Konsignationsavtalet

Högsta domstolen har i ett färskt prejudikat utvecklat sin syn på en rad process- och bevisrättsligt intressanta frågor. I centrum för prejudikatet står frågor om bevisning av utebliven vinst. Prejudikatet ger även besked i frågor om tolkning av ”villkorade erkännanden”. Nedan följer en analys av prejudikatet skriven av Alexander Hardenberger, postdoktor i processrätt på Juridiska fakulteten vid Lunds universitet.

Bakgrund

Det franska bolaget Chantelle SA och det svenska bolaget Twilfit AB ingick i slutet av 2018 ett så kallat konsignationsavtal. Avtalet började löpa i februari 2019. Avtalet innehöll bland annat förpliktelser för Chantelle att leverera produkter till Twilfit och förpliktelser för Twilfit att sälja Chantelles produkter för Chantelles räkning.

Under senare delen av 2019 och början av 2020 genomgick Twilfit en företagsrekonstruktion och i samband med denna förvärvade den danska underklädeskedjan Change of Scandinavia samtliga aktier i bolaget. I anslutning till förvärvet tillkännagav Twilfit att bolaget önskade ändra inriktning på verksamheten så att försäljningen skulle inriktas på produkter producerade av Change of Scandinavia.

I mitten av mars 2020 meddelade Chantelle att företagets lager hade stängt på grund av covid-19-pandemin och att det inte var möjligt att leverera produkter till Twilfit. Efter vissa diskussioner kom parterna överens om att Chantelle skulle hämta en del av de varor som lagerhölls hos Twilfit, i syfte att bygga upp ett eget lager i Sverige. Drygt hälften av varorna skulle Twilfit dock behålla och fortsätta sälja i sina butiker.

I slutet av april 2020 sade Twilfit upp konsignationsavtalet med 30 dagars uppsägningstid. Chantelle bestred att Twilfit hade rätt att säga upp avtalet med så kort uppsägningstid, vilket Twilfit accepterade. Eftersom parterna inte kunde komma överens om villkoren för uppsägningen fortsatte avtalet gälla.

I juni 2020 meddelade Twilfit att bolaget hade slutat att sälja Chantelles produkter eftersom Chantelle under våren inte hade förmått leverera ett tillräckligt stort antal produkter. Chantelle uppmanade Twilfit att rätta sig efter avtalet och upplyste om att Chantelle i annat fall skulle häva avtalet. Eftersom Twilfit inte följde uppmaningen hävde Chantelle avtalet den 20 juli 2020.

Efter hävningen stämde Chantelle Twilfit och yrkade att Twilfit skulle förpliktas att till Chantelle betala visst penningbelopp. Grunden för yrkandet var att parterna ingått aktuellt konsignationsavtal innebärande vissa förpliktelser för Twilfit att sälja Chantelles produkter, att Twilfit under sommaren 2020 hade slutat sälja Chantelles produkter (avtalsbrott), att avtalsbrottet hade orsakat en viss uppskattad utebliven försäljning av Chantelles produkter samt att den uteblivna försäljningen hade föranlett en utebliven vinst för Chantelle som – efter avdrag för egna kostnader – påstods uppgå till drygt 11 miljoner kr.

Twilfit bestred yrkandet. Twilfit framställde en rad invändningar i sak. Utöver dessa vitsordade (erkände) Twilfit den av Chantelle uppskattade omsättningen av produkter under perioden efter det påstådda avtalsbrottet, förutsatt att Chantelle skulle ha fortsatt leverera produkter till Twilfit under nämnda period (villkorat erkännande). Vidare erkände Twilfit den av Chantelle angivna fördelningen av omsättningen mellan parterna. Bolaget ifrågasatte dock de kostnader som Chantelle påstod att bolaget skulle ha haft för produkterna i fråga.

Såväl tingsrätten som hovrätten fann att Twilfit hade begått ett väsentligt avtalsbrott, att Chantelles hävning av avtalet hade varit befogad samt att Chantelle i och för sig hade rätt till skadestånd för utebliven vinst. Ingen av domstolarna ansåg att Chantelle hade bevisat sin skada (den uteblivna vinsten). Tingsrätten fann att det fanns förutsättningar att skälighetsuppskatta skadan jämlikt 35 kap. 5 § rättegångsbalken (RB) och tillerkände Chantelle ett skadeståndsbelopp om tre miljoner kronor. Hovrätten fann däremot att det saknades förutsättningar att skälighetsuppskatta skadan och ogillade ersättningsyrkandet.

Chantelle klagade på hovrättens dom. I första hand yrkade Chantelle att Högsta domstolen (HD) skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten. Som grund för förstahandsyrkandet påstod Chantelle att hovrätten dömt i strid 35 kap. 3 § första stycket RB genom att belasta Chantelle med bevisbördan för i målet erkända omständigheter. I andra hand yrkade Chantelle att HD skulle ändra hovrättens dom och bifalla skadeståndsyrkandet fullt ut.

Högsta domstolens skäl

Utgångspunkter för bedömningen

HD delade underinstansernas bedömning i fråga om det väsentliga avtalsbrottet, den befogade hävningen samt Chantelles principiella rätt till skadestånd för utebliven vinst (punkt 34). HD:s domskäl är fokuserade på frågor om bevisbörda, beviskrav och bevislättnader i fråga om skadans storlek. Skälen inbegriper även frågan om hovrätten begick ett rättegångsfel i linje med grunden för Chantelles förstahandsyrkande. Frågorna i målet formulerades enligt följande (punkt 14):

”Målet i Högsta domstolen rör främst skadestånd för utebliven vinst vid avtalsbrott, särskilt bestämmande av skadans storlek. En fråga är om det finns förutsättningar att tillämpa bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken enligt vilken rätten, om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, får uppskatta skadan till skäligt belopp. En annan fråga rör hur bedömningen ska göras av om vissa omständigheter i målet varit erkända av en part på ett sådant sätt att de enligt 35 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken ska gälla mot den parten.”

Påståendet om rättegångsfel

I fråga om förstahandsyrkandet fann HD att något rättegångsfel inte hade förekommit. Som utgångspunkter för bedömningen framhöll domstolen bland annat att ett erkännande kan omfatta såväl rättsfakta som bevisfakta (punkt 26), att det för att en processhandling ska betraktas som ett erkännande måste klart framgå att parten inte motsätter sig att omständigheten läggs till grund för domen (punkt 28), att en domstol endast med stor försiktighet ska tolka in erkännanden i oklara partsageranden (punkt 30) samt att materiell processledning är att föredra före långtgående tolkningsoperationer (punkt 30).

Överfört på det aktuella fallet innebar det sagda att Twilfits villkorade erkännande inte skulle uppfattas som ett ”uttryckligt eller underförstått ovillkorligt erkännande” (punkt 31). Vidare innebar det förhållandet att Twilfit inte hade lyckats bevisa att Chantelle hade begått ett avtalsbrott genom att inte leverera några produkter under våren 2020 inte, enligt HD, att villkoret för erkännandet var uppfyllt (punkt 32). Något rättegångsfel hade följaktligen inte begåtts och förstahandsyrkandet ogillades.

Bevisbörda och beviskrav för utebliven vinst

Av HD:s slutsatser i fråga om vad som inte hade erkänts följer dels att hovrätten inte begick något fel i sin bevisprövning, dels att även HD hade att vidta en fullständig bevisprövning inom ramen för Chantelles andrahandsyrkande. I sistnämna hänseende framgår följande utgångspunkter av domskälens 17:e punkt:

• skadelidanden bär som huvudregel bevisbördan för förekomsten och omfattningen av sin skada samt för det orsakssamband som skadeståndstalan grundas på,
• det beviskrav som normalt gäller i tvistemål (styrkt) ska som huvudregel tillämpas även i fråga om de rättsfakta som påstås grunda ett skadeståndsansvar,
• beviskravet för respektive rättsfaktum kan sänkas med hänsyn till skadelidandens bevissäkringsmöjligheter.

Av domskälen framgår vidare att om differensprincipen används för att bestämma skadestånd föreskriver denna att ett verkligt händelseförlopp efter ett avtalsbrott ska jämföras med ett antaget (hypotetiskt) scenario i vilket avtalsbrottet inte ägt rum. I fråga om föremålet för skadelidandens bevisbörda framhöll HD att detta utgörs av ”de omständigheter som ska vara underlag för antaganden om en möjlig händelseutveckling” (punkt 18, min kursivering). HD tillade (min kursivering):

”Att utifrån dessa omständigheter avgöra vad som hade varit en trolig utveckling om kontraktsbrottet inte hade skett är inte en bevisfråga, utan i stället en bedömningsfråga för domstolen.”

I fråga om beviskravet för hypotetiska händelseförlopp noterade HD att det förhållandet att bedömningen bygger på ett hypotetiskt scenario inte i sig medför att det regelmässigt finns anledning att sänka beviskravet. För att det ska finnas skäl att sänka beviskravet krävs det enligt Högsta domstolen att det är förenat med stora svårigheter att förebringa bevisning om de omständigheter som ska ligga till grund för bedömningen, det vill säga något annat än att det hypotetiska förloppet i sig kan vara svårt eller omöjligt att bevisa (punkt 19). Vilka omständigheter som ska bevisas kan variera från fall till fall. Ett exempel är att skadelidanden vid avtalsbrottet bedrev en lönsam verksamhet (punkt 20).

I relation till det aktuella fallet konstaterade HD att det av utredningen var tydligt att Twilfit – om bolaget inte hade begått ett avtalsbrott – hade kunnat sälja åtminstone några av de produkter som lagerhölls vid hävningstidpunkten. Frågan var dock hur många produkter som skulle ha sålts och hur stor vinst Chantelle faktiskt gick miste om till följd av Twilfits avtalsbrott (punkt 35). I relation till sistnämnda fråga konstaterades att förhållandena under våren 2020 var speciella – bland annat med hänsyn till covid-19 pandemin – och att Chantelle inte alls hade fyllt på lagret hos Twilfit efter att bolaget hade fått tillbaka knappt häften av produkterna i samband med parternas överenskommelse i mars 2020. Mot bakgrund av de osäkra förhållandena fann HD att några säkra slutsatser om hur läget hade utvecklat sig efter avtalsbrottet inte kunde dras (punkt 37).

Chantelles bevisning i aktuella delar byggde på begränsade sifferuppgifter om försäljning hos en annan aktör samtidigt som underlaget hade upprättats av personal hos Chantelle (punkt 38–39). Med upprätthållande av normalkravet styrkt – några genuina bevissvårigheter förelåg inte – blev slutsatsen att det aktuella underlaget inte ensamt kunde läggas till grund för en säker slutsats om hur stor den uteblivna vinsten hade varit (punkt 39–40). Chantelle ansågs följaktligen inte ha bevisat omfattningen av sin skada.

Bevislättnad enligt 35 kap. 5 § RB

Den kvarvarande frågan för Högsta domstolens bedömning var om det i målet fanns förutsättningar att skälighetuppskatta skadan jämlikt 35 kap. 5 § RB. Så var enligt domstolen inte fallet. Av domskälens allmänna del framgår att regeln för sin tillämpning kräver dels att skadelidande har lagt fram den utredning som skäligen kan åstadkommas och rimligen kan begäras (punkt 21 och 22), dels att skadelidandes svårigheter att prestera full bevisning är generell för bevissituationen (punkt 23).

Vad gäller det aktuella målet noterade HD att det i relation till Chantelles grundläggande antaganden för skadeberäkningen fanns flera exempel på bevisning som hade kunnat presenteras, exempelvis kostnadsunderlag, revisorsutlåtande eller förhör med revisor (punkt 41). Vidare noterade domstolen att det inte fanns något i målet som tydde på att det skulle ha varit svårt att presentera aktuell utredning, bland annat med hänvisning till att ett sent ingivet skriftligt bevis i formen av ett revisorsutlåtande hade avvisats (preklusion) i processen inför tingsrätten (punkt 42). Då några genuina bevissvårigheter inte förelåg samtidigt som Chantelle inte ansågs ha presenterat den utredning som skäligen och rimligen kunde förväntas, ansåg HD att det saknades förutsättningar att tillämpa bevislättnadsregeln i 35 kap. 5 § RB. Följaktligen ogillades även andrahandsyrkandet.

Analys

Frågor

Den följande analysen är fokuserad till följande frågor:

• a) Innebär prejudikatet en inskränkning av utrymmet för skälighetsuppskattningar?
• b) På vilket sätt är en domstol bunden av parts erkännande av bevisfakta?
• c) Går det att binda domstolen genom att erkänna moment i ett av motparten åberopat hypotetiskt händelseförlopp? Kan ett sådant erkännande villkoras av att domstolen landar i vissa slutsatser avseende andra moment i det antagna händelseförloppet?

a) Innebär 2025 års prejudikat en inskränkning av utrymmet för skälighetsuppskattningar?

Av 35 kap. 5 § RB följer att om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, får rätten uppskatta skadan till skäligt belopp. Så får också ske om bevisningen kan antas medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och det yrkade skadeståndet avser ett mindre belopp.

Bestämmelsens första mening tar sikte på situationer med genuina bevissvårigheter och andra meningen tar sikte på situationer då antagna kostnader och olägenheter förenade med parts bevisanskaffning inte står i proportion till det yrkade skadeståndets storlek. ”Konsignationsavtalet” har bäring på kriterierna för att skälighetsupskatta enligt bestämmelsens första mening.

Rent allmänt kan sägas satt Högsta domstolens resonemang i fråga om generella och genuina bevissvårigheter ligger i linje med uttalanden i förarbetena jämte etablerad praxis och doktrin (se NJA II 1943 s. 449; NJA 2005 s. 180 ”Formsprutarna”; NJA 2006 s. 367; NJA 2017 s. 9 ”Multitotal”, p. 54–55; Heuman, Kan parter träffa avtal om hur civilrättsliga och processuella regler ska tillämpas, JT 2011/12 s. 346 f.; Westberg, Hopklumpade anspråk i entreprenadtvister, JT 2018/19, s. 328 ff.; Nordh, Praktisk Process VII, Bevisrätt B, 2019, s. 98; Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, 2019, s. 238 f.; Lindell. Kriterierna (genuina och generella bevissvårigheter) utgör följaktligen ingen nyhet.

Värt att notera är dock att HD inte nämner det i doktrin kritiserade prejudikatet NJA 2011 s. 576 "Byggnadsställningarna" (jämför även NJA 1973 s. 717). I 2011 års fall beviljade HD en bevislättnad vid sidan av 35 kap. 5 § RB. Likt situationen i 2025 års fall förelåg inte några genuina bevissvårigheter samtidigt som det yrkade beloppet var för stort för att tillämpa bestämmelsens andra mening (se punkt 4 i 2011 års fall). En ytterligare likhet var att det av utredningen i målet framgick att ett en strikt tillämpning av åberops- och bevisbörderegler skulle leda till ett ”materiellt otillfredsställande resultat” (punkt 7 i 2011 års fall). I 2011 års fall låg det materiellt otillfredsställande i att skadeståndet för de stulna byggnadsställningarna skulle bestämmas utifrån ett ostridigt anskaffningsvärde (nypris), trots att det i målet hade framkommit att byggnadsställningarna var gamla och slitna. Utgången i 2025 års fall skulle på ett motsvarande sätt kunna beskrivas som materiellt otillfredsställande, inte minst med beaktande av HD påpekande om att det i målet var tydligt ”att Twilfits avtalsbrott [hade] medfört en adekvat skada i form av utebliven vinst för Chantelle” och att ”åtminstone några av de produkter som Twilfit hade i sitt lager vid hävningstidpunkten borde ha kunnat säljas” (se punkt 35 i 2025 års fall).

Trots likheterna mellan fallen nämns inte 2011 års fall i ”Konsignationsavtalet”. Detta kan uppfattas som att 2025 års HD inte ser några problem med att genomdriva ett materiellt otillfredsställande resultat. Om det är så skälen ska läsas sympatiserar jag med 2025 års resonemang, inte minst eftersom varje mål som avgörs genom en fördelning av åberops- eller bevisbördan i någon mån är materiellt otillfredsställande. När ett mål avgörs med en åberops- eller bevisbördefördelning innebär detta att domstolen stannar för att det saknas partspåståenden eller utredning och låter en av parterna stå risken för detta. Ett alternativ vore givetvis domstolen inte ansåg sig begränsad av framställda partspåståenden samtidigt som domen grundas på det mest sannolika händelseförloppet. Detta skulle dock innebära ett övergivande av dispositionsprincipen och ett frångående av vårt bevissystem (bevisbörda och beviskrav), till förmån för ett system som bygger på överviktsprincipen. Jag kan inte se att vårt system leder till effekter som är materiellt otillfredsställande i sådan mån att systemet måste överges. Att parterna till ett dispositivt tvistemål får bära konsekvenserna för brister i deras processföring är enligt min mening en fullt rimlig ordning. I linje med detta menar jag att utgången i 2025 års fall har goda skäl för sig.

Att 2025 års HD inte ens nämner 2011 års fall kan tolkas som att HD anser att tvistesituationerna i grunden skiljer sig åt. Detta skulle i så fall ligga i linje med hur jag brukar beskriva 2011 års fall för studenterna på juristprogrammet – en skälighetsuppskattning med stöd i prejudikatet bör endast komma i fråga i särskilda undantagssituationer. Om vi tar fasta på de förhållanden som skiljer 2011 års fall från 2025 års fall kan noteras (i) att 2011 års fall rörde ett enskilt anspråk, (ii) att skadegörarna var privatpersoner, (iii) att kostnaderna för att lägga fram utredning inte ansågs stå i rimlig proportion till skadeståndet samt (iv) att parternas processföring förefaller ha gett HD skäl att uppfatta situationen på så sätt att parterna godtog en skälighetsuppskattning (i fråga om sistnämna punkt, se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, 2015, s. 406 ff.; Westberg, Konflikt och Kontrakt, 2020, s. 349 ff.; samt punkt 35 i Lindskogs tillägg för egen del). Inget av dessa förhållanden var för handen i 2025 års fall (jämför dock Heuman, JT 2011/12 s. 350 ff. som tar fasta på delvis andra aspekter av 2011 års fall). Även om HD inte adresserar 2011 års fall i ”Konsignationsavtalet” läser jag 2025 års fall som att det bekräftar att tillämpningsområdet för 2011 års prejudikat är mycket snävt.

b) På vilket sätt är en domstol bunden av parts erkännande av bevisfakta?

I punkt 26 diskuterar HD i vad mån ett erkännande jämlikt 35 kap. 3 § första stycket RB endast kan avse motpartens rättsfaktapåståenden eller även i bevismaterialet förekommande bevisfaktauppgifter:

”I lagtexten preciseras inte vad som avses med omständighet. Enligt förarbetena ska det vara fråga om en faktisk omständighet (se NJA II 1943 s. 447). Bestämmelsen har främst en processekonomisk funktion. Genom att parterna kommer överens om att vissa fakta har förelegat kan kostsamma utredningsåtgärder begränsas, samtidigt som parterna kan erhålla ett slutligt avgörande tidigare. Det processekonomiska syftet uppnås bäst om ordet omständighet tolkas så att det avser varje konkret sakförhållande som är av relevans i målet, oavsett om det är fråga om ett rättsfaktum eller ett bevisfaktum.”

HD har inte tidigare uttalat sig i frågan. Synsättet har starkt stöd i doktrin (se exempelvis Ekelöf m.fl., Rättegång 4, 2009, s. 67; Nordh, Praktisk Process VIII, Bevisrätt C, 2019, s. 39; och Fitger m.fl., Kommentaren till 35 kap. 3 §). Det finns dock även författare som gett uttryck för att endast rättsfaktapåståenden kan bli föremål för erkännanden (se exempelvis Lindell, Partsautonomins gränser, 1988, s. 120 ff.).

Som skäl för den valda lösningen anför HD att den bäst uppnår bestämmelsens processekonomiska syften. Detta ger anledning att fundera över vilka processekonomiska vinningar som egentligen kan uppnås genom erkännanden av bevisfakta.

Den grundläggande funktionen hos ett erkännande är att motparten till den part som framställer ett åberopande ska kunna disponera över sakprövningen och begränsa densamma. Genom erkännandet begränsas sakprövningen på så sätt att domstolen inte behöver ta ställning till om en viss omständigheten är bevisad. Man kan även tänka sig att ett erkännande kan binda domstolen i materiellrättsligt hänseende och därigenom exkludera såväl existens- som relevansbedömningen (se härtill Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011/12 s. 168 ff.).

Det finns flera viktiga skillnader mellan rättsfakta och bevisfakta vilka har bäring på frågan vilken funktion ett erkännande av ett bevisfaktum har. En första skillnad är att ett rättsfaktumpåstående alltid formuleras av åberopande part samtidigt som det – under förutsättning att det inte erkänns av motparten – ska bedömas till existens och relevans (sak- och rättsfråga). Bevisfakta formuleras å sin sida mer sällan som påståenden från parterna; bevisfakta är alla de omständigheter som återfinns i bevismaterialet och som står i sannolikhetsrelation till av parterna formulerade bevisteman, ytterst parternas rättsfaktapåståenden. Ett bevisfaktum kan exempelvis formuleras i en vittnesutsaga eller förekomma i ett i målet ingivet skriftligt bevis. Där rättsfaktapåståenden var för sig ska bedömas till existens och relevans – ställningstagandet är svart-vitt – ska bevisfakta värderas samlat inom ramen för domstolens fria bevisvärdering.

Betraktas rättsfaktapåståenden som av parterna formulerade faktapåståenden vilka ska kunna bevisas eller motbevisas (teoretiska satser), blir det naturligt att tänka sig att motparten till den som formulerat påståendet ges möjlighet att erkänna detta. Genom en sådan partsdisposition ska domstolen utgå från att satsen (påståendet) är sann. Överfört på bevisfakta blir det svårare att se erkännandets praktiska funktion. Anta exempelvis att vi har att göra med en skadeståndstvist där skadevållarens oaktsamhet påstås bestå i att denne kört i 110 km/h på en 70-väg (moment i rättsfaktumpåståendet). Anta vidare att en polis som undersökt platsen i ett förhör uppger att ”det av förhållandena på platsen framgick att bromssträckan var cirka 60 meter lång” och att motparten – skadegöraren – efter förhöret erkänner uppgiften om bromssträckans längd. Uppgiften utgör ett bevisfaktum som i förening med uppgifter om väglag, temperatur et cetera kan tala för att bilen färdats i 110 km/h. Erkännandet skulle dock endast binda domstolen i så måtto att den ska ta polisens uppgift för god. Denna uppgift – bevisfaktumet – ska dock värderas tillsammans med övrig bevisning för att ta ställning till om det är bevisat hur snabbt bilen färdades. Genom erkännandet har en processekonomisk vinst uppnåtts i den bemärkelsen att domstolen slipper att värdera trovärdigheten i polisens uppgift – erkännandet betraktas som ekvivalent med att polisens utsaga om bromssträckan är fullt bevisad. Någon större processekonomisk vinst har dock inte uppkommit, eftersom omständigheten fortsatt har att värderas tillsammans med övriga bevisfakta i relation till i målet relevanta bevisteman. Den största vinsten ligger antagligen i att motparten inte väljer att presentera någon motbevisning och att processmaterialet därmed kan begränsas. Sistnämnda vinst uppkommer dock redan av att motparten godtar uppgiften om bromssträckas längd, alltså oberoende av att en processhandling som binder domstolen framställts.

Skulle erkännandet i stället göras på ett tidigare stadium i processen, exempelvis under ett sammanträde för muntlig förberedelse, kan en större processekonomisk vinst uppnås. Anta exempelvis att käranden har åberopat ett vittnesförhör med polisen just för att berätta om bromssträckans längd. Om svaranden under det muntliga förberedelsesammanträdet erkänner uppgiften om bromssträckans längd och andra bevisfakta vilka förhöret syftar till att underbygga, kan käranden återkalla förhöret och andra förhör som syftar till att bevisa samma tema(n). Skulle det dessutom röra sig om en mer komplicerad bevissituation, exempelvis en situation med beviskedjor i flera steg där en större mängd bevisupptagning och bevisvärdering kan undvikas genom att ett centralt bevisfaktum erkänns, kan den processekonomiska vinsten bli än större. Det förefaller dock inte särskilt troligt att processen på ett så tidigt stadium som vid den muntliga förberedelsen befinner sig i ett läge där det finns förutsättningar att diskutera specifika bevisfaktauppgifter och huruvida dessa är stridiga eller ostridiga.

Oaktat ovan beskrivna processekonomiska vinster illustrerar mitt exempel att de största processekonomiska vinsterna fortsatt ligger i att upprätthålla distinktionen mellan rättsfakta och bevisfakta och i möjligaste mån förmå parterna att rensa målet genom att uttryckligen vitsorda ostridiga rättsfaktapåståenden. Partenas rättsfaktapåståenden bör korrespondera deras slutliga bevisteman och det är genom dispositioner i dessa delar som 35 kap. 3 § har sin största (processekonomiska) funktion.

c) Går det att binda domstolen genom att erkänna moment i ett av motparten åberopat hypotetiskt händelseförlopp? Och kan ett sådant erkännande villkoras av att domstolen landar i vissa slutsatser avseende andra moment i det antagna händelseförloppet?

I ”Konsignationsavtalet” talar HD om att Twilfits erkännande var villkorat på visst sätt. I punkt 9 återfinns en beskrivning av hur processhandlingen uppfattades av HD (min kursivering):

”[Twilfit] vitsordade den angivna estimerade omsättningen avseende Chantelles produkter under den period som ersättning begärdes för, dock endast under förutsättning att Chantelle skulle ha fortsatt leverera produkter, vilket Twilfit bestred att Chantelle skulle ha gjort.”

I punkt 32 återfinns vidare en skrivning som tydliggör att HD uppfattade processhandlingen som ett villkorat erkännande (min kursivering):

”Tvärtom följer av hovrättens dom att villkoret för Twilfits vitsordande av omsättningen inte uppfyllts. Under de förhållandena fanns det inget vitsordande i den delen.”

Målet aktualiserade en bedömning av skillnaderna mellan å ena sidan händelseförloppet efter avtalsbrottet och å andra sidan ett tänkt händelseförlopp i vilket avtalsbrottet inte ägt rum. Inom ramen för en sådan bedömning har domstolen att formulera ett antagande om vad skulle ha skett i en alternativ verklighet – en hypotetisk/kontrafaktisk/ateoretisk sats – och ställa detta antagande mot det faktiska skeendet. Av punkt 18 i domen får vi veta att antagandet om det alternativa (hypotetiska) händelseförloppet ska formuleras på grundval av ett antal omständigheter – verkliga/faktiska/teoretiska satser – och att det är dessa omständigheter som ska åberopas och bevisas av skadelidanden (se i punkt 18 hänvisade rättsfall; samt Hardenberger, Åberopsbörda i dispositiva tvistemål, 2023, avsnitt 683 ff.). Formuleringen av det antagna händelseförloppet – det vill säga utmejslandet av vad som hade varit en trolig utveckling om kontraktsbrottet inte hade ägt rum – beskrivs som en ”bedömningsfråga för domstolen” (punkt 18).

I det aktuella målet hade Chantelle åberopat ett antal omständigheter mot bakgrund av vilka det enligt bolaget var möjligt att formulera ett antagande om händelseutvecklingen efter Twilfits avtalsbrott. Chantelle hade dock även beskrivit det händelseförlopp som enligt bolaget var det troliga. Inom ramen för sistnämnda beskrivning låg dels att Chantelle skulle ha kunnat leverera produkter till Twilfit i viss omfattning under perioden efter avtalsbrottet, dels att omsättningen av aktuella produkter skulle uppgå till viss nivå. Det rörde sig om påståenden om vad som skulle ha hänt i en alternativ verklighet och påståendena utgjorde således moment i det hypotetiska händelseförloppet.

Twilfits erkännande tog sikte på den del av Chantelles påstående om den alternativa händelseutvecklingen som avsåg mängden produkter som i och för sig hade kunnat omsättas. Erkännandet var dock villkorat av att Chantelle skulle ha kunnat leverera produkter till Twilfit i viss omfattning under perioden i fråga, vilket Twilfit bestred. Redan det förhållandet att erkännandet tog sikte på ett moment i ett påstått hypotetiskt händelseförlopp – det vill säga något annat än det skadelidanden enligt Högsta domstolen har att åberopa och bevisa – väcker frågor. Till detta kommer det förhållandet att erkännandet var villkorat av att domstolen landade i en viss slutsats i fråga om ett annat moment i det hypotetiska händelseförloppet. Även villkorandet väcker frågor.

Som diskuteras under fråga b) ovan tar erkännanden enligt 35 kap. 3 § första stycket RB primärt sikte på motpartens rättsfaktapåståenden. Det speciella med erkännandet i 2025 års fall – särskilt i ljuset av HD:s förståelse av vad skadelidanden har att åberopa och bevisa – är att erkännandet tog sikte på något annat än ett rättsfaktumpåstående. Uppfattas situationen som HD beskriver den hade Chantelle att åberopa och bevisa faktiska förhållanden mot bakgrund av vilka domstolen hade att bedöma vad som hade varit en trolig händelseutveckling. Chantelles egna beskrivning av vad som skulle ha hänt blir med ett sådant synsätt endast argumentation i ”bedömningsfrågan”, något som Twilfit i sin tur borde ha saknat anledning att erkänna. Med nämnda förståelse finns det inget rättsfaktumpåstående (eller bevisfaktum) att erkänna och det kan argumenteras för att domstolarna varken var bundna av Chantelles argumentation i frågan eller Twilfits dispositioner avseende denna.

Om vi i stället frångår HD:s synsätt och antar att Chantelle i vart fall hade att åberopa det hypotetiska händelseförloppet blir situationen en annan. Med ett sådant synsätt uppkommer frågan om Twilfit hade möjlighet att erkänna ett moment i det av Chantelle åberopade hypotetiska händelseförloppet och villkora erkännandet av att ett annat moment, som Twilfit bestred, i och för sig lades till grund för domen. En sådan ordning kan möjligen ha vissa processekonomiska förtjänster, men lider av den bristen att partsdispositionen görs beroende av domstolarnas sakprövning.

Ett första problem är att innebörden av processhandlingen – och i förlängningen bestämmandet av prövningsramen – görs beroende av utfallet av sakprövningen, det vill säga av något som infaller efter att processhandlingens innebörd bör vara fastlagd. Situationen skiljer sig från ovillkorade erkännanden av rättsfaktapåståenden vilka endast behöver prövas för det fall domstolen först finner att vissa andra rättsfakta blivit bevisade och är av materiellrättslig relevans, exempelvis situationen då parterna har olika uppfattningar i vårdslöshetsfrågan samtidigt som förekomsten och storleken av skadan erkänns. Ett sådant erkännande är ovillkorligt men endast relevant längre ner i bedömningskedjan. Erkännandet i 2025 års fall skiljer sig på så sätt att det gjordes beroende av utfallet av tidigare steg i bedömningen; i vissa lägen är omständigheten erkänd men inte i andra.

Ovan beskriven problematik föranleder även ett andra problem, nämligen att processhandlingens innebörd kan skifta mellan instanserna. Anta exempelvis att två instanser kommer till olika slutsatser i förhållande till den del av det hypotetiska händelseförloppet som omfattas av villkoret, ska situationen då uppfattas som att omständigheten var erkänd i den ena insatsen men inte i den andra? Det skulle bli problematiskt, inte minst i preklusionshänseende. RB:s preklusionsregler bygger på tanken att ett återtagande av ett erkännande är att jämställa med ett åberopande av en ny omständighet, vilket ytterst motiveras av prövningsramen ska bestämmas i ett tidigt skede (stupstock och preklusion under huvudförhandling) samt att samtliga instanser ska pröva samma tvist (preklusion mellan instanser). Om villkorade erkännanden accepteras skulle en skiftande bedömning av villkoret medföra att prövningsramen ser olika ut i de olika instanserna, alternativt att preklusionsreglerna sätter stopp för ett ”återtagande” av erkännandet i högre instans (jämför NJA 2008 not 12; och NJA 2010 s. 643 ”Revisionsbyråns uppdrag?”, punkt 9). Båda lösningarna skaver mot RB:s grundläggande systematik.

I 2025 års fall adresserar HD inte ovan beskriven problematik. Domstolen verkar närmast utgå från att ett för domstolen bindande erkännande kan villkoras och att det då blir relevant att pröva om villkoret är uppfyllt. I linje med ovan ser jag systematiska problem med att processhandlingar villkoras på aktuellt sätt, även om det från ett parts- och advokatperspektiv säkert kan framstå som en tilltalande lösning. 

Analys av Högsta domstolen 2025-12-17, mål T 1989-24 ”Konsignationsavtalet”.

Analysen är ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Publicerad 20 jan 2026

Alexander Hardenberger

Postdoktor i processrätt, Lunds universitet