningen”.
Målet rör ett bolag som bedriver hamnrörelse och stuveri, Wallhamn AB (bolaget). Efter det att en anställd (JW) påbörjat sin anställning begärde bolaget att han skulle lämna ett utdrag från belastningsregistret. Den 14 november 2023 överlämnade JW därför ett förslutet kuvert innehållande ett sådant till sin chef LB. Bolaget, genom LB, tog emot kuvertet och läste igenom utdraget. Av utdraget framgick att JW dömts för brott.
JW företräds i domen av Industrifacket Metall (IF Metall), som har kollektivavtal med bolaget. IF Metall begärde att ett förhandsavgörande skulle inhämtas, vilket avslogs. En ledamot var skiljaktig.
Målet väcker flera intressanta frågor. I den här analysen kommer jag fördjupa mig i två sådana, som även berördes av i den skiljaktiga domaren:
- Var det rätt att inte begära förhandsavgörande? Och vad kan göras om AD gjorde en felbedömning?
- Är det rimligt att AD genom domen godkänt en ordning som gör att arbetsgivare som har skyldighet att inhämta belastningsregisterutdrag omfattas av restriktivare regler än AD anser gälla för andra arbetsgivare? Till saken hör att lagstiftaren i de fallen noga har prövat förutsättningarna för att utdrag ska kunna hämtas och lagt till skyddsåtgärder för hanteringen.
Skyldighet att begära förhandsavgörande
AD är sista instans i arbetsrättsliga frågor av det slag som målet rörde. Finns oklarheter i hur EU-rätt ska tolkas kan domstolar behöva begära ett förhandsavgörande enligt artikel 267 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF-fördraget).
Enligt artikel 267 FEUF är EU-domstolen behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen av fördragen och giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av unionens institutioner, organ eller byråer. När en sådan fråga uppkommer vid en svensk domstol får den, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att EU-domstolen meddelar ett förhandsavgörande. När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en svensk domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt svensk lag (till exempel när AD dömer i mål som det aktuella) ska den svenska domstolen i princip föra frågan vidare till EU-domstolen. Frågorna regleras även i lagen (2006:502) med vissa bestämmelser om förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol. En part kan föreslå frågor men det behövs inte för att domstolen ska begära ett förhandsavgörande.
I det aktuella målet har AD kommit fram till att förfarandet att hämta utdrag ur belastningsregistret inte omfattas av GDPR. AD har vidare konstaterat att det inte är nödvändigt att inhämta ett förhandsavgörande för att döma i målet och detta trots att det fanns yrkanden om det. AD måste i den här delen lyssnat på arbetsgivarsidans bedömning:
”Rätten att begära att en arbetssökande eller arbetstagare för sin arbetsgivare visar upp utdrag från belastningsregistret vilar vare sig på unionsrätt eller svensk författning, utan på arbetsgivarens fria anställnings- och arbetsledningsrätt. Arbetsgivaren kan, som villkor för ny, förnyad eller fortsatt anställning, begära att den berörde själv beställer och visar upp ett utdrag från belastningsregistret”.
Jag ifrågasätter uttalandet om att området är helt oreglerat och kommer förklara varför mer ingående nedan. Men först är det viktigt att fortsätta klargöra kraven i artikel 267 EUF-fördraget. Om AD gjorde fel: är det kört eller kan man få en ny prövning av frågan?
Högsta domstolens syn på frågan om förhandsavgörande
Till saken hör att i Högsta domstolen i NJA 2022 s. 1051 tydligt uttalat att bestämmelserna om förhandsavgörande i artikel 267 FEUF ska ses som en normerande regel för domstolsförfaranden. Domstolen fann i det målet att det var ett grovt rättegångsfel att inte hämta in ett förhandsavgörande från EU-domstolen. I den delen fanns ett intressant resonemang:
”16. Om en domstol uttryckligen har tagit ställning till behovet av förhandsavgörande innefattar domstolens bedömning en materiell prövning av om unionsrätten berörs och, om så är fallet, om rättsläget är klart eller klarlagt. Avslag på begäran om förhandsavgörande kan i sådana situationer under vissa förutsättningar vara resningsgrundande (se ”Spelannonsen i Nerikes Allehanda” NJA 2016 s. 320 p. 20).
17. I andra situationer kan det ligga närmare till hands att bedöma underlåtenheten enligt reglerna om domvilla. Den i artikel 267 tredje stycket i FEUF föreskrivna skyldigheten att hämta in förhandsavgörande är främst en processuell regel. Skyldigheten föreligger även om ingen av parterna har påkallat att förhandsavgörande ska hämtas in (se prop. 2005/06:157 s. 13och Consorzio Italian Management p. 50 och 53). Att avgöra en unionsrättslig fråga utan att hämta in ett förhandsavgörande kan därför, om domstolen inte uttryckligen har tagit ställning till behovet av förhandsavgörande, i vissa fall utgöra ett rättegångsfel (jfr bl.a. NJA 2009 s. 667där HD prövade om underlåtenheten att hämta in förhandsavgörande utgjorde domvilla).
För att en dom ska undanröjas i förhållande till domvilla behöver den vara grov. När det gäller frågan om grov domvilla är det enligt HD ”mindre allvarligt om den högsta nationella instansen nekar prövningstillstånd i ett mål utan att ta ställning till frågan om förhandsavgörande ska hämtas in än om den domstolen, med prejudicerande verkningar, avgör målet i sak och därmed tar ställning i en oklar unionsrättslig fråga”.
I AD:s fall har domstolen tagit ställning till frågan (även om motiveringen är svag) så det är sannolikt resning som är mest relevant.
HD klargör också:
”21. Om en unionsrättslig fråga har aktualiserats i ett mål där domstolen har avgjort målet i sak med prejudicerande verkningar och tolkningen av en direkt tillämplig unionsrättslig rättsakt har varit helt avgörande för målets utgång så bör åsidosättandet av skyldigheten vara att bedöma som ett grovt rättegångsfel, om det inte har förelegat något undantag från skyldigheten att hämta in förhandsavgörande. Ett sådant åsidosättande får också presumeras ha haft betydelse för målets utgång.”
Jag kommer nedan gå igenom varför jag anser att ett förhandsavgörande borde ha inhämtats. Enligt min mening finns goda möjligheter för den förlorande parten att med stöd av NJA 2022 s. 1051 gå vidare till HD för att få frågan om extraordinära rättsmedel prövade. Det har nämligen en avgörande betydelse för målet om GDPR ska tillämpas eller inte eftersom artikel 10 GDPR är ytterst restriktiv när det gäller behandling av personuppgifter om lagöverträdelser.
Arbetsdomstolens bedömning av GDPR:s tillämplighet
I domen uttalar AD följande när den avslår yrkandet om förhandsavgörande:
”Artikel 2.1 i dataskyddsförordningen talar om sådan behandling av personuppgifter som är automatisk eller manuell i register. Det som ska bedömas är om den personuppgiftsbehandlande arbetsgivaren genom sina egna åtgärder utför automatisk behandling eller manuell behandling i form av ett register (strukturerad samling) som omfattas av dataskyddsförordningen. Ursprunget till uppgifterna, om de alltså har ingått i ett register som förs hos och av någon annan som är personuppgiftsansvarig för det registret, avgör inte dataskyddsförordningens tillämplighet på arbetsgivarens behandling av personuppgifterna. Det är enbart hur arbetsgivarens egen behandling är organiserad som avgör den frågan. Den frågan är redan besvarad i svensk rättspraxis. Även i detta avseende blir det således fråga om att tillämpa nationell rätt på omständigheterna i detta mål”.
I materiellt hänseende tog AD fasta på att ”det inte ens gjorts gällande att bolaget hade för avsikt att låta personuppgifterna i belastningsregisterutdraget ingå ett register”. Av detta drog domstolen slutsatsen att det ”därmed inte utgjort en sådan icke-automatiserad behandling i register som avses i artikel 2.1 i dataskyddsförordningen, trots att personuppgifterna ursprungligen hade lämnats ut från ett register”. Domstolen har också några i min mening förvirrande och ovidkommande resonemang om att Polismyndigheten är personuppgiftsansvarig för registret (och att detta ansvar inte ska bedömas enligt GDPR) och att ”det inte har gjorts gällande att bolaget behandlat personuppgifterna för Polismyndighetens räkning och därmed varit personuppgiftsbiträde”.
Vidare är följande resonemang mycket förvirrande. AD anger:
”Eftersom redan läsning är en behandling, är det uppenbart att bolagets hantering av personuppgifterna är en behandling enligt dataskyddsförordningens definition”
Sedan landar AD ändå i att det klart framgår av artikel 2.1 GDPR att ”den aktuella hanteringen av personuppgifter inte omfattas av dataskyddsförordningens tillämpningsområde”.
I den materiella prövningen av frågan beaktade domstolen EU-domstolens domar den 10 juli 2018, Jehovan todistajat, C-25/17 (fortsättningsvis Jehovas vittnen) och den 7 mars 2024 Endemol Shine Finland Oy, C-740/22 (Endemol Shine) dock utan att finna att dessa två domar borde lett till ett förhandsavgörande av EU-domstolen. Jag kommer nedan gå igenom domarna.
Domen rörande Jehovas vittnen
EU-domstolens dom rörande Jehovas vittnen rörde en tidigare reglering (den numera upphävda personuppgiftslagen), men meddelades kort efter att GDPR trätt i kraft. Domen visar att den syn på register med icke-digitala uppgifter som var en helt annan än den personuppgiftslagen byggde på. EU-domstolens syn på uppgifter som finns i icke-digitala system (i det här fallet i minnesanteckningar som predikanter gjorde vid besök) var på det sättet revolutionerande i förhållande till hur svensk rätt fram till dess hade hanterat frågan. I domen kom EU-domstolen fram till att både predikanterna och församlingen var personuppgiftsansvariga. Församlingens roll hade varit att ge anvisningar till vad som skulle anteckningar och även att hantera en ”förteckning över de personer som har uttryckt en önskan om att inte bli besökta av predikande medlemmar”. Församlingen krävde dock inte att predikanterna gjorde anteckningar.
Domstolen slog också fast att det är ”betydelselöst vilket exakt kriterium och vilken exakt form som valts för samlingen av personuppgifter”. Detta är ett intressant ställningstagande som borde fått AD att fundera djupare på om domstolen borde ha ställt frågor till EU-domstolen.
Endemol Shine
Om slutsatserna i Jehovas vittnen förvånade många i Sverige är Endemol Shine kanske en dom som väckt ännu mer uppmärksamhet. I den domen, som dessutom rörde bakgrundskontroll, kom domstolen fram till att även muntligt uppgivna uppgifter kunde omfattas av GDPR.
I rättsfallet går EU-domstolen igenom begreppet behandling:
”28. I artikel 4 led 2 i dataskyddsförordningen definieras ´behandling´ som ´en åtgärd eller kombination av åtgärder beträffande personuppgifter eller uppsättningar av personuppgifter, oberoende av om de utförs automatiserat eller ej´
29 Det framgår bland annat av uttrycket ´en åtgärd´ att unionslagstiftaren har haft för avsikt att ge begreppet ’behandling’ en vid innebörd, en tolkning som stöds av den omständigheten att uppräkningen av åtgärder i nämnda bestämmelse inte är uttömmande, vilket framgår av uttrycket ´såsom´ […]”.
Detta citat kan jämföras med AD:s bedömning:
”Att uppgifterna, som låg i kuvertet som JW lämnade över till bolaget, var inhämtade av honom från belastningsregistret förändrar inte den bedömningen eftersom det inte har betydelse för bolagets hantering (jfr EU-domstolens dom av den 7 mars 2024, Endemol Shine Finland Oy, EU:C:2024:216, som avsåg en domstols muntliga utlämnande av uppgifter från domstolens eget personregister)”.
Citatet är mycket svårt att förstå, då det inte finns något i Endemol Shine som tydliggör att inlämnande av uppgifter från ett register och överlämna dem i ett kuvert faller utanför GDPR. Tvärtom tyder citatet från EU-domstolen (punkt 28–29 ovan) på att EU-domstolen tolkar begreppet behandling vitt. Domstolen klargör också i punkt 31 att det är viktigt att säkerställa att det inte finns en möjlighet att ”kringgå tillämpningen av denna förordning genom att lämna ut personuppgifter muntligen i stället för att lämna ut dem skriftligen”. Domstolen slår därefter fast att ”…muntligt utlämnande av uppgifter om eventuella fällande domar i pågående eller avslutade brottmål mot en fysisk person utgör behandling av personuppgifter i den mening som avses i artikel 4 led 2 i förordningen, och denna behandling omfattas av denna förordnings materiella tillämpningsområde när dessa uppgifter ingår i eller kommer att ingå i ett register”.
Slutsatser som Arbetsdomstolen borde ha dragit
Varken Jehovas vittnen eller Endemol Shine reglerar frågan vad som händer om en organisation begär att en registrerad ska begära ut ett registerutdrag och sedan visa upp det för organisationen. I det aktuella fallet är det klart att uppgifterna finns i ett register. Det är klart att det är utdraget ur registret som ska visas upp. Det kan framstå som orimligt att det utgör en personuppgiftsbehandling om en arbetsgivare ringer och får uppgifterna upplästa för sig men inte om den föranstaltar om att få läsa samma uppgifter ur registret via ett utdrag. Hur EU-domstolen skulle se på den situationen är långt ifrån självklart.
Båda domarna visar att EU-domstolen tolkat begreppet behandling vitt, vilket kopplats till frågan om GDPR är tillämplig. Eftersom EU-domstolen inte prövat frågan om uppvisade av pappersutdrag ur register så är det inte självklart att den skulle komma till den slutsats som majoriteten i AD tror. Tvärtom talar mycket för att den skulle göra ett annat ställningstagande. Oavsett detta är frågan inte tydligt besvarad på EU-domstolsnivå och det föreligger därför skyldighet att begära förhandsavgörande.
Att sista instans är skyldiga att fråga EU-domstolen bygger på tanken att det är viktigt att EU-rätten tolkas liktydigt över hela EU. Domstolen slår i Endemol Shine fast att [e]n nationell domstol är […] skyldig att tillämpa kraven i dataskyddsförordningen i dess helhet” oavsett om det finns nationella regler (till exempel de arbetsrättsliga regler som tolkas av AD), vilket gör det viktigt för en domstol att noga säkerställa att den har rätt när den anger att GDPR inte är tillämplig. Att HD tydligt satt ned foten i NJA 2022 s. 1051 och pekat på möjlighet att använda extraordinära rättsmedel visar också på vikten att våra högsta instanser hanterar frågorna med omsorg. Dessvärre framstår det som att AD:s majoritet har kokat soppa på en spik för att slippa gå till EU-domstolen.
Arbetsdomstolen påverkar området på ett orimligt sätt
Jag har i en tidigare analys för JP Infonet beskrivit regelverket kring bakgrundskontroller, Fallgropar i bakgrundskontroller vid anställningar. Analysen har några år på nacken men de slutsatser jag drog i den är i mångt och mycket rimliga även idag. Givet AD:s bedömning, om den står sig och ingen av parterna går vidare genom att begära ett extraordinärt rättsmedel, får dock frågan om uppvisande av registerutdrag anses reglerad genom rättsfallet (även om det enligt min mening landade helt fel i sak).
I den tidigare analysen beskrev jag ingående skillnaden när det finns tydligt lagstöd för att hämta in ett utdrag ur belastningsregistret eller inte. Det finns ett antal lagar som reglerar detta och som noga gåtts igenom av Lagrådet. Det senaste exemplet är utökade registerkontroller vid anställning i kommuner, till exempel genom lagen (2026:43) om registerkontroll vid arbete i hemmet åt äldre personer eller vuxna personer med funktionsnedsättning. I denna och andra liknande former av lagar finns tydliga krav på när man får begära utdragen och hur man får hantera dem. Denna aspekt verkar AD ha missat eller inte brytt sig om.
Vad gäller för polisens belastningsregister?
I propositionen om utökade registerkontroller vid anställning i kommuner klargörs skälen till att frågan lagregleras. En del i bakgrunden beskriver vad belastningsregistret får användas för. Där framhålls följande ändamål: att de brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheterna ska få tillgång till de uppgifter som behövs i verksamheten, att tillgodose Polismyndighetens och andra myndigheters behov av uppgifter om belastningar vid vissa lämplighetsprövningar, tillståndsprövningar och andra prövningar som anges i författning samt att lämna ut uppgifter till enskild som är av särskild betydelse i hans eller hennes verksamhet (prop. 2025/26:61 s. 16).
En enskild har även i vissa situationer rätt att få del av uppgifter ur belastningsregistret om en annan enskild (10 § lagen [1998:620] om belastningsregister). Det gäller om det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i en verksamhet som avser vård, eller som är av betydelse för förebyggande eller beivrande av brott, i den utsträckning regeringen för vissa typer av fall föreskriver det. Sådana föreskrifter finns såvitt avser larminstallationsföretag, i fråga om den som söker sådan anställning i företaget i vilken ingår befattning med larminstallationer, och avseende enskilda arbetsgivare inom vårdsektorn, i fråga om den som söker anställning eller uppdrag (prop. 2025/26:61 s. 18).
Som framgår av beskrivningen ovan förväntas registret användas för brottsbekämpande och rättsvårdande verksamhet och för annat som stöds av en författning (lag eller föreskrifter). När AD nu ger fritt fram för varje arbetsgivare att använda uppgifter som kommer från registret går det utanför de ändamål som registret är till för. De svepande argumenten från arbetsgivarsidan (som AD.s majoritet verkar ha påverkats av) att detta är en fråga mellan arbetsgivare och arbetstagare stämmer enligt min mening inte.
Propositionen avhandlar också dataskyddsförordningen. Regeringen drar dock ingen slutsats kring att GDPR inte skulle vara tillämplig i frågan om utdrag ur belastningsregistret (prop. 2025/26:61 s. 19–20). Däremot framhålls att regeringen tidigare bedömt att ett uppvisande av ett uppdrag utan att det noteras annat än att det uppvisats inte innebär en personuppgiftsbehandling (se prop. 2020/21:152 s. 40 f., jämför med prop. 2025/26:61 s. 35). Vid tidpunkten för de äldre uttalandena fanns dock inte Endemol Shine-avgörandet, vilket innebär att äldre bedömningar kanske inte håller (se avsnittet Slutsatser som Arbetsdomstolen borde ha dragit). Oavsett detta utgör tolkningar i förarbetsuttalanden inte ett skäl att underlätta begära förhandsavgörande.
Fler konstigheter med AD:s avgörande
Av AD:s dom framkommer att arbetsgivaren tagit emot och läst utdraget. Arbetsgivaren destruerade det därefter genom att köra det i en papperstugg. Jämför man med lagtexter (till exempel i den nämnda lagen om registerkontroll vid arbete i hemmet åt äldre personer eller vuxna personer med funktionsnedsättning) ska utdraget enbart visas upp och att arbetsgivarens enda åtgärd får vara att anteckna att det visats upp. I det aktuella fallet har AD godtagit att arbetsgivaren behåller utdraget, vilket gör läget osäkrare för den anställde. Visserligen kan arbetsgivaren lova att köra det i papperstugg men det innebär en större trygghet att själv ha kvar det för att säkerställa att ingen ytterligare hantering är möjlig. Här är följande del i den tidigare nämnda propositionen intressant (prop. 2025/26:61 s. 35):
”I likhet med promemorian anser regeringen att arbetsgivaren eller uppdragsgivaren endast ska få dokumentera att ett utdrag har visats upp. Det gäller i dag enligt 2013 års lag om registerkontroll av personer som ska arbeta med barn och skollagen, och den ordningen bedöms lämplig även i detta fall. Det innebär att utdragets eventuella innehåll inte får antecknas. Detta stärker integritetsskyddet för den enskilde genom att bidra till att minska risken för spridning av uppgifterna [---]”.
En annan intressant sak är att AD i sin dom måste anses ha medgivit att kontrollen fick göras efter att anställningen påbörjades, eftersom detta var det faktiska förhållandet i målet. I de flesta lagar, som medger användande av utdrag ur belastningsregistret, får detta ske endast inför erbjudande av anställning.
Det AD i praktiken gör i dessa två fall är att ställa lägre krav på en arbetsgivare som inte omfattas av lagkrav än en som gör det. Det gör att de lagkrav som tagits fram framstår som meningslösa, om domen står sig. Eftersom AD:s domar utgör prejudikat hoppas jag på en ny prövning antingen genom ett extraordinärt rättsmedel tillämpas eller att någon i ett vanligt civilrättsmål ifrågasätter tillämpningen (då kan den domstolen sedan begära förhandsavgörande).
Analys av Arbetsdomstolens dom 2026-03-25, mål nr AD 2026 nr 27.
Ursprungligen publicerad i JP Arbetsrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 3 jun 2026
Monika Wendleby
Jurist, managementkonsult och författare av GDPR-böcker
