Kammarrätten i Sundsvall 2009-09-21, mål nr 1257-09
Socialnämnden kunde inte ställa som krav att en tjugoårig kvinna skulle dela bostad med en okänd person på ett s.k. kompisboende. Nämnden hade beviljat henne bistånd till hyra med ett belopp som motsvarande kompisboende, som enligt nämnden var lägsta möjliga boendekostnad för henne. Men kammarrätten ansåg att hela kvinnans hyreskostnad skulle beaktas, eftersom den var skälig. Socialstyrelsen har visserligen uttalat att ungdomar generellt kan hålla till godo med en lägre boendestandard än äldre, men ett påtvingat kompisboende är alltså inte en skälig levnadsnivå ens för en ungdom. Det påtalar JP Socialnets expert Lars Clevesköld i sin kommentar till domen.
LAGREGLERINGEN
Enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen har den som inte själv kan tillgodose sina behov, eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt, rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker mottagarens möjligheter att leva ett självständigt liv.
Enligt 4 kap. 3 § lämnas försörjningsstöd för skäliga kostnader för
1. livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift,
2. boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.
Skäliga kostnader enligt punkt 1 ska i enlighet med vad regeringen närmare föreskriver beräknas enligt en för hela riket gällande norm (riksnorm) på grundval av officiella prisundersökningar av olika hushållstypers baskonsumtion. Om det i ett enskilt fall finns särskilda skäl, ska socialnämnden dock beräkna dessa kostnader till en högre nivå. Nämnden får också i ett enskilt fall beräkna kostnaderna till en lägre nivå, om det finns särskilda skäl för detta.
HÄNDELSERNA
En tjugoårig kvinna var aktivt arbetssökande och stod till arbetsmarknadens förfogande. Hon ansökte om bistånd för november 2008. En post i ansökan var hyreskostnad om 2 671 kr. Nämnden beviljade henne bistånd avseende hyra, läkarvård och nettonorm. Biståndsbeloppet blev sammanlagt 4 260 kr. Härav utgjorde hyreskostnaden 1 900 kr.
Kvinnan överklagade och yrkade att hon skulle beviljas bistånd med 2 671 kr till hyra.
LÄNSRÄTTEN
I länsrätten sade kvinnan att hon hade valt den billigaste lägenheten med ett rum och kök som hon kunde hitta. Hon hänvisade till att kommunens riktlinjer medgav hyresbistånd med 2 670 kr.
Socialnämnden invände att när den beslutade att bistå en ungdom med eget boende skedde detta alltid till lägsta möjliga kostnad för ett skäligt boende på orten. Detta innebar ofta ett s.k. kompisboende om sådant fanns att tillgå. Vid tidpunkten för kvinnans ansökan fanns enligt uppgift till socialnämnden ett kompisboende att tillgå till en hyreskostnad av 1 900 kr i månaden. I stället tecknade kvinnan ett hyreskontrakt med en månadshyra på 2 671 kr. Nämnden ansåg att hon själv skulle stå för mellanskillnaden eftersom det inte framkommit några godtagbara skäl till att ett kompisboende inte skulle utgöra ett skäligt boende för henne. Nämnden ansåg också att ungdomar generellt bedöms kunna hålla till godo med en lägre boendestandard än en äldre person.
Länsrätten hänvisade till förarbetena till 1980 års socialtjänstlag och ett rättsfall från Regeringsrätten, se under vår kommentar nedan.
Länsrätten fann att med tanke på den korta tid som kvinnan bott i lägenheten var boendet inte att betrakta som fastare etablerat. Socialnämnden hade därför haft fog för att jämställa hyreskostnaden för tillgängliga bostäder med den kostnad som ansökan avsåg. Skillnaden mot kompisboendets hyra var inte obetydlig och länsrätten fann inte visat annat än att kvinnan skulle ha haft en skälig levnadsnivå genom kompisboende. Inte heller hade kvinnan visat att ett sådant boende inte hade varit tillgängligt för henne när hon gjorde sin ansökan.
KAMMARRÄTTEN
Här sade kvinnan att ett kompisboende rimligen är ett boende tillsammans med någon som man känner och kan tänka sig att dela bostad med. Det kunde däremot inte vara rätt att tvinga henne att dela boende med någon okänd.
Kammarrätten konstaterade att nämnden inte ens hade antytt att man därifrån hade försökt hitta en person som den här kvinnan eventuellt kunde ha accepterat att dela boende med. Enligt kammarrättens mening kan man inte kräva av någon, inte ens en ungdom, att denne ska dela boende med någon helt okänd. Med hänsyn till det, och då hyreskostnaden för kvinnans bostad inte var oskälig, skulle hela hyreskostnaden tas med vid normberäkningen.
Kommentar
Länsrätten citerade alltså ur förarbetena till 1980 års socialtjänstlag, nämligen prop. 1979/80:1 del A sid. 202:
"Huvudregeln för beräkning av bidrag till bostadskostnader bör vara att sökandens faktiska nettokostnader för bostaden och dess uppvärmning beaktas helt, om bostadsstandarden och bostadskostnaderna inte överstiger vad som är skäligt."
Vidare återgav länsrätten rättsfallet RÅ 1996 ref. 99. Det referatet gäller två olika mål, mål I och mål II.
Mål I gällde frågan om den biståndssökandes socialbidrag för hyreskostnad, avseende en av honom sedan flera år förhyrd bostad, skulle begränsas till att motsvara en av socialnämnden beräknad genomsnittlig hyresnivå för en bostad av ifrågavarande storlek eller ge full täckning för sökandens faktiska hyreskostnad. Mål II gällde frågan huruvida sökandens socialbidrag för bostadskostnad skulle begränsas till att motsvara ett av kommunen för ensamstående fastställt normbelopp. Detta normbelopp överensstämde med den genomsnittskostnad som Socialstyrelsen hade angett i sina riktlinjer för beräkning av underhållsbidrag. Socialnämnden ansåg att dessa normnivåer utifrån kommunens förhållanden möjliggjorde boende inom normal standard och att bidragstagare utifrån dessa normer generellt sett tillförsäkrades en skälig levnadsnivå.
Regeringsrätten gjorde i båda målen likalydande generella uttalanden.
Först sade Regeringsrätten att målen angick frågan om prövningen av bidragsbehovet beträffande boendet bör ta sikte på att undersöka och bedöma den sökandes möjligheter att finna en billigare bostad också i fall då dennes faktiska bostadskostnad inte kan betraktas som anmärkningsvärt hög. Regeringsrätten fortsatte:
"Förarbetsuttalandet om att som huvudregel sökandens faktiska nettokostnad för bostaden bör beaktas helt leder dock närmast till slutsatsen att utredning av alternativa boendemöjligheter inte bör ses som ett regelmässigt inslag i biståndsprövningen. För en sådan slutsats bör dessutom, med hänsyn inte minst till det starka personliga intresse den enskilde vanligen har av hur hans boendefråga är ordnad, kunna hämtas visst stöd i socialtjänstlagens portalparagraf (1 §) som understryker att socialtjänstens verksamhet skall bygga på respekt för människornas självbestämmande och integritet. Situationer kan dock förekomma där den åsyftade utredningen och bedömningen ter sig motiverad att göra. Främst bör detta gälla i fråga om andra boendeformer än hyrd bostad, t.ex. om den bidragssökande kan antas ha eget realiserbart kapital nedlagt i bostaden. Vid boende i hyreslägenhet bör t.ex. kunna nämnas fall när den bidragssökande inte har något fastare etablerat boende. Det torde då i varje särskilt fall få förutsättas att en konkret jämförelse görs med hyreskostnaden för bostäder som är tillgängliga för förhyrning. För att behovet skall anses tillgodosett genom bidrag motsvarande hyran för den billigare bostaden bör dessutom krävas att skillnaden i förhållande till den faktiska hyran i befintlig bostad inte är obetydlig.
Att krav ställs på att den bidragssökandes bostadskostnad inte får överstiga vad som är skäligt för att socialbidraget skall ge full kostnadstäckning för utgifter för boendet bör mot bakgrund av det anförda i regel inte anses innebära något annat än att bostadskostnader som faller inom ramen för vad som är normalt förekommande på orten skall vara bidragsgrundande och att endast sådan del av den bidragssökandes faktiska kostnad som går klart därutöver skall kunna lämnas utan avseende."
En fråga för sig är vad som bör ske i ett fall där socialnämnden anser att en biståndssökandes bostadskostnad är för hög. Socialstyrelsen har skrivit följande.
"Kostnader för boende och en del andra behov där variationen kan vara stor, ligger utanför riksnormen. Om kostnaderna är skäliga räknas de in i behovet av ekonomiskt bistånd. Om en sökande har en kostnad för boendet som inte anses skälig, rekommenderar Socialstyrelsen att socialtjänsten ger den biståndssökande möjlighet att sänka kostnaden. Denna tidsperiod bör i regel vara minst fyra månader eller den tid som den biståndssökande aktivt försöker sänka boendekostnaden."
Frågan har berörts även i Socialstyrelsens publikation Ekonomiskt bistånd – Stöd för rättstillämpning och handläggning av ärenden i den kommunala socialtjänsten (november 2003).
Socialstyrelsen anför där under rubriken Boendekostnad vid kort- och långvarigt biståndsbehov.
"Vid ett kortvarigt biståndsbehov bör socialnämnden i regel godta den faktiska boendekostnaden. Med kortvarigt avses en period om maximalt tre sammanhängande månader. Om socialnämnden bedömer att behovet av ekonomiskt bistånd blir längre än tre sammanhängande månader, bör nämnden kunna pröva om den faktiska boendekostnaden är skälig. I prövningen bör, vid beaktande av en skälig levnadsnivå, hänsyn tas till att den enskilde kan byta till en billigare bostad eller på annat sätt kan sänka boendekostnaden."
Under rubriken Skäligt rådrum för bostadsbyte anför Socialstyrelsen:
"Om socialnämnden bedömer att boendekostnaden inte är skälig, bör nämnden i regel ändå godkänna den under en övergångstid så att den enskilde ges skäligt rådrum att förändra sin boendekostnad. Med skäligt rådrum avses en tidsperiod som i regel inte understiger fyra månader från den tidpunkt då den enskilde fick information om nämndens bedömning. Nämnden bör även godkänna den faktiska boendekostnaden så länge den enskilde aktivt medverkar till att finna ett billigare boende eller på annat sätt försöker sänka sina boendekostnader. /---/ Om den enskilde efter information från socialnämnden och efter skäligt rådrum väljer att behålla ett boende med en kostnad som inte är skälig, bör ekonomiskt bistånd beräknas utifrån den boendekostnad som bedöms skälig för en låginkomsttagare på orten /---/."
Det kan i sammanhanget förtjäna att nämnas att Socialstyrelsen, på tal om vad som är en skälig bostadskostnad, skriver bl.a. att för ”en äldre ensamstående person som lever på ekonomiskt bistånd kan det vara rimligt att acceptera en högre boendestandard och en högre hyra än för en ung person som nyligen flyttat hemifrån.”
Socialstyrelsen ger alltså stöd för nämndens tanke att ungdomar generellt bedöms kunna hålla till godo med en lägre boendestandard än en äldre person. Men en så låg boendestandard som ett påtvingat ”kompisboende” gick alltså kammarrätten inte med på.
Lars Clevesköld
Hovrättsråd i Hovrätten över Skåne och Blekinge