Vilket företag var att anse som taxichaufförernas arbetsgivare?
Arbetstagarbegreppet är ofta diskuterat och aktualiseras inte minst när det gäller digitala plattformar. En lika viktig fråga är vem som är att anse som arbetsgivare. Att kräva fel bolag på exempelvis lön kan få stora konsekvenser, särskilt med tanke på de korta tidsfrister som ofta gäller inom arbetsrätten. Frågorna aktualiseras i AD 2025 nr 29, som analyseras av Dan Holke, f.d. chefsjurist för LO-TCO Rättsskydd. I målet har AD bedömt en situation där ett bolag som stämts av en facklig organisation gjorde gällande att de som utfört arbete åt bolaget i själva verket också var anställda av ett bemanningsbolag. Andra frågor i målet var om arbetstagarna kunde visa att de arbetat övertid i den omfattning som de hävdade och om delar av kravet var preskriberat.
Omständigheter i sak
Svenska Transportarbetareförbundet (Transport) stämde Telepass AB (Telepass) och Biltrafikens Arbetsgivareförbund för två medlemmars räkning till Arbetsdomstolen. Transport menade att de två medlemmarna som arbetat som taxichaufförer hade rätt till övertidsersättning i enlighet med det mellan parterna gällande kollektivavtalet. Förutom övertidsersättning till medlemmarna för totalt cirka 1400 timmar yrkade Transport att bolaget skulle betala semesterersättning beräknad på övertidsersättningen till medlemmarna och allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott till både medlemmarna och till förbundet.
Telepass är ett stort taxibolag med flera hundra anställda som bedriver verksamhet med persontransporter i form av färdtjänst, sjukresor, skolresor och skolskjuts åt bland annat Skånetrafiken, Blekingetrafiken och Jönköpings länstrafik. Bolaget bestred alla anspråk och menade dessutom att vissa av anspråken var preskriberade. Bolaget gjorde gällande att de två taxichaufförerna inte utfört det påstådda övertidsarbetet som anställda i bolaget och för bolagets räkning utan för ett bemanningsföretag som bolaget anlitat samt att övertidsarbetet överhuvudtaget inte hade utförts. När det gällde preskription menade man att förbundet känt till förhållandena mer än fyra månader innan tvisteförhandlingen i målet påkallades.
Vem var arbetsgivare?
Bolaget gjorde gällande att chaufförerna visserligen var anställda av bolaget för att arbeta sin ordinarie arbetstid men att de var anställda av ett bemanningsföretag när de utförde övertidsarbete.
Arbetsdomstolen konstaterar att det var ostridigt att chaufförerna var anställda hos Telepass och att det påstådda övertidsarbetet utförts inom ramen för det bolagets verksamhet. Därmed hade arbetsgivarparterna bevisbördan för att chaufförerna utförde övertidsarbetet som anställda hos bemanningsföretaget och inte hos Telepass.
Det hade inte inför domstolen presenterats någon utredning om att det skulle finnas ett uttryckligt skriftligt eller muntligt anställningsavtal mellan chaufförerna och bemanningsföretaget. Ett anställningsavtal kan dock uppkomma även genom att parterna handlar som om ett bindande avtal har uppkommit mellan dem, så kallat konkludent handlande. Om det uppstår tvist om vem som är arbetsgivare brukar man säga att den som arbetstagarna med fog uppfattat som arbetsgivare också ska anses som sådan.
Chaufförerna hade under en längre tid fått sin lön utbetald både av Telepass och av bemanningsföretaget. Chaufförerna sa att de hade ifrågasatt detta men att de då fått besked av bland annat sina närmaste chefer att de inte behövde bry sig om det då Telepass och bemanningsföretaget var samma bolag eller verksamhet. Domstolen ansåg inte att det svaret var så anmärkningsvärt att chaufförerna borde ha undersökt den saken närmare och noterade också att de båda bolagen hade samma adress och ägare.
Det var ostridigt att alla körningar hade skett med Telepass fordon och med det bolagets kläder. Körningarna hade skett på uppdrag från Skåne- och Blekingetrafiken som hade upphandlat trafiken av Telepass. Det var också klarlagt att chaufförerna under den aktuella perioden fått lön både från Telepass och bemanningsföretaget samt att chaufförerna hade samma anställningsnummer på lönespecifikationerna från de båda bolagen. Domstolen menade att det tydde på att verksamheterna i bolagen var sammanblandade.
Telepass hade åberopat ett bemanningsavtal mellan bolaget och bemanningsföretaget och att bolaget anmält till Skånetrafiken att man anlitade bemanningsföretaget som underleverantör.
Domstolen konstaterade sammanfattningsvis att Telepass inte lyckats visa att chaufförerna varit anställda hos bemanningsföretaget. Därför var det Telepass som skulle anses vara arbetsgivare för arbetstagarna avseende allt arbete de utfört i bolagets verksamhet.
Det kan anmärkas att det kan vara svårt att avgöra vem som är arbetsgivare just när det gäller bemanningsverksamhet. Kännetecknande för ett sådant förhållande är ju att det är det inhyrande bolaget som bedriver själva verksamheten och ansvarar för all arbetsledning mm. De inhyrda arbetstagarna utför många gånger exakt samma arbete som de som är anställda direkt av det inhyrande företaget. Om oklarhet uppstår om var en arbetstagare är anställd ligger det därför nära till hands att ställa stora krav på tydlighet från arbetsgivarnas sida när det gäller vem som är arbetsgivare.
Det kan nämnas att enligt 6 c § lagen (1982:80) om anställningsskydd, LAS, ska en arbetsgivare inom en månad skriftligen informera en arbetstagare om ett antal viktiga anställningsvillkor om anställningen avser minst tre veckor. Om ingen sådan information lämnas kan det ha betydelse i bevishänseende vid en tvist om vem som är arbetsgivare.
En liknande frågeställning kring bemanningsverksamhet behandlades i AD 2022 nr 45. Där ansåg domstolen att arbetstagarna inte var anställda av det bolag som bedrev verksamheten utan av ett bemanningsföretag. I det målet hade dock arbetstagarna undertecknat ett skriftligt anställningsavtal med bemanningsbolaget.
Hade chaufförerna arbetat övertid?
Huvudregeln är att den som påstår sig ha utfört ett visst arbete har bevisbördan för att så är fallet. Det kan många gånger vara svårt att i efterhand bevisa att arbete utförts och exakt under vilka tider.
I detta mål fanns det dock skriftlig bevisning kring detta i form av bland annat lönespecifikationer. Bemanningsföretaget hade nämligen betalat vanlig timlön för den tid som chaufförerna gjorde gällande att de arbetat. Chaufförernas arbetstider fanns dessutom registrerade i ett digitalt schemaläggningssystem hos Telepass. I detta system tilldelade Telepass chaufförerna arbetspass eller godkände förfrågningar om extra arbetspass. Mot bakgrund av bland annat denna bevisning ansåg domstolen det utrett att förarna arbetat den påstådda tiden och att arbetet varit beordrat eller godkänt i efterhand av Telepass. De båda chaufförerna hade därför rätt att få den yrkade övertidsersättningen och semesterersättning beräknad på det beloppet. Ett mindre belopp avseende en viss månad avslogs dock då bevisningen inte räckte för just den perioden.
Preskriptionsfrågan
Det var ostridigt i målet att det varit en lokal förhandling mellan Telepass och förbundets lokalavdelning cirka ett år innan förbundet påkallade tvisteförhandling i målet. Vid den förhandlingen, som primärt gällde helt andra frågor, ställde förbundet frågor om övertidsarbete hos bolaget men fick till svar att något sådant inte förekom. Exakt vad som sades vid den förhandlingen hade parterna lite olika uppfattning om och Telepass menade att förbundet redan då fick kännedom om att orsaken till att övertidsarbete inte förekom var att bemanningsföretaget körde en del av trafiken som underleverantör till Telepass.
Arbetsdomstolen redogör i domen för rättsläget när det gäller vid vilken tidpunkt preskriptionsfristen börjar löpa. De regler om preskription som var aktuella i målet och som finns i den förhandlingsordning som gäller mellan parterna, överensstämmer med reglerna i 64 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, MBL. Det innebär att förhandlingen skulle ha påkallats senast fyra månader från det att förbundet fått kännedom om den omständighet vartill yrkandet hänför sig. Med det menas att förbundet fått kännedom om de faktiska omständigheter som gör att det går att bedöma om det finns tillräcklig grund för ett anspråk eller om en tvist kan sägas föreligga, AD 2004 nr 8.
Domstolen har tidigare slagit fast att det inte är tillräckligt att en part säger sig ha en avsikt att i framtiden göra eller inte göra på ett visst sätt. Det är först när parten faktiskt agerar på ett visst sätt som fristen börjar löpa. Normalt kan inte fristen heller börja löpa förrän en tvistig fordrans förfallodag.
Domstolen fann att man vid förhandlingen året före diskuterat frågan om övertidsarbete men att de nu aktuella arbetstagarna inte nämnts vid den förhandlingen. Det fanns inte heller då något konkret påstående om att någon viss arbetstagare arbetat övertid utan att få övertidsersättning. Den omständigheten att bolaget uppgett att övertidsarbete inte förekom ansågs inte innebära att fristen börjat löpa redan då. Det var ostridigt att förbundet påkallat tvisteförhandling inom fyra månader från det man fått kännedom om att de båda chaufförerna i detta mål inte fått någon övertidsersättning. Ingen del av yrkandena var därför preskriberade.
Allmänt skadestånd
Domstolen fann alltså att Telepass brutit mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet. Det innebar att bolaget förutom att betala övertidsersättning och semesterersättning till de båda chaufförerna också förpliktades att betala allmänt skadestånd både till chaufförerna och till förbundet för kollektivavtalsbrott. Domstolen ansåg att även om de totala beloppen inte var väldigt höga så rörde det sig om ett stort antal felaktiga löneutbetalningar under en längre tid. Man såg därför förhållandevis allvarligt på avtalsbrotten och bestämde de allmänna skadestånden till 50 000 kr vardera till chaufförerna och 150 000 kr till förbundet.
Avslutande analys
Taxibolaget synes här ha försökt kringgå kollektivavtalets regler om att betala övertidsersättning genom att använda sig av två bolag som var närstående. I detta fall hade arbetsgivaren gjort det på ett ganska ostrukturerat sätt genom att blanda ihop verksamheterna. Några uttryckliga anställningsavtal mellan chaufförerna och bemanningsföretaget fanns inte. Arbetsdomstolen slår fast att när en arbetstagare utför arbete inom ramen för ett företags verksamhet så måste arbetsgivaren bevisa att arbetstagarna inte var anställda där. Det krävs alltså stor tydlighet från arbetsgivarens sida om denne vill att arbetstagarna ska utföra arbetet för ett annat företags räkning i en sådan situation. Att man fått lön från ett annat företag räcker normalt inte.
En fråga som domstolen inte behövde ta ställning till var om ett agerande som detta, att kringgå kollektivavtalet genom att skjuta in ett annat företag som arbetsgivare just för övertidsarbetet, skulle godtas. Det skulle möjligen kunna godtas om anställningen i bemanningsföretaget varit tydlig och bolagen inte varit närstående. Men i en situation där bolagen är närstående och där det enda syftet med konstruktionen synes vara att undgå att betala övertidsersättning enligt kollektivavtalet vore det enligt min uppfattning stötande om ett sådant kringgående godtogs av domstolen. Men den frågan var alltså inte uppe i detta mål.
Domen illustrerar också hur viktigt det är att man som anställd dokumenterar sin övertid. Utan sådan dokumentation kan det vara mycket svårt att i efterhand bevisa exakt när man har arbetat. I detta fall var bevisningen betryggande eftersom vanlig lön hade betalats för övertiden och timmarna dessutom fanns angivna i ett digitalt arbetstidssystem. Men många gånger finns inte så gedigen bevisning och då gäller det att på annat sätt kunna styrka sin övertid och ha den dokumenterad.
Analys av AD 2025 nr 29.
Ursprungligen publicerad i JP Arbetsrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 1 dec 2025
F.d. chefsjurist, LO-TCO Rättsskydd
