Charlotta Frenander
Oktober 2009
Förbättrat djurskydd – en fråga för offentlig upphandling?
1. Inledning
2. Grunder för offentlig upphandling
3. Mer om icke‐diskriminering på grund av nationalitet
4. Ömsesidigt erkännande ‐ Cassis de Dijon‐principen, regelharmonisering
5. Kort om svensk djurskyddslagstiftning
6. Kort om EU:s bestämmelser om djurskydd
7. EU‐kommissionens arbete för ökad djurvälfärd
8. Avslutande kommentarer
1. Inledning
Under hösten 2009 blossade en debatt upp i Sverige som gällde djurskyddskrav i samband med offentlig upphandling. Upprinnelsen var främst Laholms kommuns beslut om en policy där det bl.a. föreskrevs att de livsmedel som upphandlades skulle vara producerade i enlighet med svensk djurskyddslagstiftning. Anledningen må vara att värna om djuren, men flera andra anledningar har också aktualiserats. För det första är en anledning att det finns en politisk önskan om att kunna garantera att de livsmedel som serveras inom skolan, vård‐ och omsorgen osv, är producerade under anständiga former, av god kvalitet och inte är skadliga eller medför sjukdomar. För det andra är det för att ta hänsyn till miljö och klimatpåverkan i form av bl.a. minskade transporter och för det tredje är en anledning att värna det lokala näringslivet och att stävja den konkurrenssituation som svenska köttproducenter har gentemot andra länder med annan lagstiftning. Debatten bekräftar dessutom den form av politisering som skett av den offentliga upphandlingen de senaste åren.
Det finns idag inget hinder mot att beakta miljökrav vid offentlig upphandling och på samma sätt skulle man kunna resonera vad gäller djurskyddshänsyn. EG‐direktiven om offentlig upphandling samt de svenska upphandlingslagarna innehåller bestämmelser som ger möjligheter att ta miljöhänsyn på olika sätt i upphandlingsprocessen och miljöanpassad upphandling har alltmer kommit i fokus under senare år, inte minst har frågan uppmärksammats på EU‐nivå. En upphandling med miljökrav ska emellertid ha genomförts enligt regelverket och en viktig förutsättning är att de grundläggande EG‐rättsliga principerna upprätthålls, i synnerhet icke‐diskrimineringsprincipen. Ett krav på att en produkt ska ha ett visst ursprung kan strida mot en av hörnpelarna inom den europeiska gemenskapen – den fria rörligheten av varor och tjänster.
Miljöhänsyn kan avse hur en vara är producerad, dvs. dess produktionsmetoder. Vad avser upphandling med ”djurskyddshänsyn” får det anses vara ett krav på livsmedlets produktionsmetod. Den rådande uppfattningen var länge att sådana krav måste påverka varans egenskaper, men numera framgår möjligheten att hänvisa till ”osynliga” egenskaper bl. a. av beaktandesats 29 i direktiv 2004/18/EG (upphandling inom klassiska sektorn) som säger ”En upphandlande myndighet som vill fastställa miljökrav i de tekniska specifikationerna för ett bestämt kontrakt får föreskriva särskilda miljöegenskaper, t.ex. en viss produktionsmetod, och/eller särskilda miljöeffekter för grupper av varor eller tjänster.”
Denna skrivning har sitt ursprung i två domar från EG‐domstolen som båda handlar om elektricitet från förnybara energikällor. I mål C‐448/01 (Wienstrom) accepterade domstolen ett högt viktat miljökriterium för förnybar elektricitet och de hänvisade till det EU‐gemensamma målet att minska utsläppen av växthusgaser. Ett liknande resonemang skulle kunna göras vad gäller djurskydd – ett EU‐gemensamt mål att förbättra djurvälfärden (se avsnitt 7 nedan för EU:s arbete för djurvälfärd).
Förutsättningarna skiljer sig emellertid åt vad gäller krav på produktionsmetoder avseende elektricitet jämfört med djurskydd. Vad avser förnybar elektricitet finns ett EG‐direktiv1 som definierar vad som avses med förnybara energikällor och hur kontrollsystem ska upprättas för att garantera elens produktionsmetod och ursprung. Inom djurskyddsområdet finns det i princip ännu inte några gemensamt etablerade normer eller standarder, utöver EG‐förordning 834/2007 om ekologisk produktion, för vad som är ett gott djurskydd utöver EG‐direktivens miniminormer. Det förhållandet försvårar tillämpningen av djurskyddskrav vid offentlig upphandling.
2. Grunder för offentlig upphandling Ett av de viktigaste syftena med de EU‐gemensamma upphandlingsdirektiven är att främja den fria rörligheten av varor och tjänster och den fria etableringsrätten. Den offentliga upphandlingen ska präglas av proportionalitet, icke‐diskriminering, likabehandling, förutsebarhet och transparens. Den nu aktuella frågan om en viss nationell lagstiftning kan få företräde vid en offentlig upphandling berör främst frågorna om icke‐diskriminering på grund av nationalitet och likabehandling. Principen om ömsesidigt erkännande gäller också för den offentliga upphandlingen.
När kommuner, landsting och andra upphandlande myndigheter gör upphandlingar agerar de i egenskap av svenska staten. Det är ytterst staten som har ansvar att se till att dess centrala, regionala och lokala organ uppfyller de förpliktelser som följer av EU‐medlemskapet. Inför Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen uttalade regeringen2 att "Den i Romfördraget centrala likabehandlingsprincipen återfinns bl.a. i artikel 6 (nuvarande art 12) om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. Den allmänna likabehandlingsprincipen får förstås så, att en medlemsstats myndigheter över huvud taget inte får särbehandla eller otillbörligt gynna vissa leverantörer framför andra vid bland annat handel inom den offentliga sektorn”.
1 Direktiv 2001/77/EG
2 prop. 1994/95:19 del 1
En viktig del av reglerna för den offentliga upphandlingen är möjligheterna till uppföljning och kontroll. Av EG‐domstolens praxis (mål C‐448/01 Wienstroem) framgår att kontroll och uppföljning av krav som ställs vid en offentlig upphandling omfattas av upphandlingsreglerna
på så sätt att det strider mot likabehandlingsprincipen och ett öppet och opartisk upphandlingsförfarande att inte säkerställa att en verklig kontroll kan göras av att den information som lämnats i anbuden är korrekt. En objektiv och öppen bedömning av de olika anbuden förutsätter att den upphandlande myndigheten har en verklig möjlighet att på grundval av den information och de bevis som inges av anbudsgivarna kontrollera om anbuden från de sistnämnda uppfyller upphandlingskriterierna.
3. Mer om icke‐diskriminering på grund av nationalitet
Principen om icke‐diskriminering förutsätter att anbudssökande och anbudsgivare från andra orter behandlas på samma sätt som t.ex. företag med verksamhet i ett visst land, på en viss ort eller i den egna kommunen. EG‐domstolen har i flera fall tolkat innebörden av vad detta innebär.
Av målet C‐ 243/89, Kommissionen mot Danmark (Store Baelt) framgår att föremålet för ett offentligt kontrakt inte får utformas så att målet eller resultatet blir att endast inhemska företag kan delta och anbudsgivare från andra länder stängs ute. I målet C‐21/88 (Du Pont de Nemours) konstaterade EGdomstolen att artikel 30 (nuvarande artikel 28) i EG‐fördraget hindrade tillämpningen av italiensk nationell lagstiftning som innebar att en viss andel
(30 %) av offentliga varuupphandlingskontrakt skulle förbehållas företag belägna i södra Italien. Lagstiftningen hade tillkommit som en åtgärd att befrämja tillväxten och att skapa arbetstillfällen i regionen. I målet C‐45/87, Kommissionen mot Irland (Dundalk) underkändes hänvisning till en nationell, irländsk, standard.
Det framgår av bestämmelser i LOU (se 6 kap 4 §) att principen om icke‐diskriminering exempelvis medför att kravspecifikationerna på en vara eller tjänst inte får innehålla uppgifter om tillverkning, ursprung eller särskilt framställningsförfarande, och inte heller någon hänvisning till varumärke, patent eller typ, ursprung eller tillverkning om detta leder till att vissa företag gynnas eller missgynnas, såvida detta inte motiveras av föremålet för upphandlingen och åtföljs av orden ”eller likvärdigt”. Principerna om likabehandling och icke‐diskriminering innebär således att ett förfrågningsunderlag inte får utarbetas så att, när föremålet för upphandlingen fastställs, det försätter anbudsgivarna i en ojämlik ställning. Vid bedömningen av anbudsgivarna och anbuden förutsätter kravet på likabehandling att de uppställda kraven gäller för samtliga anbudsgivare på samma sätt.
I september 2009 presenterades en utredning3 med bl. a. förslag för att de gemensamma reglerna på den inre marknaden ska få bättre genomslagskraft i Sverige. Utredningen anser att den centrala frågan ur ett inre marknadsperspektiv är om en åtgärd har negativ inverkan på den fria rörligheten. Om åtgärden har en sådan negativ inverkan måste den motiveras av tvingande samhällshänsyn som väger tyngre än intresset av fri rörlighet. I vissa fall har EG‐domstolen därför övergett diskrimineringsbegreppet till förmån för ett förenklat resonemang som går ut på att alla inskränkningar som försvårar tillträdet till marknaden som utgångspunkt är förbjudna, dvs. det finns en huvudregel i form av fritt marknadstillträde. Undantag kan bara medges om det föreligger tvingande samhällshänsyn.
3 SOU 2009:71 EU, Sverige och den inre marknaden
4. Ömsesidigt erkännande ‐ Cassis de Dijon‐principen
Principen om ömsesidigt erkännande innebär att en vara som lagligen tillverkats eller saluförts i ett land som ingår i den inre marknaden ska kunna säljas i alla de andra länderna. Om det inte finns några harmoniserade gemenskapsbestämmelser4 gäller EG‐fördragets artikel 28, där det fastställs att kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan som hindrar den fria rörligheten för varor är förbjudna i handeln med varor mellan medlemsstaterna. Om det inte finns några harmoniserade regler gäller också principen om ömsesidigt erkännande.
5.
Principen om ömsesidigt erkännande är ett viktigt inslag i den inre marknaden. Enligt denna princip får en medlemsstat inte förbjuda att en vara från ett EES‐land säljs i det landet även om denna vara är tillverkad enligt andra tekniska krav eller kvalitetskrav än de som medlemsstaten ställer på sina egna varor. Enda undantaget från denna princip är de restriktioner som en stat kan införa om de är motiverade enligt de skäl som anges i artikel 30 i EG‐fördraget (bl.a med hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv och att bevara växter) eller av sådana tvingande hänsyn till allmänintresset som erkänts i EG‐ domstolens praxis. I EG‐domstolens praxis har tillämpningen av undantagsgrunderna i artikel 30 skett restriktivt. För att undantagsreglerna ska kunna komma i fråga måste en unik situation förekomma i landet, den ska vara oförutsedd, baserad på ny fakta och innebära förändrade förutsättningar. Sådana förbud eller restriktioner måste dessutom anses nödvändiga och stå i rimlig proportion till det eftersträvade syftet och får inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Ömsesidigt erkännande kallas även för Cassis de Dijon‐principen eftersom målet där domstolen för första gången tillämpade principen rörde den franska vinbärslikören Crème de Cassis de Dijon (C‐ 120/786).
Förhandlingar om särskilda skyddshänsyn för att skydda människors, djurs och växters liv och hälsa sker inom ramen för WTO i det s.k. SPS‐avtalet där flertalet nationer deltar. Syftet är ländernas rätt att skydda sig mot framför allt djursjukdomar, men även mot växtskadegörare, dåliga livsmedel och undermåliga produktionsmetoder och se till att inte protektionistiska syften ligger bakom. För närvarande pågår en mångårig process mellan USA och EU därför att EU förbjuder hormonbehandlat kött. Jordbruksdepartementet har huvudansvaret för dessa frågor i Sverige tillsammans med bl.a. Kommerskollegium, Jordbruks‐ och Livsmedelsverket.
4 Harmoniserade regler finns bl.a. för läkemedel, kosmetika, telekomutrustning, fordon, maskiner, kemikalier, leksaker, bank‐ och försäkringstjänster, elektronisk handel och villkor för charterresor. Många gånger bygger de harmoniserade reglerna på tillämpningen av en gemensam standard, som har tagits fram av de europeiska standardiseringsorganisationerna. Som regel stämmer vidare de europeiska standarderna överens med internationella standarder.
5 Se bl.a. EG‐domstolens mål C‐254/05 Kommissionen mot Belgien. Krav på överensstämmelse med en nationell standard/tekniska föreskrifter ansågs vara ett handelshinder och därmed en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion
6 Målet gällde en fransk likörtillverkare som hade stämt den tyska staten för att den stoppat importen av den franska likören Cassis de Dijon med hänvisning till att den innehöll för låg alkoholhalt för att få kallas för likör. Domen i målet gav det franska företaget rätten att sälja likören i Tyskland även om alkoholhalten understeg Tysklands inhemska lagar om likörers alkoholhalt och har blivit vägledande för fri handel inom EU som i princip innebär att alla varor som lagligen produceras och marknadsförs i ett EU‐land även kan säljas och marknadsföras i samtliga EU‐länder.
Frågan blir följaktligen om åtgärder vid offentlig upphandling kan omfattas av undantagsmöjligheten i artikel 30 och om krav vid en offentlig upphandling kan anses som ”åtgärder med motsvarande verkan”?
Att offentlig upphandling kan resultera i handelshinder framkommer motsatsvis av bl. a. EGförordning 764/20087. Förordningen har till syfte att få principen om ömsesidigt erkännande att fungera i praktiken och innehåller processuella bestämmelser om vad en myndighet ska iaktta om den hindrar eller begränsar den fria rörligheten för varor. Bestämmelserna ansluter till EGdomstolens dom i det ovan nämnda Cassis de Dijon‐målet. Medlemsstaterna ska som utgångspunkt erkänna varandras regler och specifika krav som likvärdiga, även om det saknas gemensamma EGregler.
Artikel 10 i förordning 764/2008 anger följande: Art 10. Handelshinder kan också vara resultatet av andra åtgärder som omfattas av artiklarna 28 och 30 i fördraget. Sådana åtgärder kan till exempel utgöras av tekniska specifikationer som utarbetats för offentlig upphandling eller krav på att använda officiella språk i medlemsstaterna. Dessa åtgärder bör emellertid inte utgöra tekniska regler i den mening som avses i denna förordning och bör således inte omfattas av dess tillämpning. Motsatsvis kan därmed utläsas att offentlig upphandling kan anses som en åtgärd som kan resultera i handelshinder.
Av den ovan nämnda utredningen (SOU 2009:71 EU, Sverige och den inre marknaden, sid 388‐389) framgår också följande. I fråga om den fria rörligheten på den inre marknaden bygger visserligen det gemenskapsrättsliga systemet på en avvägning mellan motstående intressen, där intresset av fri rörlighet har företräde på så sätt att bevisbördan för att en handelshindrande åtgärd är befogad vilar på det enskilda medlemslandet. Det ska dock finnas utrymme att föra fram specifika svenska lösningar som motiveras av säkerhets‐ eller skyddsaspekter som ges hög prioritet här i landet.
Det skulle t.ex. kunna tänkas finnas specifika miljö‐ eller djurskyddsintressen, vilka inte ägnas samma uppmärksamhet i andra delar av Europa. Det bör emellertid i sådana fall handla om att tillgodose väsentliga svenska samhällsintressen och finnas en politisk vilja att pröva utrymmet för att tillgodose ett sådant intresse även på bekostnad av den fria rörligheten på den inre marknaden. Bedömningar av detta slag bör enligt utredningens uppfattning göras av regeringen. Det bör inte ankomma på enskilda myndigheter att på egen hand driva frågor av detta slag. Den svenska ståndpunkten kan ytterst komma att underkastas domstolsprövning.
Vidare konstaterar utredningen att EU:s djurskyddsdirektiv möjliggör s.k. optionell harmonisering, dvs. varje land får välja om de vill behålla eller anta längre gående bestämmelser. Metoden har den nackdelen att den stat som behåller strängare regler än de gemensamma skapar konkurrensmässiga
nackdelar för inhemsk industri. Varor som uppfyller de gemensamma mindre långtgående kraven måste ju släppas in och kan konkurrera fritt på den nationella marknaden. Kravnivån i direktiven kan därför i praktiken fungera som ett tak för hur långt skyddsintresset sträcker sig inom EU. 7 764/2008/EG om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat Mer info: Kommissionens tolkningsmeddelande att underlätta varors tillträde till en annan medlemsstats marknad: ömsesidigt erkännande i praktiken (2003/C 265/02) RÅDETS RESOLUTION av den 28 oktober 1999 om ömsesidigt erkännande (2000/C 141/02)
5. Kort om svensk djurskyddslagstiftning
De lagar och föreskrifter som reglerar djurskyddet i Sverige är djurskyddslagen, djurskyddsförordningen samt olika djurskyddsföreskrifter. Dessutom finns EG‐förordningar och EGdirektiv som påverkar de svenska djurskyddsreglerna. I 1 a § djurskyddslagen anges att lagen kompletterar sådana EG‐bestämmelser som faller inom lagens tillämpningsområde.
Bestämmelserna i den svenska djurskyddslagen (1988:534) är grundade på etiska och kulturella värderingar om mänskliga skyldigheter och rättigheter gentemot djur. Den djurskyddslag som gäller idag fick sin grundläggande utformning 1988 och omfattar endast djur som hålls av människan. Djurskyddslagen är förebyggande, målet är att så långt som möjligt förhindra att djur utsätts för lidande och att ge djuren möjlighet att bete sig naturligt, se § 2 och § 4.
Djurskyddslagen innehåller bestämmelser som riktar sig till såväl djurhållare som kontrollmyndigheter. Djurskyddsförordningen (1988:539) innehåller kompletterande bestämmelser till djurskyddslagen. Därtill kommer ett 40‐tal olika föreskrifter inom området djurskydd. I detalj utfärdade bestämmelser om djurhållning finns i Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd; DFS 2007:5 (saknr L100) råd om djurhållning inom lantbruket m.m. som införlivar gällande EGdirektiv på området.
Flera av de tekniska föreskrifterna skiljer sig från de minimiregler avseende djurskydd som gäller enligt EG‐direktiv (se nedan). Dessa kan bl. a. föreskriva färre antal djur per utrymme, att djuren ska hållas lösgående eller striktare användning av läkemedel. Sådana bestämmelser anses av många
svenska producenter leda till högre produktionskostnader.
6. Kort om EU:s bestämmelser om djurskydd
Alla medlemsstater har ratificerat Europeiska konventionen om djurskydd (78/923/EEG) som innebär en ram för djurskyddet. Konventionen föreskriver principer för de anläggningar där djuren hålls, utfodringen och omvårdnaden, som ska vara anpassad till djurens behov. Utöver detta finns ett flertal direktiv fastställda med gemensamma normer (minimidirektiv) för djurskyddet. I korthet innebär direktiven att medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser så att välbefinnandet hos djur garanteras och att dessa djur inte utsätts för någon onödig smärta, onödigt lidande eller onödig skada. Direktivet innehåller bl. a. följande uppfödningsvillkor: daglig inspektion av djur, utrymmen som är anpassade till djurets fysiologiska behov, hälsosamt och lämpligt foder, bokföring av all medicinsk behandling samt utbildad personal. Därtill finns EG‐förordningar som gäller för samtliga medlemsstater och är direkt tillämpliga, bl. a för ekologisk produktion och transporter av djur till slakt. En EG‐förordning innebär att lagstiftningen är harmoniserad för att underlätta för bl. a. handeln.
EU:s djurskyddsdirektiv är s.k. minimidirektiv som tillåter medlemsstaterna att ha en egen nationell lagstiftning så länge som direktivens syften inte åsidosätts. Många av EU:s medlemsstater har ingen egen djurskyddslagstiftning. Den svenska djurskyddslagstiftningen skiljer sig i allmänhet från de EUgemensamma reglerna och har bl. a annorlunda bestämmelser kring utrymme i djurstallar. Vissa av EG‐direktiven innehåller däremot tidsbegränsade regler och/eller bestämmelser som ska införas ett visst år, t. ex förbjuds oinredda burar för värphöns år 20128 och från och med år 2013 gäller bl.a. nya större utrymmesbestämmelser för grisar (suggor och gyltar)9. Förändringarna tenderar dra ut på tiden och dispenser förekommer främst beroende på att ombyggnader är förenat med kostnader.
7. EU:s arbete för ökad djurvälfärd.
Vid sidan av ändringar i direktiven pågår arbete av bl.a. EU‐kommissionen som har antagit en handlingsplan för djurvälfärd10 som innehåller strategier och åtgärder fram till år 2010. Ett av handlingsplanens mål är att det införs standardiserade indikatorer för djurs välbefinnande och det föreslås en märkning (”europeiskt garantimärke”) av jordbruksprodukter. I övrigt är målet att testmetoder utvecklas samt metoder för att utvärdera uppfödningssystem som tillämpar striktare djurskyddsnormer än de som gäller enligt tillämplig lagstiftning. Med hjälp av dessa indikatorer ska man kunna se till att miniminormerna eller strängare normer följs. Som en följd av handlingsplanen har EU‐kommissionen under 2004‐ 2009 finansierat ett omfattande projekt (kallat Welfare Quality,) som bl. a handlar om att utveckla europeiska standarder för bedömning och förbättring av djurvälfärd inom lantbruket. Vetenskaplighet och spårbarhet är viktiga faktorer. Under 2009 har några system för utvärdering av djuromsorg blivit klara och resultaten av
projektet presenterades på en avslutande konferens i oktober 200911. EU‐kommissionen är också pådrivare för ”grön upphandling” (Green Public Procurement, GPP) och har tagit fram bl. a. ett ”Training Toolkit” med kriterier för miljöanpassad upphandling av olika varor och tjänster. Se http://ec.europa.eu/environment/gpp/index_en.htm . Vad gäller kriterierna för livsmedel föreskrivs bl. a. att upphandling kan ske av animaliska livsmedel som är producerade med högre djurskyddsstandard enligt nationella frivilliga riktlinjer eller guidelines, s.k. Animal welfare standards.
8. Avslutande kommentarer
Inom upphandlingsregelverkets ramar finns möjligheter att ta djurskyddshänsyn, på samma sätt som miljöhänsyn. Sådana krav ska i så fall utformas på ett sätt så att inte vissa leverantörer gynnas eller missgynnas eller att deras produkter värderas olika. I de fall där det finns EU‐harmoniserade regler, t.ex. för ekologisk produktion kan det vara en utgångspunkt för djurskyddskrav vid upphandling av livsmedel. Såsom beskrivits ovan ändras EG‐direktivens miniminormer också successivt vilket innebär att djurskyddet successivt skärps inom hela EU 8 Direktiv 1999/74/EG om att fastställa miniminormer för skyddet av värphöns 9 Direktiv 91/630/EEG om fastställande av lägsta djurskyddskrav vid svinhållning, ändringsdirektiv
10 Meddelande från Kommissionen till Europaparlamentet och Rådet om gemenskapens handlingsplan för djurskydd och djurs välbefinnande 2006-2010, KOM(2006) 13 slutlig 11 Se http://www.welfarequality.net/everyone
Djurskyddsaspekter kan dock vara svåra att definiera och på ett objektivt sätt kontrollera. Det har inte utvecklats olika frivilliga verktyg för djurskydd, såsom det gjort för miljöfrågor (standarder, miljömärkning, miljöledningssystem etc) vilket i dagsläget gör det svårt att kunna kontrollera och
följa upp de krav som ställs i en upphandling. EG‐domstolen har tydligt markerat att en upphandlande myndighet måste kunna säkerställa att de krav som ställts kan kontrolleras.
Jag ser mycket positivt på det arbete som för närvarande pågår inom EU för att ta fram gemensamma system och indikatorer som gör det möjligt att mäta en viss djurskyddsnivå . Detta kan vara av stor betydelse för möjligheterna att ta djurskyddshänsyn vid offentlig upphandling på ett sätt
som respekterar de gemensamma reglerna inom EU. Olika europeiska produktionssystem som idag främst fokuserar på livsmedelssäkerhet och miljö skulle vidare kunna utvecklas till att omfatta även djurskyddshänsyn, på liknande sätt som det svenska kvalitetssäkringssystemet Svenskt Sigill.
Det är uppenbart att svenska lantbrukare, i synnerhet köttproducenter, har reagerat starkt på den uppkomna debatten. De svenska producenterna anser sig vara ojämlikt behandlade eftersom hårdare regler gör att deras produkter blir dyrare och det skulle därmed, ur deras perspektiv, vara
självklart att svenska myndigheter köper deras produkter. Min uppfattning är emellertid att det inte är en fråga för enskilda upphandlande myndigheter att driva frågan om det finns ett särskilt intresse att skydda de svenska producenterna från konkurrens från andra länder. Vilken nivå Sverige ska ha på djurskydd är ytterst en fråga för regeringen. Gemensamma indikatorer eller frivilliga standarder kan underlätta att se till att krav på djurskydd sker med beaktande av upphandlingsreglerna. Svenska producenter kan då konkurrera på lika villkor med producenter i andra länder som också håller en högre djurskyddsnivå.
Charlotta Frenander