Högsta domstolen om barns skadeståndsansvar vid uppsåtliga brott
Hur ska 2 kap. 4 § skadeståndslagen tillämpas när barn har orsakat skada genom uppsåtliga brott? Högsta domstolen klargör i två avgöranden att ungdomar i åldern 15–17 år som utgångspunkt ska bära fullt skadeståndsansvar, men att jämkning kan ske när ett ojämkat ansvar måste antas äventyra återanpassningen i vuxenlivet på ett avgörande sätt. För barn strax under 15 år kan åldern i sig tala för nedsättning, men även då ska jämkning ske med återhållsamhet vid uppsåtliga brott av allvarligt slag. Samtidigt markerar domstolen att jämkningsutrymmet snävas åt vid uppsåtliga och särskilt allvarliga brott samt när skadeståndet avser kränkningsersättning, eftersom sådan ersättning har en upprättelsefunktion för den skadelidande. Vår expert Christoffer Démery analyserar avgörandena.
Bakgrund och omständigheter
I det första målet, T 5440-24, hade Y.A., som var 14 år vid gärningen, varit föremål för bevistalan avseende sex fall av försök till mord. Han hade skjutit och försökt skjuta mot sex personer med en pistol, varvid en person träffades i benet. Tingsrätten fann gärningen styrkt och ålade honom att solidariskt med en vuxen person som dömdes för medhjälp till mordförsöken betala drygt 1 360 000 kronor i skadestånd, varav 1 250 000 kronor avsåg kränkningsersättning. Hovrätten satte ned Y.A:s skadeståndsansvar till hälften. Som skäl angavs bland annat att ett fullt skadeståndsansvar skulle riskera hans återanpassning i samhället, att han hade utnyttjats av en vuxen person och att målsägandena kunde förväntas få ersättning enligt brottsskadelagen. HD fastställer hovrättens domslut.
I det andra målet, T 1840-25, hade H.K. och E.L., som var 15 respektive 16 år, trängt in i en skolbyggnad, täppt igen vaskarna i ett klassrum och låtit vattenkranarna stå öppna. Det ledde till omfattande vattenskador. De hade också förstört vissa datorer. Tingsrätten dömde dem för olaga intrång och grov skadegörelse och fann att kommunen och försäkringsbolaget i och för sig hade rätt till skadestånd med 262 500 kronor respektive 659 910 kronor. Tingsrätten jämkade dock skadeståndsansvaret till 70 000 kronor per person. Hovrätten bestämde i stället skadeståndet till 230 000 kronor per person, fördelat med 65 000 kronor till kommunen och 165 000 kronor till försäkringsbolaget, och utan solidariskt ansvar. HD fastställer även i detta fall hovrättens domslut.
Allmänt om barns skadeståndsansvar
HD tar i båda målen sin utgångspunkt i 2 kap. 4 § skadeståndslagen. Enligt den bestämmelsen ska den som vållar skada innan han eller hon har fyllt 18 år ersätta skadan i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring, andra ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter. Bestämmelsen innebär att det ska göras en samlad skälighetsbedömning i det enskilda fallet.
När det gäller barnets ålder och utveckling framhåller HD att bedömningen normalt sett ska utgå från vad man i allmänhet kan förvänta sig av barn i den aktuella åldern. Utrymmet för att beakta ålder minskar med stigande ålder. För ungdomar i åldern 15–17 år är utgångspunkten att de ska bära fullt skadeståndsansvar. Endast undantagsvis kan det komma i fråga att för denna ålderskategori reducera skadeståndet av andra skäl än ekonomiska förhållanden. Om barnet inte har en åldersadekvat kognitiv förmåga kan det finnas skäl för en större reduktion, men det krävs då en mer påtaglig avvikelse från det normala.
Beträffande ekonomiska förhållanden anger HD att det avgörande är hur ett fullt skadeståndsansvar kan förutses påverka barnets möjlighet till återanpassning i samhället som vuxen. Bedömningen ska alltså inte enbart ta sikte på barnets omedelbara betalningsförmåga, utan på vilka konsekvenser skuldsättningen kan antas få för barnets framtida samhällsetablering. Prövningen ska göras utifrån vad som vid tiden för skadeståndsbestämningen rimligen kan antas om barnets framtida ekonomiska förhållanden. I regel finns det inte anledning att räkna med andra framtida förändringar än sådana som normalt följer med stigande ålder. Bedömningen ska alltså bygga på konkreta och realistiska antaganden.
Även omständigheter på den skadelidandes sida kan få betydelse. Att den skadelidande kan få ersättning genom försäkring eller enligt brottsskadelagen kan tala för jämkning. Däremot talar det emot jämkning om barnet omfattas av en ansvarsförsäkring som täcker skadan. Vid kränkningsersättning ska nedsättning ske med återhållsamhet, eftersom ersättningen bland annat syftar till att ge brottsoffret upprättelse och detta syfte bäst tillgodoses när ansvaret bärs av gärningsmannen. HD framhåller också att jämkning inte bör ske om det skulle bli oskäligt för den skadelidande, vilket framför allt får betydelse när den skadelidande är en privatperson. När den skadelidande är staten, en kommun eller ett stort företag finns det däremot sällan skäl att avstå från jämkning med hänsyn till den skadelidandes intressen.
När det gäller handlingens beskaffenhet betonar HD att möjligheten att reducera skadeståndet ska användas betydligt mer restriktivt vid uppsåtliga handlingar än vid oaktsamma gärningar. Det kan också finnas anledning att skilja mellan olika former av uppsåt och mellan olika typer av skadeförlopp. Om det rör sig om uppsåtliga brott av allvarlig art kan jämkning komma i fråga endast om ett ojämkat skadestånd måste antas äventyra den skadevållandes anpassning i samhället på ett avgörande sätt.
HD:s bedömning
I T 5440-24 konstaterar HD att Y.A:s ålder talar för att skadestånden ska sättas ned. Han var 14 år vid gärningen. Samtidigt var han nära den ålder då utgångspunkten är fullt skadeståndsansvar, vilket innebär att åldern i sig inte kunde motivera någon mer omfattande reduktion. Det som med större styrka talade för jämkning var i stället hans ekonomiska situation och att ett fullt skadeståndsansvar, särskilt med hänsyn till ytterligare skadeståndsansvar i ett annat mål, måste antas äventyra hans återanpassning i samhället som vuxen på ett avgörande sätt.
Mot detta ställer HD att gärningarna varit avsiktliga och av synnerligen allvarligt slag. Det huvudsakliga skadeståndet avsåg dessutom kränkningsersättning till privatpersoner, vilket begränsade betydelsen av att brottsskadeersättning kunde komma att betalas ut. HD beaktar samtidigt att Y.A. hade utnyttjats på ett cyniskt sätt av en vuxen person. Vid en samlad bedömning anser HD att hovrättens halvering av skadestånden är skälig och att någon ytterligare nedsättning inte ska ske.
I T 1840-25 framhåller HD att H.K. och E.L. var över 15 år vid gärningstillfället, vilket talar för att de ska ersätta skadorna fullt ut. Det som hade anförts om bristande åldersadekvat utveckling är inte tillräckligt för att frångå den utgångspunkten. Även här anser HD emellertid att ett fullt skadeståndsansvar, med hänsyn till ungdomarnas ekonomiska förhållanden, måste antas äventyra deras återanpassning i samhället som vuxna på ett avgörande sätt. Att de i framtiden eventuellt skulle kunna få skuldsanering bedöms vara alltför osäkert för att påverka den bedömningen.
HD beaktar vidare att de skadelidandes behov av skadestånden inte talar emot jämkning. Det är fråga om skadestånd till en kommun och ett försäkringsbolag, inte om kränkningsersättning till privatpersoner. Samtidigt rör det sig om uppsåtlig brottslighet av allvarligt slag. Viss hänsyn ska dock tas till att ungdomarna inte hade haft för avsikt att orsaka en så stor skada och att de inte fullt ut hade förstått att följderna skulle bli så omfattande som de blev. HD anser att hovrättens nivå, 230 000 kronor per person och utan solidariskt ansvar, är skälig.
Analys
Avgörandena innebär en tydlig precisering av hur skälighetsbedömningen enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen ska göras när barn har orsakat skada genom uppsåtliga brott. HD bekräftar att bestämmelsen inte innebär någon allmän ”barnrabatt” i skadeståndsrätten. Tvärtom framhålls att ungdomar i åldern 15–17 år normalt ska bära ett fullt skadeståndsansvar. Även för barn strax under 15 år får åldern en begränsad självständig betydelse när barnet befinner sig nära den ålder där fullt ansvar är utgångspunkten. Åldern fungerar därmed främst som en del av den samlade bedömningen och inte som en självständig grund för långtgående nedsättning.
Det mest centrala i avgörandena är i stället den betydelse som HD ger åt barnets framtida återanpassning. Domstolen formulerar prövningen som en prognos. Frågan är om ett ojämkat ansvar, mot bakgrund av vad som rimligen kan antas om barnets framtida ekonomiska förhållanden, på ett avgörande sätt skulle äventyra barnets anpassning i samhället som vuxen. Det är alltså inte den omedelbara betalningsförmågan som är avgörande, utan skuldens långsiktiga konsekvenser. På så sätt får 2 kap. 4 § skadeståndslagen en tydlig rehabiliteringsdimension. Skadeståndsansvaret ska inte bestämmas på ett sätt som riskerar att skapa en så tung och varaktig skuldbörda att den motverkar barnets möjlighet att etablera sig i vuxenlivet.
Avgörandena tydliggör också att denna prognos förutsätter ett tillräckligt konkret underlag. Relevanta omständigheter kan vara skuldens storlek, barnets ålder, skolgång, etableringsutsikter, andra skulder, sociala förhållanden och andra omständigheter som kan påverka framtida försörjningsförmåga. Samtidigt ska domstolen inte bygga bedömningen på spekulativa antaganden. HD:s uttalande om att en möjlig framtida skuldsanering är alltför osäker för att påverka bedömningen illustrerar detta.
Samtidigt är HD noga med att ange gränserna för denna rehabiliteringshänsyn. När skadan har orsakats genom ett uppsåtligt brott av allvarlig art är jämkningsutrymmet särskilt snävt. I sådana fall är det inte tillräckligt att ett fullt skadeståndsansvar är ekonomiskt betungande. Jämkning kan då komma i fråga endast om ett ojämkat skadestånd måste antas äventyra den skadevållandes återanpassning i samhället på ett avgörande sätt. Först när den tröskeln är passerad uppkommer ett verkligt utrymme för jämkning. Därefter påverkas jämkningens omfattning av brottets allvar, graden av uppsåt, skadeståndets funktion och förhållandena på den skadelidandes sida.
Skillnaden mellan de två målen illustrerar detta väl. I ”Skotten i Jordbro” var det fråga om avsiktliga mordförsök och skadeståndet bestod till övervägande del av kränkningsersättning till privatpersoner. Brottens allvar och kränkningsersättningens upprättelsefunktion talade starkt mot en långtgående reduktion. Att målsägandena kunde få brottsskadeersättning fick därför begränsad betydelse. HD:s bedömning ger uttryck för att kränkningsersättning bör ha en särskild tyngd inom skälighetsbedömningen. När skadeståndet avser upprättelse för ett allvarligt angrepp på den personliga integriteten finns ett särskilt intresse av att ansvaret också formellt vilar på gärningsmannen.
I ”Den översvämmade skolan” var förutsättningarna delvis andra. Även där rörde det sig om uppsåtlig och allvarlig brottslighet, men skadeståndet avsåg ekonomisk skada hos en kommun och ett försäkringsbolag. Det saknades därmed samma inslag av personlig upprättelse för en fysisk målsägande. Den skadelidandes ställning fick därför större betydelse i jämkningsriktning. HD:s bedömning ligger i linje med äldre praxis om att det i allmänhet finns ett större utrymme att jämka när den skadelidande är en offentlig aktör, ett försäkringsbolag eller annan ekonomiskt stark part än när skadan drabbat en privatperson.
Avgörandena visar också att HD använder rekvisitet ”handlingens beskaffenhet” på ett nyanserat sätt. Det är inte tillräckligt att konstatera att brottet varit uppsåtligt. Domstolen beaktar även hur uppsåtet förhåller sig till skadeutfallet. I ”Skotten i Jordbro” var det fråga om avsiktliga angrepp mot människors liv, vilket gav gärningarna ett mycket högt normativt allvar. I ”Den översvämmade skolan” beaktade HD däremot att ungdomarna inte hade avsett att orsaka en så omfattande skada och inte heller fullt ut förstått följdernas omfattning. Det innebär inte att uppsåtligheten förlorar sin betydelse, men det visar att skadeutfallets förutsebarhet kan påverka jämkningsnivån.
En praktiskt viktig konsekvens är att domstolar i framtida mål behöver göra en mer konkret bedömning av barnets insikt i skadeförloppet. Det gäller särskilt vid skador där den faktiska omfattningen kan bli mycket större än vad barnet föreställt sig, exempelvis vid brand, vattenskador eller andra förlopp där skadeverkningarna kan bli svåra att överblicka. Om barnet har förstått och accepterat risken för ett mycket omfattande skadeutfall talar det starkare mot jämkning. Om följderna däremot blivit väsentligt större än barnet avsett eller förstått, kan det få betydelse i skälighetsbedömningen.
Även försäkringsförhållanden bör uppmärksammas i den praktiska tillämpningen. HD skiljer mellan försäkring på skadevållarsidan och på skadelidandesidan. Om barnet omfattas av en ansvarsförsäkring som täcker skadan talar det mot jämkning. Om den skadelidande däremot kan få ersättning genom egen försäkring, brottsskadeersättning eller liknande ordning kan det tala för jämkning, dock med den viktiga begränsningen att kränkningsersättningens upprättelsefunktion kan göra att sådan ersättningsmöjlighet får mindre betydelse.
En annan praktiskt viktig konsekvens är att jämkning enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen inte nödvändigtvis endast påverkar beloppets storlek. Skolmålet visar att bestämmelsen också kan få betydelse för frågan om det finns skäl att frångå ett solidariskt ansvar till förmån för ett individuellt bestämt ansvar. När varje barn åläggs ett individuellt jämkat ansvar, och solidariskt ansvar utesluts, minskar risken för att ett barn i praktiken får bära en större börda än vad den individuella skälighetsbedömningen motiverar.
Sammantaget etablerar avgörandena en förhållandevis tydlig modell. För ungdomar i övre tonåren är utgångspunkten fullt ansvar. Jämkning kan aktualiseras om ett fullt ansvar prognostiskt sett skulle äventyra återanpassningen i vuxenlivet på ett avgörande sätt. Om den tröskeln är uppfylld måste domstolen därefter bestämma jämkningens omfattning med hänsyn till brottets allvar, uppsåtets karaktär, skadeutfallets förutsebarhet, skadeståndets funktion och den skadelidandes ställning. Kränkningsersättning till privatpersoner och synnerligen allvarliga våldsbrott talar starkt emot långtgående nedsättning, medan sakskada eller annan ekonomisk skada hos offentliga eller institutionella skadelidande ger ett större utrymme för rehabiliteringshänsyn.
Modellen kan sammanfattas i sex led. Först fastställs om barnet i och för sig ansvarar för en ersättningsgill skada enligt de allmänna reglerna. Därefter bedöms barnets ålder och utveckling, där utgångspunkten för 15–17-åringar är fullt ansvar. I ett tredje led prövas de ekonomiska förhållandena med fokus på återanpassningen i vuxenlivet. I ett fjärde led vägs handlingens beskaffenhet in, särskilt om det är fråga om uppsåtlig och allvarlig brottslighet. I ett femte led beaktas skadeståndets funktion och den skadelidandes ställning. Slutligen bestäms beloppets storlek och, när flera skadevållare ansvarar för samma skada, om det finns skäl att frångå ett solidariskt ansvar till förmån för ett individuellt bestämt ansvar.
Prejudikatvärdet ligger därför inte i att HD förändrar rättsläget i grunden, utan i att domstolen tydliggör hur avvägningen ska göras i praktiken. Avgörandena ger underinstanserna en mer operativ struktur för prövningen och visar samtidigt att 2 kap. 4 § skadeståndslagen rymmer en balans mellan två intressen som båda väger tungt, den skadelidandes rätt till ersättning och barnets möjlighet att inte möta vuxenlivet med en skuldbörda som i realiteten omöjliggör återanpassning.
Avslutningsvis kan nämnas att regeringen i propositionen Skärpta regler för unga lagöverträdare (prop. 2025/26:246) har föreslagit att straffbarhetsåldern under en femårsperiod ska sänkas till 13 år för vissa allvarliga brott och att ungdomsreduktionen ska minskas kraftigt för lagöverträdare under 18 år. Det aktualiserar frågan om straffrättsliga förändringar av detta slag kan få betydelse för tillämpningen av 2 kap. 4 § skadeståndslagen. Mot bakgrund av HD:s uttalanden i ”Datorsalen”, Högsta domstolens dom den 9 december 2025 i mål nr B 1462-25, bör utgångspunkten dock vara att skälighetsbedömningen enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen görs fristående från de kriminalpolitiska överväganden som ligger bakom reglerna om straffvärdebedömning och straffmätning. De föreslagna lagändringarna bör därför inte i sig ändra bedömningsmodellen, men kan aktualisera nya gränsdragningsfrågor när mycket unga barn orsakar skada genom allvarliga brott.
Analys av Högsta domstolen dom 2026-04-29, mål nr T 5440-24 och T 1840-25 ”Skotten i Jordbro” och ”Den översvämmade skolan”.
Analysen är ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 10 jun 2026
Christoffer Démery
Lagman i Nyköpings tingsrätt
