Orent medgivande vid rättighetsöverträdelse: ett praktiskt exempel på när dispositionsprincipen får vika för rätten till ett effektivt rättsmedel

Dispositiva tvistemål präglas av dispositionsprincipen och det faktum att parterna bestämmer ramen för domstolens prövning genom kärandens yrkande och svarandens inställning till detsamma. Om svaranden medger kärandens talan ska domstolen meddela dom i enlighet med medgivandet utan att pröva saken. Frågan är om denna princip gäller fullt ut i ett mål där grunden för talan är att svaranden begått en rättighetsöverträdelse som skyddas av Europakonventionen och grundlagen. I ”Regionens medgivande” slår Högsta domstolen fast att så inte är fallet i ett mål där en patient under en förlossning utsattes för ett vårdingrepp utan samtycke och därför ville få skadestånd från regionen. En kärande som vill få frågan om rättighetsöverträdelsen prövad av domstol, trots att svaranden medgivit att fullgöra den yrkade rättsföljden, har rätt till det. Nedan analyseras Högsta domstolens beslut av docent Lotta Maunsbach.

Bakgrund

Högsta domstolens beslut har sin grund i en tvist mellan en person O.C (patienten) som i samband med en förlossning menar att hon utsatts för ett vårdingrepp av barnmorskan utan att ha lämnat samtycke till det. Patienten stämde därför Region Skåne (Regionen) och yrkade att Regionen skulle betala skadestånd med 75 000 kronor. Patienten menade att Regionen överträtt hennes skydd för kroppslig integritet enligt artikel 8 i Europakonventionen eller hennes rätt till skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen (RF) och därmed orsakat henne ideell skada.

Regionen medgav yrkandet (att betala 75 000 kronor), men förklarade samtidigt att det inte skulle uppfattas som ett erkännande av den påstådda rättighetsöverträdelsen (orent medgivande). Regionen begärde att tingsrätten skulle meddela dom i enlighet med Regionens medgivande. Patienten ville dock att domstolen skulle pröva om en rättighetsöverträdelse hade skett och hon motsatte sig därför i första hand att dom meddelades i enlighet med medgivandet. I andra hand begärde hon att tingsrätten skulle fastställa att Regionen genom det utförda vårdingreppet hade överträtt hennes rätt till skydd enligt Europakonventionen och RF.

Både tingsrätten och hovrätten gick på patientens linje och avslog Regionens begäran om dom på medgivandet. Domstolarna menade att patienten skulle få föra sin talan som en fullgörelsetalan och att hennes fastställelsetalan därmed inte skulle prövas. Regionen överklagade och tvisten hamnade i Högsta domstolen. 

Högsta domstolens beslutsskäl

Förutsättningar för överklagan

Inledningsvis konstaterar Högsta domstolen att Regionen enligt den ordning som följer av 49 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) haft rätt att överklaga underrätternas beslut att inte meddela dom i enlighet med Regionens medgivande. Den uppkomna situationen ska enligt Högsta domstolen (precis som underrätterna kommit fram till) jämställas med ett beslut att ogilla en invändning om rättegångshinder (p. 6–7).

Rättsliga utgångspunkter

Prövning av rättighetsöverträdelser

Den fråga som Högsta domstolen hade att avgöra är hur en domstol ska behandla en skadeståndstalan när käranden grundar sin talan på en överträdelse av grundläggande fri- och rättigheter och svaranden medger kärandens yrkande, men samtidigt tydliggör att medgivandet inte innebär ett erkännande av att det har skett en rättighetsöverträdelse.

Som grund för sin talan åberopade patienten att Regionen överträtt hennes rättigheter enligt Europakonventionen eller RF. Högsta domstolen inleder med att lyfta fram bestämmelsen i artikel 13 i Europakonventionen och rätten till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet för den som på rimliga grunder påstår sig ha utsatts för en överträdelse av en konventionsrättighet. Rättsmedlet måste innefatta dels en godtagbar gottgörelse, dels en möjlighet att få ansvaret för överträdelsen fastställd, vilket innebär att ett erkännande av rättighetsöverträdelsen är en nödvändig del av gottgörelsen (p. 9–11). Högsta domstolen konstaterar, bland annat med hänvisning till propositionen om grundlagsskadestånd (prop. 2021/22:229 s. 39 och 58 f.), att bestämmelserna i RB bör tillämpas på ett sådant sätt att käranden ges möjlighet att få den på rimliga grunder påstådda rättighetsöverträdelsen prövad oavsett om käranden grundar sin talan på Europakonventionen eller regeringsformens bestämmelser. Dock måste fortfarande prövningen ske med beaktande av principen om ett medgivandes bindande verkan i dispositiva tvistemål (p. 12–13).

Avgörande efter medgivande i dispositiva tvistemål

I dispositiva tvistemål bestämmer parterna genom kärandens yrkande och svarandens eventuella medgivande ramen för domstolens prövning (dispositionsprincipen). Domstolen är som utgångspunkt bunden av den satta ramen och ska inte göra någon självständig prövning av sak- och rättsfrågor om svaranden har medgivit kärandens talan (17 kap. 3 § RB). Högsta domstolen betonar dock att principen inte är undantagslös (p. 14–15).

Därefter övergår Högsta domstolen till att diskutera bestämmelserna om att domstolen får meddela dom i enlighet med ett medgivande (42 kap. 18 § första stycket 3 p. RB) och om deldom (17 kap. 4 § RB) som kan meddelas när ett käromål medges delvis. Det konstateras dock att den första bestämmelsen inte ger svar på frågan när en sådan dom inte ska meddelas och att den andra bestämmelsen är fakultativ. Högsta domstolen tar dessa bestämmelser till intäkt för att det finns utrymme för domstolen att inte meddela dom vid ett orent medgivande när en kärande på rimliga grunder påstår att det förekommit en rättighetsöverträdelse. Den slutliga frågan är hur en sådan prövning ska gå till (p. 16–19).

Fastställelsetalan

Högsta domstolen konstaterar att möjligheten att föra en fastställelsetalan regleras genom 13 kap. 2 § RB. Grundförutsättningarna är enligt första stycket att

1. frågan rör om ett rättsförhållande består eller inte består
2. det råder ovisshet om rättsförhållandet
3. ovissheten innebär en nackdel för käranden. 

Enligt andra stycket kan dessutom en fastställelsetalan tillåtas om ett stridigt prejudiciellt rättsförhållande i ett pågående mål under förutsättning att det ursprungliga käromålet är beroende av att rättsförhållandet slås fast. Frågan ska då prövas som en prejudiciell fråga (p. 20–21). Bestämmelsen är fakultativ och för att fastställelsetalan ska tillåtas ska den framstå som lämplig (p. 23).

I punkt 22 utvecklar Högsta domstolen begreppet rättsförhållande. Det ska handla om ett konkret rättsförhållande mellan parterna och talan ska knyta an till en rättsföljd som har tillräckligt tydlig koppling till konkreta omständigheter som åberopas som grund. Det betonas att rättsförhållandet som talan gäller måste vara så precist att det går att överblicka verkan av att detsamma fastställs (jämför NJA 2013 s. 209 p. 6).

Därefter drar Högsta domstolen slutsatsen att vid ett orent medgivande bör domstolen tillämpa RB:s bestämmelser så att domstolen dömer i enlighet med medgivandet och samtidigt, inom ramen för en fastställelsetalan, prövar den påstådda rättighetsöverträdelsen (p. 26). Högsta domstolen konstaterar att det vid sidan av en fullgörelsetalan är möjligt för käranden att föra en fastställelsetalan om ett rättsförhållande när detta utgör en prejudiciell fråga i målet. Har käranden påstått att det har förekommit en rättighetsöverträdelse bör detta kunna anges på ett tillräckligt precist sätt som också uppfyller övriga krav som gäller enligt 13 kap. 2 § andra stycket RB. Under dessa omständigheter är enligt Högsta domstolen en fastställelsetalan regelmässigt lämplig (jämför Högsta domstolens beslut 2025-02-19 i mål Ö 7177-23, p. 70). Av 13 kap. 3 § första stycket 2 p. RB följer att ett fastställelseyrkande kan framställas efter det att en fullgörelsetalan har väckts enligt 13 kap. 1 § RB (p. 24–25).

Bedömningen i Regionens medgivande

Högsta domstolen konstaterar avslutningsvis kortfattat att

• det finns förutsättningar att pröva regionens överklagande
• patienten på rimliga grunder gjort gällande en rättighetsöverträdelse av artikel 8 i Europakonventionen
• Regionen har medgett patientens yrkande om skadestånd, men inte erkänt att hon utsatts för en rättighetsöverträdelse
• patienten har motsatt sig att dom meddelas i enlighet med medgivandet och framställt ett fastställelseyrkande om att en överträdelse har förekommit.

Därefter undanröjer Högsta domstolen underrätternas beslut och målet lämnas åter till tingsrätten för fortsatt handläggning. 

Reflektioner

Allmänt om orena medgivandes rättsliga verkan

Frågan om ett orent medgivandes effekt i ett dispositivt tvistemål har på senare år medfört att dispositionsprincipens bindande verkan har kommit att ifrågasättas, särskilt i samband med överträdelser av rättigheter som följer av EU-rätten eller som i det nu aktuella fallet Europakonventionen. Käranden vill inte bara ha en monetär kompensation utan också upprättelse genom att den påstådda skadegöraren erkänner den skadegörande handlingen i sig. Så som bestämmelserna om medgivande (17 kap. 3 § RB och 42 kap. 18 § första stycket 3 p. RB) har tillämpats historiskt har inte käranden kunnat kräva en sådan upprättelse utan fått nöja sig med att svaranden medgett att betala det yrkade skadeståndet.

Det var framför allt efter NJA 2021 s. 1093 ”Flygbolagets medgivande” som ett orent medgivande och dess rättsliga verkan kom att diskuteras i den juridiska debatten. I ”Flygbolagets medgivande” handlade det om ett medgivande av ett blygsamt skadestånd (diskrimineringsersättning) som begärts av käranden och där svaranden medgivit att betala det yrkade beloppet, utan att svaranden också erkände den påstådda diskriminerande handlingen. Underrätterna avvisade kärandens begäran att få frågan om i vad mån diskriminering förekommit prövad och underrätterna meddelade dom i enlighet med svarandens medgivande. Bedömningen har stöd i den syn på ett medgivandes rättsliga verkan i ett dispositivt tvistemål som präglat svensk processrätt under många år.

Bestämmelserna i RB som reglerar dispositiva tvistemål utgår ifrån tanken att parterna civilrättsligt förfogar över processföremålet på ett sätt som är bindande för domstolen (dispositionsprincipen, 17 kap. 3 § RB). Processuellt svarar yrkandet mot den rättsföljd som käranden vill att domstolen ska förplikta svaranden till (exempelvis att betala en summa pengar). Grunden består av de sakomständigheter som käranden menar utgör skäl till att svaranden ska förpliktas att fullgöra den begärda rättsföljden. Om svaranden medger att prestera i enlighet med kärandens yrkande (att betala det yrkade beloppet) är tvisten löst och käranden har inte längre något berättigat anspråk. Utgångspunkten är då att grunden för kärandens talan är utan betydelse eftersom käranden trots allt fått det som denne begär genom det framställda yrkandet. Domstolen är bunden av medgivandet och ska meddela dom i enlighet med detsamma.

Denna syn på medgivandets rättsliga verkan är också förenlig med det faktum att i dispositiva tvistemål är det alltid möjligt för parterna att ingå en förlikning om omtvistade rättsförhållanden utan att det ställs krav på att förlikningen ska vara ”materiellt riktig” (jämför prop. 1986/87:89 s. 112 f.). Resonemanget är också förenligt med det faktum att om domslutet fallit ut till parts fördel är det inte möjligt för parten att överklaga enbart domskälen. I ett sådant fall saknas klagorätt (jämför NJA 1980 s. 179 och Welamson och Munck, Processen i hovrätten och Högsta domstolen, Rättegång VI, Norstedts Juridik, 2022, s. 32).

Orena medgivandes rättsliga verkan vid rättighetsöverträdelser

I ”Flygbolagets medgivande” begärde Högsta domstolen förhandsavgörande från EU-domstolen. Frågan var om en nationell domstol, när den påstått utsatte begär det, måste pröva i vad mån diskriminering har skett, oaktat att svaranden har medgivit att betala det yrkade skadeståndet (diskrimineringsersättningen). EU-domstolen svarade jakande på frågan, vilket innebär att ett medgivande inte nödvändigtvis ska leda till en dom i enlighet med medgivandet. Men frågan är vilken betydelse EU-domstolens dom har för andra måltyper där svaranden medgett den yrkade rättsföljden utan att också erkänna de sakomständigheter som åberopats till stöd för yrkandet.

Ska en kärande alltid ha rätt att kräva att domstolen prövar de sakomständigheter som åberopats till grund för talan? Anta att käranden yrkar att domstolen ska förplikta svaranden att betala 20 000 kronor och som grund åberopas (något förenklat) ett avtalsbrott som käranden menar ger rätt till skadestånd. Om svaranden medger att betala den yrkade rättsföljden (20 000 kronor), men samtidigt säger att det inte ska tolkas så att svaranden menar att ett avtalsbrott har begåtts, har käranden då rätt att kräva att domstolen prövar frågan om avtalsbrott? I grunden är det inte någon skillnad mellan detta exempel och förhållandena i ”Flygbolagets medgivande” och ”Regionens medgivande”; i samtliga fall handlar det om ett orent medgivande där käranden vill få grunden för talan prövad. Jag har dock mycket svårt att se att käranden i exemplet med framgång skulle kunna kräva en prövning av frågan om avtalsbrott förekommit när svaranden medger att fullgöra den yrkade rättsföljden. Genom ”Regionens medgivande” får vi, i vart fall delvis, svar på denna fråga.

Av Högsta domstolens beslutsskäl i ”Regionens medgivande” framgår att principen om medgivandets bindande verkan fortfarande är viktig att upprätthålla i dispositiva tvistemål och utgångspunkten är att domstolen i sådana fall inte ska göra någon bedömning av sak- och rättsfrågorna (p. 13–15). Det är en tydlig huvudregel. Högsta domstolen konstaterar dock att det kan finnas undantag från denna bestämmelse. Ett sådant är när en kärande på rimliga grunder påstår att det har förekommit en överträdelse av hans eller hennes fri- och rättigheter och det är detta som skiljer avtalssituationen i exemplet ovan från situationen i ”Flygbolagets medgivande” och ”Regionens medgivande”.

I både ”Flygbolagets medgivande” och ”Regionens medgivande” handlar det om rättigheter som skyddas av en ”överstatlig” norm, vilket inte är fallet i exemplet ovan som rör en ren avtalstvist mellan två civila parter. ”Regionens medgivande” handlar om påstådda överträdelser av grundläggande rättigheter som skyddas av Europakonventionen och som Sverige som konventionsstat förbundit sig att upprätthålla (jämför lagen [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). ”Flygbolagets medgivande” handlar om påstådda överträdelser av rättigheter som skyddas av EU-rätten och som Sverige som medlemsland förbundit sig att följa och implementera i den nationella lagstiftningen. I båda dessa fall finns det ett krav på konventionsstaten respektive medlemsstaten att tillhandahålla effektiva rättsmedel till den som påstår att en konventionsrättighet eller en rättighet skyddad av EU-rätten har överträtts (artikel 13 i Europakonventionen och artikel 47 i EU-stadgan). I detta innefattas inte bara en godtagbar gottgörelse (betalning av en summa pengar) utan också en möjlighet att få ansvaret för överträdelsen fastställt (se beslutsskälen i ”Regionens medgivande”, p. 10). Med andra ord ska den som på rimliga grunder påstår sig ha blivit utsatt för en rättighetsöverträdelse dels erhålla rättelse eller gottgörelse för konstaterade kränkningar, dels ges möjlighet till en prövning av om det faktiska innehållet i en konventionsrättighet har kränkts (SOU 2008:2 s. 88 och SOU 2010:87 s. 163). Problemet är hur denna senare prövning ska göras av domstolen när svaranden lämnat ett orent medgivande. Det finns inte någon taleform enligt rättegångsbalken som är direkt tillämplig på den nu aktuella situationen.

Prövning av rättighetsöverträdelsen genom fastställelsetalan

I ”Regionens medgivande” konstaterar Högsta domstolen att frågan om huruvida det förekommit en rättighetsöverträdelse ska prövas inom ramen för en fastställelsetalan (p. 26). Så långt är allt klart och tydligt, men den tillämpning av bestämmelsen i 13 kap. 2 § RB som Högsta domstolen refererar till ger upphov till en del frågetecken.

En förutsättning är att käranden som ett alternativ till den förda fullgörelsetalan (som medgivits av svaranden) har formulerat ett fastställelseyrkande enligt konstens alla regler. Begäran om fastställelse ska avse ett konkret rättsförhållande mellan parterna som knyter an till en rättsföljd med tydlig koppling till konkreta omständigheter (p. 22). Men var fastställelseyrkandet verkligen formulerat på det viset i ”Regionens medgivande”?

Patienten yrkade (i andra hand) ”att domstolen skulle fastställa att regionen genom att utföra vårdingreppet mot hennes vilja hade överträtt hennes rätt till skydd enligt Europakonventionen och regeringsformen”. Här saknas en tydlig koppling till en rättsföljd. Yrkandet ger snarare intryck av att patienten vill få fastställt ett rättsfaktum, det vill säga ett sakförhållande och inte ett rättsförhållande. I denna del är inte Högsta domstolens beslutsskäl helt tydliga. Domstolen har tillämpat 13 kap. 2 § andra stycket RB och tolkat situationen så att den ska bedömas som ett fastställande av en prejudiciell fråga. Detta förutsätter dock att det ursprungliga käromålet (den förda fullgörelsetalan) är beroende av ett stridigt prejudiciellt rättsförhållande, vilket inte är fallet i ”Regionens medgivande” där svaranden har medgivit att betala kärandens fullgörelseyrkande. Dessutom saknas en tydlig koppling till en rättsföljd, vilket även det är en förutsättning för en fastställelsetalan enligt andra stycket.

Kanske menar Högsta domstolen att kopplingen till en rättsföljd implicit följer av fullgörelseyrkandet? Kanske menar Högsta domstolen till och med att det i fall där det handlar om överträdelser av en konventionsrättighet (eller rättigheter som följer av EU-rätten) är möjligt att få ett rättsfaktum fastställt utan att det finns en tydlig koppling till en rättsföljd? I beslutsskälen hänvisar Högsta domstolen till en parts rätt att få rättighetsöverträdelsen prövad och fastställd, det vill säga att få ett rättsfaktum fastställt. På samma sätt resonerar Högsta domstolen i ”Klimattalan” (Högsta domstolens beslut 2025-02-19 i mål nr Ö 7177-23), där det av beslutsskälen går att utläsa att en part som på rimliga grunder påstår sig ha utsatts för en kränkning av sina konventionsrättigheter har rätt att få fastslaget om så är fallet (p. 69 och 72).

Det råder ingen tvekan om att det efter EU-domstolens dom i ”Flygbolagets medgivande” (mål nr C-201/19 dom 2021-04-15), men också efter domstolarnas resonemang i ”Regionens medgivande”, ska vara möjligt för en kärande att få grunden för käromålet prövad, trots att svaranden medgivit talan. Det saknas dock en taleform i RB som direkt medger en sådan prövning, i vart fall om de krav som ställs på de olika taleformerna ska upprätthållas fullt ut. I ”Regionens medgivande” tillämpade Högsta domstolen 13 kap. 2 § andra stycket RB för att medge käranden en prövning av om en rättighetsöverträdelse har skett. Högsta domstolen hade också kunnat tillämpa 13 kap. 2 § tredje stycket på det sätt som förespråkades i ”Klimattalan” (Högsta domstolens beslut 2025-02-19 i mål nr Ö 7177-23). Något som enligt mig hade varit en bättre väg att gå.

Av 13 kap. 2 § tredje stycket framgår att om rätten att föra en fastställelsetalan följer av lag eller annat stadgande ska detta gälla och då behöver inte förutsättningarna för fastställelsetalan i paragrafens tidigare stycken vara uppfyllda (Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 13 kap. 2 § tredje stycket, Norstedts Juridik 2024). Europakonventionen utgör lag i Sverige och artikel 13 ger part rätt till ett effektivt rättsmedel som innefattar rätten att få en påstådd rättighetsöverträdelse prövad, även vid orena medgivanden. I ”Klimattalan”, till skillnad från i ”Regionens medgivande”, konstaterade Högsta domstolen därför att 13 kap. 2 § tredje stycket RB är tillämplig för att fastställa om en konventionsrättighet har överträtts (p. 79). Högsta domstolen nämner visserligen ”Klimattalan” i sina beslutsskäl, men endast för att slå fast att när en part påstår att det begåtts en överträdelse av en konventionsrättighet, är det regelmässigt lämpligt att tillåta en fastställelsetalan (p. 24).

Genom att tillämpa 13 kap. 2 § andra stycket RB och tillåta fastställelsetalan så som käranden formulerat den i ”Regionens medgivande” uppkommer frågan om Högsta domstolens beslutsskäl ska tolkas så att när det handlar om överträdelser av en konventionsrättighet krävs det inte att käranden begär fastställelse av ett rättsförhållande. I stället ger beslutsskälen uttryck för att det är möjligt att få ett rättsfaktum fastställt utan att det finns en tydlig koppling till en rättsföljd. Om Högsta domstolen menar att patientens framställda fastställelseyrkande implicit innefattar en hänvisning till en begärd rättsföljd hade det varit bra om detta förtydligats i beslutsskälen. Ännu tydligare hade det varit om Högsta domstolen tillåtit fastställelsetalan med hänvisning till 13 kap. 2 § tredje stycket RB.

Analys av Högsta domstolens beslut 2025-03-28, mål Ö 438-24 ”Regionens medgivande”.

Ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.

Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.

Publicerad 3 jun 2025

Lotta Maunsbach

Docent i processrätt vid Lunds universitet