Regions workshop innebar diskriminering av arbetstagare med synnedsättning
En arbetstagare med synnedsättning anmälde en region till DO för diskriminering efter att regionen arrangerat en workshop som han på grund av sin synnedsättning inte kunde delta i. DO bedömer att fokuset för workshopen låg på visuella moment och att regionen har diskriminerat arbetstagaren genom att inte ha vidtagit skäliga åtgärder för tillgänglighet.
Bakgrund
En region anordnade en workshop för en enhet inom regionen. En av de anställda som deltog var en man med synnedsättning som arbetat för arbetsgivaren i två år. Innan workshopen hölls ett avstämningsmöte där arbetstagaren, enligt egen utsago, meddelade att han kunde delta i workshopen så länge visuella moment inte var centrala i aktiviteten. Meddelanden på post-it-lappar och dylikt skulle han inte kunna ta del av. Det visade sig sedan att workshopen helt och hållet avsåg organisering av ungefär 40–50 små lappar och mannen kunde därför inte delta. En kollega styrkte detta och påtalade för arbetsgivaren att upplägget var orimligt, men inga åtgärder vidtogs. Arbetstagaren upplevde händelsen som diskriminerande och anförde att det bristande deltagandet kan ha en inverkan på hans framtida arbetsansvar och lönesättning.
Arbetstagaren menade att han inte kunde delta i workshopen och anmälde regionen till Diskrimineringsombudsmannen (DO).
Regionen yttrade å sin sida att enhetschefens uppfattning efter avstämningsmötet var att powerpointbilder skulle utgöra hinder för arbetstagaren men då workshopen främst bestod av samtal skulle arbetstagaren kunna delta. Regionen medgav att små lappar inte varit det mest lämpliga att använda i en workshop med en arbetstagare som har synnedsättning, men påpekade också att enhetschefen vid problem läste upp det väsentliga högt för arbetstagaren. Enhetschefen uttalade efter workshopen att det var tydligt att det fanns svårigheter för arbetstagaren att fullt ut delta.
Gällande rätt
Av 2 kap. 1 § diskrimineringslagen (2008:567), DL, framgår att en arbetsgivare inte får diskriminera den som hos arbetsgivaren är arbetstagare, gör en förfrågan om eller söker arbete, söker eller fullgör praktik, eller står till förfogande för att utföra eller utför arbete som inhyrd eller inlånad arbetskraft.
Vidare anger 1 kap. 4 § 3 p. DL att bristande tillgänglighet utgör diskriminering genom att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt andra omständigheter av betydelse.
Diskrimineringsombudsmannen
DO har att granska huruvida regionen i sin roll som arbetsgivare har brutit mot diskrimineringsförbudet genom att inte ha vidtagit skäliga tillgänglighetsåtgärder för att arbetstagaren skulle komma i en jämförbar situation med personer utan hans funktionsnedsättning.
DO kommer fram till att arbetstagarens redogörelse om att lapparna var i fokus under workshopen ska tillmätas större vikt än vad som uppgavs av regionen då detta även styrkts av kollegan. DO anger dessutom att regionen själva medgivit att genomförandet av workshopen inte var det lämpligaste och att det tydligt framgick att arbetstagaren hade svårt att delta fullt ut.
För att kunna fastställa att arbetsgivaren har diskriminerat arbetstagaren genom bristande tillgänglighet krävs det att arbetstagaren har missgynnats. Att någon går miste om en förbättring, en förmån eller liknande, eller försätts i ett sämre läge utgör ett missgynnande. En behandling ses som missgynnande förutsatt att den för med sig en nackdel för den enskilde. Det som typiskt sett är förenat med faktisk förlust, obehag eller liknande är missgynnande konstaterar DO (se prop. 2013/14:198 s. 125). Arbetstagaren har enligt DO missgynnats då han inte har kunnat delta fullt ut i workshopen.
Diskrimineringsförbudet innehåller ett krav på att arbetsgivaren ska ha vidtagit skäliga åtgärder i fråga om tillgänglighet för att arbetstagaren under workshopen ska ha kommit i en jämförbar situation med personer utan hans funktionsnedsättning. DO konstaterar att vad som kan krävas för att åtgärder ska ses som skäliga är beroende av hur långvarig och personlig relationen är samt mellan vilka parter. En kortvarig relation med begränsad kontakt mellan en enskild och en verksamhetsutövare kräver mindre åtgärder än vad en relation som är av mer långvarig och personlig karaktär gör, så som mellan arbetsgivare och arbetstagare. Även vad verksamhetsutövarens känner till vad gäller behovet av en åtgärd ska beaktas vid bedömningen. Ordet jämförbar innebär att tillgång till eller möjlighet att delta i en verksamhet ska tillgodoses men att skillnader i tillvägagångssätt får ske mellan de med funktionsnedsättning och de utan, så länge skillnaderna inte blir större än vad som är sakligt påkallat (se prop. 2013/14:198, s. 63–64 och 127–129).
DO slår fast att arbetsgivaren har underlåtit att vidta skäliga åtgärder i fråga om tillgänglighet för arbetstagaren. Arbetsgivaren har känt till arbetstagarens behov av anpassningar. En skälig åtgärd hade varit att workshopen utformades utan att visuella moment var i centrum. DO beaktar att arbetstagaren och arbetsgivaren har en relation av långvarig och personlig karaktär och att regionen hade förutsättningarna, både ekonomiskt och praktiskt, att genomföra workshopen på ett sådant sätt. DO bedömer därmed att regionen har diskriminerat arbetstagaren genom bristande tillgänglighet.
Referat av Diskrimineringsombudsmannen 2025-02-25, dnr 2024/3587.
Av: Amanda Olsson Djurestig, biträdande redaktör.
Ursprungligen publicerad i JP Arbetsrättsnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 26 maj 2025
