HD frikänner Swedbanks tidigare VD
Högsta domstolen (HD) har i en principiellt viktig dom, ”Bankdirektörens intervjuer”, prövat gränsdragningen mellan det straffrättsliga ansvaret för vilseledande marknadskommunikation och det grundlagsskyddade meddelarskyddet. Genom att frikänna Swedbanks tidigare verkställande direktör (”Direktören”) klargör domstolen att uttalanden som görs till journalister i syfte att de ska offentliggöras i princip är straffria, även om de skulle vara vilseledande för marknaden.
HD konstaterar att Direktörens uttalanden gjordes som svar på frågor från journalister i samband med bankens kvartalsrapport. Intervjuerna utgjorde ett led i journalistisk verksamhet med syftet att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Domstolen fastslår att Direktören lämnade uppgifterna i publiceringssyfte till relevanta subjekt (journalister) och att uttalandena därmed omfattas av meddelarfriheten. Domstolen menar vidare att det inte har framkommit att hennes syfte med att delta i intervjuerna var att sprida vilseledande uppgifter i ekonomiskt hänseende på ett sätt som skulle falla utanför grundlagarnas materiella tillämpningsområde. Då gärningen omfattas av meddelarfriheten kan Direktören därmed inte dömas för svindleri eller marknadsmanipulation, oavsett om uppgifterna i sig var vilseledande.
Artikeln är skriven av advokat Dag Wetterberg.
Bakgrund och målets kärna
Under åren 2017–2019 skakades nordiska banker av avslöjanden om omfattande brister i arbetet mot penningtvätt i Baltikum. I fokus för det aktuella målet står den vid tiden verkställande direktören för Swedbank. Åtalet mot Direktören grundade sig på uttalanden hon gjorde i oktober 2018 under intervjuer med Svenska Dagbladet och TT. Vid dessa tillfällen hävdade hon bland annat att banken hittat ingenting i sina genomgångar av misstänkta kunder kopplade till Danske Bank-härvan och att hon var helt säker på att det inte fanns några otvättade bykar. Tingsrätten frikände Direktören då man inte ansåg att uttalandena var vilseledande i lagens mening. Svea hovrätt gjorde dock en annan bedömning och dömde henne till fängelse i ett år och tre månader för grovt svindleri. Hovrätten fann att det fanns kända indikationer på omfattande misstänkta transaktioner och brister i bankens processer som Direktören kände till, vilket gjorde hennes uttalanden vilseledande.
Svindleri enligt 9 kap. 9 § brottsbalken är ett brott riktat mot allmänheten som straffbelägger spridandet av vilseledande uppgifter. För så kallat företagssvindleri, vilket är tillämpligt på en verkställande direktör, krävs inte att uppgiften lämnas i ett visst syfte; det räcker att den typiskt sett är ägnad att påverka bedömningen av företaget ekonomiskt och därigenom kan medföra skada. Lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden innehåller liknande bestämmelser om marknadsmanipulation. Högsta domstolen konstaterar att dessa bestämmelser delvis överlappar och att regelkonkurrensen normalt löses genom att döma för svindleri.
Kärnan i Högsta domstolens avgörande är huruvida Tryckfrihetsförordningen (1949:105) (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) (YGL) hindrar en fällande dom för svindleri. Enligt exklusivitetsprincipen krävs stöd i dessa grundlagar för att någon ska kunna dömas för missbruk av tryck- eller yttrandefriheten. Meddelarfriheten innebär att det står var och en fritt att meddela uppgifter i vilket ämne som helst till journalister i syfte att de ska göras offentliga. Den som lämnar sådana uppgifter går i princip fri från ansvar. De enda undantagen från denna frihet är de så kallade meddelarbrotten, såsom spioneri eller högförräderi, vilket svindleri inte omfattas av. Det är värt att notera justitierådet Dag Mattssons skiljaktiga mening i denna del då han argumenterar för ett ännu starkare skydd och menar att meddelarfriheten är absolut så länge uppgifterna lämnas till en journalist i publiceringssyfte. Enligt Mattsson ska domstolar inte ens pröva om syftet med meddelandet rör yttrandefrihetens syften; den tydliga grundlagstexten ska gälla oavkortat för att säkerställa förutsebarhet och legalitet.
Fördjupning i målet, vad innebär meddelarfriheten
Meddelarfriheten är en grundlagsfäst rätt för var och en att lämna uppgifter i vilket ämne som helst i syfte att de ska offentliggöras i tryckt skrift eller i grundlagsskyddade program och tekniska upptagningar. I tryckfrihetsförordningen kommer detta till uttryck i 1 kap. 7 §, där det anges att uppgifter får lämnas till bland annat författare, utgivare, redaktion eller nyhetsbyrå i publiceringssyfte. Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller en motsvarande reglering i 1 kap. 10 § för radio, tv, vissa databaser och tekniska upptagningar. Det avgörande rekvisitet är meddelarens syfte: uppgifterna ska lämnas för att offentliggöras. Det räcker med avsikten; det krävs inte att publicering faktiskt kommer till stånd. Även uppgifter som lämnas för kännedom till en redaktion inför vidare granskning omfattas. Adressaten måste vara någon som är publicistiskt verksam inom TF/YGL-sfären. Ett meddelande till en privatperson för vidare befordran faller utanför.
Meddelarfriheten kompletteras av anskaffarfriheten, som ger rätt att skaffa fram uppgifter i syfte att offentliggöra dem, men i Bankdirektörsmålet är det meddelarfriheten som står i centrum. Den som utnyttjar meddelarfriheten åtnjuter dessutom ett anonymitetsskydd: den som inom medieföretaget får veta vem som är meddelare omfattas av en särskild tystnadsplikt, som är straffsanktionerad. Denna tystnadsplikt kan brytas endast i snävt angivna undantagsfall, bland annat vid vissa allvarliga brott mot rikets säkerhet eller när domstol finner att det av synnerlig vikt är nödvändigt att röja identiteten i ett konkret mål.
Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen innehåller, som ovan nämnts, exklusivitetsprincipen, vilken innebär att ansvar för missbruk av tryckfriheten respektive yttrandefriheten endast får utkrävas med stöd i grundlagarnas egna bestämmelser och genom de särskilda processuella ordningar som där föreskrivs, såsom ensamansvar för utgivare och särskilda tryck- och yttrandefrihetsmål. Grundlagarna är exklusiva sanktions- och processlagar på sina områden. Gränsen för dessa områden bestäms genom en ändamålstolkning: TF och YGL ska tolkas i ljuset av sina syften att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I doktrin och äldre praxis har man därför skiljt mellan fall där ett yttrande verkligen är ett utövande av tryck- eller yttrandefrihet, och fall där en tryckt skrift eller ett program endast används som tekniskt hjälpmedel i ett bedrägeri eller annat förmögenhetsbrott. I det senare fallet har man sagt att förfarandet inte har med yttrandefrihetens gränser att göra, och då kan ansvar utkrävas direkt enligt brottsbalken utan hinder av TF/YGL.
Mot denna bakgrund strukturerar Högsta domstolen sin prövning i det aktuella målet. Domstolen börjar med att placera Direktörens uttalanden i sitt sammanhang. De gjordes i sedvanliga intervjusituationer med etablerade nyhetsmedier, inom ramen för granskande journalistik, i anslutning till offentliggörandet av kvartalsrapporter och ett uppmärksammat tv-program om penningtvätt. Frågorna gällde bankens hantering av ett uppenbart samhällsviktigt ämne. Detta är typiskt stoff för TF och YGL: upplysning till allmänheten om frågor av stort allmänintresse. Uttalandena ligger därmed i kärnan av det som i portalstadgandena beskrivs som fritt meningsutbyte och fri och allsidig upplysning.
Domstolen går därefter in i meddelarfrihetsfrågan. Uppgifterna lämnades i publiceringssyfte, som svar på journalisters frågor, till redaktioner och programföretag som är grundlagsskyddade medier. Bankdirektören uppträdde alltså i egenskap av meddelare i grundlagens mening. Uttalandena var ett led i den journalistiska processen, inte en egen distributionskanal som banken själv kontrollerade. Högsta domstolen fäster särskild vikt vid syftet med hennes medverkan. Domstolen konstaterar att hennes syfte inte varit att använda intervjuerna som ett instrument för att sprida vilseledande uppgifter i syfte att påverka bedömningen av banken i ekonomiskt hänseende, utan att besvara kritiska frågor i en pågående offentlig debatt om penningtvätt.
Här gör Högsta domstolen den avgörande kvalifikationen. Om uttalandena hade varit typiska svindleriförfaranden – preciserade, vilseledande uppgifter riktade till investerare med ett uttalat syfte att påverka priset på värdepapper eller bedömningen av banken – hade det funnits utrymme att argumentera för att TF/YGL inte är exklusivt tillämpliga, utan att svindleribestämmelsen i 9 kap. 9 § brottsbalken kan användas direkt. Kommentaren till denna bestämmelse framhåller att svindleri kräver vilseledande uppgifter av viss precision, som är dugliga att vilseleda, och att det dessutom krävs ett särskilt syfte att påverka priset eller bedömningen av företaget. Allmänt lugnande eller vaga uttalanden faller normalt utanför. I Bankdirektörsmålet väljer HD dock att inte gå in i en fullständig rekvisitprövning av svindleri. I stället stannar domstolen vid den konstitutionella spärren: eftersom uttalandena är skyddade meddelaruttalanden inom TF/YGL:s kärnområde, kan ansvar inte utkrävas enligt brottsbalkens svindleribestämmelse eller marknadsmissbruksreglerna. Exklusivitetsprincipen innebär att ansvar för ett eventuellt missbruk av yttrandefriheten i detta sammanhang endast kan utkrävas enligt TF/YGL:s brottskataloger och processregler, vilket inte var föremål för åtalet. Åtalet ogillas därför redan på denna grund.
Metodiskt är detta viktigt. Högsta domstolen markerar att grundlagsskyddet ska prövas först. Frågan är inte i första hand om svindlerirekvisiten är uppfyllda, utan om uttalandena över huvud taget kan angripas med vanlig straffrätt eller om TF/YGL stänger den vägen. När domstolen väl placerat uttalandena i meddelarfrihetens kärnområde, stängs brottsbalkens bestämmelser ute som ansvarsgrund.
Analys och slutsatser
Eftersom målet är prejudicerande får det tydliga implikationer för andra mål där meddelandefriheten kan åberopas. I liknande mål är det min bestämda uppfattning att parterna kommer att vara mer observanta i frågan framgent. I sådana mål blir det centralt att först identifiera om mediet är grundlagsskyddat, därefter om uppgifterna lämnats i publiceringssyfte till en redaktion eller utgivare, och slutligen om yttrandena ligger inom TF/YGL:s ändamålssfär – upplysning, debatt, granskning – eller om media endast används som tekniskt verktyg i ett förmögenhetsbrott.
Om det senare är fallet, som vid bluffakturor eller massutskick av vilseledande betalningsuppmaningar som typiskt faller under grovt fordringsbedrägeri, kan brottsbalken tillämpas utan hinder av TF/YGL. Men när uttalandena är integrerade i journalistisk granskning och meddelarfriheten är tillämplig, ska TF och YGL ges företräde. Bankdirektörsmålet illustrerar därmed hur exklusivitetsprincipen och meddelarfriheten fungerar som en portvakt mot att vanlig straffrätt används för att angripa yttranden som i grunden är en del av det grundlagsskyddade offentliga samtalet.
Det är mot denna bakgrund intressant att ställa frågan vad som hade hänt om de medier som Bankdirektören vände sig till inte hade varit grundlagsskyddade. Meddelarfriheten förutsätter att uppgifterna lämnas till en adressat inom TF/YGL-sfären, det vill säga en författare, utgivare, redaktion, nyhetsbyrå eller ett programföretag som verkar i ett medium som omfattas av TF eller YGL. Om adressaten inte är ett sådant medium – till exempel en renodlad bolagskanal, en intern investerarplattform utan utgivningsbevis eller en kommersiell plattform utan grundlagsskydd – föreligger ingen meddelarfrihet. Då gäller inte heller anonymitetsskyddet eller den särskilda tystnadsplikten i TF och YGL
I ett sådant scenario skulle Högsta domstolen inte ha haft anledning att pröva exklusivitetsprincipen på samma sätt. Uttalandena hade då bedömts som vanliga uttalanden i näringsverksamhet, fullt ut underkastade brottsbalkens regler. Domstolen hade fått pröva om uppgifterna var vilseledande i straffrättslig mening, om de spritts bland allmänheten eller företagets intressenter, om de varit ägnade att påverka bedömningen av banken i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada, samt om uppsåt eller grov oaktsamhet förelåg enligt 9 kap. 9 § brottsbalken.
Utgången i en sådan prövning är en bevisfråga, men den principiella skillnaden är tydlig: när uttalandena lämnas till grundlagsskyddade medier i publiceringssyfte och därmed omfattas av meddelarfriheten, fungerar TF och YGL som en konstitutionell spärr mot ansvar enligt svindleribestämmelsen. Om samma uppgifter i stället lämnas till kanaler som inte är grundlagsskyddade, finns ingen sådan spärr, och brottsbalkens regler om svindleri och marknadsmanipulation kan tillämpas fullt ut. Bankdirektörsmålet illustrerar därmed hur valet av kommunikationskanal – grundlagsskyddad eller inte – kan få avgörande betydelse för den straffrättsliga bedömningen av ekonomiskt känsliga uttalanden. Men, utgången i domen visar även vikten av att ombud och domstolar är alerta i frågan och tillämpar lagen korrekt.
För att vara efterklok skulle man kunna säga att detta mål aldrig skulle ha prövats eftersom det är JK som är exklusiv åklagare i mål som rör TF/YGL. Man skulle även kunna säga att Bankdirektören hade tur att hennes uttalanden riktades mot grundlagsfäst media. En annan och slutlig reflektion är att domen är bra i det hänseendet att ansvariga i företag kommer att vara mer benägna att prata med media på grund av denna dom vilket är gynnsamt för samhället i stort.
Analys av Högsta domstolen 2026-04-21, mål nr B 7476-24 ”Bankdirektörens intervjuer”.
Analysen är ursprungligen publicerad i JP Juridiskt bibliotek.
Ny praxis och lagändringar kan ha tillkommit sedan texten skrevs. De senaste uppdateringarna och hur dessa påverkat rättsområdet hittar du alltid i relevant informationstjänst.
Publicerad 12 maj 2026
Advokat, WETTERBERG Advokatbyrå
