Stridsåtgärder när arbetsgivaren redan är bunden av ett kollektivavtal med en annan facklig organisation för samma arbete
Arbetsdomstolen har i två interimistiska beslut meddelade i maj och juni 2025 tolkat de relativt nya reglerna i medbestämmandelagen om vissa begränsningar av rätten att vidta stridsåtgärder som trädde i kraft 2019. Även om det är frågan om interimistiska beslut är de skrivna så att de får stor principiell betydelse, konstaterar vår expert Dan Holke.
Allmänt om gränsdragning mellan kollektivavtal
En arbetsgivare som är bunden av kollektivavtal anses normalt vara skyldig att tillämpa det avtalet på alla sina anställda inom avtalsområdet. De fackliga organisationerna inom LO strävar efter att undvika att kollektivavtalen krockar med varandra. Det är syftet med LO:s organisationsplan som avgör vilket förbund som har avtalsrätten inom ett visst område. Så länge arbetsgivarna accepterar dessa gränsdragningar uppstår normalt inga tvister om vilket avtal som ska tillämpas på ett visst arbete. På tjänstemannasidan är det dock relativt vanligt att flera organisationer har kollektivavtal för samma arbete.
I hamnarna i Sverige finns det två fackliga organisationer som organiserar hamnarbetarna, Svenska Transportarbetareförbundet (Transport) som tillhör LO och Svenska Hamnarbetarförbundet (Hamnarbetarförbundet) som inte tillhör LO. Sedan några år tillbaka har båda dessa förbund kollektivavtal med arbetsgivarförbundet Sveriges Hamnar som organiserar hamnarbetsgivarna. Den huvudprincip som enligt Arbetsdomstolen (AD) sedan länge gäller när två avtal är tillämpliga på samma arbete är att båda avtalen är giltiga som kollektivavtal men att det först träffade avtalet har företräde när det gäller arbetstagarnas löne- och anställningsvillkor. Transports avtal har gällt sedan lång tid tillbaka medan Hamnarbetarförbundets avtal träffades 2019. Transports avtal är därför ett så kallat förstahandsavtal och är det som tillämpas när det gäller de anställdas löne- och anställningsvillkor.
Sakomständigheter i tvisten
Sedan 2019 har det alltså funnits två kollektivavtal för arbete i hamnarna där Transports avtal är förstahandsavtal och Hamnarbetarförbundets ett andrahandsavtal. Tvister om hur avtalen ska tillämpas har prövats och avgjorts av Arbetsdomstolen i flera domar.
Under våren 2025 fördes avtalsförhandlingar mellan Transport och Sveriges Hamnar och mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges Hamnar. Inför dessa förhandlingar framställde parterna ett antal krav som de ville få gehör för i det nya avtalet. Den 20 maj 2025 träffade Transport ett nytt kollektivavtal att gälla för tiden 1 maj 2025–30 april 2027. Innan Transport träffade sitt avtal varslade Hamnarbetarförbundet om flera olika stridsåtgärder där den första stridsåtgärden skulle träda i kraft den 21 maj. Även Sveriges Hamnar varslade om stridsåtgärder.
Samma dag som de första stridsåtgärderna skulle träda i kraft gjorde Sveriges Hamnar en fredspliktsinvändning. Arbetsgivarna menade att stridsåtgärderna hade ett otillåtet syfte på så sätt att det kollektivavtal som Hamnarbetarförbundet begärde skulle tränga undan Transports avtal. Dessutom gjorde man gällande att stridsåtgärderna hade till syfte att utöva påtryckning i en rättstvist, nämligen en pågående tvist angående uppsägning av förbundets vice ordförande.
Hamnarbetarförbundet menade att fredspliktsinvändningen var för sent framställd när det gällde de stridsåtgärder som skulle träda i kraft den 21 och 22 maj och de första stridsåtgärderna trädde därför i kraft den 21 maj. Sveriges Hamnar väckte då talan i Arbetsdomstolen och yrkade att domstolen skulle förklara att stridsåtgärderna var olovliga och att det även skulle prövas interimistiskt.
När Transport träffat sitt nya avtal den 20 maj frånföll Hamnarbetarförbundet sina krav, det vill säga höll inte längre fast vid sina krav gällande löne- och anställningsvillkor. Men förbundet vidhöll sina krav när det gällde att få till stånd reella förbättringar av förutsättningarna för fackligt arbete och en reglering av inhyrning av arbetskraft till hamnarna.
Arbetsdomstolens redogörelse för rättsläget
Arbetsdomstolen redogör i AD 2025 nr 35 inledningsvis för rättsläget efter ändringarna i medbestämmandelagen (1976:580), MBL. Domstolen konstaterar att syftet med ändringarna var att lagfästa den så kallade Britanniaprincipen som utvecklats i domstolens praxis. Den principen hindrar inte att en arbetstagarorganisation vidtar stridsåtgärder för att ta till vara sina medlemmars intressen och träffa ett kollektivavtal där det redan finns ett tillämpligt kollektivavtal så länge stridsåtgärden inte vidtas för att tränga undan eller ändra det befintliga kollektivavtalet. Att det kollektivavtal som begärs med stöd av stridsåtgärder strider mot eller är oförenligt med det redan gällande kollektivavtalet innebär inte att stridsåtgärderna är otillåtna. Problemet med att det finns två kollektivavtal för samma arbete löses inte genom förbud mot stridsåtgärder utan genom regler för hur denna konkurrens ska hanteras. Det är först om den avtalspart som varslat om stridsåtgärder uttryckligen kräver att den organisationens avtal ska tillämpas på de arbetstagare som är medlemmar i den fackliga organisation som är part i det redan befintliga kollektivavtalet som stridsåtgärder kan vara otillåtna.
Lagändringarna i MBL från 2019 innebar också ett generellt förbud mot att vidta stridsåtgärder i rättstvister. Domstolen konstaterar att det ibland kan finnas flera ändamål bakom en stridsåtgärd varav ett av dessa ändamål skulle kunna göra stridsåtgärden olovlig. I en sådan situation har domstolen sedan tidigare uttalat att bedömningen måste göras med ledning av den betydelse de olika ändamålen har för stridsåtgärden. Om stridsåtgärden har ett tillåtet syfte bör den inte betraktas som otillåten enbart för att den också har ett olovligt syfte. Enligt förarbetena till lagstiftningen är det inte tänkt att ändra domstolens praxis i detta avseende.
Arbetsdomstolens skäl och slutsatser, AD 2025 nr 35
Domstolen konstaterar i AD 2025 nr 35 att det sedan 2019 funnits två kollektivavtal för arbete i hamnarna och att Hamnarbetarförbundets avtal då har varit ett så kallat andrahandsavtal. Domstolen menar att det inte framkommit något som tyder på att Hamnarbetarförbundet som villkor för att avsluta stridsåtgärderna krävt att deras avtal ska börja tillämpas. Man pekar på att förbundet frånfallit sina ursprungliga krav vad gäller löne- och anställningsvillkor och endast vidhållit kraven på förbättrade villkor för fackligt arbete och för inhyrning av arbetskraft. Domstolen konstaterar att det inte finns någon anledning att misstro förbundets uppgifter att syftet med stridsåtgärderna var att få till stånd ett nytt så kallat andrahandsavtal. Det fanns därför på den utredning som lagts fram inte fog för att anse att förbundets syfte med stridsåtgärderna var att tränga undan Transports avtal.
Därefter konstaterar domstolen att det inte gjorts sannolikt annat än att förbundets primära syfte var att ta till vara sina medlemmars intressen och att återigen träffa ett eget kollektivavtal. Sådana stridsåtgärder är tillåtna och då saknar det betydelse om stridsåtgärderna även skulle ha till syfte att utöva påtryckning i en rättstvist. Domstolen tillägger dock att det inte framkommit något som tyder på att förbundet haft ett sådant syfte.
Domstolen finner att stridsåtgärderna var lovliga och avslår Sveriges Hamnars yrkande om ett interimistiskt förordnande.
AD 2025 nr 45
Arbetsgivarsidan återkom med ett nytt yrkande i samma fråga strax efter det att beslutet ovan meddelats. I det målet, AD 2025 nr 45, vidhöll arbetsgivarsidan sina påståenden om att stridsåtgärderna syftade till att tränga undan Transports avtal och att utöva påtryckning i en rättstvist. Dessutom gjorde man gällande att Hamnarbetarförbundet inte förhandlat om sina avtalskrav och att stridsåtgärderna inte hade till syfte att träffa ett kollektivavtal, vilket krävs för att en stridsåtgärd mot en arbetsgivare som redan är bunden av kollektivavtal för arbetet ska vara lovlig enligt 41 d § MBL.
I detta mål gör domstolen samma bedömning som i det tidigare beslutet när det gäller påståendena om undanträngning och påtryckning i en rättstvist. När det gäller undanträngning tillägger man att ett nytt kollektivavtal får anses tränga undan ett äldre kollektivavtal om arbetsgivaren inte kan tillämpa en bestämmelse i det nya kollektivavtalet utan att bryta mot det äldre. Man menar också att det var tillräckligt utrett att Hamnarbetarförbundet förhandlat om sina avtalskrav och att syftet var att som tidigare träffa ett nytt kollektivavtal. Även i detta mål finner domstolen därför att stridsåtgärderna var lovliga och avslår arbetsgivarsidans begäran.
Det kan nämnas att de ledamöter som är utsedda efter förslag från arbetsgivarsidan i domstolen var skiljaktiga i båda besluten. De ansåg att syftet med stridsåtgärderna var att undantränga Transports förstahandsavtal och att de därför är olovliga.
Kommentar
Lagändringarna i MBL år 2019 tillkom efter en förhandlingsuppgörelse mellan huvudavtalsparterna på arbetsmarknaden, Svenskt Näringsliv, LO och PTK. Domstolen uttalar i besluten ovan att syftet med lagändringen var att lagfästa den så kallade Britanniaprincipen. Domstolen redogör därför för sin tidigare praxis där denna princip tillämpats. Det är som huvudregel fullt tillåtet att vidta stridsåtgärder mot en arbetsgivare som redan är bunden av ett kollektivavtal med en annan facklig organisation för samma arbete. För att en sådan stridsåtgärd ska vara lovlig ska den dock ha beslutats i behörig ordning, ha till syfte att träffa kollektivavtal och den fackliga organisationen ska ha förhandlat om avtalskraven. Dessa krav var dock väl uppfyllda i målen och Hamnarbetarförbundet har ju varit bundet av kollektivavtal med motparten under flera år. Det som då återstår är att bedöma om de krav som ställs innebär att det först träffade avtalet skulle undanträngas av det nya avtalet. Domstolen fann i de aktuella avgörandena att så inte var fallet, bland annat eftersom Hamnarbetarförbundet inte ställt som villkor för stridsåtgärdernas upphörande att några av de begärda avtalsvillkoren ska börja tillämpas. Dessutom med anledning av att förbundet frånfallit sina krav när det gällde anställningsvillkor.
När det gäller frågan om förbudet mot att vidta stridsåtgärder i en rättstvist fann domstolen att det inte fanns något som tydde på ett sådant syfte och att det i vart fall inte spelade någon roll när stridsåtgärderna primärt hade till syfte att träffa ett nytt kollektivavtal. När det gäller den frågan är det alltid tillåtet att ställa krav som ska tillämpas framåt i tiden. Det som är förbjudet är att använda stridsåtgärder som påtryckning i en tvist som redan föreligger och som därför kan prövas i domstol.
Sammanfattningsvis innebar lagändringarna i MBL år 2019 inga stora förändringar av rättsläget. De innebar dock preciseringar av vad som krävs för att en stridsåtgärd ska vara lovlig i den nu aktuella situationen och fick faktiskt till följd att Hamnarbetarförbundet för första gången träffade kollektivavtal med Sveriges Hamnar och därmed blev bundet av fredsplikt. Syftet med lagändringarna 2019 var att komma åt vad som uppfattades som missbruk av möjligheten att vidta stridsåtgärder. En missbrukssituation kan vara att en part egentligen inte vill träffa kollektivavtal och därmed bli bunden av fredsplikt utan vill ha möjlighet att när som helst hota med stridsåtgärder och aldrig omfattas av fredsplikt.
Det är enligt min uppfattning viktigt med ordning och reda på arbetsmarknaden. Det måste dock vara möjligt för en facklig organisation som organiserar arbetstagarna på en arbetsplats att företräda sina medlemmar och tillvarata deras intressen. Detta sker normalt genom att träffa kollektivavtal. Därigenom får den fackliga organisationen ställning som part och får alla de rättigheter som följer av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Exempelvis blir förtroendemannalagen tillämpligden fackliga organisationen får rätt till tolkningsföreträde i vissa situationer och får rätt att utse skyddsombud. Dessutom blir arbetsgivaren då skyldig att förhandla med den fackliga organisationen före viktigare beslut.
Från arbetsgivarhåll har framförts krav på ytterligare inskränkningar av möjligheten att vidta stridsåtgärder efter Arbetsdomstolens domar. Men att helt förbjuda fackliga organisationer att verka för sina medlemmars intressen och kräva ett eget kollektivavtal skulle med stor sannolikhet strida mot Sveriges internationella åtaganden såsom ILO:s kärnkonventioner och Europarådets regelverk, så som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och den Europeiska sociala stadgan. Stridsåtgärder är mycket ovanliga i Sverige och går lagstiftaren för långt i att förbjuda sådana riskeras legitimiteten i de regler som finns. Dessutom skulle vi då riskera att den svenska arbetsrättsliga modellen skulle komma att ifrågasättas som stridande mot grundläggande internationella överenskommelser som Sverige är bundet av.
Det kan slutligen nämnas att Hamnarbetarförbundet har klagat till den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna över det nuvarande rättsläget i Sverige när det gäller förbundets möjligheter att företräda sina medlemmar. Domstolen kommer därför sannolikt att så småningom pröva om de svenska reglerna är förenliga med reglerna om föreningsfrihet i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (Ansökan 25947/23).
Analys
Arbetsdomstolen 2025-05-26, AD 2025 nr 35
Arbetsdomstolen 2025-06-18, AD 2025 nr 45
Ursprungligen publicerad i JP Arbetsrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 12 sep 2025
F.d. chefsjurist, LO-TCO Rättsskydd
