Räcker ett lågt värde för att tillgrepp av fortskaffningsmedel ska bli ringa?

straffratt_Räcker-ett-lågt-värde-för-att-tillgrepp-av-fortskaffningsmedel-ska-bli-ringa.jpg

I ett praktiskt viktigt avgörande om en brottstyp som ofta förekommer i domstol uttalar sig HD om gradindelningen av tillgrepp av fortskaffningsmedel. Vid stöld står ofta värdet i centrum för vad som är ringa och grovt brott. Bör man tänka på samma sätt här? Kontentan av domen är att värdet är en viktig betydelse, men att övriga omständigheter generellt ges ett större genomslag än vid stöld, menar JP Infonets expert Gustaf Almkvist.

Bakgrund: vad är egentligen en biltjuv?

Så länge det har funnits bilar har det funnits biltjuvar. Problemet är att biltjuvar inte alltid är, eller åtminstone inte kan överbevisas om att vara, några tjuvar. För en tjuv, om man ska vara noga, vill tillägna sig det som han eller hon tillgriper. En biltjuv vill sätta sig i besittning av bilen (alltså tillgripa den), men inte sällan är syftet begränsat till att bruka bilen. Ibland får biltjuven sägas ha uppsåt till att frånhändande kommer att ske, alltså att ägaren mera definitivt blir av med fordonet. Men för stöld räcker det varken med frånhändande- eller brukandeuppsåt. Det krävs tillägnelseuppsåt, alltså att gärningsmannen betraktar saken som sin. En biltjuv uppfyller med andra ord alltid rekvisiten för egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 § brottsbalken, BrB), det vill säga ett tillgrepp utan tillägnelseuppsåt, men normalt inte rekvisiten för stöld.

Men en biltjuv är ju ändå en biltjuv. Därför tillkom i samband med brottsbalkens införande brottstypen tillgrepp av fortskaffningsmedel (8 kap. 7 § BrB). Syftet med bestämmelsen är att skilja ut vissa fall av egenmäktigt förfarande som generellt är mer straffvärda, nämligen när tillgreppet avser ett motordrivet fordon; med detta avses inte endast bilar utan också till exempel motorcyklar och mopeder. Straffskalan för brott av normalgraden är fängelse i upp till två år, medan egenmäktigt förfarande straffas med böter eller fängelse upp till ett år. Straffskalan för tillgrepp av fortskaffningsmedel är alltså densamma som för stöld.

Både egenmäktigt förfarande och tillgrepp av fortskaffningsmedel förekommer som grovt brott, båda med en straffskala på fängelse sex månader till fyra år. För dessa brott anges kvalifikationsgrunder, alltså kriterier att särskilt beakta vid bedömningen av om brottet är grovt.

Till skillnad från vad som är fallet vid egenmäktigt förfarande, vars straffskala ju börjar med böter, finns det också ett ringa brott knutet till tillgrepp av fortskaffningsmedel. Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Straffskalan för detta brott motsvarar alltså straffskalan för ringa stöld. Medan det vid ringa stöld anges ”det tillgripnas värde och övriga omständigheter” som privilegieringsgrunder, saknas det sådana kriterier för det ringa brottet vid tillgrepp av fortskaffningsmedel. Och därmed är vi framme vid den prejudikatfråga som Högsta domstolen hade att ta sig an i ”Mopedtillgreppet i Västervik”, nämligen: när är ett tillgrepp av fortskaffningsmedel att betrakta som ringa? Är det som vid ringa stöld värdet som står i centrum, eller finns andra faktorer att beakta i större utsträckning?

Omständigheterna i fallet

Två tonåringar påträffade en olåst gammal moped, som de ”kickade” igång och körde iväg på. Efter ungefär 200 meters färd stoppades de av polis. Den tilltalade i målet satt bak, medan föraren sprang från platsen. Den tilltalade gjorde gällande att det hade rört sig om en impulshandling och menade att mopedens värde antagligen låg mellan 500 och 1 000 kronor.

Både tingsrätten och hovrätten dömde för tillgrepp av fortskaffningsmedel av normalgraden. Bägge instanserna pekade på att anledningen till att färden avslutades var att polisen ingrep. Något frivilligt återställande hade alltså inte skett. Hovrätten betonade dessutom att mopeden tillhörde en för gärningsmännen okänd person och att det därför inte fanns anledning att tala om något hypotetiskt samtycke, en omständighet som annars har lyfts fram i doktrinen som ett möjligt skäl att döma för ringa brott. Vad gäller värdet ansåg hovrätten det uppenbart att det översteg vad den tilltalade hade gjort gällande. Att mopeden varit olåst och körts enbart en kortare sträcka var då inte tillräckligt för att bedöma brottet som ringa.

En ledamot av hovrätten – en tf. hovrättsassessor – var skiljaktig och ville döma för ringa brott. Detta motiverades med att det rörde sig om en äldre, olåst moped med ett värde som kunde antas vara förhållandevis lågt, att det hade varit en impulshandling och att färden bara hade varat cirka 200 meter. Det hade alltså varit fråga om ett mycket kortvarigt brukande utan att skador hade uppkommit.

Högsta domstolens dom

Högsta domstolen tar sig i grunden an frågan på samma sätt som tingsrätten och hovrätten. I avsaknad av kriterier, säger HD, blir frågan om ett brott är att anse som ringa att bedöma mot bakgrund av ”de grundläggande rekvisiten för brottstypen och de övriga faktorer som är ägnade att påverka gärningens straffvärde”. Detta överensstämmer med vad HD uttalat flera gånger tidigare; mer om detta strax nedan.

Den konkreta frågan för HD blev, utifrån detta avstamp, vilka faktorer som kan tänkas vara relevanta ur straffvärdesynpunkt vid tillgrepp av fortskaffningsmedel; underinstanserna hade ju redan identifierat några. HD sammanfattar dessa faktorer utifrån några olika teman: 1) brukandets tidsmässiga omfattning, 2) förekomsten av skador och olägenheter, eller risken för sådant, 3) syftet med gärningen och graden av förslagenhet, samt 4) fordonets värde.

Egentligen infördes alltså egentligen inte något nytt argument i HD i relation till underinstanserna, även om HD valde att trycka på de tre första faktorerna. Det tillgripnas värde, menar HD, har ”mindre betydelse vid bedömningen av tillgreppets svårhetsgrad än vid exempelvis stöld”. Detta skulle bero på att tillgrepp av fortskaffningsmedel, till skillnad från stöld, inte utgör något tillägnelsebrott. Domstolen hänvisar här till ett äldre avgörande, NJA 1984 s. 751.

Detta argument för värdets mindre betydelse kan uppfattas som lite märkligt. Varför skulle värdet på egendomen vara en så mycket mer relevant straffvärdefaktor vid brott som förutsätter tillägnelse eller vinning hos gärningsmannen, och inte bara skada för målsäganden? Exempelvis vid skadegörelse är ju den skadade egendomens värde av central betydelse.

Möjligen bör inte heller HD:s resonemang om avsaknad av tillägnelsemoment tillmätas särskilt stor betydelse. Direkt efter att ha tonat ner värdets betydelse konstaterar nämligen HD att om ett fordon har ett ”endast begränsat värde”, så är också normalt risken i motsvarande grad liten för ”ekonomisk skada eller olägenhet av annat slag”, vilket skulle kunna tala för att brottet skulle vara att bedöma som ringa. Och omvänt, konstaterar HD, kan ett brott bara undantagsvis bedömas som ringa, om tillgreppet avser ”ett mer värdefullt fordon”. Ett sådant undantagsfall skulle kunna föreligga om ett fordon brukats endast kortvarigt och försiktigt och därefter har återställts. Innebörden av reservationen i fråga om värdet tycks alltså endast vara att omständigheterna i övrigt kring brukandet kan medföra en annan bedömning än vad som skulle följa av att utgå från värdet. Mer om detta nedan.

Hur som helst. Efter att i generella termer ha berört relevanta kriterier för gradindelningen av tillgrepp av fortskaffningsmedel, övergår HD till bedömningen av fallet med den tillgripna mopeden i Västervik. Här nämner HD precis de omständigheter som nämns av den skiljaktiga ledamoten i hovrätten, alltså att mopeden var olåst, gammal och hade ett begränsat värde, att några skador inte uppkommit och att risken för skador föreföll ha varit liten samt att färden var kort och bottnade i en impulshandling. Även med beaktande av att färden upphörde till följd av ett polisingripande – med andra ord att de inte frivilligt hade återställt mopeden eller synliggjort något syfte att göra det – ansåg HD vid en samlad bedömning att det rörde sig om ett ringa fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Straffvärdekriterier och kriterier för gradindelning

En första fråga som HD:s avgörande aktualiserar är den allt oftare förekommande frågan om relationen mellan straffvärde och gradindelning. Dessa begrepp är på många sätt två sidor av samma mynt, eftersom de omständigheter som är relevanta vid bedömningen att en gärning bör hänföras till en viss grad av ett brott nästan helt sammanfaller med de som är relevanta vid bedömningen av brottets straffvärde. Gradindelningen är närmast ett redskap för att sortera typer av gärningar på olika nivåer inom ramen för ett visst straffbud.

Här finns emellertid en viss metodologisk skillnad. Om, såsom har blivit allt vanligare, det finns kriterier (kvalifikations- eller privilegieringsgrunder) att särskilt beakta vid bedömningen av om brottet ska hänföras till en viss högre eller lägre grad, då ska bedömningen ta sin utgångspunkt i de kriterierna, har HD betonat i flera avgöranden (se senast HD 2022-03-01, mål nr B 6401-21 ”Våldtäkten under knivhot”). Kriterierna blir, kan man säga, ett slags konkretiseringar av straffvärdeomständigheter med avseende på en viss brottstyp. Detta hindrar inte att bedömningen sedan måste kalibreras mot en mer allmän bedömning av det enskilda brottets straffvärde; kriterierna är en utgångspunkt, men inga brottsrekvisit som antingen är uppfyllda eller inte.

Om det däremot saknas särskilda kriterier att utgå från, som exempelvis är fallet beträffande det ringa brottet vid tillgrepp av fortskaffningsmedel, måste metoden bli något annorlunda. Frågan måste då, som nämnts ovan, bedömas ”mot bakgrund av de grundläggande rekvisiten för brottstypen och de övriga faktorer som är ägnade att påverka gärningens straffvärde”. Även detta har HD betonat också i tidigare avgöranden, bland annat i NJA 2021 s. 56 (”Högskoleprovet”). Med andra ord: i avsaknad av kriterier att särskilt beakta vid gradindelningen får man falla tillbaka på brottsrekvisiten och försöka relatera den enskilda gärningen till andra tänkbara fall som också uppfyller brottsrekvisiten. De kriterier som HD ger i ”Mopedtillgreppet i Västervik” är en tillämpning av ett sådant resonemang på brottstypen tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Skillnader och likheter mellan kriterierna vid stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel

Den kanske viktigaste frågan som ”Mopedtillgreppet i Västervik” väcker är praktisk. Vilka skillnader finns vid bedömningen av till vilken grad ett tillgrepp av fortskaffningsmedel ska hänföras, jämfört med argumenten vid stöld? Åtminstone vid gränsdragningen mellan ringa stöld och stöld av normalgraden är värdet av central betydelse (för närvarande 1 250 kronor), även om andra omständigheter av kvalificerande betydelse kan ges genomslag även vid lägre värden, exempelvis att gärningsmannen har haft med sig en foliepreparerad påse eller andra verktyg som underlättat en butiksstöld. Vid gränsdragningen mot grovt brott kan andra faktorer få stort genomslag, såsom att det rör sig om en fickstöld, men annars är ofta även här värdet av stor betydelse. Det brukar anges att fem basbelopp (för närvarande 241 500 kronor) bör kunna vara i sig tillräckligt för att en stöld ska bedömas som grov.

Hur är det då med tillgrepp av fortskaffningsmedel? HD gör i ”Mopedtillgreppet i Västervik” en ansats till att tona ner värdets betydelse. Samtidigt konstaterar man att omständigheten att fordonet har haft ”ett endast begränsat värde” bör kunna tala för att brottet är ringa och att tillgrepp av ”ett mer värdefullt fordon” endast undantagsvis bör kunna bedömas som ringa brott. Att ett högt värde mera regelmässigt skulle medföra att brottet i stället skulle bedömas som grovt sägs emellertid inte.

Frågan klarnar möjligen något om det beaktas att det i lagstiftningens förarbeten framfördes av några ledamöter i Lagrådet – vilket inte senare ifrågasattes – att ledning för när ett tillgrepp av fortskaffningsmedel är att bedöma som grovt bör kunna hämtas i kriterierna för när en stöld antingen bedöms som grov eller som rån (se prop. 1962:10, del 2, s. B 443). Här kan alltså faktorer som att gärningsmannen kommit åt fordonet genom inbrott eller använt råntvång ges genomslag.

Men hur är det med värdet? I det av HD i ”Mopedtillgreppet i Västervik” nämnda avgörandet NJA 1984 s. 751 hade en bil tillgripits från ett inhägnat område. Bilen hade ett värde som i dag hade legat precis på gränsen till grovt brott, alltså motsvarande fem basbelopp. HD konstaterade dock i det avgörandet att det är mycket vanligt att en bil har ungefär ett sådant värde, och att det inte borde komma ifråga att redan av den anledningen bedöma ett tillgrepp av fortskaffningsmedel som grovt brott. Omständigheterna i övrigt, utöver värdet, bör med andra ord tillmätas större betydelse vid gränsdragningen mot såväl ringa som grovt brott. Först om värdet klart överstiger värdet på ett normalt fordon bör det kunna bli aktuellt att ensamt ge värdet genomslag för att bedöma brottet som grovt.

Detsamma bör kunna sägas beträffande låga värden och ringa brott. Visserligen är det en betydelsefull omständighet att fordonets värde klart understiger det normala, exempelvis för att det rör sig om ett gammalt fordon. Men det är knappast tillräckligt att det är ett mindre värdefullt fordon än en bil, exempelvis en moped. Och övriga omständigheter bör ges en större betydelse. Hur gick tillgreppet till? Var det planerat? Vad var syftet? Var brukandet långvarigt? Medförde det olägenhet eller skadades fordonet?

Det ligger enligt min uppfattning nära till hands att förstå HD:s avgörande som att ett tillgrepp av fortskaffningsmedel bör ses som ringa först när inte bara det låga värdet utan också i det närmaste samtliga övriga omständigheter pekar i den riktningen. Värdet bör med andra ord förstås som en viktig omständighet i gradindelningen, men inte så central som vid stöld. Detta förklaras enklast med att omständigheterna utöver det tillgripnas värde helt enkelt kan växla mer än vad som är fallet vid tillgrepp i tillägnelseuppsåt.

Av Gustaf Almkvist, jur.dr, tf. Hovrättsassessor.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet.

Vill du ta del av fler expertanalyser inom straffrättsområdet?

Läs då mer om vår juridiska informationstjänst JP Straffrättsnet och skaffa ett kostnadsfritt testkonto här >  

Publicerad 30 mar 2022

Gustaf Almkvist

Jur.dr, universitetslektor i straffrätt

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev inom straffrätt:

Se vår integritetspolicy

Upptäck mer

Kurser

Tjänster

  • JP Straffrättsnet

    Tjänsten för dig som arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde, åklagare, domare eller forskar inom straffrätt.
  • JP RättsfallsnetBrottmål

    JP Rättsfallsnet–Brottmål ger dig tillgång till alla domar inom straffrättsområdet.
  • JP RättsfallsnetLRV

    Tjänsten ger dig tillgång till alla domar som har avgjorts med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård.

Nyheter

En kirurg utförde tre uppmärksammade operationer. Tingsrätten har nu som första instans dömt kirurgen för grovt vållande till kroppsskada i ett av fallen.

16 nov 2022

I det här målet aktualiserar frågan om vilka utredningsåtgärder en domstol bör vidta när en dom på skyddstillsyn överklagas. Vår expert Frida Velander analyserar avgörandet.

15 nov 2022

HD har i ett avgörande diskuterat vad som krävs för att en våldtäkt ska vara att bedöma som grovt brott. Läs vår analys!

15 nov 2022