EU-domstolens dom om minimilönedirektivet
I november 2025 kom EU-domstolens dom i målet där Danmark med stöd av Sverige stämt Europaparlamentet och Europeiska unionens råd och yrkat att minimilönedirektivet skulle ogiltigförklaras. Domen, som avgjordes av domstolen i stor sammansättning, har stor principiell betydelse för att fastställa gränserna för EU:s behörighet när det gäller arbetsmarknaden. Avgörandet analyseras av Dan Holke, f.d. chefsjurist, LO-TCO rättsskydd.
Bakgrund
EU:s behörighet fastställs i EU-fördragen, för närvarande Lissabonfördraget. Där räknas det upp vad EU har behörighet att lagstifta om. När det gäller frågor som inte uttryckligen nämns där har medlemsländerna frihet att själva bestämma regelverken. Nationella regler som begränsar den fria rörligheten mellan medlemsländerna eller är diskriminerande kan dock anses strida mot EU-rätten oavsett rättsområde.
När det gäller arbetsmarknaden regleras EU:s behörighet i artikel 153 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUF-fördraget. I artikel 151 fastställs målen för EU:s socialpolitik som kan sammanfattas med att den ska skydda arbetstagarna och förbättra levnads- och arbetsvillkoren inom unionen. I artikel 152 anges att ”Unionen ska erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till skillnaderna i nationella system. Den ska underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet”.
I artikel 153 anges att EU för att uppnå målen i artikel 151 ska understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet inom vissa områden. I artikel 153 punkt b) anges att arbetsvillkor är ett sådant område och i punkt f) anges företrädande och kollektivt tillvaratagande av arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen, inbegripet medbestämmande, om inte annat följer av punkt 5 som ytterligare ett sådant område. För regler under punkt b) gäller att de ska antas gemensamt av parlamentet och med kvalificerad majoritet av rådet och för regler under punkt f) gäller att de ska antas med enhällighet av rådet.
I punkten 5 i artikel 153 finns dock ett viktigt undantag från EU:s behörighet. Där sägs att bestämmelserna i denna artikel ska inte tillämpas på löneförhållanden, föreningsrätt, strejkrätt eller rätt till lockout. Det aktuella målet gällde i huvudsak just omfattningen av detta undantag.
Under förhandlingarna om rådets direktiv (EU) 2022/2041 av den 19 oktober 2022 om tillräckliga minimilöner i Europeiska unionen (hädanefter Minimilönedirektivet) motsatte sig Sverige och Danmark redan från början att det skulle antas. Sverige deltog aktivt i förhandlingarna ända till slutet och lyckades få till förändringar som man menade förbättrade direktivet men röstade tillsammans med Danmark ändå nej till direktivet i slutänden. Sverige och Danmark var dock ensamma om den linjen. Bakgrunden till det är att våra arbetsmarknader skiljer sig avsevärt från de flesta andra EU-länders. I Sverige och Danmark spelar kollektivavtalen och förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter en central roll i regleringen av arbetsmarknaden. Det finns i båda länderna en stark gemensam uppfattning hos parterna och hos de politiska organen att staten inte ska lägga sig i lönebildningen och att parterna ska ha ett stort utrymme att komma överens om reglerna på arbetsmarknaden. Det finns också stora skillnader när det gäller kollektivavtalens rättsverkningar mellan Sverige och Danmark och övriga länder. I Sverige innebär kollektivavtal mellan två parter en närmast total fredsplikt medan det i vissa andra EU-länder inte finns någon sådan koppling över huvud taget. Från svensk och dansk sida har man därför alltid varit orolig för att våra arbetsmarknadssystem skulle skadas om EU skulle harmonisera reglerna på arbetsmarknaden, särskilt som vi utgör en liten minoritet inom EU. Det undantag för EU:s behörighet som finns i punkten 5 i artikel 153 har därför varit mycket viktigt för oss i Sverige och Danmark.
Minimilönedirektivet
Många länder inom EU anser att det är viktigt att EU lagstiftar även på det socialpolitiska området för att stärka arbetstagarnas ställning inom unionen. Dessa länder och inte minst Europafacket har därför varit mycket aktiva för att ett direktiv om minimilöner skulle antas på EU-nivå. Europafacket är en sammanslutning av i princip alla större fackföreningar i Europa och där ingår från svensk sida LO, TCO och Saco som medlemmar. De svenska och danska fackföreningarna inom Europafacket har dock hela tiden varit emot att EU skulle anta ett direktiv om minimilöner vilket vållat en hel del irritation hos övriga fackliga organisationer i Europa.
Lagstiftningsarbetet inom EU börjar med att EU-kommissionen lägger fram ett förslag som sedan skickas till rådet och parlamentet som är de som oftast gemensamt beslutar om att anta nya direktiv och förordningar. Under arbetets gång förändrades och förtydligades kommissionens ursprungliga förslag efter påtryckningar från bland annat den svenska regeringen och de svenska EU-parlamentarikerna. I den slutliga texten fastslås i artikel 1 att direktivet inte ska påverka den fullständiga respekten för arbetsmarknadens parters autonomi eller deras rätt att förhandla om och ingå kollektivavtal. Vidare sägs att
”Ingenting i detta direktiv ska tolkas som en skyldighet för någon medlemsstat
- a) där lönebildningen säkerställs uteslutande genom kollektivavtal att införa en lagstadgad minimilön, eller
- b) att förklara ett kollektivavtal allmängiltigt”.
Inom EU är det bara i Sverige och Danmark som det inte finns någon lagstadgad minimilön eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Texten tillkom för att dessa länders arbetsmarknadssystem inte skulle påverkas negativt av direktivet.
Trots formuleringen kände sig Sverige och Danmark inte helt trygga med lösningen. Framför allt ansåg Danmark och Sverige att punkten 5 i artikel 153 EUF-fördraget innebär att EU inte får lagstifta om löneförhållanden. Minimilönedirektivets bestämmelser ledde till sådan lagstiftning. Danmark stämde därför EU:s lagstiftande institutioner EU-parlamentet och rådet, och yrkade i första hand att hela direktivet skulle ogiltigförklaras och i andra hand att vissa delar av direktivet skulle upphävas. Den svensa regeringen intervenerade i målet till stöd för Danmarks talan. En lång rad andra länders regeringar intervenerade i målet på motpartens sida till stöd för att yrkandena om ogiltighet skulle ogillas.
Förutom regler om lagstadgade minimilöner innehåller direktivet också regler om att medlemsländerna ska främja kollektivavtalsförhandlingar och skydda arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer. Danmark gjorde gällande att direktivet även i den delen låg utanför EU:s behörighet på grund av bestämmelsen i punkt 5 i artikel 153. Danmark åberopade också att direktivet inte borde ha antagits gemensamt av parlamentet och rådet, eftersom bestämmelser om föreningsrätt ska antas på annat sätt, nämligen genom ett enhälligt beslut av rådet.
Domstolens bedömning av begreppet löneförhållanden
Domstolen avgjorde målet i stor sammansättning, vilket pekar på frågans och domens stora principiella betydelse. När det gäller EU:s behörighet pekar domstolen på att bakgrunden till undantaget för bland annat löneförhållanden i punkt 5 i artikel 153 är att arbetsmarknadens parter på nationell nivå har rätt att genom avtal fastställa lönenivåer och att den frågan omfattas av medlemsstaternas befogenhet. Domstolen menar att det därför har ansetts lämpligt att undanta fastställandet av lönenivåer från EU-harmonisering. Undantaget kan dock inte tolkas så att det omfattar alla frågor som har något som helst samband med löneförhållanden. I så fall skulle nämligen flera av de områden som anges i artikel 153 tömmas på sitt innehåll och förlora sin mening. Enligt domstolen omfattar undantaget därför bara åtgärder som direkt ingriper i fastställandet av löner inom unionen. Om undantaget skulle tolkas så att det omfattar alla åtgärder som i praktiken har en positiv inverkan eller positiva återverkningar på lönenivåerna skulle den sociala dimensionen inom unionen allvarligt äventyras menar domstolen.
När det gäller artikel 5 i direktivet som har rubriken ”Förfarandet för att sätta tillräckliga lagstadgade minimilöner” konstaterar domstolen att det handlar om att reglera förfarandet för att fastställa och uppdatera lagstadgade minimilöner. Bestämmelsen ger inte arbetstagarna någon på unionsrätten grundad rätt till en tillräcklig lagstadgad minimilön. Men vissa delar av artikeln räknar upp vilka kriterier som lagstiftaren på nationell nivå minst ska utgå ifrån när man fastställer vad som är en tillräcklig minimilön. Det anser domstolen direkt ingriper i lönernas nivå och innebär därför att direktivet i den delen ”direkt ingriper i fastställandet av löner”. Dessutom anges i artikeln att tillämpningen av bestämmelserna inte får leda till en minskning av den lagstadgade minimilönen. Även det anser domstolen direkt ingriper i fastställandet av löner. Dessa två delar av direktivet upphävs därför men i övrigt anser domstolen att direktivet inte strider mot undantaget för löner i punkten 5 i artikel 153.
Domstolens bedömning av begreppet föreningsrätt
När det gäller undantaget för ”föreningsrätt” i artikel 153 anser domstolen på liknande sätt att den bara omfattar åtgärder som innebär att unionsrätten direkt ingriper i den rättigheten. Man menar vidare att undantaget endast avser arbetstagarnas och arbetsgivarnas frihet att bilda och upplösa sina organisationer och att ansluta sig till dessa eller stå utanför men inte åtgärder som reglerar rätten till kollektivavtalsförhandlingar. Mot den bakgrunden anser domstolen att de bestämmelser som avser att medlemsstaterna ska främja kollektivavtalsförhandlingar på olika sätt inte omfattades av undantaget då de inte innebar att medlemsstaterna ålades att uppnå ett visst resultat. Man pekade också på att direktivet på flera ställen uttryckligen anger att arbetsmarknadens parters autonomi ska respekteras. Sammanfattningsvis kommer domstolen fram till att direktivet är korrekt i dessa delar.
Domstolens slutsatser i övrigt
Domstolen menar vidare att direktivets bestämmelser huvudsakligen handlar om att förbättra levnads- och arbetsvillkoren i unionen. Därför har direktivet antagits på rätt sätt, genom det som kallas det ordinarie lagstiftningsförfarandet, att parlamentet och rådet fattar beslut gemensamt och där rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet och inte med enhällighet.
Sammanfattningsvis kommer domstolen fram till att direktivet inte ska ogiltigförklaras men att två mindre delar direkt ingriper i löneförhållanden och därför ska upphävas.
Det kan nämnas att generaladvokaten i sitt förslag till dom hade en annan uppfattning och ansåg att hela direktivet skulle ogiltigförklaras som stridande mot undantaget för löneförhållanden i artikel 153.
Analys och slutsatser
Domstolen har på ett skickligt sätt lyckats få båda sidor i målet att vara hyfsat nöjda. Med tanke på den ganska hetsiga debatt som förevarit kring direktivet får man säga att domen är både klargörande och balanserad. De som har varit anhängare av direktivet, vilket är i princip alla länder i Europa utom Sverige och Danmark, har pekat på att det skulle vara ett grundskott mot hela EU:s sociala ambition om domstolen skulle ogiltigförklara direktivet. Den sidan har pekat på att alla åtgärder som syftar till att stärka arbetstagarnas ställning i sin förlängning kan ha påverkan på lönerna. Man har också pekat på att domstolen tidigare accepterat att EU:s diskrimineringsdirektiv även omfattar lönediskriminering och att det skulle vara ett bakslag för EU:s sociala ambitioner om direktivet skulle ogiltigförklaras. Man har också oroat sig för att ett sådant domslut skulle ha ett stort symbolvärde och gynna de som motsätter sig en sådan utveckling.
Sverige och Danmark har å sin sida oroat sig för att undantaget för löneförhållanden i artikel 153 skulle bli helt urvattnat om direktivet godkändes. Man har menat att detta direktiv, till skillnad mot exempelvis diskrimineringsdirektiven, direkt tar sikte på att reglera lönerna och hur dessa sätts i medlemsstaterna. Man har också varit oroliga för att direktivet i sin förlängning skulle kunna ge rättigheter till och åberopas av enskilda arbetstagare och att parternas kollektivavtal på så sätt skulle undermineras.
Domen innebär att ingen av dessa farhågor besannas. Domstolen accepterar att EU har behörighet att lagstifta om arbetsvillkor även om detta i sin förlängning kan påverka lönerna. Samtidigt slår man fast att undantaget i artikel 153 punkt 5 innebär hinder mot att EU direkt ingriper i lönebildningen. Därmed ger man Sverige och Danmark delvis rätt. Domstolen slår också gång på gång fast att direktivet enligt sin uttryckliga ordalydelse inte innebär någon förpliktelse för länder där lönen sätts enbart genom kollektivavtal att införa lagstadgade löner.
Inom EU ses de svenska och danska arbetsmarknadsmodellerna med starka parter som reglerar löne- och anställningsvillkor genom branschanpassade kollektivavtal som ett föredöme. Modellen förmår att förena och balansera en rimlig trygghet för arbetstagarna med flexibilitet på ett sätt som är svårt att uppnå genom lagstiftning. Domstolen har säkert varit väl medveten om detta och därför understrukit att direktivet inte innebär några faror för vår arbetsmarknadsmodell. Samtidigt har man varit medveten om vilket symbolvärde det har för EU:s sociala ambitioner att direktivet i princip accepteras. EU har de senaste åren tagit flera initiativ för att lagstifta till förmån för att skydda arbetstagarna i Europa. Just nu, i december 2025, är emellertid tongångarna annorlunda och mycket handlar om regelförenkling och att minska företagens kostnader. I den miljön hade en dom som ogiltigförklarade direktivet säkerligen fått stora konsekvenser och mötts av kraftiga folkliga protester från de som önskar ett mer socialt EU.
Konsekvenser för Sverige
När direktivet antagits tillsatte regeringen en utredning som skulle ta ställning till vad direktivet innebar för den svenska lagstiftningen. Utredaren kom i Genomförande av mininilönedirektivet, SOU 2023:36, fram till att Sverige redan uppfyller direktivets krav och att inga förändringar behöver göras i den svenska lagstiftningen. Utredaren föreslog dock att Medlingsinstitutet skulle få i uppgift att rapportera kollektivavtalstäckningsgraden till EU.
Man kan säga att domen ger utredaren rätt. Direktivet har för närvarande inga effekter i Sverige. Däremot kan det möjligen få det på sikt om vi inte förmår att upprätthålla vår höga kollektivavtalstäckningsgrad. Den är idag cirka 90 procent men skulle den falla under 80 procent är staten skyldig att vidta vissa åtgärder för att främja att den höjs.
Ursprungligen publicerad i JP Arbetsrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 10 feb 2026
Dan Holke
F.d. chefsjurist, LO-TCO Rättsskydd
