En ny bestämmelse om sekretessgenombrott i samverkan mellan myndigheter

Enligt den nya bestämmelsen 10 kap. 15 a § OSL får myndigheter, utan hinder av sekretess, dela information om enskilda, bland annat om det behövs för att utreda och förebygga brott. En uppgift får dock inte lämnas om övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. Vår expert Lars Clevesköld går i den här analysen igenom vad bestämmelsen innebär ur socialtjänstens perspektiv.

Bestämmelsens struktur

10 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL) har rubriken Sekretessbrytande bestämmelser och bestämmelser om undantag från sekretess. Med verkan från den 1 december 2025 har det införts en ny paragraf, 10 kap. 15 a § OSL. Paragrafen har rubriken Uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och lyder: 

”Sekretess enligt 21–40 kap. hindrar inte att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om det behövs för att 

1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, 
2. utreda brott, 
3. förebygga eller förhindra att en ekonomisk förmån, ett ekonomiskt stöd, en skatt eller en avgift beslutas, betalas ut eller tillgodoräknas felaktigt eller med ett för högt eller ett för lågt belopp, 
4. upptäcka eller utreda sådant som avses i 3, eller 
5. förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda fusk och överträdelser av regler, villkor i beslut eller avtal. 

En uppgift får inte lämnas om övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.

Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 24 kap. 2 a och 8 §§, 25 kap. 1–5 och 8 §§, 26 kap. 1 a § första stycket, 3, 4 och 6 §§, 29 kap. 1 och 2 §§, 31 kap. 1 § första stycket, 2 och 12 §§, 33 kap. 2 och 4 a §§, 36 kap. 3 § samt 40 kap. 2 och 5 §§.”

Paragrafen infördes genom prop. 2024/25:180. Som framgår av paragrafens inledning hindrar sekretessen enligt vissa kapitel i OSL inte att uppgifter lämnas mellan myndigheter i vissa syften. Det är alltså fråga om sekretess enligt 21 – 40 kap. OSL, som skyddar uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Texten här håller sig huvudsakligen till vad detta innebär för socialtjänstens sekretess enligt 26 kap. OSL. 

Paragrafen medger uppgiftslämnande mellan myndigheter. En sekretesskyddad uppgift får alltså inte med stöd av den här paragrafen lämnas till en enskild person eller till exempel till ett bolag eller en idéburen organisation. Sådant uppgiftslämnande kan, om det är nödvändigt, göras enligt till exempel 10 kap. 2 § OSL. Det kan nämnas att frågan om utlämnande av uppgifter till andra än myndigheter, till exempel enskilt drivna skolor och HVB-hem, berördes under lagförarbetena. Eftersom den frågan inte hade tagits upp under lagförarbetena fanns det dock inte underlag för sådan lagstiftning (a. prop. s. 19). 

En myndighet får med stöd av bestämmelsen lämna en uppgift på eget initiativ men också efter begäran från den andra myndigheten (a. prop. s. 87). Det finns således ingen skyldighet för en myndighet att lämna uppgifter på eget initiativ, utan bara en möjlighet. Men om en annan myndighet begär en uppgift är myndigheten enligt huvudregeln i 6 kap. 5 § OSL skyldig att lämna uppgiften om det inte finns hinder i form av sekretess eller arbetets behöriga gång. 

En uppgift får lämnas när den mottagande myndigheten behöver uppgiften för något av de syften som anges i punkt 1 – 5 och som vi återkommer till. Men det kan också handla om till exempel sådant uppgiftsutbyte som sker inom ramen för samverkan i det brottsförebyggande arbetet mellan socialtjänsten, skolan och polisen och som kräver att information lämnas mellan de samverkande myndigheterna (a. prop. s. 88). 

Lagstiftaren har uttalat att tröskeln för ett utlämnande är förhållandevis låg, men det måste ändå finnas någon omständighet som ger stöd för bedömningen att det finns ett behov. Det är tillräckligt att en uppgift kan kopplas till ett konkret behov eller ett behov som typiskt sett kan förväntas och som överensstämmer med de angivna syftena. En myndighet kan som regel utgå från att uppgifter som begärs ut med stöd av bestämmelsen också behövs hos den myndighet som begär uppgifterna (a. prop. s. 88). 

Men det kan också finnas skäl som talar mot ett utlämnande av en uppgift. 

Utlämnandet av uppgifter ska föregås av en intresseavvägning

Övervägande skäl kan tala för att en uppgift inte ska lämnas ut. En begränsning (andra stycket i paragrafen) innebär nämligen att en uppgift inte får lämnas om övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut (intresseavvägning). Det ska då vara fråga om att det framstår som mycket olämpligt eller att resultatet av ett utlämnande skulle framstå som stötande (a. prop. s. 90). En sådan situation kan vara att sekretesskyddet hos den andra myndigheten är mycket svagare eller rent av saknas. Men en sådan sak som att sekretesskyddet för en uppgift endast är något svagare hos mottagaren bör som utgångspunkt inte hindra ett utlämnande av uppgiften. Även en svagare sekretess kan användas hos mottagaren för att skydda uppgiften. 

En sak som kan behöva vägas in vid intresseavvägningen är omfattningen av meddelarfriheten hos den mottagande myndigheten (a. prop. s. 46). Resonemanget blir då följande. Enligt 1 kap. 1 och 7 §§ tryckfrihetsförordningen liksom enligt 1 kap. 1 och 10 §§ yttrandefrihetsgrundlagen står det var och en fritt att lämna uppgifter för publicering i till exempel tidningar, radio och TV (kallat meddelarfrihet). Det finns dock inskränkningar i meddelarfriheten. För socialtjänstens del hittar man inskränkningarna i 26 kap. 15 § OSL. De inskränkningarna är närmast heltäckande. Sekretesskyddade uppgifter får därför inte lämnas ut från socialtjänsten för publicering. Nu kan det naturligtvis hända att det, hos den tänkta mottagaren, inte finns lika omfattande inskränkningar i meddelarfriheten. Det uppstår då en risk för att någon personal hos den mottagande myndigheten med stöd av meddelarfriheten lämnar en uppgift, som härrör från socialtjänsten, för publicering i till exempel en tidning. Det kan därför vara aktuellt för socialtjänsten att ta hänsyn till denna risk vid prövningen av om en uppgift ska lämnas ut. Bestämmelser om inskränkningar i meddelarfriheten för olika myndigheter finns sist i varje sekretesskapitel i OSL. 

Lagstiftaren har som ett annat exempel på när en uppgift inte bör lämnas ut tagit upp situationer där det finns en risk för att ett utlämnande rubbar förtroendet för myndigheten på ett sådant sätt att den inte kan fullgöra sitt uppdrag (a. prop. s. 91). Det kan till exempel handla om omständigheter i det enskilda fallet som visar på en risk för att ett uppgiftslämnande kan rubba förtroendet för till exempel socialtjänsten på ett sådant sätt att den enskilde eller den närstående sedan inte söker hjälp och stöd. En bedömning behöver dock göras i det enskilda fallet. Även om sådana uppgifter någon gång inte lämnas ut, kan avvägningen en annan gång resultera i att uppgifter av sådan art bör lämnas ut. Det gäller särskilt när uppgifterna behövs för att förebygga kvalificerad, systematisk, organiserad eller omfattande brottslighet eller att ett utlämnande är avgörande för att kunna vidta åtgärder för att hindra att vissa barn och unga rekryteras och dras in i ett kriminellt gäng. 

Behov som kan ligga till grund för ett utlämnande

Vi går nu igenom behovskatalogen med dess fem punkter, alltså de behov som kan ligga till grund för ett utlämnande av en sekretesskyddad uppgift till en annan myndighet. Efter det lämnas en förteckning över myndigheter och verksamheter som får eller inte får använda sig av den nya sekretessbrytande regeln och hur andra sekretessbrytande regler i OSL ska betraktas. 

Första punkten, att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Det här gäller till exempel polisens arbete med allmän underrättelseinsamling, men också verksamhet som bedrivs hos myndigheter som har i uppgift att i bredare bemärkelse förebygga eller på annat sätt motverka brottslig verksamhet (a. prop. s. 88). Bestämmelsen är alltså inte avgränsad till verksamhet hos brottsbekämpande myndigheter. Det är tillräckligt att en myndighet kan vidta någon åtgärd inom sitt ordinarie uppdrag som har betydelse för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, jämför till exempel socialnämndens brottsförebyggande uppgifter enligt 6 kap. 8 § och 18 kap. 4 § socialtjänstlagen (2025:400), SoL. Uttrycket ”brottslig verksamhet” innebär att det inte behöver röra sig om misstankar om ett konkret brott eller viss närmare angiven brottslighet. 

Bestämmelsen möjliggör enligt lagstiftaren sådant uppgiftsutlämnande som sker vid samtal mellan myndigheter som samverkar för att exempelvis förebygga eller på annat sätt motverka brottslig verksamhet. Det innebär att socialtjänst, skola och polis ges en möjlighet att föra samtal för att kunna vända en riskfylld utveckling hos barn och unga i ett tidigt skede eller för att undvika att barn och unga dras in i kriminella sammanhang. Om socialtjänsten till exempel genomför insatser i syfte att komma till rätta med en problematik kring kriminalitet kan uppgifter om dessa insatser lämnas ut i syfte att samordna insatserna med de åtgärder som skolan kan vidta. Bestämmelsen möjliggör också sådant uppgiftslämnande som sker för att bekämpa de ekonomiska drivkrafterna bakom brottsligheten, till exempel genom att förverka brottsvinster och oförklarade tillgångar. 

Andra punkten, att utreda brott. Den punkten omfattar naturligtvis vanlig brottsutredning, men även fall där en misstänkt är för ung för att kunna dömas till straff och det sker utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, alltså rörande brott av någon som inte har fyllt 15 år (a. prop. s. 89). Vidare omfattas utredning om brott som är så gamla att det ifrågavarande brottet är preskriberat. Det krävs inte att det är fråga om brott av någon viss allvarsgrad.  

Det är inte nödvändigt att misstankarna är riktade mot någon bestämd person för att ett utlämnande ska kunna ske. Även uppgifter om till exempel personer som inte är misstänkta för det begångna brottet kan lämnas ut, så länge uppgifterna behövs för att utreda brottet. 

Tredje punkten, att förebygga eller förhindra att en ekonomisk förmån, ett ekonomiskt stöd, en skatt eller en avgift beslutas, betalas ut eller tillgodoräknas felaktigt eller med ett för högt eller ett för lågt belopp. En uppgift får lämnas ut om det behövs för att förebygga eller förhindra beslut, utbetalningar eller tillgodoräknanden som saknar grund eller som sker med ett för högt eller ett för lågt belopp. Som exempel kan nämnas att försörjningsstöd betalas ut med ett för högt belopp (a. prop. s. 89). 

Bestämmelsen omfattar alla ekonomiska förmåner och stöd som betalas ut till fysiska och juridiska personer. Uttrycken ekonomisk förmån och ekonomiskt stöd omfattar bidrag, ersättningar, pensioner och lån som betalas ut till eller tillgodoräknas fysiska personer eller företag eller andra juridiska personer. Även sådant stöd som avser en fysisk person men som betalas ut till eller tillgodoräknas någon annan omfattas. Som exempel kan nämnas assistansersättning som betalas ut direkt till assistansanordnaren. Med avgifter avses alla avgifter som myndigheterna beslutar om i olika sammanhang, se till exempel 32 kap. 1 § SoL. 

Det är inte nödvändigt att det finns en indikation på att en kommande utbetalning eller ett tillgodoräknande som ska göras är felaktigt eller att det betalas ut med ett för högt eller ett för lågt belopp. Bestämmelsen möjliggör ett utlämnande även utan sådana indikationer, om det behövs för att säkerställa ett komplett beslutsunderlag i syfte att till exempel förebygga att en förmån betalas ut felaktigt. 

Fjärde punkten, att upptäcka eller utreda sådant som avses i tredje punkten. Punkten innebär att en uppgift får lämnas ut även om det behövs för att upptäcka eller utreda redan inträffade felaktigheter avseende sådana utbetalningar och tillgodoräknanden som avses i tredje punkten. 

Femte punkten, att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda fusk och överträdelser av regler, villkor i beslut eller avtal. Med fusk avses medvetna, bedrägliga handlingar eller underlåtenheter, som innebär att den som fuskar får del av eller tillerkänns förmåner, tillstånd eller liknande utan att ha rätt till dem (a. prop. s. 90). Överträdelser av regler, villkor i beslut eller avtal kan – i likhet med fusk – vara resultatet av en medveten handling eller underlåtenhet. Till skillnad från vad som gäller vid fusk kan det också ske utan att den som begår överträdelsen har något bedrägligt uppsåt. Med överträdelser av regler avses att den enskilde inte har iakttagit författningsreglerade krav på visst handlande eller på underlåtenhet. Det kan vara fråga om överträdelser som till exempel är av betydelse för myndighetens ställningstagande i fråga om en förmån eller ett tillstånd. Det kan också handla om överträdelser som kan föranleda en myndighet att inleda ett ärende om tillsyn. Med överträdelser av villkor i beslut avses till exempel ageranden i strid med villkoren i ett utfärdat tillstånd. Exempel på avtal som bestämmelsen tar sikte på är kontrakt och ramavtal som ingåtts i offentliga upphandlingar. Med beslut avses såväl myndigheters beslut som beslut av enskilda privaträttsliga subjekt som fått myndighetsutövande uppgifter överlåtna till sig. 

Lagstiftaren har som exempel på vad som behöver motarbetas nämnt överträdelser från privata utförare av kommunala eller regionala välfärdstjänster, såsom personlig assistans, hemtjänst eller sjukvård (a. prop. s. 38).

Det är inte nödvändigt att det finns en indikation på att det förekommer fusk eller överträdelser. Bestämmelsen möjliggör ett utlämnande av sekretesskyddade uppgifter även utan sådana indikationer, exempelvis om en uppgift behövs för att säkerställa ett komplett beslutsunderlag. Det är därmed möjligt för en myndighet att lämna ut uppgifter som kan vara relevanta inför att en annan myndighet ska fatta beslut om olika former av förmåner eller tillstånd. Lagstiftaren har nämnt (a. prop. s. 39) att det är angeläget att kommuner i egenskap av tillsynsmyndigheter kan utbyta information med varandra, för att undvika att oseriösa aktörer vars tillstånd återkallats kan söka sig till en annan kommun som på grund av ovetskap inte kan beakta återkallandet vid tillståndsprövningen. Som andra exempel kan nämnas att polisen lämnar uppgifter till en kommun i syfte att säkerställa att kommunen har ett komplett beslutsunderlag inför att ett tillstånd ska beviljas enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor. Ett annat exempel är att en myndighet lämnar uppgifter till Migrationsverket inför att myndigheten ska fatta beslut om medborgarskap. Bestämmelsen möjliggör också ett uppgiftslämnande i syfte att upptäcka eller utreda redan inträffade överträdelser (a. prop. s. 90). 

Andra myndigheter som kan lämna uppgifter

Övriga myndigheter som kan lämna uppgifter utan hinder av sekretessen är till exempel folkbokföringsmyndigheten, skolan, hälso- och sjukvården (med undantag för vad som skulle kunna kallas patientsekretess), verksamhet inom LVU och LVM, SiS, LSS, skatteväsendet, socialförsäkringsverksamhet och studiestöd, arbetsmarknadspolitisk verksamhet, färdtjänst och riksfärdtjänst, vissa verksamheter rörande näringslivet, verksamhet med kamerabevakning, DO och Barnombudsmannen (med undantag för uppgifter om enskilda), verksamhet för utsökning, indrivning och skuldsanering, brottsutredande verksamhet, domstolar, utlänningskontroll, totalförsvar och krisberedskap, personaladministrativ verksamhet, biblioteksverksamhet, och spelmyndighetens register för självavstängning. 

Men man får lägga märke till att detta är fråga om myndigheter som får lämna uppgifter till exempelvis socialtjänsten utan hinder av sin normala sekretess. Det är dock inte en förteckning över myndigheter som till exempel socialtjänsten får lämna uppgifter till. Det finns i lagen ingen begränsning av vilka myndigheter som kan vara mottagare av uppgifter. Det ska dock vara fråga om just myndigheter. 

Undantag för vissa delar av socialtjänsten från möjligheten till uppgiftslämnande

Undantagna från möjligheten att lämna uppgifter utan att hindras av sekretessen är för socialtjänstens del familjerådgivningen, verksamhet med omhändertagande av personakt och verksamhet rörande klagomål mot kommunal hälso- och sjukvård och dess personal. Vidare är uppgifter inom sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation undantagna om inte socialtjänsten får behandla uppgifterna. 

Förhållandet till andra sekretessbrytande bestämmelser

Andra sekretessbrytande bestämmelser i OSL påverkar inte tillämpningen av den nya bestämmelsen. Lagstiftaren har särskilt framhållit att bestämmelsen inte är subsidiär i förhållande till annan reglering om sekretessgenombrott (a. prop. s. 87). Det innebär att det inte finns något som hindrar att uppgifter lämnas till en annan myndighet med stöd av den nya bestämmelsen även om det redan finns en annan sekretessbrytande bestämmelse som reglerar samma uppgiftslämnande. Att intresseavvägningen enligt en annan sekretessbrytande bestämmelse kan leda fram till att ett utlämnande inte kan ske, är således inte något som ska beaktas vid bedömningen av om ett utlämnande kan ske enligt 10 kap. 15 a § OSL.  

I 10 kap. 23 och 24 §§ OSL räknas upp vissa sekretessbestämmelser som inte hindrar att uppgifter som har betydelse för utredning av vissa allvarligare brott lämnas till brottsutredande myndigheter. Dessa bestämmelser och den nya 10 kap. 15 a § OSL överlappar delvis varandra. 10 kap. 23 och 24 §§ OSL har dock ett bredare tillämpningsområde än den nya 10 kap. 15 a §, eftersom denna kräver att en intresseavvägning görs (”En uppgift får inte lämnas om övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.”). Någon sådan intresseavvägning krävs inte enligt 10 kap. 23 och 24 §§ OSL. Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter med stöd av dessa bestämmelser kräver dock att det är fråga om brott av visst allvar, dvs brott som har vissa minimistraff, något som inte är fallet med den nya 10 kap. 15 a §.

Lagstiftaren har sammanfattat innebörden av den nya 10 kap. 15 a § så här: ”Det innebär bl.a. att socialtjänsten med stöd av den nya bestämmelsen och efter en intresseavvägning kommer kunna lämna ut uppgifter som rör misstankar om brott som enbart kan ge böter.” (a. prop. s. 71). 

Sammanfattning

Socialtjänsten kan lämna uppgifter till andra myndigheter, men bara till myndigheter, utan hinder av den vanliga socialtjänstsekretessen. 

Uppgifter kan lämnas på eget initiativ eller efter begäran. 

Man måste kunna bedöma att det finns ett behov. 

Övervägande sekretesskäl kan hindra uppgiftslämnande. 

Regleringen innebär som framgått att socialtjänsten kan få ta emot uppgifter från ett stort antal myndigheter.

Ursprungligen publicerad i JP Socialnet.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Publicerad 8 dec 2025

Lars Clevesköld

F.d. hovrättsråd, Hovrätten Skåne och Blekinge