HD preciserar ytterligare något kriterierna för psykiskt främjande vid medhjälp

straffratt-analys-HD-dom-medhjalparen-i-linanas-huvudbild.jpg

I vilka fall kan en person som har befunnit sig på en brottsplats utan att denne på något sätt har deltagit vare sig i utformningen av brottsplanen eller i själva brottet anses ha gjort sig skyldig till medhjälp till det utförda brottet? I avgörandet ”Medhjälparen i Linanäs” diskuterar HD straffansvar vid psykiskt främjande och utvecklar enligt vår expert Karoline Fridolf kriterierna för bedömningen ytterligare något i förhållande till tidigare praxis i motsvarande situationer.

Omständigheter som låg till grund för bedömningen i målet

A och B, som var vänner, befann sig på en bar och där kom de i kontakt med C. A hjälpte C att boka ett hotellrum och det blev också bestämt att A och B senare under aktuell dag skulle skjutsa C till hotellet. A och B lämnade därefter baren men återkom senare. De kom då till platsen i en skåpbil tillsammans med ytterligare en person. C hämtades upp. B körde skåpbilen, A och den tredje personen satt på passagerarplatsen i förarhytten och C satt i bilens lastutrymme.

A och B återvände till baren efter det att de hade lämnat C i Linanäs. Senare knackade C på hos en för denne okänd person och bad som skjuts hem. C var vid tillfället blodig och saknade skor.

A åtalades för att tillsammans med B och den tredje personen ha rånat C. I andra hand yrkades det ansvar mot A för medhjälp till rån under påstående att A hade främjat rånet, genom att vara införstådd med vad som skulle komma att ske, närvara under gärningen och förstärka det numerära överläget samt styrka de övriga i deras uppsåt.

Tingsrätten frikände A från åtalet eftersom det saknades tillräcklig bevisning för såväl att A hade agerat tillsammans och i samförstånd med de övriga som att han hade deltagit som medhjälpare. Hovrätten dömde A för medhjälp till rån till fängelse i ett år och tre månader. Hovrätten ansåg inte att det var bevisat att A hade utövat något våld mot C eller att han hade tillgripit något från C. Däremot ansåg hovrätten att det hade blivit ställt utom rimligt tvivel att A, införstådd med vad som skulle hända, följde med i bilen under färden till Linanäs, att A där klev ut ur bilen och närvarade under rånet samt att A i övrigt agerade på det sätt som angavs i gärningsbeskrivningen för medhjälp till rån. Hovrätten bedömde att A måste ha insett att han därigenom styrkte B i dennes uppsåt att råna C.

Utformningen av den straffrättsliga regleringen om medhjälp till brott

Av 23 kap. 4 § första och andra stycket brottsbalken (BrB) framgår att ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning ska ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som har främjat denna med råd och dåd samt att den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet eller annars för medhjälp till det.

Termen medverkande inrymmer alltså såväl gärningsperson som anstiftare och medhjälpare. Medhjälpsansvar aktualiseras först om handlandet inte är att bedöma som någon form av gärningsmannaskap eller anstiftan till brott.

För att medhjälpsansvar ska aktualiseras krävs att personen i fråga har främjat gärningen med råd eller dåd. I allmänt språkbruk har ordet främja en positiv betydelse och avser till exempel att gynnsamt påverka, underlätta eller gagna gärningen. Inom medverkansläran täcker emellertid främjandebegreppet även handlingar som inte på något sätt har underlättat gärningens utförande, utan kanske till och med har försvårat utförandet. En förutsättning för straffansvar är emellertid att tanken varit att underlätta gärningen.

Främjande kan ske såväl fysiskt som psykiskt. Med psykiskt främjande avses att det utövas psykiskt inflytande på andra medverkande, vilket till exempel kan ske genom råd eller uppmuntran. En gärning som varken fysiskt eller psykiskt har bidragit till huvudgärningen (själva brottet) är inte att anse som medhjälp.

Tidigare praxis av intresse för bedömningen av om det föreligger ett psykiskt främjande

Frågan om psykiskt främjande av annan persons brott har tidigare varit uppe till prövning i HD.

I ”Rockhållarfallet” NJA 1963 s. 574 var A, B och C ute och gick. De mötte en annan person som A misshandlade och rånade med hjälp av B. Precis före misshandeln överlämnade A sin rock till C, som sedan höll rocken under misshandeln. A dömdes för rån och B för medhjälp till rån. Även C:s handlande bedömdes av HD som ett främjande av gärningen. C:s uppsåt bedömdes emellertid inte täcka tillgreppet, varför C dömdes för medhjälp till misshandel. C:s medverkan ansågs vara i mindre mån.

I ”Bilföraren och medverkan till misshandel” NJA 1984 s. 922 bedömdes A i ett första skede av ett längre händelseförlopp inte ha främjat gärningen genom att endast följa med ut ur en bil när övriga personer som hade åkt med i bilen sedan misshandlade ett par förbipasserande personer. Det ansågs inte bevisat att misshandeln var planerad i förväg och det var inte heller bevisat att A genom sin närvaro eller på något annat sätt hade styrkt sina kamrater i deras uppsåt.

HD:s analys av rättsläget

För straffansvar för medhjälp krävs det alltså att medhjälparen har främjat huvudgärningen. Som HD konstaterar ska detta inte uppfattas som ett krav på att medhjälparens gärning har varit en avgörande orsak till den brottsliga effekten, utan det är tillräckligt att medhjälpsgärningen har utövat inflytande på händelseutvecklingen och att detta åtminstone till någon del kan sägas ha skett i en brottsfrämjande riktning.

Enligt svensk rätt finns det inte någon allmän skyldighet att ingripa mot annans brottslighet. Förutsatt att bestämmelsen i 23 kap. 6 § BrB om straffansvar i vissa fall för den som underlåter att avslöja eller förhindra vissa brott inte är tillämplig och det inte heller föreligger en garantställning som innebär någon handlingsplikt, krävs det därför enligt HD för straffansvar för medhjälp till brott något mer än att en person har befunnit sig på platsen för huvudgärningen. Detta understryks genom att HD konstaterar att enbart ett passivt iakttagande av någon annan som begår brott i regel inte kan anses vara att bedöma som en utförd handling som har utövat inflytande på händelseutvecklingen. Detta gäller oavsett om iakttagaren skulle ha haft en positiv inställning till brottet. Utöver att ha befunnit sig på platsen och iakttagit krävs alltså enligt HD att personen i fråga har gjort något som visar att denne har solidariserat sig med gärningspersonens agerande samt att gärningspersonen har uppfattat vad personen har gjort och därmed har stärkts i sitt uppsåt. HD uttalar att det inte är möjligt att närmare ange i vilka fall och under vilka förutsättningar som ett handlande innebär ett psykiskt främjande av annans gärning. Bedömningen måste enligt HD göras med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Utifrån dessa utgångspunkter gör HD sedan vissa uttalanden kring vilka förhållanden som ändå kan vara av betydelse för att avgöra om det är fråga om ett psykiskt främjande. HD lyfter då särskilt fram att den påstådda medhjälparens relation till gärningspersonen kan ha betydelse för bedömningen av dennes handling eller handlande. Vidare anges att inte bara den påstådda medhjälparens agerande på brottsplatsen ska tillmätas betydelse utan att även det som har skett innan dess kan vara betydelsefullt för bedömningen. HD menar att om personen har närvarat under diskussionerna om att ett brott ska utövas och därefter med insikt om vad som ska ske följer med till brottsplatsen och närvarar när gärningspersonen utför brottet så måste det ofta vara på det sättet att personen genom sitt handlande har stärkt gärningspersonen i dennes uppsåt.

Att den medverkande själv gör bedömningen att han eller hon stärker gärningspersonen i dennes uppsåt eller på något annat sätt främjar brottet är enligt HD inte något krav för att kunna döma till ansvar för medhjälp. Som utgångspunkt är det tillräckligt att den medverkandes uppsåt täcker de faktiska omständigheter som domstolen lägger till grund för bedömningen.

HD:s bedömning i det aktuella målet

HD tar utgångspunkt i vad hovrätten har funnit bevisat, nämligen att A redan före bilfärden var införstådd med vad som skulle ske och att han närvarade under själva rånet. HD konstaterar att A och B var vänner och att de under den aktuella tiden umgicks hela tiden från det att de träffade C till och med den tidpunkt när rånet utfördes. Även om A inte hade deltagit i planeringen av rånet var han medveten om att C skulle rånas och med den vetskapen följde han med B till brottsplatsen, gick ur bilen och var närvarande när C rånades. Enligt HD har A genom sitt agerande solidariserat sig med B:s brottsplan och detta måste B ha uppfattat. B har blivit stärkt i sitt uppsåt att råna C och objektivt sett föreligger det ett främjande från A:s sida. Enligt HD var A medveten om de omständigheter som domstolen lägger till grund för bedömningen att hans gärning innefattande ett främjande. Därmed föreligger det även erforderlig subjektiv täckning och A ska dömas för medhjälp till rån. HD ansåg inte att det fanns anledning att med stöd av 23 kap. 5 § BrB döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet, det vill säga A bedömdes inte ha medverkat allenast i mindre mån.

Avslutande kommentarer

Utgången i rättsfallet ”Medhjälparen i Linanäs” är förenlig med de slut som HD har kommit till i sina tidigare avgörande gällande frågan om psykiskt främjande av en huvudgärning.

Även om HD har klargjort att det inte är möjligt att närmare ange i vilka fall och under vilka förutsättningar som ett handlande kan utgöra ett psykiskt främjande utan att en bedömning av samtliga omständigheter alltid måste göras i det enskilda fallet, har HD genom avgörandet ändå preciserat och förtydligat kriterierna för bedömningen i förhållande till tidigare praxis. HD har tydliggjort att utgångspunkten för bedömningen alltid är vad som har blivit bevisat gällande de faktiska omständigheterna. HD har även uttalat att inte enbart den påstådda medhjälparens agerande på brottsplatsen ska ligga till grund för bedömningen, utan att det också är av betydelse vilken relation den påstådde medhjälparen och gärningspersonen har till varandra och vad som har skett innan brottet utförs. HD har också genom avgörandet klargjort att det för subjektiv täckning som utgångspunkt är tillräckligt att den medverkandes uppsåt täcker de faktiska omständigheter som domstolen lägger till grund för bedömningen att det är fråga om ett främjande.    

Av Karoline Fridolf, Hovrättsråd och vice ordförande i Hovrätten över Skåne och Blekinge.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.

Analys av Högsta domstolens dom (HD) 2023-03-22, mål nr B 5666-22 ”Medhjälparen i Linanäs”.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Publicerad 11 sep 2023

Karoline Fridolf

Hovrättsråd och vice ordförande i Hovrätten över Skåne och Blekinge

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev inom straffrätt:

Se vår integritetspolicy

Upptäck mer

Kurser

Tjänster

  • JP Straffrättsnet

    Tjänsten för dig som arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde, åklagare, domare eller forskar inom straffrätt.
  • JP RättsfallsnetBrottmål

    JP Rättsfallsnet–Brottmål ger dig tillgång till alla domar inom straffrättsområdet.
  • JP RättsfallsnetLRV

    Tjänsten ger dig tillgång till alla domar som har avgjorts med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård.

Nyheter

Nu finns en ny lagkommentar till penningtvättsbrottslagen publicerad i JP Juridiskt bibliotek. Läs vår intervju med författaren Marie Wallin.

10 nov 2023

I avgörandet ”Advokatens överföringar” diskuterar HD straffansvar för en advokat som i sin yrkesutövning genomförde två överföringar med en veckas mellanrum från klientmedelskontot till andra personer än klienten.

2 nov 2023