Beslut som utgör myndighetsutövning mot enskild och är principiellt viktiga får inte delegeras. Enligt HFD är beslut enligt LVU om att hemlighålla den unges vistelseort principiellt viktiga. Kammarrätten menar att beslut om umgängesbegränsning liknar sådana beslut eftersom det i båda fallen handlar om att begränsa vårdnadshavares kontakter med tvångsvårdade barn. De besluten får alltså inte heller delegeras utom i brådskande fall. Dessutom får de bara delegeras till ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden utsett, aldrig till en socialsekreterare.

Bakgrund

En pojke vårdades enligt 2 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Sedan han placerades i familjehem hade han haft umgänge med sina föräldrar enligt en umgängesplanering som gjorts med socialtjänsten. När föräldrarna ville ha utökat umgänge och begärde hemtagning beslutade arbetsmarknads- och socialnämnden om en tillfällig umgängesbegränsning enligt 14 § LVU. Eftersom frågan ansågs brådskande och man inte kunde vänta in ett beslut i arbetsutskottet, fattades beslutet av en socialsekreterare vid förvaltningen med stöd av kommunens delegeringsordning

Mamman överklagade beslutet.

Förvaltningsrätten ansåg att det var fel att delegera rätten att besluta om umgängesbegränsning till en socialsekreterare och upphävde beslutet.

Lagreglering

Enligt 6 kap. 33 § första stycket kommunallagen (KL) får nämnden delegera rätten att besluta i ett visst ärende till en anställd hos kommunen. Men i vissa ärendeslag får beslutanderätten inte delegeras (se 6 kap. 34 §). Det gäller till exempel ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt (6 kap. 34 § punkt 3).

Kammarrätten

Kammarrätten konstaterar att ett beslut om umgängesbegränsning utgör myndighetsutövning mot enskild. Frågan är om ett sådant beslut är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt.

Enligt praxis från Högsta förvaltningsdomstolen är beslut om att hemlighålla den unges vistelseort enligt 14 § andra stycket 2 LVU av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt (HFD 2016 ref. 74). Sådana beslut omfattas därför av förbudet mot delegation.

Kammarrätten bedömer att ett beslut om umgängesbegränsning har stora likheter med ett beslut om att hemlighålla den unges vistelseort. I båda fallen är det fråga om att begränsa en vårdnadshavares möjligheter till kontakt med ett barn som vårdas med tvång utanför hemmet. Båda bestämmelserna ska dessutom tillämpas restriktivt och nämnden ska minst en gång var tredje månad överväga om åtgärderna fortfarande behövs. Kammarrätten bedömer därför att ett beslut om umgängesbegränsning är ett beslut av större vikt. Beslutanderätten får alltså endast delegeras i brådskande fall, och då bara till ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har utsett (6 kap. 36 § KL). Ett beslut om umgängesbegränsning kan alltså inte i någon situation delegeras till en socialsekreterare. Kammarrätten konstaterar att det var rätt att upphäva beslutet och avslår nämndens överklagande.

Li Rothpfeffer

Redaktör, jurist

Du kanske också är intresserad av: 

Domstolar bör inte avbryta pågående LVU-vård

Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att domstolar bör undvika att i avvaktan på slutlig dom besluta om avbrott i pågående vård med stöd av LVU. Ett avbrott kan medföra ytterligare skada för ett omhändertaget barn och inte ens domstolen kan säkert veta hur det kommer att gå i den slutliga domen. Läs mer

Socialnämndens skyldighet att överväga fortsatt vård av barn och unga

Om ett barn vårdas med stöd av socialtjänstlagen i ett annat hem än det egna, ska socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vården fortfarande behövs. Men vid granskning av socialtjänsten har det uppmärksammats att inte alla kommuner lever upp till detta krav och inte har tillräcklig kunskap om reglerna. Läs mer