En bild på pistol innebär inte att hot påtagligt förstärkts med hjälp av vapen
I ”Vapenbilden” kommer Högsta domstolen fram till att den kvalifikationsgrund som avser att ett hot påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen inte kan anses direkt tillämplig när den tilltalade har skickat en bild till sin socialtjänsthandläggare föreställande honom med ett vapen. Vid den helhetsbedömning som alltid ska göras vid gradindelningen bedömer Högsta domstolen ändå att gärningen är att rubricera som grovt hot mot tjänsteman. I denna analys kommenterar vår expert Frida Velander avgörandet.
Omständigheterna och frågan i målet
En man åtalades för bland annat grovt hot mot tjänsteman som ägt rum den 4 november 2024. Mannen hade skickat flera sms och röstmeddelanden med dödshot till sin socialtjänsthandläggare, samt en bild föreställande honom med en pistol riktad mot kameran.
Brottet skulle enligt åklagaren bedömas som grovt eftersom det rört sig om flera sms och röstmeddelanden med grafiska våldsbeskrivningar och eftersom hoten förstärkts med en bild på ett vapen. Tingsrätten dömde mannen för grovt hot mot tjänsteman på de skäl som åklagaren angivit. Påföljden för den samlade brottsligheten – som också omfattade ett grovt brott mot den så kallade knivlagen, ett fall av våldsamt motstånd och tre ringa narkotikabrott – bestämdes till fängelse i ett år och sex månader. Hovrätten bedömde liksom tingsrätten att hotbrottet skulle rubriceras som grovt hot mot tjänsteman, men ansåg att brottet mot knivlagen skulle bedömas som ett brott av normalgraden. Hovrätten sänkte straffet till fängelse i ett år och två månader.
Frågan i Högsta domstolen är framför allt om omständigheterna, trots att hoten skett på distans via sms, röstmeddelanden och en bild, är sådana att brottet ska bedömas som grovt. Högsta domstolen prövar särskilt om kvalifikationsgrunden att hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, kan anses tillämplig när målsäganden inte direkt konfronteras med vapnet utan endast fått en bild på det.
Utfallet i målet kommenteras nedan, efter en redogörelse om vad som gäller för gradindelning av brott i allmänhet, och om gradindelning vid hot mot tjänsteman i synnerhet.
Gradindelning av brott
Många brott är indelade i olika grader. Utgångspunkten vid bedömningen av vilken grad det aktuella brottet ska hänföras till är straffbestämmelsens utformning och de intressen som skyddas genom den. Ibland, men inte alltid, framgår det direkt av lagtexten vilka omständigheter som särskilt ska beaktas i bedömningen av om brottet är grovt, så kallade kvalifikationsgrunder. Om det finns sådana angivna kvalifikationsgrunder så tar rubriceringen i stället sin utgångspunkt i dessa omständigheter. Förekomsten av en sådan omständighet behöver dock inte leda till att ett brott ska anses som grovt, utan en samlad bedömning måste alltid göras. Inte heller är det uteslutet att döma för grovt brott i andra fall men då krävs i princip att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i de särskilda kvalifikationsgrunderna. Domstolen bör dock vara försiktig med att döma för grovt brott med hänvisning enbart till en enskild omständighet som saknar stöd i bestämmelsens uppräkning (se till exempel NJA 2016 s. 1143 ”Bagagestölderna” och NJA 2024 s. 12 ”Pianobäraren”).
Den samlade bedömning som måste göras bygger i slutändan på en värdering av hur allvarlig och straffvärd brottsligheten är.
Gradindelning vid hot mot tjänsteman
I 17 kap. 1 § brottsbalken finns bestämmelser om brotten våld och hot mot tjänsteman. Bestämmelserna i paragrafen innebär ett förstärkt straffskydd när våldet eller hotet riktas mot en tjänsteman i dennes myndighetsutövning eller företagits för att påverka eller hämnas sådan myndighetsutövning. Den 2 juli 2025 ändrades brottsbeskrivningen något så att tillämpningsområdet för brottet hot mot tjänsteman utsträcktes till att omfatta hot om brottslig gärning, och inte som dittills endast hot om våld. Samtidigt skärptes straffskalorna. Vid tidpunkten för det brott som prövas i Högsta domstolens dom var dock gärningsbeskrivningen utformad som så att brottet omfattade att någon med våld eller hot om våld angriper en tjänsteman. Straffskalan var böter eller fängelse i högst två år vid brott av normalgraden och fängelse i lägst ett och högst sex år vid grovt brott.
Vid paragrafens andra stycke ska det vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt beaktas om gärningen
- har innefattat våld av allvarligt slag,
- har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller
- annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.
De båda sistnämnda kvalifikationsgrunderna, som är relevanta för brottet hot mot tjänsteman, finns även bland annat i bestämmelserna om grovt olaga hot och grovt övergrepp i rättssak.
På samma sätt som vid brottet olaga hot ska, vid bedömningen av hur allvarligt ett hot mot tjänsteman är, en bedömning göras av hotets innebörd och hur akut, skrämmande eller överhängande hotet typiskt sett framstår för den drabbade. I bedömningen av om brottet är grovt ska, som framgår ovan, bland annat särskilt beaktas om hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp. Vad som krävs för att hotet ska anses påtagligt ha förstärkts med hjälp av till exempel ett vapen får avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Ju farligare ett vapen är desto påtagligare blir i regel förstärkningen. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att vapnet funnits med vid gärningstillfället. I fråga om framför allt skjutvapen och sprängämnen kan det enligt förarbetena vara tillräckligt att hjälpmedlet har riktats mot eller varit synligt för brottsoffret. När det gäller andra vapen bör det enligt förarbetena krävas att vapnet hanterats på ett särskilt hotfullt sätt, till exempel att gärningsmannen hållit en kniv eller ett annat stickvapen mot brottsoffrets kropp eller gjort aggressiva utfall eller rörelser med en kniv eller en batong. (Se prop. 2015/16:113 s. 83 och 85.)
Vidare ska särskilt beaktas om hotet påtagligt har förstärkts genom anspelning på ett våldskapital. Med våldskapital ska enligt förarbetena förstås en förmåga och beredskap inom en kriminell gruppering att begå allvarligare våldsbrott eller andra brott som kan medföra fara för liv och hälsa (se a. prop. s. 83 f.). Under den andra punkten faller också hot som annars har varit av allvarligt slag, vilket enligt förarbetena tar sikte på hot som varit allvarliga av något annat skäl än att de påtagligt har förstärkts med hjälp av till exempel vapen eller genom anspelning på ett våldskapital. De konkreta kvalifikationsgrunder som nyss beskrivits – förstärkning med hjälp av vapen och genom anspelning på våldskapital – kan sägas ge en beskrivning av situationer där hotet till följd av dess innebörd och hur akut det framstår typiskt sett bör bedömas som grovt. Om ett hot – utan att det påtagligt förstärkts med hjälp av vapen eller genom anspelning på våldskapital – i samma grad är ägnat att framkalla rädsla eller en känsla av otrygghet hos den drabbade kan detta medföra att brottet ska bedömas som grovt. I förarbetena nämns hot som har förstärkts med hjälp av en frätande vätska eller en bombliknande konstruktion som inte innehåller något sprängämne. (Se a. prop. s. 84.)
Högsta domstolens bedömning
Innan Högsta domstolen kommer till bedömningen i det enskilda fallet redogörs för rättsläget under rubriken ”Särskilt om gradindelningen vid hot mot tjänsteman”. Redan där uttalar Högsta domstolen att det, för att ett hot ska anses ha ”påtagligt” förstärkts med hjälp av vapen, normalt inte är tillräckligt att gärningsmannen förmedlar en bild på ett vapen. Även om hotet i dessa fall kan sägas ha förstärkts med hjälp av vapnet och verka mycket skrämmande, innefattar situationen inte ett så akut eller överhängande hot som när målsäganden direkt konfronteras med vapnet. Högsta domstolens uttalande i denna del kommer direkt efter redovisning av vad som framgår av förarbetena, men är inget som direkt framgår i nämnda förarbeten. Det som står där är att en verbal hänvisning till ett vapen inte kan sägas innebära att hotet förstärks ”med hjälp av” vapen, utan för att bestämmelsen ska vara tillämplig bör det krävas att ett vapen funnits med vid gärningstillfället (se prop. 2015/16:113 s. 83). Att en bild inte räcker framstår därför närmast som en bedömning som Högsta domstolen gör. Redan innan Högsta domstolen kommer till bedömningen i det aktuella fallet framgår alltså hur domstolen ser på frågan om hotet kan anses påtagligt förstärkts med hjälp av vapen.
När Högsta domstolen sedan kommer till bedömningen i det aktuella fallet konstateras inledningsvis att det hot som den tilltalade har dömts för innefattar upprepade hot med en mycket allvarlig innebörd. Hoten hade bland annat innefattat hot om att skära av målsägandens hals, skära upp hennes mage och om att hugga henne i ögat. I fråga om tillämpligheten av den kvalifikationsgrund som avser att hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen konstaterar Högsta domstolen att den grunden tar sikte på fall där vapnet förstärker hotet på ett sådant sätt att det för den utsatte framstår som särskilt akut eller överhängande med hänsyn till att hotet närmast omedelbart kan verkställas. Enligt Högsta domstolen kan i detta fall hotet visserligen sägas ha förstärkts genom att den tilltalade har skickat bilden, men det innebär inte att hotet kan anses ha påtagligt förstärkts med hjälp av vapen.
Inte heller den del av punkten som gäller anspelning på ett våldskapital kan enligt Högsta domstolen anses vara tillämplig, eftersom den tilltalade i de framförda hoten inte anspelat på detta. Att målsäganden kände till att den tilltalade hade ett våldskapital är inte tillräckligt. Vidare kan hoten inte anses vara sådana att den del av punkten som avser att hoten annars har varit av allvarligt slag blir tillämplig. Hoten har visserligen gällt att målsäganden skulle dödas, men vid bedömningen bör samtidigt beaktas att de har framförts på distans via olika typer av meddelanden.
Högsta domstolen gör därefter en sådan helhetsbedömning av alla omständigheter i fallet som alltid ska göras vid gradindelning av ett brott. Vid den bedömningen beaktas att den tilltalades hot har inneburit att han på ett mycket konkret sätt – och upprepade gånger – har hotat målsäganden till livet, att han har understrukit de verbalt uttryckta hoten genom att skicka en bild där han riktat en pistol mot kameran och att hoten har framförts mot en person som varit medveten om att han varit i besittning av ett våldskapital (vilket han känt till). Även om hoten skett på distans och att den tilltalade vid hoten inte befunnit sig på samma plats som målsäganden finner Högsta domstolen att omständigheterna vid en samlad bedömning framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i de särskilda kvalifikationsgrunderna. Det innebär att brottet – trots att ingen av kvalifikationsgrunderna i bestämmelsen är direkt tillämplig – bör bedömas som grovt.
Vid sidan av det grova hotet mot tjänsteman har den tilltalade i enlighet med hovrättens dom gjort sig skyldig till ett brott mot knivlagen, ett fall av våldsamt motstånd samt tre ringa narkotikabrott. Högsta domstolen instämmer i hovrättens bedömning av brottslighetens samlade straffvärde (ett år och två månader) och fastställer hovrättens domslut.
Vad krävs egentligen för att ett hot ska anses påtagligt förstärkt av vapen?
Det var inte länge sedan Högsta domstolen prövade en liknande fråga, som då gällde om ett olaga hot skulle rubriceras som grovt när den tilltalade hade uttalat hot mot målsäganden samtidigt som han gått emot denne med en påslagen vinkelslip. Högsta domstolen konstaterade då att vinkelslipen hade kunnat orsaka mycket allvarliga skador och därför var att se som ett vapen. I frågan om vapnet använts på ett sådant sätt att hotet ska anses påtagligt ha förstärkts med hjälp av detta konstaterade Högsta domstolen att den tilltalade hade förstärkt sina muntliga hot genom att närma sig målsäganden med vinkelslipen påslagen och att han hållit den i ansiktshöjd. Han har emellertid inte gjort något utfall med vinkelslipen och inte heller varit riktigt nära målsäganden med den utan målsäganden har utan problem kunnat dra sig undan. Mot den bakgrunden menade Högsta domstolen att hotet inte kunde sägas ha varit så akut eller överhängande som krävs för att det ska anses påtagligt ha förstärkts med hjälp av vapen. Inte heller vid en helhetsbedömning fanns det enligt Högsta domstolen skäl att rubricera gärningen som grovt olaga hot. Det var dock ett allvarligt hot med ett straffvärde som låg nära minimistraffet för grovt olaga hot. (Se NJA 2024 s. 335 ”Vinkelslipen”.).
Bedömningen i det målet kunde tyckas vara något restriktiv, och tydliggjorde att ribban för att ett hot ska anses som akut eller överhängande ligger relativt högt. I aktuellt mål förtydligas än mer att förekomsten av vapnet måste innebära ett akut eller överhängande hot. Eftersom det ligger i sakens natur att ett vapen på en bild inte kan orsaka direkt skada är Högsta domstolens bedömning av om kvalifikationsgrunden är tillämplig rimlig, särskilt med hänsyn till bedömningen i avgörandet ”Vinkelslipen”. Vid en jämförelse av omständigheterna i de två målen kan också konstateras att det finns omständigheter i aktuellt fall som framstår som mer försvårande än i ”Vinkelslipen”, trots att hoten skett på distans.
Några reflektioner om betydelsen av avgörandet
Kärnfrågan i avgörandet är om hotet kan anses påtagligt förstärkt med vapen, även om den tilltalade endast förmedlat en bild på ett vapen. Högsta domstolen uttalar sig dock även om kvalifikationsgrunden i övrigt, det vill säga om den tilltalade anspelat på ett våldskapital eller om hoten annars har varit av allvarligt slag. Vad gäller den del som avser om hoten annars har varit av allvarligt slag anser Högsta domstolen att så inte varit fallet, med beaktande av att hoten skett på distans. Det tycks därmed som om domstolen inte anser att hoten har varit så akuta eller överhängande att kvalifikationsgrunden kan tillämpas. Enligt förarbetena så omfattas dock andra kvalificerade hot än sådana som förstärkts på liknande sätt som med ett vapen. Man kan fråga sig om inte de aktuella hoten varit av sådan kvalificerad art att de egentligen faller inom det tillämpningsområde som lagstiftaren har tänkt sig vid utformningen av bestämmelsen. Det kan dock ifrågasättas om kvalifikationsgrunden utmärker sig på något sätt jämfört med vad som rent allmänt ska beaktas i bedömningen av hur straffvärt ett hot är, och därmed hur det ska rubriceras. Huruvida kvalifikationsgrunden kan anses tillämplig eller ej är därmed av mindre betydelse så länge domstolen också gör en sedvanlig straffvärdebedömning.
I min analys av avgörandet ”Vinkelslipen” konstateras att domstolarna generellt sett är dåliga på att använda hela straffskalan, och att det är positivt att Högsta domstolen, som i och för sig rubricerade brottet som av normalgraden, dömde ut ett straff som ligger nära minimistraffet för grovt olaga hot. Det kan, med anledning av aktuellt avgörande, konstateras att domstolarna generellt sett även är restriktiva med att bedöma ett brott som grovt om det i straffbestämmelsen anges kvalifikationsgrunder som inte är uppfyllda. Som redan redogjorts för ovan har Högsta domstolen i flera fall också betonat att domstolarna bör vara försiktiga med att döma för grovt brott med hänvisning enbart till en enskild omständighet som saknar stöd i bestämmelsens uppräkning, vilket kan vara anledningen till denna restriktivitet. Syftet bakom att införa kvalifikationsgrunder är dock inte att endast de omständigheter som lyfts fram i bestämmelsen ska beaktas, utan ofta tvärtom att fler fall ska bedömas som grova. Även om det ibland kan finnas en avsikt att öka enhetligheten i rättstillämpningen så utgör kvalifikationsgrunderna exempel och det ska vid gradindelningen alltid ska göras en helhetsbedömning av omständigheterna i varje enskilt fall (jfr till exempel prop. 2011/12:109 s. 16). Det är därför positivt att Högsta domstolen i det aktuella avgörandet föregår med gott exempel och inte låter rubriceringsfrågan avgöras av kvalifikationsgrundernas tillämplighet.
Analys av Högsta domstolen 2025-10-08, mål nr B 2105-25.
Ursprungligen publicerad i JP Socialnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 27 okt 2025
Ämnessakkunnig, straffrättsenheten vid Justitiedepartementet
