De tre sprängningarna: Hur ska vi förstå synnerligen försvårande omständigheter?
I ”De tre sprängningarna” tar Högsta domstolen för första gången upp den nya straffskärpningsgrunden om synnerligen försvårande omständigheter. Vår expert Dennis Martinsson tycker visserligen att det är bra att domstolen tar upp den nya bestämmelsen, men funderar över om domen verkligen ger så mycket vägledning.
Bakgrunden till målet och kärnfrågan i Högsta domstolen
Under hösten 2023 skedde på kort tid tre sprängningar på tre orter. Sprängningarna hade kopplingar till en konflikt inom ett kriminellt nätverk. Två av sprängningarna skedde i trappuppgångar i flerfamiljshus, medan den tredje sprängningen skedde mellan två fristående enfamiljshus – där en person utan några kopplingar till konflikten avled till följd av skadorna.
I tingsrätten åtalades och dömdes flera personer för inblandning i sprängningarna (Uppsala tingsrätt 2024-11-15, mål nr B 7709-23) och fyra personer åtalades och dömdes i hovrätten (Svea hovrätt 2025-04-12, mål nr B 15550-24). Högsta domstolen kom att pröva straffen för tre av de åtalade personerna, som hade olika roller i de aktuella sprängningarna.
Av domarna framgår att person C var den som utförde två av sprängningarna genom att placera ut två av bomberna och sedan detonerade den. C dömdes i hovrätten som gärningsperson för två fall av grov allmänfarlig ödeläggelse samt för fem respektive åtta fall av försök till mord vid samma tillfälle. C dömdes till fängelse i 18 år.
Person B hade tillverkat och tillhandahållit sprängladdningarna, och dömdes därför i hovrätten för två fall av medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse. B åtalades för inblandning i samtliga tre sprängningar, men hovrätten ansåg inte att han hade uppsåt vid en av dem. För sin inblandning dömdes B till fängelse i 11 år och 10 månader. A, den tredje personen, var chaufför och körde till en av platserna och dömdes därför i hovrätten för medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse. A dömdes till fängelse i 7 år 10 månader.
Hovrätten tillämpade för dessa tre personer den nya straffskärpningsgrunden om synnerligen försvårande omständigheter i 29 kap. 2 a § brottsbalken. Den kärnfråga som uppkom i Högsta domstolen var därför hur straffvärdet skulle bestämmas i en situation där bestämmelsen är tillämplig. Även om domen också innehåller andra aspekter, fokuserar den här analysen främst på den nya straffskärpningsgrunden. Innan vi går in på Högsta domstolens avgörande, redogör vi för straffskärpningsgrunden och vad den innebär.
Den kriminalpolitiska bakgrunden till den nya straffskärpningsgrunden
Den nya straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 a § brottsbalken trädde i kraft den 1 juli 2023. Kriminalpolitiskt motiverades införandet av bestämmelsen som en del i att komma åt skjutningar och sprängningar som genomförs av personer som är kopplade till löst sammansatta och kriminella grupperingar (prop. 2022/23:53 s. 67). Tanken var att den skulle utgöra en markering mot de som begår den här typen av gärningar, särskilt på allmänna platser. Därför uttalade regeringen bland annat att bestämmelsen ska ”medföra en betydligt kraftigare straffskärpning” än redan existerande straffskärpningsgrunder (prop. 2022/23:53 s. 73; se också SOU 2021:68 s. 228, 236, 237 och 498). Det återspeglas i lagtexten genom att det av bestämmelsen framgår att det ska handla om ”synnerligen försvårande omständigheter” – till skillnad mot ”försvårande omständigheter” för redan existerande straffskärpningsgrunder i 29 kap. 2 § brottsbalken.
I förarbetena betonar regeringen att det inte är möjligt att ange en allmän riktlinje för hur mycket strängare straffet bör bli när bestämmelsen tillämpas. Någon generell höjning enligt en viss procentsats kan därför, enligt regeringen, inte anges. I stället är utgångspunkten att domstolarna ska göra en helhetsbedömning i det enskilda fallet. Regeringen motiverade detta med att bestämmelsen tar sikte på förhållanden av varierande slag och att omständigheterna kan göra sig gällande med olika styrka i olika fall. Här nämns som exempel att bestämmelsen omfattar sprängmedel, såsom kraftiga industriella sprängämnen och handgranater samt mindre verkande pyroteknik. Regeringen betonade att domstolen också behöver ta hänsyn till 26 kap. 3 a § brottsbalken, och de möjligheter att tillämpa en utvidgad straffskala som där anges samt hur stort genomslag som kan göras vid bedömningen av straffvärdet i de allvarligaste fallen. (prop. 2022/23:53 s. 152).
Dessutom får inte heller dubbelräkning ske när brottsbalken 29 kap. 2 a § brottsbalken tillämpas, det vill säga försvårande omständigheter får bara ges genomslag vid straffvärdebedömningen om de inte redan tillräckligt har beaktats i samband med rubriceringen av brottet, inklusive graderingen av brottet. Samtidigt uttalar regeringen att ”principen är tillämplig även i förhållande till den nu aktuella straffskärpningsbestämmelsen men bör sällan kunna leda till att bestämmelsen inte får något genomslag alls.” (prop. 2022/23:53 s. 152).
Vad betyder den nya straffskärpningsgrunden?
Av 29 kap. 2 a § brottsbalken framgår att domstolarna, vid bedömningen av straffvärdet, i vissa situationer ska beakta synnerligen försvårande omständigheter. Sådana omständigheter kan – enligt lagtexten – beaktas ”vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, beaktas om brottet inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person”. Så kan, lite förenklat, göras i två situationer:
- Om brottet inneburit att skjutvapen eller sprängämnen använts på allmän plats eller annan plats där människor samlas, eller
- Om brottet har haft en bakgrund i en konflikt mellan grupper av personer där skjutvapen eller sprängämnen använts.
Det räcker alltså att en av situationerna föreligger för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. Nedan sägs något om var och en av de två punkterna, med betoning på vad de enligt förarbetena är tänkta att omfatta.
Den första punkten: Sprängningar eller skjutningar på allmän plats
Gällande den första punkten framgår av förarbetena att användningen av skjutvapen eller sprängmedel inte begränsar sig till att någon avlossat ett vapen eller fått ett sprängämne att explodera. Även situationer där någon försökt avlossa ett skjutvapen eller försökt att få ett ämne att explodera, omfattas av bestämmelsen. De sprängmedel som omfattas är exempelvis handgranater, bombbälten och andra föremål som innehåller sprängmedel, liksom andra sprängningar framkallade av liknande ämnen. (prop. 2022/23:53 s. 150).
En annan förutsättning för att tillämpa bestämmelsen är att en sprängning eller skjutning skett på allmän plats eller någon annan plats där människor samlas. Begreppet ”allmän plats” är enligt regeringen tänkt att ges en vid innebörd. Här avses bland annat platser utomhus eller inomhus, såsom gator, torg eller tågstationer. Även tåg, båtar, hotell, restauranger, affärslokaler och liknande kan utgöra allmän plats, i den utsträckning och under den tid allmänheten har tillträde till dem. Andra platser som omfattas är framför allt platser där människor brukar samlas, antingen regelbundet eller tillfälligt. Det kan exempelvis handla om myndighets-, företags- eller föreningslokal eller skolområde dit allmänheten inte har tillträde. Det krävs inte att människor är samlade på platsen vid tillfället för brottet, utan endast att människor regelmässigt samlas där. (prop. 2022/23:53 s. 150).
Den andra punkten: Skjutningar och sprängningar som en del i en konflikt
Den andra punkten tar sikte på angrepp som haft sin bakgrund i en konflikt där skjutvapen eller sprängämnen använts, liksom angrepp av den karaktären som är ägnade att framkalla en dylik konflikt. Av förarbetena framgår att begreppet ”konflikt” ska ges en vid innebörd. Det ställs inte några närmare krav på konfliktens dignitet, intensitet, omfattning, varaktighet eller ändamål. Enligt regeringen kan det handla om meningsskiljaktigheter och bråk om många olika saker, liksom personliga oförrätter, ”föreställningar om heder i den kriminella miljön” och situationer där konflikten har sin grund i konkurrens om narkotikamarknaden. Det behöver inte heller handla om en konflikt mellan två rivaliserande gäng eller kriminella nätverk, utan även interna konflikter inom ett gäng eller nätverk omfattas. (prop. 2022/23:53 s. 151).
Av förarbetena framgår också att det inte ställs några krav på en viss grupptillhörighet, vilket betyder att även gärningar som en utomstående gör för en grupps räkning omfattas. Dessutom kan det räcka med att angreppen är en sida, alltså en konflikt där endast en viss grupp står för skjutningar eller sprängningar. För att bedöma om den andra punkten är tillämplig, kan domstolen bland annat ta hänsyn till uppgifter om den tilltalades (och även brottsoffrets) tidigare brottslighet, tillgång till skjutvapen och sprängämnen samt eventuella tillhörigheter till en våldsam kriminell gruppering. (prop. 2022/23:53 s. 151).
Uppsåt krävs till de synnerligen försvårande omständigheterna
Precis som de försvårande omständigheterna i brottsbalken 29 kap. 2 §, krävs också att gärningspersonens uppsåt omfattar de synnerligen försvårande omständigheter som aktualiseras i det enskilda fallet. I propositionen skriver regeringen att när det gäller den andra punkten har gärningspersonen uppsåt om han eller hon har haft kännedom om de relevanta omständigheterna. Regeringen betonar att det inte krävs att brottet begåtts med ett visst syfte, och inte heller att brottet har skett med en särskild avsikt för att exempelvis hämnas. (prop. 2022/23:53 s. 152).
Hur har bestämmelsen tillämpats i praktiken?
Utifrån de domar från tings- och hovrätterna som hittills meddelats där 29 kap. 2 a § brottsbalken har tillämpats, kan konstateras att bestämmelsen tillämpas i enlighet med lagstiftarens intentioner. Domstolarna skärper alltså straffet med stöd av bestämmelsen. Precis som indikeras i förarbetena, så varierar påslaget vid bedömningen av straffvärdet. Framför allt med tanke på vilket brott det handlar om och hur pass starka de synnerligen försvårande omständigheterna är i det enskilda fallet. En tingsrätt har emellertid i åtminstone ett par fall uttalat att när bestämmelsen tillämpas, så innebär det att straffvärdet höjs med en tredjedel (Södertörns tingsrätt 2024-10-18, mål nr B 11865-23 och Svea hovrätt fastställde tingsrättens bedömning i bland annat påföljdsdelen; se Svea hovrätt 2025-01-14, mål nr B 14979-24; se också Södertörns tingsrätt 2024-01-17, mål nr B 13550-23). Med risk för att jag kan ha missat något aktuellt fall, har jag inte sett något liknande principiellt uttalande av någon annan tings- eller hovrätt. Om det så småningom blir en etablerad utgångspunkt i praxis, också efter Högsta domstolens avgörande, återstår därför att se.
Den slutsats som kan dras är, som sagt, att domstolarna generellt använt bestämmelsens för att skärpa straffet betydligt – exempelvis i jämförelse med redan existerande straffskärpningsgrunder i 29 kap. 2 § brottsbalken. Vilket alltså är helt i linje med den kriminalpolitiska ambitionen med 29 kap. 2 a § brottsbalken.
En annan tendens i praxis från tings- och hovrätterna är att den nya straffskärpningsgrunden har kommit att användas på ett särskilt sätt i förhållande till unga lagöverträdare. I praktiken har bestämmelsen kommit att användas på ett sätt som medför att straffvärdet höjs till en sådan grad att fängelse döms ut. Det har jag uppmärksammat tidigare i analysen ”Straff för unga: Vad motsvarar livstids fängelse för den som är omyndig?”.
Högsta domstolens avgörande
Högsta domstolen om den nya straffskärpningsgrunden
Gällande 29 kap. 2 a § brottsbalken uttalar Högsta domstolen att allmänfarliga brott som mordbrand och allvarlig ödeläggelse som huvudregel inte omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde. Men, fortsätter domstolen, i vissa situationer kan bestämmelsen tillämpas även då. Exempelvis om gärningen i det enskilda fallet riktas mot en eller flera personer genom att deras bostad angrips. Domstolen menar att i dessa situationer måste bestämmelsen kunna tillämpas, oavsett om de som angrips utsatts för fara eller inte. Högsta domstolen konstaterar att dylika gärningar utgör ett sådant allvarligt angrepp på någons trygghet till person som förutsätts i lagtexten.
Därefter redogör Högsta domstolen i korthet för de två punkterna i 29 kap. 2 a § brottsbalken och vad som i allmänhet krävs.
Högsta domstolen tar också upp den generella frågan om hur mycket straffet ska skärpas vid tillämpningen av bestämmelsen. Domstolen konstaterar att det inte går att säga något generellt om detta, men uttalar att hänsyn bör tas till om ”båda punkterna eller bara den ena är tillämplig, i vilken utsträckning de omständigheter som lyfts i punkterna gör sig gällande i det enskilda fallet och i vilken utsträckning omständigheterna har beaktats redan vid rubriceringen av brottet.” (punkt 46 i domen). Högsta domstolen uttalar också att den allmänna utgångspunkten – med hänsyn till lagtextens utformning – måste vara att bestämmelsen ska ges ett tydligt genomslag. Enligt Högsta domstolen bör bestämmelsen tillämpas så att ”ökningen relativt sett normalt bör vara större på lägre straffnivåer än på högre och att det inte annat än på lägre straffnivåer kan komma i fråga att dubblera straffen.” (punkt 47 i domen). Högsta domstolen påminner också om att regleringen i 26 kap. 3 a § brottsbalken måste användas för att ge ledning för hur stora påslag som kan göras inom ramen för påföljdssystemet.
Bedömningen av straffvärdet för de tre åtalade
En inte obetydlig del av domen handlar om bedömningen av de tre åtalade. När det gäller C skriver Högsta domstolen att han i enlighet med hovrättens dom gjort sig skyldig till två fall av grov allmänfarlig ödeläggelse och i samband med dessa gärningar fem respektive åtta mordförsök. Domstolen konstaterar att det ska dömas för brotten i konkurrens, samtidigt som det finns en betydande överlappning mellan brotten. Det vill säga att mordförsöken har begåtts genom de sprängningar som (samtidigt) utgör grov allmänfarlig ödeläggelse. Domstolen menar att det ”innebär dels att det är naturligt att bedöma straffvärdet för varje händelse samlat, dels att asperationen mellan de olika brotten inom ramen för varje händelse blir större.” (punkt 64 i domen).
För C bedömer Högsta domstolen att straffvärdet för vart och ett av tillfällena, med hänsyn till 29 kap. 2 a § brottsbalken, uppgår till ungefär 15 års fängelse. Det samlade straffvärdet uppgår därmed till klart mer än 18 år, vilket enligt Högsta domstolen talar för livstids fängelse. Med hänsyn till att gärningarna innefattar två mycket allvarliga sprängningar och tretton mordförsök, kommer domstolen fram till att det också vid en mer övergripande bedömning anses vara befogat att för gärningarna utdöma livstids fängelse.
När det gäller B påminner Högsta domstolen om att han enligt hovrättens dom har gjort sig skyldig till medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse i två fall. Hans medhjälp har bestått i tillverkning och tillhandahållande av sprängladdningarna. Högsta domstolen skriver också att hovrätten kommit fram till att B saknat uppsåt i förhållande till personer skulle komma att dö. Detta uppfattar Högsta domstolen så att B haft uppsåt till att sprängladdningarna skulle komma att detonera i anslutning till någons bostad ungefär på det sätt som skett, men att han inte haft uppsåt till sprängningar med fullt så omfattande effekter som de faktiskt fått. Domstolen menar därför att bedömning ska ta sin utgångspunkt i medhjälp i förhållande till ett medverkansobjekt som är något mer begränsat – och något mer abstrakt – än det som faktiskt uppstått. Även när detta tas i beaktande, har huvudgärningarna (de två fallen av grov allmänfarlig ödeläggelse) ett straffvärde motsvarande uppemot 8 års fängelse.
Högsta domstolen går därefter in på straffvärdet för B:s medhjälpsgärning, och domstolen kommer då fram till att straffvärdet för medhjälpen bör som utgångspunkt motsvara fängelse i drygt sex år för var och en av gärningarna.
Gällande bedömningen av brottsbalken 29 kap. 2 a § konstaterar Högsta domstolen att båda punkterna i bestämmelsen är aktuella, även om den första punkten i bestämmelsen i viss utsträckning har beaktats vid rubriceringen. Vid bedömningen väger domstolen in att sprängningen har riktats mot vissa utpekade familjer och deras bostäder samtidigt som den har haft omedelbara effekter på allmän plats. Sprängningen har tydligt haft sin bakgrund i, och varit ägnat att framkalla ytterligare konflikt mellan de grupperingar som funnits. Högsta domstolen menar att B haft uppsåt till detta. Han har förstått kopplingen till den konflikt som pågick och han har känt till ungefär vad som skulle komma att hända.
Domstolen menar därför att straffvärdet är högre än annars. Genom att tillämpa 29 kap. 2 a § brottsbalken, kommer Högsta domstolen fram till att straffvärdet för medhjälpen uppgår till ungefär 9 års fängelse för var och en av gärningarna.
Av mindre intresse i det här sammanhanget är att B, förutom två sprängningar med ett straffvärde om 9 års fängelse, döms för ytterligare två grova brott mot lagen om
brandfarliga och explosiva varor och ett grovt vapenbrott. Straffvärdet får sammantaget anses motsvara fängelse i drygt 14 år, vilket också är det straff som döms ut.
Slutligen när det gäller bedömningen av A skriver Högsta domstolen att han enligt hovrättens dom har gjort sig skyldig till medhjälp till grov allmänfarlig ödeläggelse. Hans gärning har bestått i att köra gärningsmannen till och från platsen för sprängningen. Här konstaterar domstolen, precis som för B, att A saknat uppsåt i förhållande till effekterna av sprängningarna. Vid bedömningen av straffvärdet väger Högsta domstolen i A:s roll, och konstaterar att medhjälpen inte har varit av något mer kvalificerat slag. Dessutom har A först i ett sent skede blivit fullt medveten om sprängladdningens storlek. Domstolen kommer därför fram till att straffvärdet för hans medhjälp som utgångspunkt bör motsvara 5 års fängelse.
Gällande bedömningen av 29 kap. 2 a § brottsbalken konstaterar Högsta domstolen att båda punkterna i bestämmelsen är aktuella, även om den första punkten i bestämmelsen i viss utsträckning har beaktats vid rubriceringen. Vid bedömningen väger domstolen in att sprängningen har riktats mot en viss familj och deras bostad samtidigt som den har haft omedelbara effekter på allmän plats. Sprängningen har tydligt haft sin bakgrund i, och varit ägnat att framkalla ytterligare konflikt mellan de grupperingar som funnits. Enligt Högsta domstolen har A, enligt hovrättens dom, förstått syftet med resan och därmed kopplingen till den konflikt som pågick och han har förstått åtminstone ungefär vad som skulle komma att hända. Straffvärdet ligger därför högre än vad det annars skulle ha gjort. Högsta domstolen kommer fram till att straffvärdet motsvarar fängelse i 7 år 6 månader, vilket A också döms till.
Några reflektioner
Slutligen är det på sin plats att göra några reflektioner kring Högsta domstolens avgörande i ”De tre sprängningarna”, liksom kring framtiden för bestämmelsen om synnerligen försvårande omständigheter.
Har Högsta domstolen klargjort den nya straffskärpningsgrunden?
Det korta och enkla svaret på den frågan är nej. Det finns flera skäl till det. För det första bekräftar Högsta domstolen här lagstiftarens kriminalpolitiska ambition med bestämmelsen. Exempelvis lyfter domstolen att den nya straffskärpningsgrunden ska få ett tydligare genomslag än de redan existerande grunderna i 29 kap. 2 § brottsbalken, och att begränsningsregeln i 26 kap. 3 a § brottsbalken sätter taket för vad påslaget kan bli som mest. Ett annat exempel är att domen illustrerar att bestämmelsen får olika genomslag. Det syns bland annat när Högsta domstolen påpekar att den straffvärdehöjande effekten kan bli större om båda punkterna i 29 kap. 2 § brottsbalken föreligger, men även när domstolen påpekar att hänsyn också (i det enskilda fallet) ska tas till omständigheter som – redan – beaktats vid rubriceringen av brottet. Ytterligare ett exempel på att domen är ett eko av förarbetena är det saknas möjligheter att i generella termer ange hur stort påslaget ska bli. Slutsatsen är därför att avgörandet är ett eko av den kriminalpolitiska ambitionen, och bekräftar särskilt vad regeringen uttalat i förarbetena om hur bestämmelsen bör tillämpas.
För det andra finns det andra aspekter i domen som stärker intrycket att domen inte är ett klargörande. Om vi tittar närmare på bedömningen i sak, det vill säga Högsta domstolens bedömning av straffvärdet i de enskilda fallen, så är det inte helt lätt att hitta några nyheter. I den delen av domen där Högsta domstolen bedömer straffvärdet för var och en av de tre åtalade, framgår med önskvärd tydlighet att domstolen beaktar objektiva faktorer som har med brottet att göra och subjektiva faktorer (exempelvis uppsåt) som har med gärningspersonen att göra. Det är precis så domstolen alltid ska göra vid bedömningen av straffvärdet generellt (se och jämför ordalydelsen i 29 kap. 1 § brottsbalken). Det är därför svårt att utläsa något vägledande i sak om straffvärdebedömningen generellt och om tillämpningen av 29 kap. 2 a § brottsbalken annat än att den, som sagt, ligger helt i linje med den kriminalpolitiska ambitionen med bestämmelsen.
Kanske skulle någon kunna ha en annan uppfattning och säga det går att läsa ut vägledande aspekter i avgörandet. I så fall skulle det kunna påstås att domen ger vägledning i att olika personers roller i brottsligheten (i en brottsplan, ett brottsupplägg och så vidare) kan spela in vid tillämpningen av 29 kap. 2 a § brottsbalken. Men ett sådant påstående är inte fullt ut övertygande. Möjligheten att beakta en persons grad av inblandning och roll i brottsligheten går generellt att beakta såväl vid straffvärdebedömningen generellt som vid tillämpningen av de försvårande omständigheterna i brottsbalken 29 kap. 2 § brottsbalken. För egen del kan det inte ses som en nyhet i sig med den nya bestämmelsen om synnerligen försvårande omständigheter. Låt vara att påslaget förstås dels kan bli mer betydande överlag, dels kan bli mer nyanserat med hänsyn till olika personers roller. Men det är – faktiskt – en helt annan sak.
Det ska förstås påpekas att det inte nödvändigtvis är något negativt att avgörandet ligger mycket nära förarbetena. Tvärtom, lagstiftaren ville uppnå ett visst kriminalpolitiskt syfte med bestämmelsens funktion och tillämpning. Högsta domstolen bekräftar nu den. Givet av att frågor om straffvärde generellt är komplexa, där hänsyn tas till en rad olika omständigheter av varierande slag, var det kanske inte heller rimligt att förvänta sig något annat än just det.
Synnerligen försvårande omständigheter – en osäker eller ljus framtid?
Den nya bestämmelsen om synnerligen försvårande omständigheter har i skrivande stund gällt i drygt 2,5 år. Mot bakgrund av att lagstiftens ambition var tydlig och att Högsta domstolen nu bekräftar den, är det relevant att reflektera över framtiden för synnerligen försvårande omständigheter – är den osäker eller ljus? Både och!
Om man tänker på den nuvarande ordalydelsen av 29 kap. 2 a § brottsbalken, har den en osäker framtid. Flera lagändringar är på gång gällande hela påföljdssystemet (SOU 2025:66). I skrivande stund befinner har delar av förslaget kommit till det skede i lagstiftningsprocessen som innebär att regeringen nyligen skickat ett lagförslag till Lagrådet (lagrådsremiss 2026-01-15 Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor). Regeringen vill att de lagförslag som presenterats i Lagrådsremissen, ska börja gälla den 3 juli 2026. Det kan jämföras med utredningens förslag om att förslagen skulle träda i kraft tidigast den 1 januari 2028. Detta motiverades med att det är en omläggning av det nuvarande systemet, som kommer att kräva såväl utbildningsinsatser som praktisk kapacitet – särskilt från Kriminalvårdens sida.
Enligt lagrådsremissen föreslås en helt ny ordalydelse av 29 kap. 2 a § brottsbalken. Bland annat föreslås att bestämmelsen ska omfatta alla brott som begås inom ramen för kriminella nätverk samtidigt som den nuvarande innehållet i de två punkterna i bestämmelserna utvidgas. Enligt regeringen ska också straffet, med hjälp av den omformulerade bestämmelsen, kunna dubbleras. Såvitt förslaget förstås rätt, betyder det också att en domstol endast i undantagsfall kan avstå från att dubblera straffet. Samtidigt skriver regeringen att hänsyn ska tas till 26 kap. 3 a § brottsbalken, som generellt reglerar hur mycket påslag som i praktiken kan göras när bland annat synnerligen försvårande omständigheter aktualiseras.
Den 5 mars 2026 kom Lagrådet med sitt yttrande (https://www.lagradet.se/wp-content/uploads/2026/03/Dubbla-straff-for-brott-i-kriminella-natverk-och-skarpta-straffskalor.pdf) över lagförslaget som helhet, inklusive den nya ordalydelsen av 29 kap. 2 a § brottsbalken. Här kan inflikas att Lagrådet riktar ovanligt skarp kritik mot de samlade lagförslagen som sådant, och skriver bland annat:
”Förslagen brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag. Allmänt gäller att lagrådsremissen inte är tillräckligt genomtänkt. För Lagrådet framstår den som ett hastverk.”
I sitt yttrande över lagförslaget som helhet, betonar Lagrådet att ärendet är så illa berett att beredningskravet inte fullt ut är uppfyllt. Lagrådet ifrågasätter också varför regeringen endast går vidare med en del förslag och menar i stället att de förslag som presenterades i den statliga utredningen (SOU 2025:66) behöver behandlas i ett och samma lagstiftningsärende också från Regeringskansliets sida.
Dessutom skriver Lagrådet att några av de föreslagna bestämmelserna har en så otydlig lagtext att den inte kan ligga till grund för lagstiftning eftersom ordalydelserna inte är förenliga med legalitetsprincipen. Just det sistnämnda – är en tydlig kritik mot den föreslagna nya ordalydelsen av 29 kap. 2 a § brottsbalken. Lagrådet menar nämligen att förslaget gällande den nya ordalydelsen av bestämmelsen – som också föreslås få ett betydligt bredare innehåll än i dag – inte i alla delar uppfyller legalitetsprincipens krav på en klar och tydlig lagtext. Lagrådet konstaterar därför att förslaget om en ny bestämmelse om synnerligen försvårande omständigheter i nuläget inte kan ligga till grund för en straffrättslig reform. I så fall krävs en klar förbättring av dess språkliga utformning.
Så vad säger allt detta om framtiden för bestämmelsen om synnerligen försvårande omständigheter? För det första att den nuvarande bestämmelsen kommer att bli ytterst kortlivad. Högsta domstolens dom blir därför relevant under en begränsad tid (vilket givetvis inte ska lastas domstolen!). För det andra är lagändringar på gång som, jämfört med den nuvarande bestämmelsen, kraftigt skulle utvidga möjligheterna att höja straffvärdet i betydligt fler fall. Frågan är bara hur den slutgiltiga lagtexten ser ut – och om regeringen kommer att ta till sig något av den kritik som såväl Lagrådet som andra remissinstanser lyft fram i det aktuella lagstiftningsärendet. För det tredje är en sak säker. Bestämmelsen kommer att förändras – frågan är bara hur och på vilket sätt. Det leder till den sista framtidsspaningen, nämligen att Högsta domstolen relativt snart igen behöver ta upp frågan om straffvärdebedömningen när det handlar om synnerligen försvårande omständigheter.
Analys av Högsta domstolen 2025-12-03, mål nr B 4055-25.
Analysen är ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 14 apr 2026
Dennis Martinsson
Jur. dr i straffrätt
