Filmen från Christchurch

Filmen från Christchurch.jpg

En jury ansåg det inte försvarligt att publicera gärningsmannens film från attentatet mot en moské i Christchurch, i Nya Zeeland 2019. Tingsrätten ansåg att filmen visade extremvåld. Men HD fastställer nu hovrättens friande dom med motiveringen att nyhetsintresset gjorde det försvarligt att publicera filmen. Utslaget i HD stärker yttrandefrihetsintresset men rättsfallet belyser också att det inte finns en fixerad och tydlig gräns för vad som ska anses försvarligt. JP Infonets medierättsexpert Nils Funcke analyserar avgörandet.

INLEDNING

Under 1970-talet avskaffades en rad bestämmelser som avsåg att skydda allmänheten från pornografi och våldsskildringar. Begreppet ”sårande av tukt och sedlighet” utmönstrades i mitten av 1980-talet och filmcensuren för vuxna upphörde 2010.

Kvar finns bestämmelser som främst syftar till att skydda barn och unga, till exempel förhandsgranskningen av filmer som avses att visas för barn under 15 år. Radio och tv-lagen förbjuder sändningar av ”program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder” på sådana tider och på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, se 5 kap. 2 § radio och tv-lagen. Endast om det finns särskilda skäl kan det anses vara försvarligt att sända inslaget.

Även 16 kap. 12 § brottsbalken (BrB) syftar till att skydda barn och ungdomar från framställningar som kan verka ”förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran”. Den som sprider sådana skildringar till barn och unga döms för förledande av ungdom. Genom en delegationsregel i yttrandefrihetsgrundlagen gäller bestämmelsen även publiceringar som sker inom yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) formella tillämpningsområde, se 3 kap. 12 § YGL.

Olaga våldsskildring infördes i BrB 1989. Bestämmelsen ersatta den så kallade videovåldslagen som straffbelade spridning av upptagningar med grovt våld. Vid införandet avgränsades den straffbara spridningen till att endast skydda barn och unga, men lagen ändrades i början av 1990-talet till att gälla oavsett vem filmen spreds till.

Enligt 16 kap. 10 c § BrB kan ”den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring” göra sig skyldig till olaga våldsskildring om det inte av omständigheterna var försvarligt att sprida framställningen.

Motsvarande bestämmelse finns i 5 kap. 2 § YGL. Kravet på dubbeltäckning, 7 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF), är därmed uppfyllt vilket gör olaga våldsskildring till ett yttrandefrihetsbrott. Skillnaden mot regleringen i brottsbalken är att yttrandefrihetsbrottet endast avser ”rörliga bilder”. Stillbilder är därmed undantagna även om de skulle publiceras så att de visar ett sammanhängande skeende och inte bara utgör en ögonblicksbild. I tryckt skrift kan olaga våldsskildring endast avse bild som ”skildrar sexuellt våld eller tvång”, 7 kap. 7 § TF.

BAKGRUND

På webbplatsen som är Nordiska motståndsrörelsen officiella tidning, nordfront.se, publicerades i mars 2019 en artikel med rubriken ”Brenton Tarrant ville hämnas Ebba Åkerlund – dödade 49 under moskéattack”. I anslutning till artikeln publicerades en nästan 17 minuter lång film som gärningsmannen spelade in från dådet. Filmen visar hela förloppet från det att Tarrant kör till moskén från det att han lämnar platsen i bil. Även de sekvenser där han två gånger skjuter ned personer utanför och inne i moskén återges.

Efter anmälan från Granskningsnämnden för radio och tv lät Justitiekanslern (JK) väcka åtal för såväl hets mot folkgrupp som olaga våldsskildring mot webbplatsen nordfront.se. Webbplatsen har utgivningsbevis och det finns en ansvarig utgivare registrerad hos Myndigheten för press, radio och tv. Den faller därmed in under yttrandefrihetsgrundlagarnas regelverk enligt 1 kap. 4 § YGL.

Åtalet prövades enligt den särskilda rättegångsordningen i 12 kap. TF, som enligt 7 kap. 1 § YGL ska tillämpas även på medier som inte faller inunder YGL:s tillämpningsområde. Utöver att endast JK kan väcka åtal ska prövningen av åtalet ske med medverkan av jury. Vid prövningen ska såväl JK, juryn som domstolen beakta den särskilda instruktionen i 1 kap. 10 § TF respektive 1 kap. 15 § YGL och ”alltid ha i åtanke att tryckfriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick” samt mer se till syftet med ett yttrande än hur det uttrycks och i tveksamma fall hellre fria än fälla.

I målet anser juryn att publiceringen utgjorde såväl hets mot folkgrupp som olaga våldsskildring. Tingsrätten dömer utgivaren till fyra månaders fängelse. Vid ett friande juryutslag kan domen inte överklagas. Juryn har enligt den särskilda rättegångsordningen därmed både första och sista ordet om ett yttrande är brottsligt eller inte, se 12 kap. 5 och 6 §§ TF. Den fällande domen i tingsrätten överklagades av utgivaren. Utgivaren fälldes för hets mot folkgrupp även i Högsta domstolen (HD) men det behandlas inte ytterligare i denna analys.

DOMSTOLARNAS BEDÖMNING

Tingsrätten

Enligt tingsrätten (Örebro tingsrätt 2019-11-12, mål nr B 5883-18) ”råder det ingen tvekan om att filmen skildrar sådant närgånget grovt våld som utgör olaga våldsskildring. Att bilderna i filmen är suddiga till viss del och att det inte går att skönja brottsoffrens ansikten i detalj förändrar inte den bedömningen”.

Som grund för sin bedömning anger tingsrätten att själva gärningen, mördandet, är lång och utdragen. Domstolen uttalar att ”Vid ett tillfälle beger sig gärningsmannen exempelvis tillbaka till bilen för att ladda om sitt vapen. Därefter tar han sig återigen in i moskén och beskjuter personer som synes ha överlevt från den första attacken på nytt. I filmen syns hur människor försöker fly för sina liv och hur de som blivit träffade av skott ligger och kvider.”.

Enligt bestämmelserna i YGL och BrB är det straffritt att publicera och sprida även ingående och långdragna våldsskildringar om det av omständigheterna bedöms ha varit försvarligt att göra det. Det straffria utrymmet finns för att främst tillgodose intresset av en allsidig nyhetsrapportering men även för att säkerställa opinionsbildningen och värna den konstnärliga friheten.

Tingsrätten menar att publiceringen av filmen ”visserligen utgjort del av en nyhetsartikel som handlar om terrordådet i Christchurch” och domstolen ”ifrågasätter inte att det har varit motiverat att rapportera om den i artikeln aktuella terrorattacken. En heltäckande nyhetsrapportering från händelsen hade emellertid kunnat tillhandahållas utan att publicera gärningsmannens egen inspelade film från gärningstillfället.”. Utgivaren för nordfront.se hade därmed överskridit gränsen för vad som kunde motiveras av ett nyhetsintresse.

Hovrätten

Frågan om nyhetsintresset kunde göra publiceringen försvarlig var knäckfrågan i den fortsatta prövningen i hovrätten (Göta hovrätt 2020-10-12, mål nr B 3778-19).

Hovrätten friar utgivaren för olovlig våldsskildring men fäller denne för hets mot folkgrupp. Påföljden mildras till skyddstillsyn.

I hovrätten framhåller JK att publiceringen inneburit att inspelningen av ett massmord fått stor spridning och att delar av gärningsmannens manifest redovisas. Publiceringen innefattade enligt JK ”en hyllning av gärningsmannen eller dådet”.

Hovrätten delar uppfattningen att filmen utgör en sådan skildring som bestämmelsen omfattar. Men det går enligt domstolen inte att bortse ifrån att filmen publicerats i anslutning till en artikel och stillbilder. Domstolen menar att det som skrivits ”om terrordådet i artikeln framstår som en saklig rapportering av det som hade hänt”. Det förekommer heller inte något i artikeln som ”leder tankarna till att den som publicerade artikeln har ställt sig bakom gärningsmannen, hans motiv eller terrordådet”.

Artikeln ska därför ses som ett led i en nyhetsrapportering. Det andra motivet som får hovrätten att fria utgivaren är att bilderna av offren är så suddiga att de inte går att identifiera. Det måste enligt domstolen vara upp till den som förmedlar nyheterna att välja hur de ska återges. Att det hade varit möjligt att rapportera om händelsen utan att publicera filmen ändrar inte domstolens slutsats att filmen och artikel ryms inom en vid yttrandefrihet. En av domarna var skiljaktig och ville fälla utgivaren för publiceringen.

Högsta domstolen

Även i HD (HD 2021-06-21, mål nr B 5938-20) gick meningarna isär. HD konstaterar att det av förarbetena till bestämmelsen framgår att tanken var att regleringen ska träffa vad som har kallats extremvåld, det vill säga grovt våld som skildras närgånget eller utdraget. Även om lagstiftaren inriktat sig på fiktiva framställningar omfattas utan tvekan även återgivningen av verkliga våldshandlingar. HD framhåller att verkligt våld ”måste i större utsträckning än en skildring av fiktivt våld anses kunna negativt påverka den som tar del av skildringen”.

Frågan om försvarlighet närmar sig HD genom att redogöra för lagstiftarens tankegångar vid införandet av videovåldslagen och när bestämmelsen infördes i BrB. Utöver nyhetsrapportering avsågs inte straffbelägga informationsförmedling, opinionsbildning, konstnärlig gestaltning och andra jämförbara intressen, (prop. 1984/85:116 s. 19).

Det är enligt HD en grundsten i ett demokratiskt samhälle att media ska kunna rapportera fritt om i stort sett vilka händelser som helst.

En central passus i HD:s resonemang är att vid rapportering från exempelvis krigshärdar och terrorattentat är det vanligen befogat att visa även grova våldsskildringar i rörliga bilder. ”Om en publicering av en våldsskildring görs i ett nyhetsförmedlande syfte talar detta därför med styrka mot att den ska anses vara straffbar. Det gäller särskilt om nyhetsvärdet kring den aktuella händelsen är påtagligt.”.

Enligt HD är det avgörande vad som publiceras och hur det sker, inte vad som är känt om åsikterna hos den som förmedlar uppgifterna. Vid avvägningen mellan intresset att genom nyhetsförmedlingen skildra våld och intresset att skydda barn och ungdomar måste det enligt HD ”inte finns något utrymme för att efter mer allmänna överväganden inskränka rätten att publicera våldsskildringar.” Och instruktionen i TF och YGL ska alltid beaktas.

Precis som hovrätten konstaterar HD att de delar av filmen som utspelar sig inne i moskén är otydlig och inte visar några ansikten eller andra detaljer och att ljudet är dämpat. Motsvarande scener i en spelfilm skulle enligt HD inte anses utgöra våld enligt bestämmelsen. Eftersom den publicerade filmen avser verkligt våld kan den dock enligt HD inte anses uppnå gränsen för våldsskildring.

Återstår gör knäckfrågan. Var publiceringen på nordfront.se försvarlig?

HD svarar ja på frågan och framhåller att publiceringen skedde i samband med nyhetsförmedling och att det vid den aktuella händelsen fanns ett nyhetsvärde i gärningsmannens film.

Två av justitieråden är skiljaktiga. De instämmer i att utrymmet för att visa grova våldsskildringar i ett nyhetssammanhang måste vara mycket stort. Men filmen passerar genom sin närgångna skildring av verkligt våld där människor skoningslöst avrättas och förmedlar ett stort mänskligt lidande, fasa och skräck vad som kan anses försvarligt.

SLUTSATSER

Det är värt att notera den betydelse domstolarna fäster vid nyhetsförmedlingen. Som framgår av regeringsformen (RF) är informationsfriheten och yttrandefriheten två rättigheter som förutsätter och förstärker varandra. Utan en rätt att anskaffa och ta del av information mister rätten till yttrandefrihet sin betydelse. De hänger samman precis som den fria åsiktsbildningen och rösträtten i 1 kap. 1 § RF.

Yttrandefrihetens betydelse framgår också av att lagstiftaren gör undantag för upphovsmännens förfogande över sina verk när det gäller återgivning i till exempel ett nyhetssammanhang. I upphovsrättsliga sammanhang talar man om ”dagshändelse”.

Precis som återgivningsrätten har sina begränsningar har yttrandefriheten sina. De skiljaktiga domarna i hovrätten och HD liksom JK:s ställningstagande visar att det inte finns någon gräns som en gång för alla låter sig fixeras för vad som ska anses försvarligt och vad som ska vara straffbart.

På samma sätt är gränsdragningen mellan det straffbara och det tillåtna en grannlaga uppgift för JK, en jury och domstolarna när andra centrala intressen ska vägas mot yttrandefriheten. Det gäller samtliga angivna brott i TF:s brottskatalog. Främst har det kommit till uttryck och prövats i ett antal fall som avser förtal och hets mot folkgrupp. Men även när det gäller upphovsrättsliga frågor som till exempel i fallen med den så kallade järnrörsfilmen (NJA 2020 s. 293), En svenska tiger-målet (Patent- och marknadsöverdomstolen, PMÖD, 2021-06-23, mål nr B 12315-20) och tvisten mellan Dagens Nyheter och Sara Skyttedal om bilder på Ebba Busch (PMÖD 2018-10-05, mål nr PMT 722-17). I upphovsrättsliga sammanhang tar sig försvarlighetsbedömningen uttryck i en bedömning av vad som anses vara god sed och vad som är motiverat av ändamålet med återgivningen, till exempel nyhetssammanhang.

Det är också väsentligt att HD poängterar att vid en bedömning ska den så kallade instruktionen i TF och YGL beaktas. Den har visat sig ha stor betydelse och även om den inte vägt över i åtalet mot nordfront.se, brukar JK framhålla den för att motivera att inte väcka åtal. En återkommande formulering i JK:s beslut att inte inleda förundersökning är att frågan det gäller bäst lämpar sig för en allsidig debatt. Till exempel avslog JK, Anna Skarhed, en begäran från förre statsministern Olof Palmes efterlevande att väcka allmänt åtal för förtal för att han pekades ut som pedofil i originalversionen av filmen Call Girl (JK 2013-01-16, dnr 8455-12-32).

Ytterligare en slutsats som förtjänar att lyftas fram är att HD med sin dom stadfäster att det, vid bedömningen av om det begåtts ett yttrandefrihetsbrott, är själva publiceringens innehåll och utformning som ska fälla avgörandet. Inte vem avsändaren eller den som låter publicera uppgifterna är. Det ligger också i linje med att en jury har att svara ja eller nej på om de av JK åtalade specifika yttrandena ryms inom yttrandefrihetens gränser.

På en punkt är HD:s domskäl motstridiga. I punkt 26 skriver HD att ”En skildring av verkligt våld måste i större utsträckning än en skildring av fiktivt våld anses kunna negativt påverka den som tar del av skildringen, och det gäller särskilt i fråga om barn och ungdomar.”. Samtidigt förklarar HD att ”bedömningen alltid måste utgå från hur våldet faktiskt skildras” och att det saknas ”stöd för att bedöma verkligt våld och fiktivt våld på helt olika sätt”.

I punkt 41 framhåller HD att skildringen inte skulle nått upp till rekvisiten för extremt våld om det handlat om en spelfilm. Men med hänsyn till att skildringen avser verkligt våld kommer HD till slutsatsen att ”filmen emellertid anses utgöra en våldsskildring av sådant slag som avses i straffbestämmelserna”.

Om HD hållit fast vid lagtexten och sin egen slutsats, att det saknas stöd för att göra olika bedömningar av samma scener om de ingår i en spelfilm eller en verklig skildring, hade det överhuvudtaget inte varit frågan om en olaglig våldsskildring och frågan om försvarligheten hade inte behövt prövas.

Noterbart är även att hovrätten använder ”avrättningar” när det rätteligen handlar om mord. Användningen av begreppet avrättning bör förbehållas de fall där en avrättning har föregåtts av en rättslig prövning och en domstol avkunnat en dödsdom.

Av Nils Funcke, journalist, adjunkt vid Stockholms universitet och författare.
Ursprungligen publicerad i JP Straffrättsnet

Senast uppdaterad 23 aug 2021

Läs mer inom rättsområdet

Om JP Infonet


JP Infonet erbjuder tjänster och vägledning för dig som berörs av juridik i din yrkesroll. Vår vision är att tillgängliggöra juridiken, så att du som kund ska få all information, beslutsstöd och kompetens du behöver – på det sätt som du föredrar.

Mer om oss

Webbtjänster inom området