Erfarenheter av lagen om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete

Det är snart tre år sedan lagen (2023:196) om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete, KAB, trädde i kraft. Parallellt med den nya lagen har regeringen infört en nationell strategi mot brott och Polismyndigheten har antagit en brottsförebyggande strategi. Det är mot den bakgrunden angeläget att ge en lägesbild över hur det brottsförebyggande arbetet ute i landet påverkats av den nya lagstiftningen och andra statliga initiativ på området. I analysen ska både styrkor och utvecklingsbehov inom det lokalt brottsförebyggande arbetet belysas. Särskild uppmärksamhet ges frågan hur lägesbilder och åtgärdsplaner lämpligen kan utformas. JP Infonets expert Jan Melander ser i denna analys närmare på utvecklingen av det lokalt brottsförebyggande arbetet. 

Bakgrund 

Ikraftträdandet av lagen (2023:196) om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete, KAB, är ett led i de åtgärder inom svenskt brottsförebyggande arbete som vidtagits de senaste åren. Även andra statliga initiativ som regeringens nationella strategi ”Barriärer mot brott” (Skr 2023/24:68) och Polismyndighetens brottsförebyggande strategi, är ett led i denna upprustning. 

I rapporten ”Det brottsförebyggande arbetet i Sverige – nuläge och utvecklingsbehov 2025” ger Brottsförebyggande rådet, Brå, sin syn på vad den nya lagen om kommuners ansvar för det brottsförebyggande arbetet har inneburit i förhållande till andra statliga åtgärder på området.  

Enligt Brå har de nya styrdokumenten haft en positiv inverkan på det lokala brottsförebyggande arbetet (rapporten s. 8–9). En viktig iakttagelse från Brå är att fler kommuner än någonsin tidigare arbetar kunskapsbaserat, vilket också var en av de viktigaste ambitionerna med KAB, se 3 §. Det har enligt Brå också skett en förstärkning på så sätt att fler aktörer nu deltar i det brottsförebyggande arbetet, vilket både gäller inom den kommunala organisationen och inom lokalpolisområdena. I denna mening har det brottsförebyggande arbetet fått både högre prioritet och tilldelats större samhälleliga resurser.  

Förändringar över tid 

Brå har sedan 2017 utvärderat det lokala brottsförebyggande arbetet i landet genom ett antal indikatorer (rapporten s. 15). Dessa indikatorer följer sedan 2022 bland annat hur man på det lokala planet arbetar med kartläggning, orsaksanalyser, åtgärdsplaner, samt uppföljningsarbete, se även 4–6 §§ KAB. Trenden för de indikatorer som Brå på detta sätt följer är enligt myndigheten över tid tydligt positiv. Särskilt gäller detta förutsättningarna för det brottsförebyggande arbetet ute i landets kommuner. Detta arbete har med den nya lagen fått högre prioritet och fler aktörer än tidigare arbetar nu med frågorna, vilket självfallet är positivt.  

Notabelt är att andelen kommuner som genomför kartläggningar och orsaksanalyser som uppfyller KAB:s krav på lägesbild (4 §) i princip fördubblats mellan 2022 och 2024. Nu är det enligt Brå (rapporten s. 16) 4 av 10 kommuner som på ett tillfredsställande sätt arbetar med lägesbilder. Ett kritiskt perspektiv är emellertid att detta innebär att 6 av 10 inte gör det och att KAB i den meningen ännu inte fått full genomslagskraft. Här betonar Brå dock vikten av att ”skynda långsamt”. Bland annat innebär den ökade aktiviteten inom och mellan kommunala och statliga myndigheter (främst Polismyndigheten) att stora insatser av samordnande natur behöver ske, vilket tar tid. Det är vidare så att Polismyndighetens implementering av sin brottsförebyggande strategi fortfarande pågår.  

Brå utvecklar i rapporten (s. 16) att arbetet med kartläggningar och orsaksanalyser är grunden i lagens krav på lägesbild i 4 §. Kravet på lägesbild (4 §) innebär enligt Brå att kartläggningen behöver innehålla tre delar nämligen brottslighetens typ, brottslighetens omfattning och brottslighetens konsekvenser. Brå påtalar att många kommuner idag brister i minst en av dessa delar i kartläggningen, oftast när det gäller brottslighetens konsekvenser. Andra gånger misslyckas kommunerna i den nödvändiga orsaksanalysen. Om du inte vet problemets natur är det svårt att göra något åt det. Här ska något närmare ses på frågan vad som kännetecknar en kvalitativ orsaksanalys.  

Att göra en orsaksanalys 

Brottsförebyggande rådet (Brå) har tillsammans med Polismyndigheten och Sveriges kommuner och regioner (SKR) tagit fram handboken ”Orsaksanalys i lokalt brottsförebyggande arbete” (2018). Denna handbok innehåller bland annat en checklista vid genomförande av orsaksanalys, som bygger på de fyra stegen:  

• Fördjupa kunskapen om ett brottsproblem 
• Identifiera troliga orsaker till ett brottsproblem 
• Testa antaganden och gallra 
• Välj ut åtgärder mot ett tydligt formulerat mål 

Checklistan bryter i sin tur ned dessa steg i delmoment. När det gäller den viktiga punkten att identifiera troliga orsaker till ett brottsproblem, handlar detta huvudsakligen om att kartlägga mönster knutna till gärningspersonen, brottsoffret eller brottsobjektet, samt försöka identifiera varför ett visst brottsproblem uppstår på en särskild plats eller tidpunkt.  

Ett klassiskt exempel är att kartlägga hur misshandelsbrott runt krogmiljö ser ut: När tenderar dessa våldsbrott att ske? Vad är omständigheterna som omger brotten? Vem drabbas huvudsakligen? Man skulle då kunna tänkas se mönster som att de flesta misshandelsbrotten sker mellan berusade unga män i samband med att en viss nattklubb stänger och ofta ske på en närbelägen gata, där det finns ett gatukök. Det är då möjligt att utifrån sådana iakttagelser och i dialog med polisen överväga olika handlingsalternativ, som att sträva efter att öka närvaron av polis i närheten av gatuköket när nattklubben stänger. Ett annat alternativ är att undersöka vilka möjligheter kommunen har att påverka situationen genom serveringstillståndet och öppettiderna för nattklubben ifråga.   

I frågan om att vidta åtgärder mot ett tydligt formulerat mål behöver det enligt checklistan även vara klarlagt vem som ansvarar för vad, säkerställas att resurser avsätts och en uppföljning av gjorda insatser planeras. Det ska till exempel vara klarlagt vem inom kommunen som är ansvarig för kontakten med lokalpolisområdet om möjligheten till bevakningsåtgärder.  

Genom tillkomsten av KAB behöver både kartläggning och analyser avse brottslighet i allmänhet, se 1 §. Detta innebär att kommunens ansvar även omfattar mer kvalificerad brottslighet, som olika yttringar av organiserad brottslighet. Hit hör exempelvis narkotikahandel, grova våldsbrott, vapenbrott, välfärdsbrottslighet, samt hot och våld mot kommunala tjänstemän och politiker. Här träder vikten av kriminologisk kunskap fram. Det måste vara en stark prioritet i alla kommuner att se till att samordnare och andra som arbetar med brottsförebyggande har adekvat utbildning, men även löpande kompetensutvecklas inom sin yrkesroll.  

Att välja rätt åtgärd mot rätt problem eller orsak kan sägas vara kärnan i ett effektivt brottsförebyggande arbete. Samtidigt är det fråga om komplexa orsakssamband och mänskliga beteenden, vilket innebär att det är nödvändigt att arbeta efter hypoteser. Dessa hypoteser är de bäst grundade antaganden som kunskapsinhämtning och kartläggande åtgärder kan ge. Utifrån dessa antaganden behöver kommunen, i intern dialog och tillsammans med sina samverkanspartners, välja väg. Men lika viktigt är att löpande utvärdera den väg som valts och ha en snabbfotad organisation som vid behov kan ändra riktning, omfattning eller innehåll i insatserna.   

Framgångsfaktorer 

Början på resan är gjord, men mer behöver göras kan Brå:s rapport sammanfattas. Med utgångspunkt i Brå:s iakttagelser (s. 12) kan identifieras ett antal områden som bör prioriteras i kommunernas arbete framåt. Många kommuner behöver exempelvis bli bättre på att: 

• Koppla åtgärder mot lägesbild.  

Kommunens brottsförebyggande arbete ska riktas mot brottsproblem som är konstaterade och genomlysta i den lägesbild som lagen förutsätter. Omvänt gäller att åtgärder och resurser inte ska läggas på sådant som faller utanför lägesbildens identifierade brottsproblem. Idag är det enligt Brå bara var fjärde kommun som har en åtgärdsplan som baseras på lägesbilden. Som konstateras i rapporten är det då stor risk att det brottsförebyggande arbetet blir ineffektivt. 

• Tydligt leda och styra det brottsförebyggande arbetet.  

En majoritet av samordnare och kommunpoliser beskriver enligt Brå bristande ledning och styrning som en stor utmaning. Med fler aktörer involverade både inom kommuner och olika statliga myndigheter, främst Polismyndigheten, ställs högre krav på dem som är strategiskt ansvariga hos dessa aktörer. Samordnare och kommunpoliser har i enkätsvar till Brå förvisso rapporterat om framsteg när det gäller att sätta de brottsförebyggande frågorna på agendan. Av svaren framgår emellertid även att mycket återstår att göra, se rapporten s. 18-20. Bland annat har de respondenter som Brås granskning vilar på uppgivit att (högsta) kommunledningen måste förstå, engagera sig och aktivt leda arbetet.  

En reflektion är här att kommunens storlek kan innebära både möjligheter och utmaningar. En större kommun kan ha lättare att rekrytera och från ett bredare underlag. Å andra sidan kommer det i en sådan kommun att kunna vara fler tjänstepersoner involverade i olika led i organisationen. Detta kan innebära utmaningar i termer om samordning. Och där en liten kommun under gynnsamma förutsättningar snabbt kan agera i en viss riktning, blir sårbarheten också stor sett till personberoende. Även om det finns väldigt skickliga personer som arbetar brottsförebyggande, blir frågan vad som händer om en sådan person av någon anledning slutar.  

Självklart finns det inte en magisk lösning på denna typ av strukturella utmaningar, men en god början är att vara medveten om dem och exempelvis ta fram en plan som svarar upp mot behovet av hållbar kompetensförsörjning inom kommunen. I sammanhanget är det därför allvarligt att var tredje kommun enligt Brås rapport inte ens har ett tydligt beslut för det brottsförebyggande arbetet (s. 20). Någon form av ledningsbeslut är för övrigt förutsatt enligt 13 § KAB.  

• Samverka även med andra aktörer än polisen 

Brå konstaterar (s. 12) att många kommuner har en formaliserad samverkan med polisen, medan samverkan med andra aktörer saknas. Enligt 9 § KAB ska överenskommelser om samverkan ingås med ”relevanta aktörer”. I förarbetena lyfts skolan fram som en mycket angelägen samverkanspartner för kommunen. Vid komplexa brottsproblem, som när det gäller att få människor att lämna en kriminell livsstil nämns i förarbetena vidare Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Arbetsförmedlingen och understryks också betydelsen av organisationer inom det civila samhället och det lokala näringslivet. Se SOU 2021:49 s. 177. 

De ”mjukare” preventiva åtgärder som ofta träder i förgrunden när det gäller att få människor, inte minst ungdomar, att lämna en kriminell livsstil kallas social prevention. Hit hör sådant som att ge adekvat föräldrastöd till barnfamiljer i utsatta områden, verka för tryggare skolmiljö och därmed bättre studieresultat, skapa träffpunkter för barn och ungdomar, göra insatser för att minska arbetslösheten med mera. Här är kommunens samverkanspartners både interna, som social- och utbildningsnämnden, som externa genom exempelvis Socialstyrelsen, Skolverket och det lokala näringslivet. Polisen intar här en mer understödjande roll.  

När det gäller det som kallas situationell prevention handlar det om mer handfasta åtgärder för att hindra eller försvåra brott, och här träder polisen i förgrunden som kommunal samarbetspartner. Det kan, som i exemplet om nattklubben ovan, handla om att sätta in bevakningsåtgärder på en viss plats och vid en viss tidpunkt. Andra exempel på situationell prevention är att ordna bättre belysning i parker och brottsutsatt stadsmiljö, eller sätta in mer avancerade lås och larmsystem på offentliga byggnader som utsatts för inbrott.  

Med utgångspunkt i Brås iakttagelser i ”Det brottsförebyggande arbetet i Sverige – nuläge och utvecklingsbehov 2025” kan sammanfattningsvis sägas att: 

• Utvecklingen har varit positiv på så sätt att fler lokala aktörer än någonsin arbetar brottsförebyggande. Frågan om lokalt brottsförebyggande arbete är på agendan på ett mycket tydligare sätt idag än för bara några år sedan.  
• Alltför många kommuner brister ännu i arbetet med att göra fullvärdiga lägesbilder och åtgärdsplaner.  
• Ett kunskapsbaserat förhållningssätt behöver genomsyra alla led i det brottsförebyggande arbetet.  
• Svårigheterna är bland annat kopplade till att göra orsaksanalyser vid mer komplex brottslighet, som organiserad brottslighet. 
• Stora krav ställs på kommunerna när det gäller samordning av det brottsförebyggande arbetet. Här behöver en förbättring framför allt ske när det gäller en god samverkan med externa aktörer som friskolor och det lokala näringslivet. 
• Tydlig styrning från kommunens ledning är en viktig framgångsfaktor.  

Ursprungligen publicerad i JP Förvaltningsnet.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Publicerad 27 apr 2026

Jan Melander

Jurist inom offentlig rätt