Jan Kellgren
Professor vid Linköpings universitet
Jan Kellgren är professor i skatterätt och docent i Affärsrätt vid Linköpings universitet Örebro universitet. Han är även gästprofessor vid Örebro universitet. Jan är författare till ett stort antal artiklar och flera böcker, både vetenskapliga och läroböcker.
Vem är du? Berätta om din bakgrund!
Jag heter Jan Kellgren och är född 1967. Jag disputerade i finansrätt i Uppsala 1997, på en avhandling om tolkning av skattelag. Sedan dess har jag forskat om många olika skatterättsliga frågor, till exempel joint ventures/enkla bolag, kunskapsutvecklingsinvesteringar, funktionsförsäljning, leasing, sambandet mellan redovisning och beskattning med mera. De senaste åren har forskningen framförallt rört olika tidsfrågor inom beskattningen men också (inom ramen för tvärvetenskapliga forskningsprojekt) skatte- och redovisningsfrågor med koppling till miljörationella tekniker och affärsmodeller. Jag är också gästprofessor vid Örebro universitet och biträdande redaktör för Skattenytt.
Privat är jag pappa till tre tonårssöner, löptränar och fotograferar.
Vilka kommer att vara de stora frågorna inom skatterätten de närmaste åren?
Skatterätten borde utvecklas i riktning mot att i högre grad än i dagsläget stödja en cirkulär ekonomi och mot att ge lägre administrativa kostnader (bland annat genom att stegvis digitaliseringsanpassas men också genom att i möjligaste mån bygga bort behovet av arbetskrävande bedömningar). Troligen kommer punktskatterna att bli viktigare.
Vad ser du som den idag största utmaningen i branscher som påverkas av skatterätt?
Digitaliseringen kommer att få ökad plats i det juridiska arbetet, även så att AI i viss mån kommer att tänka juridiskt åt oss. Jag tror att skatte- och redovisningsregler kommer att anpassas för detta och att det drastiskt kommer att ändra hur många som arbetar med skatter och på vilket sätt. Här väntar en revolution, är min spaning.
Hur ser du på att skriva analyser för JP Infonet?
Det är roligt! Det är alltid spännande att vända sig direkt till praktiker, istället för till forskarsamhället eller studenter – det gäller att vara praktiskt relevant, men utifrån sin vetenskapliga kompetens.