Kundklubben är inget frikort för profilering
Rabatter och personliga erbjudanden är vanliga inslag i kundklubbar. Men hur långt sträcker sig kundens samtycke, och kan uppgifter som samlats in för medlemskapet senare användas för annonsering på andra plattformar? Norska Datatilsynet har beslutat om en sanktionsavgift på 20 miljoner norska kronor mot Elkjøp Nordic AS och Elkjøp Norge AS. Beslutet belyser gränserna för paketerade samtycken, kraven på dokumenterade intresseavvägningar och betydelsen av fungerande rutiner för de registrerades rättigheter. I denna analys går vår expert advokat Alexander Jute närmare igenom beslutet och resonerar kring vad svenska verksamheter bör ta med sig vid utformningen av sina kundklubbar.

Bakgrund
Datatilsynets beslut meddelades den 1 juni 2026, ärendenummer 22/00049-13, och avser förhållanden som granskades vid en tillsyn i juni 2022. Elkjøp hade en landningssida på sin webbplats där bolaget informerade om fördelarna med att bli medlem i kundklubben, bland annat fanns information om att man kunde erhålla rabatter. Elkjøp informerade om att samtycke till medlemskapet innebar ett samtycke till behandling av personuppgifter för att ta del av nyhetsbrev, SMS-utskick, profilering, personalisering och analys. I fysiska butiker hade Elkjøp som rutin att butikspersonalen skulle informera kunder som hade frågor om kundklubben på följande sätt:
”Vill du bli medlem i vår kundklubb?
- Kontakta dig via sms och epost, via telefon och post med personliga erbjudanden och annan relevant information, - samla in och analysera information om dig och ditt kundförhållande,
- skapa en kundprofil, för att ge mer relevant information och bättre service,
- då måste vara minst 15 år och kan när som helst säga upp avtalet för kundklubben.”
Efter att ha fått ett SMS och klickat på länken blev kunden hänvisad till en landningssida likt den beskriven ovan.
Samtycke till medlemskap är inte samtycke till allt
Elkjøp grundade kundklubbens behandling på samtycke. Medlemskapet omfattade nyhetsbrev, SMS, profilering, personalisering och analys. Företaget menade att aktiviteterna tjänade ett gemensamt marknadsföringsändamål och utgjorde ett sammanhållet erbjudande: kunden fick förmåner i utbyte mot relevant marknadsföring. Datatilsynet godtog inte detta resonemang (avsnitt 5.1).
Ett samtycke enligt artikel 4.11 GDPR ska vara frivilligt, specifikt, informerat och otvetydigt. Myndigheten skilde mellan att skicka generella erbjudanden, att profilera kunder för personanpassad marknadsföring och att analysera uppgifter för att förbättra marknadsföringen. Att samtliga aktiviteter ytterst ska öka försäljningen gör dem inte till ett enda tillräckligt preciserat ändamål. Ett nyhetsbrev med generella erbjudanden kan skickas utan att mottagaren samtidigt profileras.
Detta är enligt min mening beslutets viktigaste utgångspunkt. Företagets kommersiella beskrivning av erbjudandet kan inte ersätta den dataskyddsrättsliga ändamålsbestämningen. Om ett övergripande försäljningsintresse vore tillräckligt skulle i stort sett all användning av kunddata kunna samlas under samma rubrik. Kravet på specificitet skulle då förlora sin funktion.
Samtidigt kräver beslutet inte en separat kryssruta för varje tekniskt behandlingsmoment. Datatilsynet framhåller uttryckligen att flera aktiviteter kan omfattas av samma samtycke när ändamålet är gemensamt och tillräckligt preciserat. Det avgörande är när olika ändamål behöver skiljas åt, inte antalet operationer i företagets system. Detta ligger i linje med Europeiska dataskyddsstyrelsens, EDPB:s, riktlinjer 05/2020, punkterna 42–45 och 55–60. Datatilsynet ansåg att det är fråga om tre separata ändamål att skicka ut marknadsföring, profilera de registrerade för att anpassa personliga erbjudanden och att göra analyser för att förbättra marknadsförings-aktiviteter, se sid 10f i Beslutet.
Frivilligheten brast eftersom kunden måste acceptera paketet som helhet. Det fanns visserligen möjlighet att senare välja bort vissa aktiviteter men detta ansåg Datatilsynet inte avhjälpte det förhållandet att valmöjligheten saknades när samtycket inhämtades, se sid 10f i Beslutet.
För en svensk verksamhet blir den praktiska frågan därför vilka behandlingar kunden faktiskt kan avstå från utan att samtidigt förlora tillgången till andra, fristående förmåner. Beslutet bör däremot inte läsas som att alla kundklubbsbehandlingar måste grundas på samtycke rent generellt.
Informationen måste finnas före valet
Även informationen underkändes. Erbjudandet betonade rabatter och medlemsförmåner, medan profileringen och analysen inte förklarades tillräckligt tydligt på förhand. Kunden bekräftade sitt samtycke genom en SMS-länk. Information som visades efter bekräftelsen kunde inte göra det föregående samtycket informerat. Den muntliga informationen som butikspersonalen skulle ge (se ovan i avsnittet Bakgrund) var dessutom alltför beroende av den enskilde butiksmedarbetaren (avsnitt 5.1.3–5.1.4).
Ett registrerat klick visar således inte ensamt att ett giltigt samtycke föreligger. Företaget behöver också kunna visa vad kunden fick veta före klicket och vilka val som erbjöds, jämför artikel 7.1 GDPR och EU-domstolens dom i C-61/19, Orange Romania, punkterna 40–48. För svenska butikskedjor talar detta för ett enhetligt informationsflöde där kunden kan förstå behandlingen innan medlemskapet bekräftas. En senare integritetstext kan inte reparera en otillräcklig samtyckesförfrågan.
Kundmatchning och byte av rättslig grund
Kundmatchning innebär här att e-postadresser eller telefonnummer matchas mot annonsplattformarnas användaridentifierare. Elkjøp ville använda kundklubbsuppgifter för att träffa särskilda målgrupper och utnyttja medieinvesteringarna bättre. Företaget ansåg att ändamålet var detsamma som tidigare, men uppgav samtidigt att kundmatchningen inte omfattades av kundklubbssamtycket. För den nya behandlingen åberopades i stället berättigat intresse enligt artikel 6.1 f GDPR (avsnitt 5.2).
Datatilsynet såg ett nytt ändamål och konstaterade att någon förenlighetsbedömning enligt artikel 6.4 inte hade genomförts. Myndigheten fann dessutom att kunderna inte rimligen kunde förvänta sig att uppgifter som samlats in med samtycke senare skulle användas för andra ändamål, bland annat genom delning med tredje parter. Intresseavvägning kunde därför inte bära den aktuella behandlingen.
Här behöver slutsatsen nyanseras. EU-domstolen har i C-621/22, Koninklijke Nederlandse Lawn Tennisbond, klargjort att även ett kommersiellt intresse kan vara berättigat. Det räcker dock inte att identifiera en ekonomisk fördel. Behandlingen måste vara nödvändig och de registrerades intressen och rättigheter får inte väga tyngre. Mindre ingripande alternativ och rimliga förväntningar är centrala, se punkterna 37–57. C-252/21, Meta Platforms m.fl., punkterna 106–118, visar samtidigt hur omfattande behandling för personaliserad reklam kan falla på just dessa krav.
Beslutet bör alltså inte beskrivas som ett generellt förbud mot intresseavvägning för marknadsföring. Däremot är utrymmet snävt att i efterhand utvidga användningen av uppgifter som kunden har lämnat för särskilt angivna samtyckesändamål. EDPB avvisar uttryckligen retroaktiva byten till berättigat intresse när samtycket visar sig ogiltigt (riktlinjer 05/2020, punkterna 121–123).
Offline-konverteringar och ansvarsskyldighet
Offline-konverteringar användes för att mäta hur digital annonsering påverkade butiksköp. Uppgifter skickades till Google och Facebook för att koppla försäljning till annonsklick. Elkjøp hade dokumenterat en intresseavvägning, men den saknade centrala faktorer: berörda personer och uppgiftskategorier, barn, kundernas förväntningar och möjliga negativa följder av delningen (avsnitt 5.3).
Överträdelsen avsåg ansvarsskyldigheten i artikel 5.2 jämförd med laglighetsprincipen i artikel 5.1 a GDPR. Datatilsynet avgjorde uttryckligen inte om artikel 6.1 f kunde göra det möjligt att använda verktyget efter en tillräcklig prövning. Skillnaden är betydelsefull: beslutet förbjuder inte tekniken som sådan, men visar att påståenden om låg risk och branschstandard inte ersätter en faktisk bedömning av den registrerades intressen.
För svenska verksamheter är lärdomen att dokumentationen måste beskriva det verkliga uppgiftsflödet. Att en plattform redan känner till en kunds kontaktuppgifter betyder inte att överföringen saknar betydelse. Uppgiften att kunden har köpt något i en viss butik kan vara ny information. Datatilsynet lyfter just detta problem. En intresseavvägning som endast beskriver företagets nytta är ingen fullständig avvägning, se sid 21 i Beslutet.
Särskilda regler för digital marknadsföring
I svensk rätt måste GDPR-bedömningen skiljas från utskicksreglerna. Enligt 19 § marknadsföringslagen (2008:486) krävs som huvudregel förhandssamtycke för reklam via elektronisk post till fysiska personer. Kundundantaget förutsätter bland annat att adressen erhållits vid försäljning, att reklamen avser egna likartade produkter och att mottagaren enkelt och kostnadsfritt kan motsätta sig reklamen vid insamlingen och vid varje utskick. Även 20 § ställer krav på en giltig adress för att begära att reklamen upphör. Ett tillåtet utskick innebär således inte ett generellt godkännande av bakomliggande profilering eller plattformsdelning.
Barns uppgifter gav överträdelserna större allvar. Kundklubbens åldersgräns var vid tillsynen 15 år. Datatilsynet uttalar att barn inte bör utsättas för marknadsföringsprofilering, även när de är 15–17 år, se sid 12 i Beslutet. Detta är dock myndighetens ståndpunkt inte ett generellt förbud mot all profilering i GDPR. Skäl 38 kräver särskilt skydd, och Integritetsskyddsmyndighetens (IMY:s) vägledning Barns och ungas rättigheter på digitala plattformar, avsnittet om profilering, skiljer mellan profilering generellt och automatiserade beslut med betydande effekter enligt artikel 22.
Sanktionen och avslutande reflektioner
Datatilsynet beaktade överträdelsernas samlade karaktär, omfattning och varaktighet samt att barn berördes. Samarbete, förbättrad efterlevnad och den långa handläggningstiden verkade i mildrande riktning. Avgiften bestämdes till 20 miljoner norska kronor, betydligt under myndighetens redovisade utgångsintervall. Beloppet bör därför inte användas som någon normalnivå för svenska kundklubbsärenden (avsnitt 6.4).
Beslutets röda tråd är enligt min mening att kundens val, företagets ändamål och den faktiska behandlingen måste hänga ihop. Ett tydligt formulerat samtycke räcker inte om kunden saknar separata val. En intresseavvägning räcker inte om den inte tar hänsyn till kundens intressen. Och en rättighet är inte effektiv om systemen hindrar att den utövas. Svenska verksamheter bör därför granska kundklubben som en sammanhängande behandlingskedja, från informationen vid medlemskapet till plattformsdelningen och den sista rättelsebegäran. Det är där beslutet ger sin mest användbara vägledning.
Analysen är ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek och JP ITnet.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 17 nov 2026