Frågor om ångerrätt vid distansavtal

ångerrätt-vid-distansavtal.jpg

EU-domstolen har i ett förhandsavgörande bedömt vilket belopp som kan anses stå i proportion till omfattningen av de tjänster som tillhandahållits, när konsumenten sagt upp avtalet under ångerfristen. Bakgrunden till målet är att en konsument gick ur ett avtal om premiummedlemskap på en dejtingwebbplats efter fyra dagar, och fakturerades sedan nästan 400 av de drygt 500 euro som medlemskapet kostade. JP Infonets expert Advokat Katarina Ladenfors analyserar domstolens slutsatser.

BAKGRUND

En konsument i Tyskland ingick ett avtal om premiummedlemskap på en dejtingwebbplats för drygt 500 euro per år. Fyra dagar sedan gick han ur avtalet och blev fakturerad närmare 400 euro. Frågan i målet var bland annat om det kunde anses vara ett belopp som står i proportion till omfattningen av de tjänster som tillhandahållits, som konsumenten kan bli skyldig att betala när denne utövar sin ångerrätt. 

EU-domstolen fann i sitt förhandsavgörande (mål C-641/19) att som huvudregel ska hänsyn tas till det överenskomna priset för samtliga tjänster som omfattas av avtalet, beräknat proportionellt i förhållande till tiden. Om det uttryckligen står i avtalet att tjänsterna tillhandahålls i sin helhet från början kan dock hela priset beaktas. Från ångerrätten undantas tillhandahållande av ”digitalt innehåll” som inte levereras på ett fysiskt medium och med konsumentens samtycke. EU-domstolen förtydligar att till "digitalt innehåll" hör inte upprättandet av en personlighetsbedömningsrapport på en dejtingwebbplats.

Läs mer om målet i JP Infonets referat av domen. Följande avsnitt analyserar slutsatserna av de rättsfrågor som domstolen prövade i målet.

EU-DOMSTOLENS BEDÖMNING

Den hänskjutande domstolen i Tyskland ställde den första och den andra frågan, vilka prövades tillsammans, angående tolkningen av artikel 14.3 i direktiv 2011/83/EU. Frågan var om det vid fastställandet av det proportionella belopp som konsumenten ska betala till näringsidkaren, när konsumenten uttryckligen har begärt att avtalet ska börja fullgöras under ångerfristen och frånträder avtalet, ska tas hänsyn till det i avtalet överenskomna priset för samtliga tjänster som anges i avtalet. Det belopp som ska betalas ska i så fall beräknas proportionellt i förhållande till tiden. Alternativt om det ska beaktas att en av de tjänster som omfattas av avtalet i sin helhet har tillhandahållits konsumenten innan denne frånträdde avtalet.

Enligt artikel 14.3 i direktivet framgår att en konsument som begärt att avtalet ska börja fullgöras under ångerfristen ska vara skyldig att till näringsidkaren betala ”ett belopp som står i proportion till omfattningen av de tjänster som tillhandahållits, fram till dess att konsumenten underrättar näringsidkaren om att han utövar sin ångerrätt, jämfört med samtliga prestationer som föreskrivs i avtalet”. I bestämmelsen anges även att ”[d]et proportionella beloppet som konsumenten ska betala … ska beräknas utgående från det sammanlagda pris som överenskommits i avtalet”. 

EU-domstolen finner att det som huvudregel ska tas hänsyn till det överenskomna priset för samtliga tjänster som omfattas av avtalet, beräknat proportionellt i förhållande till tiden. Domstolen lämnar dock en möjligt för näringsidkaren att uttryckligen ange i avtalet att tjänsterna tillhandahålls i sin helhet redan från början. I ett sådant fall kan hela priset beaktas vid bedömningen av vad som kan utgöra ett belopp som står i proportion till omfattningen av de tjänster som tillhandahålls. 

EU-domstolen för också ett resonemang kring prissättning av olika delar av en tjänst och lämnar möjlighet till att ta mer betalt om deltjänsterna har prissatts och nyttjats inom ångerfristen. Detta innebär att den näringsidkare som tillhandahåller digitala tjänster och inte valt att prissätta delar av tjänsten kommer att få det svårt att ta betalt annat än proportionerligt utifrån tiden. Det kan inte anses naturligt att prissätta delar av en tjänst som levereras som en enhet, till exempel ett ettårigt medlemskap i en dejtingtjänst såsom i det aktuella fallet. Tydligt är att den tyska företaget som erbjuder dejtingsidan har ansett att tjänsten i princip till fullo levererats, trots att medlemskapet endast nyttjats i ett fåtal dagar. Detta i och med att den erbjudna personlighetsbedömningsrapporten redan har tillhandahållits kunden. Den bristande informationen om deltjänsternas värde alternativt en uttrycklig angivelse om att tjänsterna tillhandahålls i sin helhet från början medförde dock att skäligt belopp ska beräknas proportionellt utifrån tiden. Detta innebär i praktiken att konsumenten kommer att få betala cirka 5 euro istället för 400 euro som näringsidkaren krävt.

Den tredje frågan handlade om undantaget för digitalt innehåll som inte tillhandahålls på ett fysiskt medium, vilket innebär att konsumenten inte kan åberopa artikel 16 m i direktivet för att frångå denna del av avtalet. Med andra ord är ångerrätten inte tillämplig avseende denna del. Den aktuella frågan är ställd och besvarad utifrån att tjänsten personlighetsbedömningsrapporten går att bryta ut från medlemskapet. Jag anser det märkligt då det inte verkar gå att köpa enbart denna tjänst.

Oaktat ovan besvarar EU-domstolen frågan genom att först redogöra för vad som omfattas av digitalt innehåll och hänvisar till definitionen som ges i artikel 2 led 11 i direktivet: ”data som framställs och tillhandahålls i digital form”. Av skäl 19 i detta direktiv avses ”[m]ed digitalt innehåll … data som produceras och levereras i digital form, såsom datorprogram, applikationer, spel, musik, videor eller texter, oavsett om åtkomsten skett genom nedladdning, direktuppspelning, från ett fysiskt medium eller på vilket annat sätt som helst”. Med hänvisning till definitionen och till att undantaget för ”digitalt innehåll” utgör just ett undantag från en konsumentskyddande lagstiftning, finner EU-domstolen att tjänsten som sådan, det vill säga medlemskapet eller den aktuella personlighetsbedömningsrapporten, kan anses utgöra tillhandahållande av ett ”digitalt innehåll”, i den mening som avses i artikel 16 m i direktivet, jämförd med artikel 2 led 11 och skäl 19 i samma direktiv.

Någon närmare motivering till varför ett medlemskap i en dejtingtjänst eller personlighets-bedömningsrapporten inte utgör ”digitalt innehåll” lämnades inte av EU-domstolen. Sannolikt har EU-domstolen beaktat att tjänsten är löpande och jämfört med de exempel som ges i skäl 19 i direktivet konsumeras inte tjänsten omedelbart. De exempel som ges i skäl 19 såsom spel och musik går att tillgodogöra sig omedelbart när tjänsten påbörjats.

AVSLUTANDE REFLEKTIONER

Artikel 14.3 i direktivet är införlivad i lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Av 2 kap. 15 § punkten 3 framgår att

”Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten ersätta näringsidkaren för 

3. en proportionell andel av det avtalade priset, i den mån priset är skäligt, för en tjänst som delvis utförts innan konsumenten utövade ångerrätten, under förutsättning att konsumenten uttryckligen, och i fråga om avtal utanför affärslokaler i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form, har begärt att tjänsten skulle börja utföras under ångerfristen, och näringsidkaren har gett konsumenten information enligt 2 § första stycket 9 och 11 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket [...]”

Genom EU-domstolens dom slås fast att den proportionella andelen behöver preciseras för att näringsidkaren i praktiken ska kunna ta betalt för arbete och utlägg på annat sätt än genom en fördelning utifrån en proportionell andel av tjänstens nyttjande i förhållande till tiden. Domen visar sålunda på att näringsidkaren har allt att vinna på tydliga avtalsvillkor mot konsumenten. 

Ett exempel på en praktisk situation där tydlighet i avtalet är viktigt är vid tecknandet av uppdragsavtal mellan en mäklare och en konsument om förmedling av bostad. Det normala i en sådan situation är att uppdraget ska påbörjas omedelbart under ångerfristen. En säljare har oftast intressen av att bostaden så snabbt som möjligt läggs ut till försäljning varvid mäklaren måste lägga ner tid på att upprätta en objektsbeskrivning och fotografera bostaden. För att mäklaren ska kunna få ersatt för detta arbete på annat sätt än genom en schablon krävs därmed att tjänsterna prissätts redan i avtalet.

Av Katarina Ladenfors, advokat/partner på Advokatfirman MarLaw.
Ursprungligen publicerad i JP EUnet och JP Marknads- och immaterialnet

Publicerad 2 dec 2020

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev inom marknadsrätt och immaterialrätt:

Se vår integritetspolicy

Upptäck mer

Tjänster

  • JP Marknads- och immaterialnet

    Informationstjänsten för dig som behöver hålla dig à jour inom marknads-​ och immaterialrätt.
  • JP RättsfallsnetImmaterialrätt

    Rättsfallsdatabasen med all praxis som rör immaterial- och marknadsområdet.
  • JP EUnet

    Informationstjänsten för dig som berörs av EU-​rätten i ditt arbete och behöver hålla dig uppdaterad inom rättsområdet.

Nyheter

Jan Rosén analyserar Patent- och marknadsdomstolens avgörande med Svenska Akademien mot Nordfront.

17 maj 2021

HD fann att raplåten ”Då ska hon skjutas” ryms inom ramen för den yttrandefrihet som får accepteras.

3 maj 2021

Den 15 december 2020 lade EU-kommissionen fram ett förslag till en ny förordning om digitala förmedlingstjänster (DSA). Professor Jan Rosén analyserar här förslaget.

22 mar 2021