Distansförsvarare som förordnats på domstolens initiativ får ersättning för merkostnader
Högsta domstolen har i ett avgörande från september i år ("Distansförsvararen från Uppsala") konstaterat att när en domstol på eget initiativ förordnat en försvarare på långt avstånd från domstolsorten finns det särskilda skäl för ersättning av allmänna medel för merkostnader avseende tidsspillan och utlägg. Detta gäller även om försvararen inte har fått något positivt förhandsbesked avseende kostnaderna. Avgörandet utvecklar HD:s tidigare praxis om ersättning till så kallade distansförsvarare. Peter Munck, hovrättsråd och expert hos oss, kommenterar avgörandet.
Bakgrund
Advokaten JS, verksam i Uppsala, förordnades som offentlig försvarare i ett narkotikamål som handlades vid Värmlands tingsrätt. Den misstänkte hade inte angett några preferenser i försvararfrågan utan sagt sig acceptera den försvarare som domstolen utsåg. Det var alltså tingsrätten som på egen hand valde en försvarare i Uppsala. När förordnandet meddelades skulle nämligen förhör med den misstänkte hållas där. Därefter häktades den misstänkte och placerades i Karlstad, där tingsrättsförhandlingarna kom att hållas. Avståndet ledde till merkostnader för resor och tidsspillan för försvararen, vilket hon yrkade ersättning för. Tingsrätten godtog inte hennes begäran fullt ut utan tillerkände henne schabloniserad ersättning för tidsspillan och utlägg för resor med egen bil. Beloppet motsvarade vad en lokalt verksam försvarare – med verksamhet inom tio mil från domstolen – skulle ha fått.
JS överklagade tingsrättens ersättningsbeslut, men hovrätten avslog överklagandet. När målet i sak sedan prövades av hovrätten tillerkändes JS ersättning motsvarande vad en försvarare med verksamhet inom tingsrättens domsaga skulle ha fått.
JS överklagade hovrättens beslut till Högsta domstolen.
Högsta domstolens prövning
HD gav prövningstillstånd i frågan om en distansförsvarare, som förordnats av domstol på eget initiativ, har rätt till ersättning för merkostnader för tidsspillan och utlägg som uppstår på grund av att han eller hon har sin verksamhet långt ifrån domstolen.
Justitiekanslern och Sveriges advokatsamfund gavs möjlighet att yttra sig.
Inledningsvis konstaterar HD att en offentlig försvarare enligt lag har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg vid utförande av uppdraget. Merkostnader för tidsspillan och utlägg som beror på att försvararen har sin verksamhet långt ifrån domstolsorten ersätts endast om det finns särskilda skäl. På begäran av den misstänkte eller den föreslagna försvararen ska domstolen lämna förhandsbesked i frågan om sådana merkostnader omfattas av rätten till ersättning (se 21 kap. 10 § första och fjärde styckena rättegångsbalken)
Dessa särskilda skäl avser situationer där avståndet föranleder tidsspillan och utlägg i större utsträckning, men där omständigheterna i övrigt är sådana att den totala kostnaden för försvararen inte blir avsevärt högre än för en försvarare på närmare avstånd. Hänsyn ska alltså inte endast tas till storleken på merkostnaden utan den ska sättas i relation till den totala försvararkostnaden i målet (se NJA 2024 s. 186).
Att den misstänkte (eller den tilltänkta försvararen) kan begära förhandsbesked syftar till att skapa förutsebarhet för såväl den misstänkte som försvararen när det handlar om att bedöma de ekonomiska förutsättningarna för uppdraget. Enligt lagmotiven, som bekräftas i ett avgörande från HD (prop. 2008/09:232 s. 25 och NJA 2019 s. 271), konstateras att ett lagakraftvunnet positivt förhandsbesked måste vara bindande för den efterföljande prövningen för att ordningen med förhandsbesked ska fylla sitt syfte. Även utan förhandsbesked kan rätten besluta att merkostnader för tidsspillan och utlägg ska ersättas av staten, om det finns särskilda skäl.
När det gäller försvarares rätt till kostnader i allmänhet lyfter HD att en försvarare i princip inte kan frånträda ett uppdrag av ekonomiska skäl utan att bryta mot reglerna om god advokatsed. Försvararen kan därmed inte avträda från ett uppdrag på den grunden att han eller hon inte kan förväntas få full ersättning för sina merkostnader.
I det aktuella målet hade domstolen på eget initiativ förordnat en försvarare som har sin verksamhet på annan ort. I förarbetena uttalas att detta inte bör komma i fråga om inte särskilda skäl finns (prop. 2008/09:232 s. 32). Om domstolen på eget initiativ förordnar en försvarare måste därför försvararen kunna utgå från att han eller hon kommer att få ersättning för skäliga merkostnader som beror på att verksamhet bedrivs långt ifrån domstolsorten, även när det gäller kostnader i högre rätt. Mot den bakgrunden saknas det anledning för försvararen att begära förhandsbesked, även om det inte heller finns några hinder mot en sådan begäran.
HD:s slutsats är därför att försvararen JS ska tillerkännas begärd ersättning för de merkostnader som uppstått på grund av att hon har sin verksamhet långt ifrån domstolsorten.
Analys
Ersättning för merkostnader och förhandsbesked
Det nuvarande regelverket om försvarares rätt till merkostnader har sin bakgrund i ett överträdelseärende som EU-kommissionen inledde mot Sverige under 2007. Överträdelseärendet inleddes med motiveringen att rättshjälpslagen föreskrev att den rättssökandes förslag till rättshjälpsbiträde kunde frångås om det medför avsevärt ökade kostnader. Kommissionen ansåg att den svenska regleringen utgjorde ett hinder mot att förordna rättshjälpsbiträden etablerade i andra medlemsstater. Den nationella lagstiftningen kom att ändras efter att Justitiedepartementet utarbetade och remitterade promemorian Den enskildes val av rättsligt biträde (Ds 2008:85).
I den följande propositionen var huvudlinjen att den enskildes fria val av rättsliga biträden bör tillgodoses i större utsträckning än tidigare och att kostnadsskäl inte bör hindra att ett visst föreslaget rättsligt biträde förordnas. Det sades å andra sidan att statens kostnadsansvar inte bör utvidgas och att situationen i övrigt för enskilda och biträden inte bör försämras (prop. 2008/09:232 s. 16–19). Ersättning för faktiskt arbete med ett mål ska bedömas på samma sätt oavsett om försvararen har sin verksamhet långt ifrån eller i närheten av domstolsorten. Ersättning för tidsspillan och utlägg till följd av avståndet ska dock utgå endast om det finns särskilda skäl. Regeringen betonade att vad som utgör sådana särskilda skäl måste bedömas från fall till fall men det kan i propositionen utläsas att bland annat sakens beskaffenhet och betydelse för den enskilde samt målets särskilda karaktär har betydelse vid den bedömningen.
Det infördes också en möjlighet för den enskilde eller det föreslagna biträdet att begära förhandsbesked från domstolen i frågan om ersättningen får avse merkostnader som uppstår på grund av att biträdet har sin verksamhet på en annan ort (samma prop. s. 21–25). Ett förhandsbesked innefattar ett principiellt och bindande ställningstagande till statens kostnadsansvar. Skulle beslutet vara negativt kan den enskilde överklaga det. Justitiekanslern, som ska underrättas om meddelade förhandsbesked, kan också överklaga och alltså få till stånd en ändring av ett positivt förhandsbesked. Det ska slutligen tilläggas att förhandsbeskedet i sig inte innebär att biträdet kan avstå från att redovisa underlag för sitt kostnadsanspråk eller att domstolen ska avstå från att göra en skälighetsbedömning av anspråket.
HD har tidigare behandlat frågan om förhandsbesked och distansförsvarares rätt till ersättning för merkostnader (Distansförsvararen från Stockholm I och II, NJA 2019 s. 271 och 2024 s. 186). I dessa mål hade den misstänkte själv önskat en försvarare från annan ort. I avgörandena är temat att det krävs något speciellt för att en distansförsvarare ska förordnas och att det i allmänhet inte räcker med att det är fråga om till exempel allvarlig brottslighet, organiserad brottslighet eller att flera gärningsmän är inblandade. Det har också betydelse om det på domstolsorten finns tillgängliga försvarare med relevant erfarenhet eller om den misstänkte på grund av tidigare förordnanden har ett väl upparbetat förtroende för försvararen.
Det utgör särskilda skäl att domstolen på eget initiativ har förordnat en distansförsvarare
I det aktuella avgörandet betonar HD en annan omständighet som ger en distansförsvarare rätt till ersättning för merkostnader, nämligen att domstolen själv har förordnat en försvarare på annan ort utan att den misstänkte hade lämnat några särskilda önskemål i frågan. Om domstolen på eget initiativ beslutar om ett sådant förordnande kan förordnandet presumeras innefatta särskilda skäl som kan jämställas med ett positivt förhandsbesked.
JS förordnades inför de inledande förhören med den misstänkte. Förhören hölls i Uppsala. Det framgår av underrätternas domar att den misstänkte var bosatt norr om Stockholm – inte särskilt långt ifrån Uppsala – och att en stor del av den påstådda brottsligheten hade sin bas i det området. Det är inte helt klart hur många förundersökningsåtgärder som vidtogs i Uppsala, men det hann gå flera månader innan den misstänkte häktades och då placerades på häktet i Karlstad varefter domstolsförhandlingarna också hölls där. Brottsligheten rörde grovt och synnerligen grovt narkotikabrott och den tilltalade kom att dömas till sju års fängelse i hovrätten.
Omständigheten att det var fråga om allvarlig brottslighet och flera tilltalade har av HD tidigare inte i sig ansetts utgöra sådana omständigheter som motiverar särskilda skäl för merkostnader. Exakt vilka överväganden som låg bakom förordnandet av JS är inte känt för undertecknad. Det kan dock noteras att två andra försvarare i målet var Värmlandsbaserade. Den fjärde försvararen var Stockholmsbaserad, men hade fått ett positivt förhandsbesked och tillerkändes ersättning i enlighet med sin begäran. Det har alltså inte kommit fram att det funnits några särskilda skäl för förordnandet av JS utöver att hon hade sin verksamhet i Uppsala. När tingsrätten beslutade om förordnandet och övervägde frågan måste det sannolikt ha bedömts vara processekonomiskt försvarbart att förordna den Uppsalabaserade advokaten. HD uttalar sig dock inte i den frågan utan stannar vid att ett förordnande som skett på domstolens initiativ är en omständighet som medför att särskilda skäl föreligger för att försvararen ska kunna få ersättning för merkostnader för tidsspillan och utlägg som uppkommit på grund av avståndet.
I NJA 2024 s. 186 betonade HD att merkostnaden ska bedömas i relation till den totala försvararkostnaden. I det nu aktuella avgörandet får i stället omständigheten att domstolen själv har förordnat försvararen en mer självständig betydelse. Detta talar för att HD ser domstolsinitierade förordnanden som en särskild kategori av fall där kravet på särskilda skäl kan vara uppfyllt utan den typ av helhets- eller proportionalitetsbedömning som stod i centrum i 2024 års avgörande.
Genom avgörandet kompletterar HD alltså det som uttalats i förarbetena i den aktuella frågan och prejudikatet etablerar en ny kategori av särskilda skäl. Någon annan lösning än den HD kommer fram till skulle knappast vara rimlig, framför allt för advokaten själv som haft kostnader för att inställa sig men inte själv legat bakom domstolens förordnande. Att staten får bära konsekvensen av sina egna förordnandebeslut är ett vettigt offentligrättsligt resonemang.
Avgörandet påverkar inte vikten av förhandsbesked eller ersättningsreglerna i övrigt, till exempel att domstolen alltjämt måste göra en skälighetsbedömning av ersättningen som yrkas av en distansförsvarare. Att en distansförsvarare, med domstolens goda minne i form av ett förordnande på eget initiativ eller med ett positivt förhandsbesked, begär ersättning för att inställa sig till förhör och domstolsförhandlingar kan dock knappast ifrågasättas.
Analys av HD 2026-09-17, mål nr Ö 7460-24.
Analysen är ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 21 okt 2026
Peter Munck
Hovrättsråd i Svea hovrätt
