Lever Sverige verkligen upp till barnkonventionens krav när ett barn utsatts för våld av en förälder?

Den 1 januari i år blev barnkonventionen svensk lag. Här reflekterar Anna Kaldal kring frågan om en förälder som utsatt sitt barn för våld – utifrån barnets bästa – bör ges behandling istället för straff.

Den här är en argumenterande text med syfte att påverka. De åsikter som uttrycks är författarens egna.

Lever-Sverige-verkligen-upp-till-barnkonventionens-krav.jpg

Många barn utsätts för våld i hemmet. En ökad benägenhet att anmäla misstanke om brott mot barn som begås i hemmet innebär också att fler av dessa barn blir föremål för en brottsutredning där deras förälder är misstänkt för brottet. Majoriteten av de polisanmälda brotten är brott som har ett lågt straffvärde (till exempel ringa misshandel och ofredande). Detta innebär att de allra flesta fall handlar om barn som inte tvångsomhändertas av socialtjänsten och om brottsmisstänkta föräldrar som inte häktas. Eftersom de flesta brottsutredningar inte leder till åtal, en stor del av de fall där åtal väcks leder till en friande dom och de fall som leder till en fällande dom i allmänhet inte leder till en frihetsberövande påföljd kommer majoriteten av barnen att fortsätta leva tillsammans med den brottsmisstänkta föräldern.

Detta innebär att barnens situation oftast inte förändras och till och med kan bli sämre. Exempelvis kan den misstänkta gärningspersonen, när förundersökningen läggs ned eller när det meddelas en friande dom, uppfatta det som att våldet i realiteten accepteras av samhället. Om gärningspersonen döms till att betala böter kan det också leda till att familjens ekonomi blir sämre och döms gärningspersonen till att betala skadestånd till barnet påverkar även det familjens ekonomi.

En fråga är då om straffprocessen, vid mindre allvarligt våld mot barn inom familjen, verkligen är till barnets bästa. Barnkonventionen betonar barnets rätt att leva med sin förälder men också rätten att få växa upp i en miljö fri från våld och övergrepp. I situationer där barnet utsatts för våld av en förälder lyfter därför FN:s barnrättskommitté vikten av insatser med ett reparativt fokus, till exempel sociala åtgärder och utbildning, i stället för rättsliga åtgärder som fokuserar på straff. Idag finns det evidensbaserade behandlingsmetoder som riktar sig till föräldrar som har utsatt barn för våld. Kognitiv integrerad behandling vid barnmisshandel (KIBB) är en sådan behandlingsmodell. Behandlingen kan bidra till att både barnets rätt att leva med sin förälder och att rätten att få växa upp i en miljö som är fri från våld tillgodoses. Behandling kan emellertid bara ges till föräldrar och deras barn om föräldern vill delta, vilket i praktiken förutsätter att föräldern erkänt brottet. Om föräldern erkänner brottet så träder i allmänhet åklagarens åtalsplikt in (brottet är ju närmast bevisat) och åklagaren är skyldig att väcka åtal. För det fall åtal väcks ska föräldern gå igenom en domstolsprocess och vid fällande dom dömas till en påföljd och hamna i belastningsregistret. Detta kan bidra till att en förälder inte erkänner, vilket inte bara kan vara negativt för barnets mående utan också för förutsättningarna att ge familjen behandling.

Finns det då utrymme för en åklagare att avstå ifrån att väcka åtal när en förälder erkänt brottet och i stället låta en familj gå i behandling?

En åklagare kan under vissa förutsättningar besluta om åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande i stället för att väcka åtal, även om bevisningen är så pass stark att det annars föreligger åtalsplikt. För att åtalsunderlåtelse ska bli aktuell krävs att det står klart att brott har begåtts, en bedömning som ofta grundar sig på ett erkännande. Det ska även i huvudsak vara fråga om lindriga eller bagatellartade brott och får inte innebära en komplex påföljdsbedömning. Sammantaget gör det att åtalsunderlåtelse närmast är utesluten vid en förälders våld mot barn.

Strafföreläggande, som ju är en påföljd, kan aktualiseras även vid allvarligare brott, om det finns böter i straffskalan och när det inte rör komplexa bedömningar i vare sig skuld- eller påföljdsdelen. I praktiken innebär det att föräldern ska ha erkänt och att det finns en enhetlig påföljdspraxis. Beslutet får inte heller innebära att ett enskilt eller allmänt intresse åsidosätts.

Om vi kan anta att behandling av en förälder är till det enskilda barnets bästa, givet omständigheterna i det enskilda fallet (även de ekonomiska), åsidosätts inte barnets (det enskildas) intresse. De allmänna intressena att strafflagarna ges genomslag, att brottslighet som är angelägen att bekämpa inte ska förbli ostraffad samt att rättsskipningen ska vara förutsägbar, får emellertid inte heller åsidosättas. Eftersom våld mot barn betraktas som allvarlig brottslighet kan risken för att de allmänna intressena åsidosätts stå i vägen för strafföreläggande. Eftersom strafföreläggande trots allt innebär en lagföring finns det ändå visst utrymme. Begräsningarna är dock flera både i form av avsaknad av enhetlig påföljdspraxis och att förälderns motivation att erkänna förmodligen inte är lika stark som vid åtalsunderlåtelse. 

Även om det alltså finns visst, om än begränsat, utrymme för åklagaren att meddela ett strafföreläggande i de fall där en förälder erkänner brottet och är motiverad att gå i behandling, innebär det inte någon garanti för att en behandling fullföljs eller ens påbörjas. Att delta i behandling är helt frivilligt och det finns inte någon möjlighet för en åklagare att villkora ett åtal mot att föräldern går i behandling. Det innebär att åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande i förening med förskrifter eller villkor om vård skulle kräva lagändring. Att ge åklagaren mandat att utöva resocialiserande tvång mot en enskild har tidigare avvisats i förarbetena (det rörde andra behandlingsbehov). Det främsta skälet som angavs var kravet på legalitet och domstolsprövning vid tvång mot en enskild samt att en åklagare vare sig har kompetensen eller underlaget att bedöma den misstänktes vårdbehov. 

Finns det skäl att gå tillbaka till resocialiseringstanken? Jag tror att det finns goda skäl att göra det, men för att kunna bedöma vad som är bäst för ett barn, vilket innefattar bland annat den misstänktes behandlingsbehov och förutsättningar att tillgodogöra sig behandling, krävs både ett annat beslutsunderlag och en annan kompetens än den åklagaren besitter. Det förutsätter förmodligen samverkan med både socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. Kanske liknande den samverkan som sker i ungdomsmålen eller i så kallade barnahus idag. Det finns emellertid goda exempel utomlands på samverkansmodeller (exempelvis i Belgien där åklagaren i familjevåldsärenden arbetar nära ett så kallat Family Justice Center).

Utöver kravet på både beslutsunderlag och kompetens finns det en rad rättssäkerhetsaspekter som en modell där åtalsunderlåtelse förenas med föreskrifter eller villkor måste ta hänsyn till. Den mest uppenbara är att den brottsmisstänkte kan känna sig pressad att erkänna ett brott enbart i syfte att undgå en domstolsprocess. Hur denna omständighet ska hanteras behöver analyseras närmare. Kanske ska villkorat åtal mot behandling bara kunna aktualiseras om det finns bevisning av viss styrka utöver den misstänktes erkännande. Det går emellertid inte att bortse ifrån de vinster det kan innebära att våldet mot barnet upphör och att den vuxne tar på sig ansvaret för det inträffade samt att familjen får hjälp och dess ekonomiska situation inte försämras. Inte minst är det motiverat att tillmäta samhällsintresset barnets bästa stor vikt idag när det finns evidensbaserade behandlingsmetoder som kan leda till att barnets situation förbättras och barnkonventionen getts sen starkare ställning i svensk rätt (Krönikan bygger på ett kapitel Barnets bästa vid våld mot barn – kan eller bör en förälder ges behandling i stället för straff? I Åhman, Leviner & Zillén (red.), Barnkonventionen i praktiken - Rättsliga utmaningar och möjligheter, Norstedts juridik, 2020).

Av Anna Kaldal, professor i processrätt vid Juridiska fakulteten, Stockholms universitet

Publicerad 25 nov 2020

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev inom straffrätt:

Se vår integritetspolicy

Upptäck mer

Kurser

Tjänster

  • JP Straffrättsnet

    Tjänsten för dig som arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde, åklagare, domare eller forskar inom straffrätt.
  • JP RättsfallsnetBrottmål

    JP Rättsfallsnet–Brottmål ger dig tillgång till alla domar inom straffrättsområdet.
  • JP RättsfallsnetLRV

    Tjänsten ger dig tillgång till alla domar som har avgjorts med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård.

Nyheter

Drygt fyra år efter gärningstillfället lagförs slutligen en person som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Normalt sett skulle brottet ha lett till en månads fängelse. Tiden om ca fyra år, efter att målet varit uppe i tre instanser, bedöms dock vara en ovanligt lång tid. Det, tillsammans med andra omständigheter, medför att HD anser att en villkorlig dom förenad med samhällstjänst kan väljas som påföljd i stället för fängelse. Samtidigt anses inte den tilltalades rätt till rättegång inom skälig tid ha kränkts. JP Infonets expert Frida Velander reder ut skillnaden mellan de två påföljdslindringsgrunderna.

16 dec 2021

En analys om billighetsskälens betydelse vid straffrättslig påföljdsbestämning, författad av JP Infonets expert Erik Svensson.

30 nov 2021

Läs sammanfattningen av det nya lagförslaget.

19 nov 2021